Richard Rickman

https://www.familysearch.org/ark:/61903/3:1:3Q9M-CSG1-J3Z3-1?i=83

Richardin äiti synt Hiski Hauho https://hiski.genealogia.fi/hiski/aa3062?fi+0064+kastetut+14616

https://www.familysearch.org/ark:/61903/3:1:3Q9M-CS49-BD9Z?i=76

Tuulos , Syntyneet, 1851-1886
https://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/tuulos/syntyne...

https://www.kuvakokoelmat.fi/pictures/view/HK19371201_1629

Pappisluettelo - Porvoo
http://hiski.genealogia.fi/seurakunnat/srk?CMD=PRIESTS&ID=412&TYPE=...

Esikois poika Kaarlo Martti Rickman http://biografiasampo.fi/henkilo/p10608

tytär Rakel Anna Hurmerinta os. Rickman

Richard Rickman, tuomiorovastin apulainen (1891-96)

https://ylioppilasmatrikkeli.helsinki.fi/1853-1899/henkilo.php?id=2...

Rk:ssa: Lapinjärvi rippikirja 1890-1899 (MKO216-240) Sivu 42 Cappelby Nro 6 Tallbacka ; SSHY http://www.digiarkisto.org/sshy/sivut/jasenille/paikat.php?bid=2589... / Viitattu 24.03.2023

Svenskt kyrkoliv i Finland, 01.01.1933, nro 1934, s. 60. Kansalliskirjaston digitaaliset aineistot / aikakauslehdet.
RICHARD RICKMAN.
Den 14 februari 1933 avled i sitt hem i Lappträsk prosten Richard Rickman efter en längre tids tilltagande ohälsa, som bl. a. yttrade sig i en mycket försvagad syn. Prosten Rickman var född i Tuulos den 24 oktober 1863 och hade sålunda vid sitt frånfälle uppnått en ålder av sextionio år. Bliven student år 1887, ägnade han sig åt teologiska studier och avlade dimissionsexamen 1891 samt prästvigdes den 16 januari samma år. Han blev därvid förordnad till kyrkoherdeadjunkt i Borgå dornkyrkoförsamling, vars herde då var domprosten, teologiedoktor J. A. Lindelöf. Den lärde och något originelle doktorn, som redan var ganska till åren kommen, befattade sig icke mycket med det praktiska arbetet i församlingen. Men hans adjunkter hade i allt, sem rörde församlings vår den, en god läromästare i den fromme och nitiske landskapellanen A. Suomalainen. Under hans ledning blev också Rickman på det stora arbetsfält, som utgjordes av Borgå tvåspråkiga stads- och landsförsamling samt Askola, Borgnäs och Pukkila kapell, väl inövad i den praktiske prästens mångsidiga arbetsuppgifter. Efter att den 8 maj 1895 hava avlagt pastoralexamen sökte och erhöll han samma år kapellanstjänsten i Lappträsk, vilken han tillträdde den 1 maj 1896. Bedan samma år blev kyrkoherdetjänsten i församlingen ledig, och Rickman kallades till fjärde provpredikant samt blev även vald till innehavare av denna tjänst, vilken han tillträdde den 1 mars 1898 och innehade till sin död, således i det närmaste i trettiofem års tid. Prostetitel erhöll han år 1919.
Under sin långa verksamhetstid i Lappträsk levde prosten Rickman sig grundligt in i sin församlings liv. Det fanns väl knappast någon församlingsbo, som han icke personligen kände. Genom sitt glada och vänliga väsen och uppträdande kom han också alla nära och deltog i allas både glädje och sorg.
Som ordets förkunnare byggde Rickman troget på gammal, beprövad grund. För nya initiativ och arbetsformer hade han föga håg. Verkan av hans flitiga förkunnelse gjorde sig bäst gällande vid bibelförklaringar, läsförhör och söndagsskolbesök ute i byalagen. Vid sådana tillfällen framstod han mera personlig, frigjord och naturlig än i predikstolen i kyrkan.
Prosten Rickmans särskilda nådegåva var den enskilda själavården. Om också någon av de kapellaner, som under hans långa tjänstetid verkade i församlingen, i något annat avseende kunde vara mera uppburen än han, — när det gällde sjukbesök, då kallade man på prosten. Han kunde bättre än någon annan vägleda och trösta bekymrade själar.
För prästgärningens mera yttre sidor, som stå i samband med kyrkolagfarenhet och dess tillämpning, hade Rickman mindre intresse och fallenhet. Dock måste han taga befattning också med sådana ting även utom sin egen församling, i det att han under flera år, från år 1924 ända till 1932, var förordnad att handhava kontraktsprosteämbetet i Borgå domprosten. Genom sin fridsamhet och välvilja gentemot ämbetsbröderna tillvann han sig under denna tid dessas odelade vänskap.
Förhållandet mellan prosten Bickman och Lappträsk församling var i allmänhet synnerligen gott. Ett undantag utgjorde den brytning, som förekom under den Bobrikoffska ofärdstiden. En skarp meningsolikhet framträdde då i Lappträsk likasom så mången annanstädes mellan präst och församling. I likhet med kyrkans högsta styresmän och flertalet av vårt lands präster omfattade Rickman den sikten, att man bäst kunde rädda kyrka och fosterland genom eftergivenhet för de maktägandes krav. Församlingen åter var till allra största delen besjälad av det passiva motståndets anda. Den allmänna stämningen var därför en tid icke så litet avog mot kyrkoherden och tog sig också stundom uttryck på ett demonstrativt sätt. Helt säkert led Rickman med sitt känsliga sinne icke så litet under denna tid. Men han bar sitt lidande med saktmod och visade samma välvilja och tjänstvillighet som vanligt mot alla sina församlingsbor, oberoende av huru han själv blev bemött. Då det politiska trycket lättade och en lugnare tid inbröt, glömdes därför också snart ofärdsårens misshälligheter, och samma goda förhållande, som tidigare rått, inträdde åter mellan kyrkoherden och hans församling.
Lappträsk är, som känt, en tvåspråkig församling, där de båda språkgrupperna äro tämligen jämnstarka. Det är i en sådan församling ingen lätt sak att vara bägge grupperna till lags. Detta lyckades dock för Rickman ovanligt väl. Ehuru finsk till härkomst, skolbildning och tänkesätt, dagalade han i all sin ämbetsverksamhet och i sitt personliga umgänge en erkännansvärd opartiskhet i språkfrågan, varför också några nämnvärda slitningar mellan svenskt och finskt på det kyrkliga området icke under hans tid förekommo. Den allmänna och varma uppskattning, som prosten Rickman åtnjöt i sin församling, kom till synes i den rika hyllning, som ägnades honom vid hans jordfästning i Lappträsk svenska kyrka den 22 februari 1933. Jordfästningen förrättades av undertecknad, som därvid talade över orden i Joh. 14: I—3.1 —3. Vid akten assisterade ett flertal av ämbetsbröderna i domprosteriet. Under den därpå följande blomsterhyllningen uttalades många varma ord av erkännande för den hädangångnes långa och trogna livsgärning.
Som slutomdöme om den bortgångne ämbetsbrodern och församlingsherden kan sägas, att han i ödmjukhet, hängivenhet och trohet efter måttet av de gåvor, som voro honom givna, förvaltade sitt ämbete i Guds församling.
Gustaf Storgårds.