Torsten Håkansson Rudén

Torsten (eller Thorsten) Rudeen, född den 9 mars 1661 i Lysviks socken i Värmland, död den 9 september 1729 i Linköping, var biskop och vitterhetsidkare. Hans föräldrar var kaplanen Haquin Thorstensson Rudenius och Kristina Falk. Han gifte sig första gången 1692 med Anna Brunell, andra gången 1696 med Magdalena Wallvik, vilken jämte barnen 1719 upphöjdes i adligt stånd med namnet Rudenschöld.

Rudeen studerade från 1670 i Karlstad och ifrån 1678 i Uppsala, där han blev filosofie magister 1691. Två månader efter promotionen utnämndes han till professor vid Kungliga Akademien i Åbo samt erhöll 1699 Pemars prebendepastorat, vilket han 1701 utbytte mot Pikis.

Han befordrades sedermera till teologie professor vid nyssnämnda universitet 1706 samt till domprost och kyrkoherde vid svenska församlingen i Åbo samma år, förordnades 1708 till superintendent i Karlstad och utnämndes 1716 till biskop i Linköping. Vid teologie doktorspromotionen i Uppsala 1719, med anledning av drottning Ulrika Eleonoras kröning, innehade han första hedersrummet och besvarade å de promoverades vägnar doktorsfrågan. Han var prästeståndets talman vid riksdagarna 1723 och 1726-27.

Det har sagts om honom: "Genom sin gudsfruktan, sitt flärdfria väsen, sitt ostraffliga leverne och sitt ämbetsnit gjorde han sig älskad i livet och saknad efter döden." Svenska litteraturhistorien bevarar hans namn såsom författare till Finska Helikons underdåniga Fägnesånger öfver Konung Carl XI:s och Kon. Carl XII:s infallna födelsedagar 1704 samt några erotiska dikter, vilka sistnämnda tävlar med det bättre, som samtidens skaldekonst frambragte.

Dessa dikter härröra från 1680- och 1690-talen, besjunger hans kärlek till hans blivande maka, Anna Brunell, och de få lyckliga åren av deras äktenskap samt skildrar även, i några uppsluppna bröllopsskrifter, kärlekens fröjder och herravälde över alla. I dessa framträder Rudeen som en älskvärd, öm och sinnrik sångare, vars toner ljuder, om ej med kraft, dock med klarhet och behag. Även de båda ovannämnda talen innehåller åtskilliga poetiska delar, men de har av kännare bedömts vara i det hela matta.

Rudeen utgav 46 disputationer, åtskilliga minnestal och likpredikningar samt ovannämnda fägnesånger (1704), ävensom strödda brud- och gravskrifter. Det var länge blott dessa, genom Carleson och Sahlstedt omtryckta eller i utdrag meddelade stycken man kände av Rudeen, och de lades även till grund för omdömena om honom. Helt annorlunda gestaltar sig hans skaldelynne för den, som tar kännedom om hans från handskrifter utgifna lyriska stycken.[1]

Biskop Torsten Rudeen

Kyrka Svenska kyrkan

--------------------------------------------------------------------------------

Stift Karlstads stift, superintendent

Period 1708-1716

Företrädare Jonas L. Arnell

Efterträdare Daniel Norlindh

--------------------------------------------------------------------------------

Stift Linköpings stift, biskop

Period 1716-1729

Företrädare Jacob Lang

Efterträdare Johannes Steuchius

--------------------------------------------------------------------------------

Akademisk titel Teologie doktor 1719

Född 9 mars 1661 i Lysviks socken

Död 9 september 1729 i Linköping

1. Se även

•Karlstads stift

•Lista över biskopar i Linköpings stift

2. Källor

Denna artikel eller delar av den är baserade på artikeln Rudeen, Torsten ur Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Rudeen, Thorsten, 1904-1926.

1.Hansellis samling, d. 8, 1867, Wieselgrens "Sveriges sköna litteratur", d. 3, 1835, och Malmströms "Grunddragen af svenska vitterhetens historia", 1866.

---

Wikipedia: Torsten (eller Thorsten) Rudeen, född den 9 mars 1661 i Lysviks socken i Värmland, död den 9 september 1729 i Linköping, var biskop och vitterhetsidkare. Hans föräldrar var kaplanen Haquin Thorstensson Rudenius och Kristina Falk. Han gifte sig första gången 1692 med Anna Brunell, andra gången 1696 med Magdalena Wallvik, vilken jämte barnen 1719 upphöjdes i adligt stånd med namnet Rudenschöld. Rudeen studerade från 1670 i Karlstad och ifrån 1678 i Uppsala, där han blev filosofie magister 1691. Två månader efter promotionen utnämndes han till professor vid Kungliga Akademien i Åbo samt erhöll 1699 Pemars prebendepastorat, vilket han 1701 utbytte mot Pikis. Han befordrades sedermera till teologie professor vid nyssnämnda universitet 1706 samt till domprost och kyrkoherde vid svenska församlingen i Åbo samma år, förordnades 1708 till superintendent i Karlstad och utnämndes 1716 till biskop i Linköping. Vid teologie doktorspromotionen i Uppsala 1719, med anledning av drottning Ulrika Eleonoras kröning, innehade han första hedersrummet och besvarade å de promoverades vägnar doktorsfrågan. Han var prästeståndets talman vid riksdagarna 1723 och 1726-27. Det har sagts om honom: "Genom sin gudsfruktan, sitt flärdfria väsen, sitt ostraffliga leverne och sitt ämbetsnit gjorde han sig älskad i livet och saknad efter döden." Svenska litteraturhistorien bevarar hans namn såsom författare till Finska Helikons underdåniga Fägnesånger öfver Konung Carl XI:s och Kon. Carl XII:s infallna födelsedagar 1704 samt några erotiska dikter, vilka sistnämnda tävlar med det bättre, som samtidens skaldekonst frambragte. Dessa dikter härröra från 1680- och 1690-talen, besjunger hans kärlek till hans blivande maka, Anna Brunell, och de få lyckliga åren av deras äktenskap samt skildrar även, i några uppsluppna bröllopsskrifter, kärlekens fröjder och herravälde över alla. I dessa framträder Rudeen som en älskvärd, öm och sinnrik sångare, vars toner ljuder, om ej med kraft, dock med klarhet och behag. Även de båda ovannämnda talen innehåller åtskilliga poetiska delar, men de har av kännare bedömts vara i det hela matta. Rudeen utgav 46 disputationer, åtskilliga minnestal och likpredikningar samt ovannämnda fägnesånger (1704), ävensom strödda brud- och gravskrifter. Det var länge blott dessa, genom Carleson och Sahlstedt omtryckta eller i utdrag meddelade stycken man kände av Rudeen, och de lades även till grund för omdömena om honom. Helt annorlunda gestaltar sig hans skaldelynne för den, som tar kännedom om hans från handskrifter utgifna lyriska stycken.[1] Carl RudenschöldFrån Wikipedia Hoppa till: navigering, sök Carl Rudenschöld, (även Rudenschiöld) före adlandet Carl Rudeen, född 12 oktober 1698 i Åbo, död 10 juni 1783 i Stockholm, var ett svenskt riksråd, diplomat, och författare. Han adlades 1719 på namnet Rudenschöld, och upphöjdes 1770 till grevlig värdighet.

Biografi  [redigera]Carl Rudenschöld var son till biskopen Torsten Rudeen och hans andra hustru Magdalena Wallwijk. Han studerade i Uppsala 1713-1719 och adlades (tillsammans med sina syskon såsom biskopsbarn för faderns förtjänster) 1719. 1722 tog han examen för inträde i kungliga kansliet och blev extra ordinarie kanslijunkare. Snart därpå gjorde han en utrikes resa som handledare åt den unge greven Axel Wrede Sparre, återvände 1727 och utnämndes 1729 till sekreterare hos generallöjtnant, friherre Gustaf Zülich vid dennes ambassad till Polen, i vilket land Rudenschöld 1733-1734 var svensk minister. 1734 utnämndes han till minister i Konstantinopel, men avsade sig platsen.

Som medlem av sekreta utskottet deltog han i 1738 års riksdag, vid vilken hattpartiet fick majoritet. I partistriderna tog Rudenschöld dock liten eller ingen del. 1739 blev han minister och 1741 envoyé vid hovet i Berlin och kom där i ett förtroligt förhållande till den nye konungen, Fredrik II. Han var också den som framförde svenske tronföljaren Adolf Fredriks begäran om preussiska prinsessan Lovisa Ulrikas hand.

1747 blef Rudenschöld statssekreterare vid utrikesexpeditionen och friherre, 1756 hovkansler och 1758 president i Kommerskollegium. Rudenschöld, som även vid 1751 och 1760 års riksdagar suttit i sekreta utskottet, blev 1761 riksråd efter Anders Johan von Höpken. 1765, vid mösspartiets seger, avskedades 1751 tillsammans med flera andra hattar från rådsämbetet. Kungen erbjöd, genom Hård, Rudenschöld en bostad i Sanssouci och passande underhåll, ett anbud som denne dock avböjde. Frankrike gav honom en årlig pension av 15 000 livres, och 1768 erhöll han riksrådspension.

Vid 1769 års riksdag, då mössorna störtades, insattes Rudenschöld i rådet igen, varpå han 1770 upphöjdes till greve, dock utan att introduceras vid Riddarhuset. 1771 valdes han till kansler för Uppsala universitet. 1772 kom mössorna åter till makten och avsatte den åldrige mannen från hans riksrådsplats, en åtgärd, som allmänt klandrades, även därför att Rudenschölds villkor blev mycket torftiga. Efter statskuppen samma år erbjöd kungen honom att åter inträda i rådet eller att motta pension, vilket han valde, dock med bibehållande av sitt kansleriat. Många andra utmärkelser tillföll honom också. Han var ledamot av Vetenskapsakademien, där han två gånger var preses, och ledamot av Vitterhetsakademien samt en av Musikaliska akademiens stiftare (1771).

Av sin samtid var Rudenschöld högt uppskattad för sin vitterhet. Liksom fadern och brodern Ulrik ägnade han sig i yngre år åt poesi. Blott några lyriska dikter har bevarats åt eftervärlden. Däremot intar Rudenschöld som vältalare och prosaist en framträdande plats bland sina samtida. Hans Tal om svenska språkets art och nu varande bruk (1772) utmärker sig genom ett rent och förträffligt föredrag samt en insikt i språkets väsen och villkoren för dess utveckling, som inger en hög tanke om författaren. En skälig critique (1755) granskar med mycken skärpa i sak och verklig överlägsenhet felen i Olof von Dalins översättning av Montesquieus berömda arbete om romerska väldet. Båda dessa är, tillsammans med dikterna, omtryckta i Hansellis samling (del 8, 1867).

Av Rudenschöld finns dessutom biografier över R. Fuchs, C.J. Stiernstedt m.fl., flera tal och smärre skrifter. Hans ämbetsskrivelser, särskilt då han var hovkansler, lovordas även för den "laggrannhet i mening och ordasätt, som gjorde både sanning och varsamhet fyllest". "En stor och allmän vördnad hade Rudenschöld vunnit för en lång lefnadsbana, under stormiga tider, utan fläck och en upphöjd charakter, som till och med var utan misstankar. Kanske uppbars med hänseende till moraliskt värde ingen af frihetstidens män högre i det följande tidehvarfvets omdöme" (Wieselgren). 1843 lät Svenska Akademien prägla en minnespenning över honom, och Franzén har i samma akademis handlingar (del 22) tecknat hans "Minne".

Carl Rudenschöld utnämndes till greve 14 maj 1770, men något grevebrev blev aldrig utfärdat och någon introduktion i grevevärdigheten skedde aldrig. Grevarna och grevinnorna Rudenschöld står därför i adelskalendern under rubriken "Friherrliga ätten Rudenschöld".

Rudenschöld var gift med grevinnan Kristina Sofia Bielke och far till Magdalena Rudenschöld (1766-1823).

Magdalena RudenschöldFrån Wikipedia Hoppa till: navigering, sök Magdalena Rudenschöld, född 1 januari 1766, död 5 mars 1823, var en svensk grevinna av ätten Rudenschöld, och hovdam. Hon var en av aktörerna i Armfelt-konspirationen mot förmyndarregeringen och dömdes för landsförräderi. Hon var 1785-1793 älskarinna till Gustaf Mauritz Armfelt och deltog i hans konspiration mot förmyndarregeringen, något som höll på att kosta henne livet när Armfelt i sin frånvaro dömdes till döden för konspiration mot kungen.

Magdalena Rudenschöld betraktas som den första politiska fånge som satt på Långholmens spinnhus.[1]

Innehåll [g%C3%B6m] 1 Bakgrund 2 Konspirationen 3 Rättegång 4 Bestraffning 5 Senare liv 6 Externa länkar 7 Källor 8 Noter

Bakgrund  [redigera]Dotter till det svenska riksrådet och friherren (sedermera ointroducerade greven) Carl Rudenschöld och grevinnan Kristina Sofia Bielke; modern mottog efter makens avskedande 1766, då familjen fick ekonomiska svårigheter, en hemlig pension från franska staten för att främja franska intressen i Sverige[2] Magdalena Charlotta Rudenschöld blev år 1784 hovdam hos Gustav III:s syster, prinsessan Sofia Albertina. Hon beskrivs som vacker, intelligent och passionerad och kallades allmänt för Malla. Vid hovet blev hon uppvaktad av både kungens bror, hertig Karl, och av Armfelt. Armfelt gifte sig med Hedvig Ulrika De la Gardie 1785, men fortsatte att uppvakta Magdalena, som samma år inledde ett förhållande med honom. I sitt förhållande till Magdalena beskrivs Armfelt som en egocentriker; han bedrog både henne och sin fru, och Magdalena födde honom i hemlighet två barn, som troligen dog snart efter födseln.

Konspirationen [redigera]År 1793 smidde Armfelt, som då vistades utomlands, planer på att störta Reuterholm med ryska flottans hjälp och ta plats i förmyndarstyrelsen. Han fick Magdalena att fungera som sin agent och budbärare till hans anhängare, den unge kungen och den ryska ambassaden. Hon utförde åtminstone ett av dessa uppdrag; skälet ska ha varit personligt snarare än politiskt; hon ville ha honom tillbaka som älskare. Armfelts brevväxling kom i händerna på Reuterholm genom postmästaren i Hamburg, där all post till Norden passerade, som tog emot mutor för att göra kopior på brev. Då Reuterholm i december inledde sin aktion mot konspirationen arresterades Magdalena som en av de första inblandade natten 18 december 1793. Hon hade bränt flera papper men bland hennes brev fann man en del kärleksbrev från hertig Karl.
Rättegång [redigera]Bevismaterialet mot henne var klent, och hon försvarade sig klokt och kraftfullt. Men hon utsattes för hård press och hölls "uti ett ohyggligt fängelse, där jag icke sett varken sol eller måne". Vad som anses ha inverkat mest negativt på hennes ställning var emellertid, att hon i sina brev hade uttryckt sig ringaktande om hertig Karl och Reuterholm, som båda tog illa vid sig av hennes åsikter om dem; hertig Karl var dessutom sedan förut illa inställd till henne på grund av att hon avvisat hans närmanden.
Vid en husundersökning av Armfelts egendom Lindnäs i Östergötland påträffades elvahundra av hennes kärleksbrev till honom. Åtta av dem trycktes i Svea Hovrätts protokoll och utgavs som skillingtryck av hertig Karl och Reuterholm med titeln: "Den på Gamla Kungshuset fängslade frökens nu Magdalena Charlotta Carlsdotters brev till riksförrädaren som forfom kallades baron Armfelts, nu fågelfri under namn av Gustaf Mauritz Magnusson, angående deras kärleksäventyr." I breven skriver Magdalena bland annat om hur hon med hans stöd försökt avbryta en graviditet. Hon förnekade inte att hon skrivit dem, men Armfelt förnekade att han läst dem. Dessa brev brändes till stor del med stöd av Oscar II år 1888 eftersom de stötte den viktorianska sexualmoralen.

I april 1794 lyckades man få tag på bättre bevismaterial, som hon konfronterades med. Hon erkände då och betonade att hon hade utfört sitt brott endast på grund av sitt obegränsade förtroende för Armfelt. Svea Hovrätt och Högsta domstolen dömde 22 september 1794 Magdalena Rudenschöld till döden för medhjälp till landsförräderi tillsammans med Armfelt, Ehrenström, Aminoff. Straffet ändrades till schavottering och spinnhus på Långholmen. Rikskansler Fredrik Sparre föreslog att Magdalena skulle piskas med ris, vilket Reuterholm godkände, men detta mötte opposition, Sparre kallades "riskanslern" och det blev inte genomfört.

Bestraffning  [redigera]Schavotteringen vid skampåle på Riddarholmstorget 23 september 1794 beskrivs som "ett hjärtslitande skådespel". Åskådarna sägs ha tyckt synd om henne och visat medlidande, på grund av hennes "ungdom, hennes hårda öde och kanske även av återstoden av hennes forna skönhet", som Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg skrev i sin dagbok. (Magdalena var då 28 år.) Hon stod på schavotten tillsammans med bödeln, bödelsdrängen, underståthållaren, doktorn och en fältskär. Vaktchefen Silfverhielm var också närvarande. Hon var klädd i grå kattunskjol och svart kappa och hade utsläppt hår. Hon drack vatten två gånger. Då vagnen kom för att ta henne till spinnhuset svimmade hon, enligt Märta Helena Reenstierna: "med samma smak och adresse som en gång assesorskan Olin i Acis och Galathea" på Operan. Hennes vän greve A.F. Skjöldenbrand skrev : "Blott några av pöbelns avskum började att smäda men Silfverhielm lät vakten tysta dem". Det var meningen att hon skulle bära halsjärn, men då bödeln lyfte det för att sätta på det ryggade hon rysande tillbaka, varpå "bödeln fällde händerna, varpå hon fick ställa sig blek utan halsjärn framför pålen, där hon stod blek som en nyss avliden i tjugo minuter, varpå hon dånade och bars bort som död."

Hon fråntogs sitt adelsnamn och sin frökentitel- motsvarande hände också de övriga adliga bland hennes medbrottslingar- och omnämns i äldre Långholmshandlingar som »Magdalena Carlsdotter, f. d. fröken»:

Man satte mig i en hyrvagn, omgifven af stadsvakter. jag förblev sanslös hela vägen till spinnhuset, ett stycke utom Hornstull, och öppnade ej mina ögon förrän på eftermiddagen, då jag fann mig helt allena, liggande på golfvet i en mörk arrest med en vattenskål och ett glas vin bredvid mig. Ännu hade jag ingenting smakat på hela dygnet. Då jag tog i vinglaset hörde jag skrik: 'hon lefver ännu'. Jag såg upp till fönstret och fann där utanför uppstaplade alla spinnhushjonen, som betraktade mig. Jag ville då stiga upp och flytta mig i en vrå undan deras åsyn, men fann mig oförmögen att stå på mina fötter, och återföll tillbaka på golfvet.

Senare liv  [redigera]Reuterholm ordnade så att hon släpptes fri innan kungen myndigförklarades, för att han ville undvika att kungen benådade henne. Magdalena frisattes i november 1796, med den första statshandling som Gustav IV Adolf undertecknade, och förvisades till Gotland, där hon fick Stenstugu gård som ersättning för förlorad lön och pension. Hon återfick då sitt namn.

Första åren fick hon ej lämna ön, men sedan blev hon fullständigt fri. År 1798 fick hon en son; sonen Eric Ekmansdorff Karlsson föddes 5 juni 1798 i Finntorp i Tryserums socken i Kalmar län. Han blev sedan officer i Willmanstrand i Finland. Fadern var hennes betjänt, "en ung, rask och vacker gosse", som hon sedan levde ihop med- en del källor sade dock att deras förhållande blev olyckligt och att han behandlade henne illa.

Magdalena Rudenschöld flyttade 1801 till Schweiz på förslag och bekostnad av Armfelt, där hon beskyddades av Germaine de Staël och ofta besökte Coppet. Det var också på hans rekommendation som hennes son sändes för att uppfostras i Sankt Petersburg. Hon beskrevs nu som älskvärd men allvarlig.

Hon återkom till Sverige 1813 för att hjälpa till att ta hand om sin bror Thure Gabriels barn. Hon beskrevs nu som glättig och fängslade med roliga historier, men misstänksam och talade aldrig om sin ungdom. Så småningom flyttade hon ifrån sin bror till Stockholm. Hon dog i Stockholm den 5 mars 1823, femtiosju år gammal. Magdalena Rudenschiöld sägs ha begravts på Klara kyrkogård, "utanför kyrkväggen".

Hennes meddömde, J. A. Ehrenström, sade att hennes misstag var "kärlek, denna våldsamma passion, som hos så många människor av alla åldrar överväldigar förnuftet".

Kvar på fängelseväggen lämnades ett poem på franska:

Que le bonheur arrive lentement! Que le bonheur s'éloigne avec vitesse! Dans le cours de ma triste jeunesse Si j'ai joui ce ne fut qu'un moment; Je suis punie de ce moment d'ivresse...

L'espoir qui trompe a toujours sa douceur Et dans nos maux souvent il nous console; Mais loin de moi l'illusion s'envolé; Et l'espérance est morte dans mon coeur, Ce coeur hélas! que le chagrin dévore, Dans le passé veut resair encore De son bonheur la fugitive aurore Et tous les bien qu'il n'a plus anjourd' hui.

Mais du présent, l'image trop fidèle Sans cesse s'attache à mes rêves trompeurs Et hélas! sans pitié la verité cruelle Viens m'avertir de répendre des pleurs.

Översättning till engelska: How happiness arrives slowly! How happiness moves away with speed! In the course of my sad youth If I enjoyed it was only one moment; I am punished of this moment of intoxication... 

The hope which misleads always has its softness And in our evils often it comforts us; But far from me the illusion flown away; And the hope died in my heart, This heart alas! that sorrow devours, In the past wants to still resair its happiness fugitive the dawn And all them although it today does not have any more anjourd'.

But of the present, the too faithful image Unceasingly sticks to my misleading dreams And alas! without pity the cruel verity Come to inform me répendre tears.