Siri Kjellin

Utdrag ur anteckningar från samtal med Siris bror Gunnars söner Per, Bengt med hustrur Gerd och Stina i Kungälv 31.7 1993. Britt Hallgren intervjuar. Ämnet är firman, far- och morföräldrar samt barndomen i Göteborg:

Firma Malmsjö grundades 1841. Man firade 100-årsjubileum 1941. 1850 började man också med optiken och gjorde bl. a ovala glas, som kunde sättas i pannan, s.k. hälsovårdsbåge. Glasögonbågar köptes från Tyskland bl. a av firma Bosch i Berlin.

Det var fyra bröder Malmsjö, som kom till Göteborg från Röstånga i Skåne. Carl-Ludvig var urmakare och född 1818. Han tillverkade urverket till den klocka, som Tomas har nu. Den påminner om amerikanska droppsur. Snickare Malmsjö gjorde fodralet. Gunnar (Tomas farfar) påstod att det var gjort i citron och mahogny. Den klockan hängde i sängkammaren hos Gunnar och Ingeborg när de bodde på Pipblåsaregatan. Senare hängde den i affären. J.G. Malmsjö gjorde pianon vid Heden och bokbindare Malmsjö levererade de första böckerna till firman. När de drack toddy tillsammans sa bokbindaren ”Ni ser så inbundna ut”. ”Vi tar groggen i mahogny”, sa snickaren. Urmakaren sa, ”Vi dricker ur”. ”Vi får ta det piano” sa pianobyggaren (historien kommer troligen från Aron Jonasson. Se senare)

Siris pappa Herman Henrik Hallgren anställdes i firman 1860. Han kom från Vänersborg. Hans pappa var vaktmästare vid residenset och hans farfar var mjölnare i Grästorp. Hans mamma var troligen barnmorska. 1870 blev han kompanjon med Carl Ludvig och firman kallades därefter C. L Malmsjö & Co. 1879 övertog han affären och då arbetade också hans bror Arvid där. Han hade haft lanthandel i Värmland. Hans hustru kallades vackra fru Hallgren till förtret för Siris mamma Elsa Gustava. Henrik skojade med sin bror och sa att han var ”en yngling nyss från plogen tagen”. Han talade också om sig själv som ”Fadern”, ”Sonen” var Gunnar och Arvid var ”Den helige ande”. Detta gillade inte Arvid. En gång ställde farbror Arvid sin cykel mot skyltskåpet, så att det blev en spricka i glaset (det skåpet finns i vårt vardagsrum). Underdelen tillverkades efteråt av en skicklig möbelsnickare, som var enögd.

En av Elsas systrar var husmor på Gamla Sahlgrenska. Siris bror Gunnar brukade äta hos henne, när han gick på Gamla Latin. Hon är begravd på Stampens kyrkogård.

Elsas syster Hannah med H i båda ändarna bodde i Majorna och sedan i Redbergslid. Hon hade en pappersaffär i centrum, som bl. a sålde visitkort. Det var en originell dam. I sin ungdom hade hon varit förlovad med en man som hon reste till Köpenhamn tillsammans med till släktens misshag. För det ansågs inte passande på den tiden. En gång skrev hon en kärleksdikt på engelska under lätt igenkännlig pseudonym i boulevardtidningen ”Didi”. Den kom ut en gång i veckan och lästes av många i bekantskapskretsen, så mamma Elsa blev förskräckt.

Hannah hörde dåligt och var nästan stendöv. Man fick ropa i en hörlur, som såg ut som en tratt, när man ville säga något till henne. Till sist uppfattade hon bara skriftliga meddelanden. Hon var tjock och kraftig och gick alltid påbyltad med yllekoftor för värken. Även hunden Pelle hade en yllehalsduk för Hannah påstod att den var förkyld och rosslade. Den hade långa klor så det kraschade när den gick på linoleummattan. Den brukade sällan få gå ut så pojkarna fick rasta den när de var på besök. Barnen på gården ropade då ”Titta på Madams hund”! Pojkarna fick pengar av henne som hon tog fram från en skåra i väggen över sängen. Där var flera lager av tapeter och det blev en bra förvaringsplats för sedlar. En gång hade hon gett Anders böcker om kärlek, men han fick lämna tillbaka dem, för Gunnar tyckte inte de var lämpliga.

Systrarna Antonsson hade också en äldre bror, som bodde i Australien. Han hade en saloon, där han bl. a tog hand om guldklimpar, som vaskats fram. Gunnar fick en guldklimp av honom, som han lät göra en kravattnål av. Anders hade den sedan. En gång kom brodern på besök och ville överraska Hannah med en papegoja, så han smög sig in och släppte ut den i lägenheten. Det blev ett förskräckligt liv och papegojan rev ner spetsgardiner och draperier. Men brodern trivdes inte i Sverige, för han kunde inte gå barfota här, sa han. Hannah tyckte att Malmsjös var för dyra och köpte därför en hel kartong pincenéer hos Alida Söderdahl, som hade leksaksaffär. Sedan kunde hon tappa dem utan att det gjorde så mycket.

När Hannah var gammal blev hon så förtjust i sin läkare att hon testamenterade sin förmögenhet till honom. Men han blev generad och berättade det för Gunnar i affären och hon fick ändra testamentet igen.

När Henrik fick det bättre ekonomiskt, kom också hans systrar Adolphine och Frederique till Göteborg och fick bidrag till sin försörjning av honom. De betraktades som ”Pauvres Honteux” (förnäma fattiga). De bodde på Södra Hamngatan mitt emot Centralstationen i ett hus utan hiss. Åstrands fruktimport låg i bottenvåningen (nu Sheraton). Man brukade gå på visit hos dem på Frederiques födelsedag, dagen före julafton. Då serverades alltid mockatårta och portvin. Även till barnen. Huset de bodde i skulle saneras och rökas ut med cyankalium för ohyra. Fastrarna vägrade att evakueras. De tyckte de var så gamla att de troligen skulle klara sig. De blev troligen förgiftade. Frederiqe dog och Adolphine blev sjuk och kom till Sahlgrenska 3 (nu Vasa sjukhus). Det var på 1920-talet. De är begravda på Östra begravningsplatsen. Där ligger också farmor Elsas syskon Hannah och Björn, som var tullinspektör i Malmö. Han lär ha hoppat ut genom ett fönster på grund av olycklig kärlek 1908. Herman Henrik och Elsa Gustava, Arvid och Hilma, Ingeborg och Gunnar Hallgren, Martin och Siri Kjellin har också sina gravar där.

Siris pappa Henrik var liten och ganska satt. Han hade vitt skägg. Siris mamma Elsa kom från Ackkärr, Lungsund i Värmland. Hon var släkt med Bengt Antonsson, som sägs vara föregångare till Altringer och god vän till majorskan på Ekeby i Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.

Elsa hjälpte till i affären och skötte bl. a bokföringen. Hon skrev mycket vackert och hade pincené. Henrik brukade reta sin hustru genom att säga att hon tappat något på balkongen, för hon var ganska högbarmad.

Familjen bodde först i undervåningen på Avenyn 18, där systemet ligger nu. Kvinnofigurer i form av kariatyder finns vid portalen. På den tiden var det små trädgårdar inhägnade med järnstaket framför husen och inåt gården hade man höns och grönsaksodlingar. Elsa kunde sköta växter. En gång lär Henrik ha blivit irriterad på en gulnad halvvissen palm så han kastade ut den genom fönstret.

Åren1898-1902 gick Siris bror Gunnar i urmakeriskola i Neuchatel i Schweiz. Där var elever från många länder och han brukade berätta om en perser som alltid rullade ut sin matta, när han skulle sova.

År 1898 flyttade familjen Hallgren över gatan till Avenyn 27, som då var nybyggt. Det var en större våning med 6 rum och ett stort kök. Där fanns också en jungfrukammare och ett skafferi som var som ett halvt rum. Vid inflyttningen dukades Henriks lunch upp där. I matsalen fanns den stora ekmöbel som Madde och Björn Kjellin hade i Limhamn senare. Ett sideboard med marmorskiva och snidade rävar hörde också dit (finns hos Andreas nu. Britts anm. 2011). De hade alltid ett hembiträde, som tog emot och brukade niga för pojkarna när de kom på besök. Det kändes genant, eftersom de ju inte var så gamla. När Henrik dog 1918 bodde Elsa kvar i våningen, som änka i 17 år. Barnbarnet Bengt brukade äta frukost där varje dag under sin skoltid 1928-1935. En jungfru från Småland dukade alltid fram maten åt honom.

På somrarna bodde familjen Hallgren i en stor villa på Marstrand. Den låg på Villagatan 8, högst upp till vänster. Bengt och Stina var där för några år sedan och då kallades den fortfarande Hallgrenska villan av en äldre man, som de frågade om vägen. En läkare har den nu. Den såldes 1918 när farfar H H dog. I ett grannhus fanns den Lithanderska klockan, där man kunde se tiden från tre håll. På den fjärde sidan syntes inget för där hade Lithanders en ovän. En version säger att klockan inte syntes åt urmakare Hallgrens hus för där höll man ordning på tiden ändå.

Det berättades också att dottern Siri (Kjellin) fick styra kungabåten Drott en gång när Oskar den andre var på besök. Kungen var förtjust i vackra flickor så societeten i Marstrand brukade bevaka sina döttrar, när han kom. Hovfotograf Aron Jonasson var mycket vitsig och roade hovet ibland. Man sa att han var ”judekvick”. En gång när Aron tog en bild med magnesiumblixt blev kungen förargad. Då sa Aron ”Blixtrar den ene så Åskar den andre”. Historieförstöraren sa tvärt om ”Åskar den andre så Gustaf den femte” (enl. Tomas).

Siri uppvaktades av en försäljare av glasögonbågar från Ratenow i Tyskland. Han deklamerade på bruten tyska/svenska. ”Björn och Fritjof sutto båda vid ett schackbord skönt att skåda. Silver var varannan rota och varannan var av golt"

Han skänkte Siri sitt porträtt. Men brodern Gunnar retades och stack ett hål i pupillen på bilden och satte dit ett ljus. Siri gifte sig senare med polismästare Kjellin och systern Kerstin gifte sig med Jarl Maekel, som var banktjänsteman på Skandinaviska banken. Vid arvsskiftet fick Gunnar överta affären och Siri och Kerstin fick ekonomisk kompensation. Detta diskuterades en del och alla var inte helt nöjda.

Brodern Gunnar träffade sin Ingeborg på en bal på Börsen. Hon tillhörde ett operettsällskap och hade turnerat i Finland bl. a. Hon var med i kören och hade mindre roller. Men barnen hörde henne aldrig någonsin sjunga. Hon var ungdomsvän med skådespelaren Naima Wifstrand, som brukade komma på besök, när hon var i Göteborg. Bröllopsfesten var i Stockholm på ett känt pensionat (Fridhem?). Ingeborg var mycket vacker.

Åren 1910-14 bodde Ingeborg och Gunnar på Arsenalsgatan 8 på Kungshöjd bakom Telegrafverket. Där hade varit arsenal (artelleriförråd) tidigare. Sedan bodde de på Vadmansgatan 8 mellan 1914 och 1923. Då flyttade de till ett hus på Arkivgatan, som var nybyggt. Där fanns fem rum, kök och jungfrukammare. Ibland hade de också jungfru. Ingeborg var sjuk ibland och låg på kurhotell i Hultafors och i Ulricehamn. Hon hade astma och när Pelle föddes, anställdes en sjuksköterska.

Pojkarna Anders, Pelle och Bengt gick på Dalida Dahlquists skola. Den var privat och kallades Dadda. En gång hade kusinen Carl-Henrik Kjellin varit på cirkus och imponerats av en hypnotisör. Han ville testa på Dadda själv och hon gav honom en åthutning. Han gick ut och skrev ”Dadda är ett fä” på den gula ytterporten. Hon sa då att stryk skulle han ha fastän han var polismästarens pojke. Dadda var sträng men rättvis.