Henrik Hallgren

Framgångsrik urfabrikör i Göteborg. Började sin bana som urmakarlärling i Vänersborg (hos Egers) En period i Stockholm med en annan urmakarlärling Knape. Flyttar från Örebro till Göteborg 25/11 1864. Levererar ur till Sveriges järnvägsstationer under 1800-talet samt ur och nautiska instrument till rederier och varv i Göteborg under 1800- och 1900-talen. Gift med Elsa Gustafva Antonsson 1880 11/7. Urmakarbetyg Köpenhamn ? dat 8/5 1862.

Anteckningar från samtal med sonen Gunnars söner Per, Bengt med hustrur Gerd och Stina i Kungälv 31.7 1993. Britt Hallgren intervjuar. Ämnet är firman, far- och morföräldrar samt barndomen i Göteborg:

Firma Malmsjö grundades 1841. Man firade 100-årsjubileum 1941. 1850 började man också med optiken och gjorde bl. a ovala glas, som kunde sättas i pannan, s.k. hälsovårdsbåge. Glasögonbågar köptes från Tyskland bl. a av firma Bosch i Berlin.

Det var fyra bröder Malmsjö, som kom till Göteborg från Röstånga i Skåne. Carl-Ludvig var urmakare och född 1818. Han tillverkade urverket till den klocka, som Tomas har nu. Den påminner om amerikanska droppsur. Snickare Malmsjö gjorde fodralet. Gunnar (Tomas farfar) påstod att det var gjort i citron och mahogny. Den klockan hängde i sängkammaren hos Gunnar och Ingeborg när de bodde på Pipblåsaregatan. Senare hängde den i affären. J.G. Malmsjö gjorde pianon vid Heden och bokbindare Malmsjö levererade de första böckerna till firman. När de drack toddy tillsammans sa bokbindaren ”Ni ser så inbundna ut”. ”Vi tar groggen i mahogny”, sa snickaren. Urmakaren sa, ”Vi dricker ur”. ”Vi får ta det piano” sa pianobyggaren (historien kommer troligen från Aron Jonasson. Se senare)

Herman Henrik Hallgren anställdes i firman 1860. Han kom från Vänersborg. Hans pappa var vaktmästare vid residenset och hans farfar var mjölnare i Grästorp. Hans mamma var troligen barnmorska. 1870 blev han kompanjon med Carl Ludvig och firman kallades därefter C. L Malmsjö & Co. 1879 övertog han affären och då arbetade också hans bror Arvid där. Han hade haft lanthandel i Värmland. Hans hustru kallades vackra fru Hallgren till förtret för farmor Elsa Gustava. Henrik skojade med sin bror och sa att han var ”en yngling nyss från plogen tagen”. Han talade också om sig själv som ”Fadern”, ”Sonen” var Gunnar och Arvid var ”Den helige ande”. Detta gillade inte Arvid. En gång ställde farbror Arvid sin cykel mot skyltskåpet, så att det blev en spricka i glaset (det skåpet finns i vårt vardagsrum). Underdelen tillverkades efteråt av en skicklig möbelsnickare, som var enögd.

En av farmor Elsas systrar var husmor på Gamla Sahlgrenska. Gunnar brukade äta hos henne, när han gick på Gamla Latin. Hon är begravd på Stampens kyrkogård.

Elsas syster Hannah med H i båda ändarna bodde i Majorna och sedan i Redbergslid. Hon hade en pappersaffär i centrum, som bl. a sålde visitkort. Det var en originell dam. I sin ungdom hade hon varit förlovad med en man som hon reste till Köpenhamn tillsammans med till släktens misshag. För det ansågs inte passande på den tiden. En gång skrev hon en kärleksdikt på engelska under lätt igenkännlig pseudonym i boulevardtidningen ”Didi”. Den kom ut en gång i veckan och lästes av många i bekantskapskretsen, så farmor Elsa blev förskräckt.

När Ingeborg gifte sig med Gunnar hade hon inte hunnit ordna med sitt linneförråd. Hannah öppnade generöst sitt välfyllda skåp och erbjöd Ingeborg att ta vad hon ville av ärvda spetsprydda lakan, dukar och handdukar.

Hannah hörde dåligt och var nästan stendöv. Man fick ropa i en hörlur, som såg ut som en tratt, när man ville säga något till henne. Till sist uppfattade hon bara skriftliga meddelanden. Hon var tjock och kraftig och gick alltid påbyltad med yllekoftor för värken. Även hunden Pelle hade en yllehalsduk för Hannah påstod att den var förkyld och rosslade. Den hade långa klor så det kraschade när den gick på linoleummattan. Den brukade sällan få gå ut så pojkarna fick rasta den när de var på besök. Barnen på gården ropade då ”Titta på Madams hund”! Pojkarna fick pengar av henne som hon tog fram från en skåra i väggen över sängen. Där var flera lager av tapeter och det blev en bra förvaringsplats för sedlar. En gång hade hon gett Anders böcker om kärlek, men han fick lämna tillbaka dem, för Gunnar tyckte inte de var lämpliga.

Systrarna Antonsson hade också en äldre bror, som bodde i Australien. Han hade en saloon, där han bl. a tog hand om guldklimpar, som vaskats fram. Gunnar fick en guldklimp av honom, som han lät göra en kravattnål av. Anders hade den sedan. En gång kom brodern på besök och ville överraska Hannah med en papegoja, så han smög sig in och släppte ut den i lägenheten. Det blev ett förskräckligt liv och papegojan rev ner spetsgardiner och draperier. Men brodern trivdes inte i Sverige, för han kunde inte gå barfota här, sa han. Hannah tyckte att Malmsjös var för dyra och köpte därför en hel kartong pincenéer hos Alida Söderdahl, som hade leksaksaffär. Sedan kunde hon tappa dem utan att det gjorde så mycket.

När Hannah var gammal blev hon så förtjust i sin läkare att hon testamenterade sin förmögenhet till honom. Men han blev generad och berättade det för Gunnar i affären och hon fick ändra testamentet igen.

När Henrik fick det bättre ekonomiskt, kom också hans systrar Adolphine och Frederique till Göteborg och fick bidrag till sin försörjning av honom. De betraktades som ”Pauvres Honteux” (förnäma fattiga). De bodde på Södra Hamngatan mitt emot Centralstationen i ett hus utan hiss. Åstrands fruktimport låg i bottenvåningen (nu Sheraton). Man brukade gå på visit hos dem på Frederiques födelsedag, dagen före julafton. Då serverades alltid mockatårta och portvin. Även till barnen. Huset de bodde i skulle saneras och rökas ut med cyankalium för ohyra. Fastrarna vägrade att evakueras. De tyckte de var så gamla att de troligen skulle klara sig. De blev troligen förgiftade. Frederiqe dog och Adolphine blev sjuk och kom till Sahlgrenska 3 (nu Vasa sjukhus). Det var på 1920-talet. De är begravda på Östra begravningsplatsen. Där ligger också farmor Elsas syskon Hannah och Björn, som var tullinspektör i Malmö. Han lär ha hoppat ut genom ett fönster på grund av olycklig kärlek 1908. Herman Henrik och Elsa Gustava, Arvid och Hilma, Ingeborg och Gunnar Hallgren, Martin och Siri Kjellin har också sina gravar där.

Farfar Herman Henrik var liten och ganska satt. Han hade vitt skägg. Pelle minns hur han satt i sin farfars knä och tittade på en billig silverklocka, som drogs upp med en nyckeldragare. Han förvarade den alltid i västfickan utan kedja så Pelle måste vara extra försiktig, när han tittade på den.

Farmor Elsa Gustava kom från Ackkärr, Lungsund i Värmland. Hon var släkt med Bengt Antonsson, som sägs vara föregångare till Altringer och god vän till majorskan på Ekeby i Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Anders hade en ring, som lär ha tillhört Altringer. Peter hade den. Den har donerats till en gård nära hotell Selma Lagerlöf i Sunne. Den förvaras i en monter i museet där nu (Britts anm. 2011).

Farmor Elsa hjälpte till i affären och skötte bl. a bokföringen. Hon skrev mycket vackert och hade pincené. Herman Henrik brukade reta sin hustru genom att säga att hon tappat något på balkongen, för hon var ganska högbarmad. Familjen bodde först i undervåningen på Avenyn 18, där systemet ligger nu. Kvinnofigurer i form av kariatyder finns vid portalen. På den tiden var det små trädgårdar inhägnade med järnstaket framför husen och inåt gården hade man höns och grönsaksodlingar. Farmor kunde sköta växter. En gång lär farfar ha blivit irriterad på en gulnad halvvissen palm så han kastade ut den genom fönstret.

Åren1898-1902 gick Gunnar i urmakeriskola i Neuchatel i Schweiz. Där var elever från många länder och han brukade berätta om en perser som alltid rullade ut sin matta, när han skulle sova.

År 1898 flyttade familjen Hallgren över gatan till Avenyn 27, som då var nybyggt. Det var en större våning med 6 rum och ett stort kök. Där fanns också en jungfrukammare och ett skafferi som var som ett halvt rum. Vid inflyttningen dukades Herman Henriks lunch upp där. I matsalen fanns den stora ekmöbel som Madde och Björn Kjellin hade i Limhamn senare. Vårt sideboard med marmorskiva och snidade rävar hörde också dit (finns hos Andreas nu. Britts anm. 2011). De hade alltid ett hembiträde, som tog emot och brukade niga för pojkarna när de kom på besök. Det kändes genant, eftersom de ju inte var så gamla. När farfar dog 1918 bodde farmor kvar i våningen, som änka i 17 år. Bengt brukade äta frukost där varje dag under sin skoltid 1928-1935. En jungfru från Småland dukade alltid fram maten åt honom.

På somrarna bodde familjen Hallgren i en stor villa på Marstrand. Den låg på Villagatan 8, högst upp till vänster. Bengt och Stina var där för några år sedan och då kallades den fortfarande Hallgrenska villan av en äldre man, som de frågade om vägen. En läkare har den nu. Den såldes 1918 när farfar H H dog. I ett grannhus fanns den Lithanderska klockan, där man kunde se tiden från tre håll. På den fjärde sidan syntes inget för där hade Lithanders en ovän. En version säger att klockan inte syntes åt urmakare Hallgrens hus för där höll man ordning på tiden ändå.

Det berättades också att dottern Siri (Kjellin) fick styra kungabåten Drott en gång när Oskar den andre var på besök. Kungen var förtjust i vackra flickor så societeten i Marsstrand brukade bevaka sina döttrar, när han kom. Hovfotograf Aron Jonasson var mycket vitsig och roade hovet ibland. Man sa att han var ”judekvick”. En gång när Aron tog en bild med magnesiumblixt blev kungen förargad. Då sa Aron ”Blixtrar den ene så Åskar den andre”. Historieförstöraren sa tvärt om ”Åskar den andre så Gustaf den femte” (enl. Tomas).

Siri uppvaktades av en försäljare av glasögonbågar från Ratenow i Tyskland. Han deklamerade på bruten tyska/svenska. ”Björn och Fritjof sutto båda vid ett schackbord skönt att skåda. Silver var varannan rota och varannan var av golt"

Han skänkte Siri sitt porträtt. Men brodern Gunnar retades och stack ett hål i pupillen på bilden och satte dit ett ljus. Siri gifte sig senare med polismästare Kjellin och systern Kerstin gifte sig med Jarl Maekel, som var banktjänsteman på Skandinaviska banken. Vid arvsskiftet fick Gunnar överta affären och Siri och Kerstin fick ekonomisk kompensation. Detta diskuterades en del och alla var inte helt nöjda.

Pappa Gunnar träffade mamma Ingeborg på en bal på Börsen. Hon tillhörde ett operettsällskap och hade turnerat i Finland bl. a. Hon var med i kören och hade mindre roller. Men barnen hörde henne aldrig någonsin sjunga. Hon var ungdomsvän med skådespelaren Naima Wifstrand, som brukade komma på besök, när hon var i Göteborg. Bröllopsfesten var i Stockholm på ett känt pensionat (Fridhem?). Ingeborg var mycket vacker.

Mormor Maria (Mia) Hagman spelade på Oscarsteatern. Ett brev adresserat till henne ”Mia, komiska facket Stockholm” lyckades komma fram, så hon var tydligen ganska känd. Morfar Björn Cederberg var skriftställare och skrev troligen dikter. Han hade oregelbundna inkomster, men Pelle och Bengt vet inte så mycket om honom, för de skildes 1892 och Mia gifte sig med skådespelaren Justus Hagman. Han var anställd en tid som chef för Storan i Göteborg av Albert Ranft, som var en stor teaterdirektör.

Ingeborg hade en bror Paul, som var skådespelare. Han var gift med danskan Annie, som hade en charkuteributik för färdiglagad mat på Birger Jarlsgatan i Stockholm. De bodde i en våning ovanför affären. Gunnar hade hjälpt dem ekonomiskt och ibland fick pojkarna bo hos dem, som någon slags avbetalning. Pelle minns att han fick se Stockholm per bil 1924. Mias bror, som var handelsresande körde. Senare skildes Paul och Annie och hon flyttade tillbaka till Köpenhamn med barnen, (Se intervjun med Daga 26.7 1993) Ingeborg och Paul fick som barn bo en tid i en prästgård i Trosa. Prästen var egendomlig. Han söp och spelade kort. En gång gick han hem på järnvägsspåren efter en fest och tåget kom och körde över honom. Det var en skakande upplevelse för Ingeborg, som hade en ganska olycklig uppväxttid. Hon var alltid mycket sparsam senare i livet, på gränsen till mani. Pelle minns att Paul talade stockholmska och spelade och sjöng när han var på besök i Göteborg. ”När jag blåser lätta bubblor”, var en populär schlager då och Pelle tyckte det lät enastående. Man var inte så bortskämd då med radio och TV. De hade ett Steinwaypiano med ljushållare hemma. Gunnar kunde spela lite och Anders tog motvilligt pianolektioner. Mia och Justus fick två barn. Torulf föddes 1894 0ch Yngve 1902. Torulf var en mycket charmerande man. Han var efterlyst av Interpol för bankbedrägerier och ekonomiska svindlerier. Han sköt sig själv och sin hustru på ett hotellrum i Schweiz på 1940-talet, när polisen knackade på dörren och ville tala med honom. Man kunde läsa om det i tidningar i Göteborg. Även foton publicerades, vilket smärtade Ingeborg. Toralf hade varit gift tre gånger och i andra äktenskapet hade han två pojkar, som man inte haft någon kontakt med. Yngve hade en motorcykel och körde utför ett stup vid en utsiktsplats i Stockholm (vid Katarinahissen). Det sades att hans kassa inte stämde riktigt. Han var förlovad och hade möjligen velat imponera på fästmön. Justus Hagman dog på 1930-talet. Som änka var mormor Mia föreståndare för Höstsol. Det var ett ålderdomshem för skådespelare och Justus hade varit med när det startade. Mia bodde i annexet. Senare fick hon bo kvar där som pensionär till sin död 1940. Pelle var hos mormor sommaren 1920 innan han skulle börja skolan. Bengt hade troligen någon barnsjukdom då och mamma Ingeborg var nervös. Pelle minns hur hans pappa följde med honom till Stockholm. De satt på hårda träbänkar på tåget nästan ett helt dygn. Mormor var glad, men Pelle fick inte bråka för mycket och han måste lyda. På Höstsol bodde gamla konstiga människor. De tog honom i hand och frågade om de inte hade mötts förut t ex. Bengt var där en vecka sommaren 1933. Mia hade alltid en flaska porter eller madeira i garderoben för hjärtat, men när doktorn undersökte henne, fann de inget speciellt fel.

Åren 1910-14 bodde Ingeborg och Gunnar på Arsenalsgatan 8 på Kungshöjd bakom Telegrafverket. Där hade varit arsenal (artelleriförråd) tidigare. Sedan bodde de på Vadmansgatan 8 mellan 1914 och 1923. Då flyttade de till ett hus på Arkivgatan, som var nybyggt. Där fanns fem rum, kök och jungfrukammare. Ibland hade de också jungfru. Ingeborg var sjuk ibland och låg på kurhotell i Hultafors och i Ulricehamn. Hon hade astma och när Pelle föddes, anställdes en sjuksköterska.

År 1919 köptes sommarstället ”Örnnästet” i Landvetter för 50 000 kr. Det var under ”gulaschtiden” och det såldes 1922 för 20 000 kr. Det var en dålig affär. Det var ett mycket högt hus med en stor svårskött trädgård runt. Daga har troligen ett färglagt foto av det. Anders och Bengt lekte i ett tält i trädgården. Pappa Gunnar gjorde djur av tallkottar till dem. Senare bodde de på pensionat Södragården i Landvetter. Gerd bodde också som barn i Landvetter på sommaren.

År 1927 köptes Pipblåsargatan 7 i Örgryte. Det var en rymlig tvåvåningsvilla med salong, en matsal med kryssfanér, kök, serveringsgång och jungfrukammare i undervåningen. Trädgården var skuggig och mycket vacker med lindar, en stor ek och rhododendronbuskar. Den sköttes av trädgårdsmästare Greppe f d Gustavsson. Han hade spetsbyxor (en slags ridbyxor). Han kom inte alltid när han hade lovat. Gunnar tyckte han borde hetat Grepe och han skällde ibland på honom. Tomten kallades ”Malmsjöflygeln” på grund av formen. Där stod också en bänk, som kom från Svenska Mässan. Man fick 50 kr i pris och en plakett från Lindbergska fonden för ”Göteborgs förskönande”. I Handelstidningen publicerades en bild med texten ”En förtjusande inblick sedd från gatan”.

Pojkarna Anders, Pelle och Bengt gick på Dalida Dahlquists skola. Den var privat och kallades Dadda. En gång hade kusinen Carl-Henrik Kjellin varit på cirkus och imponerats av en hypnotisör. Han ville testa på Dadda själv och hon gav honom en åthutning. Han gick ut och skrev ”Dadda är ett fä” på den gula ytterporten. Hon sa då att stryk skulle han ha fastän han var polismästarens pojke. Dadda var sträng men rättvis.

Senare gick Anders på Realgymnasiet och Bengt på Hvitfeldska. Pelle gick i Lundéns skola på Carl Gustafsgatan. Den kallades ”Loppornas Paradis”. Gunnar var mycket intresserad av antikviteter (liksom Anders). Han gick ofta på auktioner och köpte porslin och annat från Hellberg som kallades ”kinesen”. Han hade bott i Kina och åkte ibland dit på inköpsresor. Bonaderna med ibisfåglar, som David har nu köptes av honom. De hängde som draperier på Pipblåsargatan och tillverkades troligen av hästhår. Hingstarna hade särskilt fint tagel i svansen eftersom de kissade framåt enl. Tomas. Daga var med Anders hemma hos honom en gång. Han hade många saker men allt var otroligt dammigt. Han bjöd endast Anders på ett glas vin. Man sa att han var kvinnohatare. En gång blev han hembjuden till dem på middag och då tinade han upp. Det sades att när kinesen hade gjort en affär, kokade han en fläskkorv, som han delade i olika portionsrutor, en för var veckodag.

År 1919 köptes den första bilen i familjen Hallgren. Det var en Opel med sufflett med numret O 104. Den vevades igång och det blev alltid ett kraftigt backslag. Gunnar engagerade en chaufför. Ibland körde Helge Carlsson, som var anställd i affären. I Landvetter rullade man igång bilen i en backe. En gång välte den i en slänt och Helge kom under. Han fick åka in på sjukhus. Bäckenbenet var brutet och fick spikas med en silverspik. Bilen vägde 2 ton 500 kg och lackerades om. Den andra bilen var en T- Ford med svensk kaross. Skinnklädsel, sufflett och nummer O 2294. (Pelle var mycket intresserad av bilarna och minns fortfarande alla nummer). Gunnar hade alltid keps och Ingeborg hatt när de åkte. På raksträckor var farten ca 60 km/tim. Sedan hade de två Fiat. 1927 (O 6650) och 1931 Fiat 521 (O 1294). 1934 köptes en Volvo (O 10901) med två signalhorn. På landsväg skulle man tuta särskilt starkt i kurvorna. Den bilen hade två reservdäck, som var fastsatta i baljor på framskärmen, Thoralf hade lånat pengar till en bil en gång. Han kunde inte betala så Gunnar och Helge for upp till Stockholm för att hämta den. De fick punktering vid Vättern och de försökte se hålet i slangen med hjälp av smutsigt vatten från ett dike. Det var inte så lätt med service på den tiden. De fick ta in på hotell över natten. Gunnar fick ett sämre rum, för han såg inte så prydlig ut som Helge.

År 1927 tog Gunnar körkort, men han tyckte aldrig om att köra. Han ville helst sitta bredvid och röka cigarr. En gång hade han kört ner till kiosken på St. Sigfridsplan för att köpa en tidning. Han krockade med en annan bil och det blev en liten buckla. Han steg ur tog i hand och presenterade sig för den andre föraren. Sedan visslade han på en droskchaufför. Han bad honom köra sig till affären och sedan forsla hem bilen. Han körde aldrig själv sedan utan tog alltid en taxi. Alla chaufförer kände honom och visste vart han skulle.

Gunnar tyckte mycket om att berätta historier om udda kunder. När Pelle var liten frågade han ofta ”lever han” när hans pappa satte i gång. Konsul Hertz tappade t.ex. ofta sin monokel, men han orkade inte böja sig ned på gatan och ta upp den. Man hade därför gjort några klara i affären speciellt för honom, så han bara kunde komma in och hämta vid behov. Flera andra gjorde också så.

Henriks barnbarnsbarn Björn berättar vidare: - min syster Christina och kusin Peter har båda var sin akvarell av Anna Gardell-Ericson. Kanske finns fler tavlor av denna kvinna i vår släkt. Hennes man John Ericson var också konstnär och skulle mycket väl kunna hänga på väggen hos någon av oss som stammar efter Gunnar Hallgren. Gunnar H. var född 1882 och gick i urmakarskola i Neuchâtel Schweiz åren 1898 till 1902. Min pappa Bengt berättade många gånger, med förtjusning, historien om sin far Gunnar och en hemkomst från urmakarskolan i Neuchâtel i Schweiz. Familjen bodde då på Avenyn 27 och Gunnar kom till Göteborg med tåg. Väl hemma berättar han för sina föräldrar, Henrik och Elsa, att han hade träffat en flicka och att han ville förlova sig med henne. Flickan hette Yvonne Gardell-Ericson. Vad gör hennes far, säger då pappa Henrik? Han och hans fru är konstnärer svarar Gunnar. Då kommer det aldrig på frågan svarar Henrik, en konstnär? Då åker jag tillbaka till Schweiz, svarade Gunnar, och så blev det .

Så kan det gå när två stolta herrar möts. Nåväl, Gunnar kom så småningom hem igen och började i firman. 1907 blev han delägare och samma år träffade han Ingeborg på en bal i Göteborg.

Denna gång hade pappa Henrik inget att sätta emot trots att det var ännu en kvinna från artistvärlden. Bröllopet ägde rum 1910. Säkert inte lätt för Ingeborg att flytta från Stockholm och in i denna borgerliga miljö där en och annan hade åsikter om det lämpliga i detta parti, men se det är en annan historia.

Jag tror att Gunnar hade träffat Yvonne (född 1884) på kontinenten, hennes föräldrar vistades flera år i Frankrike innan de återvände till Sverige. Paret Gardell-Ericson har producerat mängder med målningar från Marstrand så säkert möttes de även där. Jag tror att som ett minne av historien köpte Gunnar några söta tavlor, målade av modern.

I äldre Nordisk Uppslagsbok, "Ugglan" nämns firman i artikeln om klockor, då som leverantör till järnvägen: - " I Sverige nyttjades under medeltiden vatten-, sol- och sandur, men efter hand förekommo äfven verkliga ur. Ryktbart blef konsturet i Lunds domkyrka, från omkr. början af 1300-talet. Samma tempel fick omkr. 1380 ett nytt kalenderur med rörliga figurer och 1623 ett annat dylikt; bägges urtaflor och det senares hela verk finnas i behåll. Vadstenamunken Peter astronomen förfärdigade 1504-06 åt Uppsala domkyrka ett astronomiskt konstur, som fick sin plats bakom högaltaret och oaktadt bristfälligheter gick till slutet af 1500-talet, iståndsattes af Kr. Polhem 1686-88, men förstördes i stadens brand 1702, hvarefter Polhem gjorde ett nytt slagur åt domkyrkan 1710. Storkyrkan i Stockholm fick sitt första ur af Sten Sture d. ä. 1471. Rumsur blefvo mer vanliga först på Gustaf I:s tid. Byggnadsur kallades i dessa äldre tider "segerverk" 1. "säjarverk", och de klensmeder, som tillverkade dem, segermakare 1. säjarmästare. På 1600-talet blef urmakeriet ett yrke med dugande utöfvare, som tillverkade "byxsäcksur" (fickur), liggande bordsur samt väggur. 1695 afskildes urmakarna i Stockholm från klensmederna och konstituerades till ett ämbete 1. skrå. Den snillrike Polhem förlänade glans åt urmakeriyrket. Hans fabrik på Stjärnsund i Dalarna utsände tornur och väggur (mest golfur), tillverkade medelst kraftbesparande maskiner, som drefvos med vattenkraft (se vidare Polhem). Från midten af 1700-talet fanns det godt om särdeles skickliga urmakare i Stockholm. Urmakarämbetets förste åldermän hade varit Johan Wideman och Herman Dreijer, den tredje blef Johan Fredman (ålderman 1741-45 och 1748-52), hofurmakare, sedan förfallen och vidtkänd som central Bellmansfigur. På 1700-talet utmärkte sig här vidare Peter Ernst, Jakob Kock, Joakim Hovenschiöld, Nils Berg, Petter Malm, Johan Lindqvist, Erik Lindgren, Per Printz, Erik Sundberg, Erik öhman, Jakob Ekeroth, Karl Benedictus Eggerz, Karl Erik Orbin, Augustin Bourdillon, Petter Söderman, Hans Wessman m. fl. I Paris utmärkte sig på Gustaf III:s tid urmakaren A. Hessén, bördig från Dalarna. Under förra delen af 1800-talet möta i Stockholm namnen Per Henrik Beurling, Jonas Cederlund, Johan Fredrik Cedergrén, Gustaf Undén. Dessa urmakargenerationers fickur med spindelgång förete ofta vackert arbete och dyrbart prydda boetter. Fortfarande användas gärna deras bordspendyler och väggur, som ofta ha rikt snidade, förgyllda eller målade fodral i rokoko-, gustaviansk eller empirestil. (I fig. 10-15 visas prof på finare svenska ur från dessa tidsskeden. Jfr ock uren fig. 2 o. 3 i art. Rokoko, det förra af Petter Malm, det senare af Erik Lindgren.) Bl.a. gjordes "spelur" med harpa, orgel eller klockspel. Äfven i svenska landsortsstäder och socknar räknade yrket kunniga utöfvare. Det nämnda urmakarämbetet i Stockholm upphörde i slutet af 1780-talet, men efterträddes omkr. 1800 af Urfabrikssocieteten, som 1857 återupplifvades som Stockholms urmakaresocietet. Bland senare firmor i hufvudstaden märkas G. V. Linderoth (sedan 1844), som tillverkat utmärkta pendyler och väggur samt byggnads- och stationsur, J. V. Grönbäck (sedan 1842), F. V. Tornberg (tornur m.m., sedan 1859), L. Sandgren (1850), C. J. Lundbom (1863), Fabian Höglund (1873), E. G. Eriksson (1890). I Göteborg levererade firman C. L. Malmsjö redan på 1850-talet stationsur för järnvägarna. Halda fickursfabrik i Blekinge (se Halda), anlagd 1887 af urmakaren Henning Hammarlund, har med maskiner tillverkat utmärkta guld- och silfverur (remontoarer) med ankargång och kompensationsoro, delvis efter Hammarlunds egna patent. 1892 stiftades Sveriges urmakareförbund, som 1916 anordnat den första mästarkursen inom yrkena i Sverige. Ett svenskt urmuseum bildades 1904 af J. Linderoth i Stockholm. - 1918 infördes till Sverige ur och urdelar till ett värde af 5,747,860 kr., däraf fickur för 4,076,142 kr. samt vägg- och bordsur för 1,151,342 kr. Utförseln af ur härifrån uppgick s.å. till ett värde af 587,745 kr., däraf fickur för 356,468 kr. samt vägg- och bordsur för 114,356 kr.

Det var troligen från Polhems Stjärnsundsfabrik, som idén hämtades till den tillverkning af dalkarlsur 1. "Moraklockor", hvilken sedan 1740-talet af befolkningen i flera byar i Mora socken idkades som hemslöjd med primitiva verktyg. Det var väggur (mest golfur) med pendel och släphaksgång. Fullständiga urverk jämte tafla afyttrades i senare tid för 6-8 riksdaler stycket och spriddes af gårdfarihandlare; med det af bysnickare gjorda fodralet ställde sig urets pris till omkr. 25 rdr. Tillverkningen blomstrade lifligast 1840-60. Då ännu funnos sådana inhemska ur i nästan hvar stuga på Sveriges landsbygd; men de utträngdes af de amerikanska och tyska droppsuren (åttkantiga, med låda under för pendeln) samt de tyska och amerikanska aflånga skåpuren l. "regulatorerna", som voro prydligare och mindre skrymmande än daluren. Äfven i Jämtland, hufvudsakligen inom Bergs socken, gjordes väggur (oftast med väckarverk) som hemslöjd; de mest kända benämndes Sven-Hans-klockor efter byurmakaren Sven Hansson i Mö på 1700-talet. T.o.m. fickur gjordes där sedermera.