Peter Schultz

Eli Tohmajärvellä halliten Kemien hovia.

http://web1.genealogia.fi/genos-old/56/56_1.htm, Stille dog 1687 och hans änka Elisabet Johansdotter skötte arrendet under återstoden av sexårsperioden med hjälp av sin son i första giftet Peter Schultz. År 1690 nedsattes arrendet på grund av missväxt med en fjärdedel av böndernas skatt.[4] När arrendet år 1692 förnyades på tolv år med Peter Schultz som arrendator var kontraktet oförändrat utom i en punkt: arrendesumman skulle erläggas årligen "utan att bestå någon avkortning för missväxt eller ander casus fortuitos där de infalla, undantagandes krig och pestilentie".[5] Vad detta innebar för arrendatorn och bönderna, när kort därpå de svåraste missväxtåren i vår historia drabbade Finland, är lätt att inse.

Från 1700-talets första decennium finns bara en enda räkenskapsvolym bevarad. I slutet av 1705 hade Peter Schultz skuld till kronan åter vuxit så, att den motsvarade över 1 1/2 års arrende för Tohmajärvi. En närmare granskning av räkenskaperna antyder emellertid att han inte saknade medel, d.v.s. att hans uppbörd av skatter från allmogen inte hade sjunkit i samma grad. Han hade nämligen i oktober 1704 gett kronan ett lån om 4000 dr smt. Då det löpte med sex procents ränta, men ingen ränta uppbars för försenad arrendebetalning, förefaller Schultz att ha utnyttjat de möjligheter till profit kronans penningbehov för krigsfinansieringen erbjöd. Han räknade troligen med att småningom kunna driva in tillräckligt skatt för att erlägga både nya och eftersläpande arrenden. Schultz övertog också för åren 1703-06 utöver Tohmajärvi arrendet av Libelits pogost efter den avlidne Simon Hoppenstång för en årlig arrendesumma om 1817 dr smt per år och där var hans skuld till kronan 1705 bara en fjärdedel av årsarrendet, d.v.s. 462 dr smt. Han råkade emellertid i ekonomiska svårigheter 1706 och 1707, då Simon Affleck återkrävde ett lån om 5760 dr smt, och då de värdesaker han deponerat i Viborg kom bort under belägringen 1706. Han måste avstå arrendet i Libelits till lanträntmästaren Karl Printz och bötfälldes för att egenmäktigt ha överträtt bestämmelserna vid uppbörden där.[6]

Viborg föll i juni 1710 och myndigheternas möjligheter att med makt undertrycka allmogens missnöje försvagades. Redan innan Kexholm hade fallit överföll bönderna i augusti 1710 Schultz "hov" i Kemie by. Deras ledare Ivan Ivanoff framhöll att de borde förekomma de ryska trupperna och själva ta de svenska myndighetspersonerna till fånga för att som bundsförvanter till erövrarna slippa plundring. På hovet föll Peter Schultz hustru i böndernas händer och hon blev "stött och skuffat samt hennes mesta kläder avklätt". Efter kriget uppgav hon också, att Ivan Ivanoff "velat rycka örtipparne sönder enär han tagit öreringarne och ej väntat till dess hon själv skulle dem öppna". Gården plundrades på lösöre och boskap, men Schultz själv undkom. "Enär han givit sig ifrån Kemie med båt åt savolaxske trakten" hade bönderna "jagat efter honom 4 mil till Hammaslax", där de, medan han var i byn "borttagit båten med hela lasten". Schultz fortsatte sin flykt "ändock han sedermera råkat i fiendens händer". Både han och hustrun överlevde ofreden och återvände ur fångenskapen till Tohmajärvi. Ivan Ivanoff blev ihjälskjuten när han skulle gripas. Övriga bönder som hade deltagit i plundringen dömdes till döden "ehuru Schultz för dem intercederade och utlät sig ej vara betjänt med deras ofärd, allenast han någorlunda kunde komma till sitt igen".[7] Jag har inte förmått utröna om dödsdomen verkställdes eller bönderna benådades.

Efter fredsslutet 1721 innehade familjen Schultz igen Kemie hov i Tohmajärvi, men den skötte inte längre skatteuppbörden i socknen. Närmare uppgifter om medlemmarna i släktkretsen ges i tabellerna nedan. Familjerna Stille och Schultz kan ses som exempel på det slag av hårdföra profitsökande företagare, som lockades till Karelen av en politik, där omsorgen om kronans inkomster ställdes framom utvecklandet av den avlägsna provinsen och dess samhörighet med riket.

Peter Schultz d.y. (son till Peter d.ä., tab. 1), skötte efter sin styvfars död för moderns räkning kronoarrendatorns uppgifter i Tohmajärvi[19] till 1691, då arrendet utlöpte. Övertog därefter arrendet av skatteuppbörden där när det 8.10.1692 förlänges på 12 år (med kammarkollegii konfirmation 22.5.1693),[5] varefter kommendanten i Kexholm Frans Evald Fock 7.8.1705 förordnade om ytterligare förlängning.[6] Förband sig redan på 1680-talet att till sin mor årligen erlägga 200 dr kmt, 30 tunnor spanmål, fem lispund Iin samt hö, ved, halm och dagsverken, men uppsade 1698 denna förbindelse "emedan desse nu i 3 års tid påstående svåre missväxttider hava så förringat hans förråd och egendom, att han de däruti föreskrevne ansenlige konditioner ej skall kunna prestera".[12] Arrenderade från 1703 skatteuppbörden också i Libelits pogost efter den tidigare arrendatorns, Simon Hoppenstångs död,[6] men måste 1707 avstå detta arrende till landskamreraren Karl Printz. I slutet av augusti 1710 överfölls hans gård, Kemie hov, av en bondehop, som tog hans hustru till fånga, medan Peter Schultz själv undkom (se inledningen). Råkade senare i rysk fångenskap, återvände efter fredsslutet till Kemie i Tohmajärvi. Kallas på 1720-talet kommissarie. Död i juli 1725,[20] betalning för hans gravställe i Tohmajärvi erlades 1730. - Gift i Nyen 23.1.1694 (eller kort förut) med Anna Erland(s), levde i mars 1735,[21] synbarligen dotter till rådmannen i Nyen Erland Jeremiasson och hans första hustru Anna Jöransdotter. Deras andra dotter Hedvig Erland, död i Viborg 1736, var gift med rådmannen i Viborg Werner Wulffert.[22] Anna Erland krävdes på 1730-talet på stora belopp i resterande skatter för Kemie. De erlades av hennes svärson Erik Aqvilander, som övertog gården.

Barn (ordningsföljden är osäker):

Jockim Schultz, var under stora ofreden sju år i rysk fångenskap.[23] Övertog efter faderns död tillsammans med brodern Erland Kemie hov i Tohmajärvi. Våren 1729 sändes på landshövdingens order brofogden Jakob Gröön med två soldater för att gripa Lukas Suomalainen, som utan behörigt pass hade kommit från Kerimäki till Tohmajärvi och trätt i tjänst som dräng hos Jockim Schultz, men Jockim och hans bror Erland befriade "med värjor och sablar" den fängslade Suomalainen och förde bort honom. På landshövdingens befallning att fängsla bröderna fördes Erland till Nyslott, men han frigavs när Jockim självmant inställde sig hos landshövdingen i Villmanstrand samt ställde kaution för sig och sin bror. Bröderna dömdes 1731 att böta 40 dr smt vardera och Jockim dessutom till ytterligare 20 dr smt "för det han hyst Suomalainen såsom en tjänstelös person".[24] Jockim flyttade sedan till ryska Karelen, återvände 1735 med familj från Jaakkima till Tohmajärvi, men flyttade kort därpå vidare. Bodde 1753 som avskedad sergeant i Puumala, krävde då i Tohmajärvi "sitt arv efter fader och moder", men rätten fann att han intet hade att få, då modern hade värit medellös och svågern Aqvilander både hade underhållit henne och rustat upp Kemie hov, som var kronojord och inte gick i arv.[25] Död före 1769. - Gift i Jaakkima 1.2.1732 med Brita Orraeus i hennes andra gifte,[22] död som änka, begr. i Impilax 31.1. 1769, 73 år gammal, dotter till kyrkoherden i Puumala, prosten Gustaf Orraeus och Margareta Alopaeus samt änka efter kapellanen i Jaakkima Zachaeus Wahlberg. Jockim Schultz hade barn.

Erland Schultz, företrädde sin far vid Tohmajärvi ting i september 1724. Nämns efter faderns död tillsammans med brodern Jockim i Kemie, dömdes tillsammans med honom för egenmäktigt våld vid befriandet av den fängslade drängen Lukas Suomalainen 1729.[24] Förliktes vid tinget i mars 1730 med kapellanen Anders Cajanus hustru Helena Sylvester, vars fiskebragder han nattetid hade upptagit och bortfört från ett ställe, där nämnden ansåg henne ha fiskerätt. Uppträdde också fiera gånger som företrädare för sin mor vid tingen i Tohmajärvi och åtalade 1731 Isak Ivansson från Patsonvaara (troligen Ivan ivanoffs son), som hade kallat Erlands avlidne far "sådan Roswo eller rövare även som hans fader Ivan" samt sagt att "ingen rätt är uppå denna sidan om sjön".[26] Vistades 1733 i Viborg och nämns sista gången i Tohmajärvi i oktober 1734.[27] Död före 1753, synbarligen barnlös, eftersom brodern Jockim gjorde anspråk också på hans arv efter föräldrarna .[25]

Elisabet Schultz, död i Tohmajärvi 23.3.1755, 57 år gammal. - Gift där 8.11.1735 med länsmannen i Tohmajärvi Erik Aqvilander i hans första gifte, död i Tohmajärvi 13.6.1765, 65 år gammal.[28] Äktenskapet var barnlöst. Erik Aqvilander övertog Kemie hov, som efter honom gick till hans styvson i andra giftet, överuppsyningsmannen vid gränstullen Karl Johan Hultin.[29]

Anna Schultz, bodde hos modern och sedan hos svågern på Kemie hov. Död där 7.6.1779, 78 år gammal. - Ogift.