Kyrkoherde Daniel Johannis Buschovius (Elvedalensis)

Kyrkoherde i Kumla (Sala).

---

En söndag i mars 1644 var Mora åldriga stora kyrka alldeles öfverfyld med dalkarlar från flera socknar. Som gudstjänsten nyss slutat, hade kvinnorna gått ut på kyrkobacken, där de avaktade utgången af sockenstämman. Morakarlarna sutto i sina bänkar och ströko sina länga skägg; pä den breda gången stodo männen från Venjan och eltdalingar. Alla hviskade med hvarandra och gåfvo hvarandra betydelsefulla blickar. Det märktes att något viktigt var på färde. Audtligen syntes ett par personer framträda ur sakristian, den ene var prosten öfver Österdalarne, herr Olof Dalekarlus, den andre landshöfdingen i Dalarne, herr Petter Kruse till Ornäs; han gick fram med klingande sporrar och ställde sig mitt i koret. Han var en barsk och myndig herre, klädd i kyllerrock, älghudshandskar och väldiga kragstövlar; vid hans sida satt ett svärd, som blixtrat i Tyskland. Allesammans stego upp af vördnad för höfdingen. Han talade med kraftig stämma: »Mine käre vänner, I veten fullväl, att vi hafve krig imed dansken. Ännu är det ingalunda förgätet i Sverige, hvad dalamän fordom gjort till fäderneslandets värn, då det af danskarne plågadt varit. Jag hohöfvor blott uttala namnen Engelbrekt och Gustaf Vasa, för att väcka edert minne och eder stolthet. Kunglig Majestät, vår allernådigsta drottning Kristina, har gifvit mig i uppdrag att säga eder, att hon nu behöfver biträde af eder mandom, till ett hedrande företag. Vi hafve här danskarne för nära på näsan; Särna socken lyder under Danmarks krona, och de kunna när som helst derifrån helsa på hos eder och röva bort edra kreatur. Därför är näst att taga Särna och lägga det under vårt rike. Viljen I därtill vara behjälplige." »Det viljom vi! svarade Jan Person Knifven från Klfvedal, och alla de öfriga instämde med honom. »Jag tackar eder i drottningens namn, hederliga dalamän; till anförare skolen I få Kapten Per Hansson.» Då uppstod ett mummel bland morakarlarna.-, så att landshöfdingen frågade hvad de menade.

En skäggig morakarl, Mats Nilsson frän Oxeberg, allniänueligeu kallad Skåpråttan, reste sig och svarade: »Vi kan icke lyda Per Hansson, han ären kaxe.» Prosten hviskade några ord till landshöfdingen, och denne föreslog dem i stället en annan.

Derpå svarade Susse Krik frän Venjan: »Den karlen är för bitit.» Landshöfdingen föreslog flera, men allmogen gillade ingen af dessa, ty de voro alle herremän.  Landshöfdingen Mången Idel' något misslynt och frågade barskt: »Siigeu då sjelfve, hvilken velen I följa?»  Jan Persson Knifven svarade genast: »Fårom vi varom Daniel med oss, så fårom vi glada åstad.', »Ja, ja, Daniel, Daniel » ropade alla enstämmigt.  »Hvilken är Daniel?» frågade landshöfdingen prosten. »Kaplan i Älvdalen, Daniel Johannisson. • »En präst?» inföll landshöfdingen, »han duger icke.»  Jan Person Knifven svarade genast: »Du känner en icke. Du skulle ha sett honom, dä han knäppte den sista björnen, sä skulle du säga annorlunda.»  »Ja», instämde Mats Nilsson Skåpråtta, »han, som fält sjutton björnar, kan ock skrämma danskarne. De äro väl icke värre än björnar.»  »Daniel, Daniel!» ljöd det ur hela hopen.  »Nå», sade landshöfdingen, »låter det sä, må det ske, som ni viljen. I skolen få eder Daniel. Kaller hit honom.»  Knifven och Skåpråttan skyndade ut och löpte på skidor till Älvdalen och äterkommo till Mora prästgård med herr Daniel, som infördes till landshöfdingen.  Landshöfdingen mönstrade Daniel från topp till tå. Daniel uthärdade bowlingens skarpa blick ined stilla allvar. lian var sjelf en ståtlig man, som icke kände någon fruktan i sitt hjerta. Landshöfdingen sade slutligen; »Jag gillar folkets val och utnämner dig till anförare for allmogen. Du skall med ett par hundrade karlar tåga till Särna och lägga det under Sveriges krona. » Daniel svarade vördsamt: »Välborne herre, jag tackar ödmjukligen för äran; men mitt kall är icke att föra lekamliga vapen.» ■Fäller du björnar med bibelspråk?» Daniel log och svarade: »Det står skrifvet: rader öfver djuren; men om menniskor heter det: •den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall af menniskor utgjutet varda.»

I spetsen gick Daniel; strax efter honom Jan Persson Knifven, som hakeskytt, förande hans säkra lodbössa, samt klockaren med bok och sockenbudstyg. Därefter kommo alla dalkarlarne, trenne i ledet, och skredo fram pä skaren, öfver frusna fält och kärr, pä gångstigar genom skogar och dälder öfver sju mil pä fyra dygn; emellanåt rastade de vid stockeldar och åto ur sina lätta matsäckar; Daniel höll morgon och aftonbön och tjenstgjorde således på en gång som fältherre och krigspräst. Långt före soluppgången den 22 mars anlände de till Särna by, utan att Särnaboerne, som lågo i djup slummer, märkte dem. De hvilade sig en stund, till dess Särnaboerne vaknade och tittade sjelfmant ur sina stugor. Snart blef det stor rörelse i byn, qvinnor sch barn började att skrika, och karlarna samlades nedanför en backe att hälla rad. Daniel uppstäMs sina följeslagare i eu krets kring Särnaboerne och steg sjelf upp på backen, för att öfverskåda det hela. Särnaboerne voro tvehagsne; de sago sig omgivna af bistra karlar med vapen, nieu desse anfördes af en präst, som icke bar vapen, och som ända lyddes af de beväpnade, dem han skickade hit och dit. Slutligen blåste klockaren pä en trumpet, och Särnaboerne närmade sig till Daniel, som först uppläste det förordnande han fått af landshöfdingen: •Hennes Kgl M:ls till Sverige, in. m. min allernådigste drottnings och arf-forstinnss tioskyldige tjenare oeb fiiroriluail landshöfdinge öfver Vester- och Oster-Dalarne, Säters Gårds Län med Vetter Bergslagett, jag Petter Kruse till Ornäs, göre vitterligt, att eftersom emellan Hennes M:t och vart kära fädernesland Sverige och konungen i Danmark till ett uppenbart krig kommet är, och dess orsaker och skäl, som Hennes Kgl, M:t och Sveriges Crono därtill dragit, nogsamt och tillfyllest, sä väl dem i Särna och Härjedalen boende, som de nere af Jeintelauden, kunnigt vara kan, af de vidimerade placater, som genom Jeinteland af högstbeinälta Kgl. M:t äro dess innebyggare upptäckte och kommunicerade, alltså oeb på det, på denna sidan af O.sterdalarne, II. Kgl. M:ts trogne undersätar icke mindre än andra i riket, icke allenast mage för allt ticntelii>t förvaras, utan ock göra fiender all afbräck, som görlig är och rättrådige undersåtar anstår, dock sä att hos dem, som freden älska, icke nägot oskyldigt blod ni utgjutet varda eller deras goda skingras och förhärjas. Alltså hafver jag, till att först försvara sådana fredlige och välbetänkte personer, velat allärda och i fullmakt gifva vällärde herr Daniel Johannis, tillika med länsman förständig Lars Olsson, och menige man af Älvedals och Venjans socknar samt O.xhergs by i Mora socken, att först och för all ting tillbjuda dem i Siirna om de bygdelageii, H. Kgl. M:ts, min allas var allernå- digsle drottnings konungslige gunst och nade, med fred och säkerhet, mot skälig aicoiiiodation, s,i framt de sådant af mig på högbeniälte II. Kgl. M:ts vägnar vedertags och anamma vilja, utlof- vandes pi sådant satt, att vilja hälla dem under lag och rätt, så högt som någon tid de andre II. Kgl. M:ts och Sveriges ('rönns undersåtar sker, så- som ock erhålla dem, näst gudstjensten. ined alla goda vilkor oeh privilegier; men der emot förhopp- ning sådana välmening ingen plats hos dem kunde linna, sä gifves ock inerl.emiilte herr Daniel och länsman med aine medfölje fullmakt och tillstånd. dem att besöka ined eld och svärd, trakterande!