Petrus Laurentii Nerbelius

"Då skolan i Enköping flyttades till Hudiksvall medföljde vissa av lärarna. Detta gäller i varje fall om rektorn och konrektorn. Rektor i Enköping var sedan mitten av 1640-talet Petrus Laurentii Nerbelius. Han var född i byn Närby i Norrala socken som son till en kronobefallningsman. Han hade promoverats 1644. Magister Per var en lärd man. Han befordrades också redan 1652 till kyrkoherde i Alfta och blev sedermera kontraktsprost, riksdagsman och ledamot av 1674 års trolldomskommission - en man icke utan betydelse, karakteriserad som 'poeta haud vulgaris' [dvs. en icke vanlig diktare] och 'vir pacificus' [dvs. en fridsam man]. Det sistnämnda epitet står i egendomlig motsats till hans uppträdande under den korta tid han var rektor i Hudiksvall. i och med att han vid valborgsmässotid 1650 infann sig i Hudiksvall kan trivialskolan emellertid sägas ha börjat sin verksamhet. Han medförde från Enköping sin konrektor, magister Eric Tybelius. De båda delade mellan sig undervisningen i fjärde klassen. Detta tillgick enligt rektorns egen uppgift till domkapitlet så, att den ene skötte bägges arbete på förmiddagen, den andre på eftermiddagen, varigenom de slapp att 'löpa så många gånger till och från skolan'. (Arvidsson) [s. 43] Om förhållandena i detta kollegium, läroverkets första, vittnar ett domkapitelsprotokoll av den 2 augusti 1651. Skolans inspektor, magister Lars, som inte var någon annan än den förutnämnde Laurentius Gewalensis-Gevalius-Gavelius-Sylthenius-Salthenius, nu kyrkoherde i Forsa, hade i skrivelser till domkapitlet anklagat rektor Nerbelius för att genom sin lättja missköta skolan och för att inte hysa aktning för någon. Nerbelius infann sig emellertid personligen i domkapitlet, bestred anklagelsens riktighet samt beskyllde i sin tur sina medlärare för stor oflit, dryckenskap och osedligen. Han sade sig kunna lita endast på konrektor och collega Busk, och om nu denne, som församlingen i Järvsö begärt till sin kyrkoherde, skulle lämna skolan, bleve situation besvärligt. Georgius Andreae kom aldrig 'odrucken' till skolan: om morgnarna var han bestänkt med brännvin och om middagarna med öl. Om Magnus Rogstadius gällde något liknande. Laurentius Jesperi, som nu fått 'spem' [dvs. förhoppning, utsikt] att komma till skolan som lärare, vore än värre. Andreas infimus collega vore 'i rop kommen' för befallningsman Lars Isacsons hustru. Rektorn beskyllde dessutom lärarna för att 'ha uppdruckit sin spannmål på bygden'. Domkapitlet fann dessa anklagelser vara allvarliga och beslutade uppdraga åt 'Herr Nils i Järvsö', d. v. s. kyrkoherden där, Nils Andreae Arnaesius, att 'cognoscera' den oenighet, som uppstått dels mellan befallningsmannen Lars Isacson och magister Lars, vilken angavs som upphovsmannen till det rykte, som utspritts angående lärarnas förhållande till den förres hustru, dels mellan magister Lars och Nerbelius, dels åter mellan Nerbelius och hans medlärare. I synnerhet vore det av vikt att bilägga handeln med Lars Isacsons hustru. Nerbelius begärde samtidigt att få bli kaplan i Delsbo för att sedan kunna få kyrkoherdetjänsten där men tillhölls att tills vidare stanna kvar på den mer meriterande rektorstjänsten. (---) [s. 44] Bakgrunden till stridigheterna mellan rektor och lärarna synes ha varit de osäkra löneförhållandena. (---) Lärarna, framhåller Rogstadius vidare, skulle inte ha kunnat dricka upp sin spannmål i bygde, ty det hade de inte råd till: (---) ) Hwadh wår flijth widkommer, så hafwer Rector fattadt emoth oss en stort haat och missgunst, för dett Wij intet wille Cedera Andreae infimo Collegae så myckit af wår Lhön, som han wille och oss föreslogh. (---) En konflikt mellan rektorn å ena sidan, lärarna och magister Lars [Salthenius] å andra sidan följande år hade en liknande upprinnelse. (---) [s. 45] Magister Lars framhåller vidare, att Nerbelius hyste hat till Jesperi, vars utnämning han motsatt sig och som ibland vågat svara honom ähwadh rett och billigt wara kunne'. Jesperi hade i skolan visat stor flit. Det kunde emellertid inte sägas om rektorn själv. 'Gudh gifwe han hade warit så flitig, så wore här bättre Schola. Så sant mig Gudh hielpe at heela 12 dagar gå förbij, när han är hemma stadder, på hwilka han intet kommer i Scholan. Är och Conrrector passeligh flitigh, måste höra förwijtelsse i Scholan af dieknarna, när han wil castigera them, at han offta hafwer warit borta.' Magister Lars beskyller vidare rektorn för att ha försnillat djäknepenningar, för att ha lämnat sångläraren utan lön och för att av skattemedel, avsedda för en ny skolbyggnad, ha låtit uppföra en gavelkammare åt sig själv, till sist för att på Uppsala posthus eller i Hudiksvall ha låtit uppsnappa magister Lars' skrivelser till domkapitlet! Landshövdingen, som ställt sig på Nerbelius' sida, hette Erik Sparre. Han karakteriseras av magister Lars som ung och oerfaren. Landshövdingen i sin tur ansåg, att magister Lars var skolans onda ande. 'Jag kan icke wetha', skriver han till ärkebiskopen i april 1652, 'aff hwars ingifwellse dhe ähre så stutt och mothwillighe, Somblighe af Collegis, iagh frucktar Mester Lars giör dhem någor godh Rådh, [s. 46] Större beskiedeligheet wentedhes aff Mest.r Lars, ähn man måste förfahra för någon tijdh sädhan her hos migh, må altså inghen göra sig för stoora tankar om dhen mannen.' Mäster Lars berövades efter detta sitt inspektorat över skolan. Åtminstone kan man så uppfatta domkapitlets beslut den 22 juni 1652 att anmoda kyrkoherden i Hudiksvall Thomas Weslenius att med all flit ha uppsikt över skolan."

gårdsarkivet för Stornärby ingår följande handling: "För allom ädlom och wällbornom Herrom och ährligom godom mannom som detta breff förekommer till att läsa eller höra läsas, bekennes wij Petrus Laurentij Nerbelius Scholemästare i hudwichswaldh, och Wilhelmus Jacobi Grubb kiörkioherde i Nårbo Prästegäldh, och här med witterligit görom, att wij af frij willia och berådde modhe, medh wåra hustrurs iaa och samtyckio hafua vndt vplåthit och Såldt, som wij i detta öpna brefs krafft vnne och Sällie wår Broder och Swåger Ehrlig och wällachtadt Lars Larsson Nerbelio, Vnderlagmannen i Hellsingelandh, wår rätta Fädärnes och Mödernäs, Så och wår arfua Huus och Jordh effter wår Sal. Broder Oloff Larsson liggiandes i Stoornärby effter 11 öre 22 1/2 [penningar] i skatt, och därföre tillhopa effter huardera wår arfspart wthi en Summa opburit för Jorden penningar __ 116 dal.r 14 172 öre, och för Huusen __ 71 dal.r 14 öre alt Sölfuermynt, fyllest effter wår egen willia och begäran. Och emädan wij här om så wänligen förlichte och afstilte ähre så att wij den sidsta Penningen medh den första opburit hafuer. Huarföre afhändom wij be:t Huus och Jordh vndan oss och wåra effterkommande arfwingar, och dhen tillägnom wår Broder mehrb.te Lars Larsson, Hans Hustru, Barn och effterkommande arfwingar födde och ofödde, medh dess tillägor i Åker och Ängh, skogh och Mark, Fiskiewatn, Quarn och Fäboställe, ingo [sic] vndantagandes, som där till af ålder vnderlägat hafuer och än med rätt tilläggias kan, till een fast oklandrat egendom. Så att wij tillståå honom här vppå fodra dombreff när så tillfälle kan gifuas. Nu att detta af oss så fast och Stadigt hållas skall och må, verificere wij här vnder med wår Segneter och egne Händers vnderskrifuande, och där Jämpte anmodhe till witnes Caplan wällärde Her Erich Hofnaerum, och fordom länsman Förståndig Swen Olofsson i Fårs, medh dheras nampn och wanliga Signeter. Datum Närby den 2. October. åhr 1650." Undertecknanden, alla med sigillavtryck: "Wilhelm Grubb Norb. P."; "Petrus Nerbelius"; "Lars Isaachsoon Walmo"; "Ericus Hoffnaerus V. D. Comm. Norelff."; "Swen Oluffson i Fors."

Johan Olsson tillägger: "Bland domkapitlets handlingar i landsarkivet i Uppsala finns ett brev från Nerbelius, daterat Alfta den 23/5 1672 i vilket omnämnes, att åtta häxor brändes i Ovanåker den 8 maj 'och sedan ting nu här hållets i fjorton dagar äro dömda till döden tretton i Ovanåker och sex i Alfta'. Prästen Petrus Nerbelius skrev i ett brev 1672 till Ärkebiskopen: "Förledne den 8 maj brändes i Ovanåker åtta stycken kärringar och nu sedan de är för ting fallit fjorton dagar; Och i Ovanåker dömdes till döden nu 3 st och här i Alfta socken och däröver i båda socknarna 30 st beryktade som tillfreds om de ville eller kunna avstå, lämnas till nästa ting". I en rapport från Nerbelius till domkapitlet över utfärdade domar i februari månad 1673 beskrives anklagelserna och domarna över trettionio personer av båda könen och av ålder från femton till åttio år. Sju kvinnor dömdes till döden (endast två undergick dock det hårda straffet) och de övriga till spöstraff." - För mer uppgifter om Petrus Nerbelius roll vid häxprocesserna i Hälsingland och hur han propagerade för att acceptera barnvittnenas bisarra anklagelser och avrätta allt trollpack, se särskilt hans kommentarer vid diskussionerna inom trolldomskommissionen vid rannsakningarna i Järvsö 1673, där presidenten Rosenhane i motsats framstår som en tillbakahållande kraft: "M. Petrus Nerbelius frågade, huru ett litet barn skulle kunna minnas allt för underliga saker så noga till pricka, helst efter de äro merendels doli incapaces [of%C3%B6rm%C3%B6gna till bedräger], som av sig själva omöjligen kunna uppdikta sådana saker. En stor människa kan med möda minnas så grant, vad som för en vecka sedan passerat; viljandes därav sluta utav d. 8 psalm. v. 3: utav unga barns och spenabarns mun haver du en makt upprättad för dina ovänners skull, att du skall nederlägga ovännen d. ä. trullpack som försmäda Guds H. namn, ty större ovänner kan Gud inte hava, än de som övergiva honom och tjäna den gud- och människofienden djävulen. Varför och Gud förbannar svärdet, som icke utgjuter blod, nämligen sådant (blod) som honom försmädar, som allra mest sker av trullpack." [%C3%A9n, Jonas J:son: Om trolldom och häxprocesser i Hälsingland (1951), s. 77, passim]

- Brodern Erik Nerbelius, som av Hanzén kallas "Sveriges Torquemada", och brorsonen Johan Larsson Nerbelius var båda involverade i trolldomsrannsakningarna i egenskap av underlagman respektive kronobefallningsman.