Count Carl Rudenschöld

Carl Rudén, adlad friherre (och greve) Rudenschöld, född 1698-10-12 i Åbo.

Student i Åbo och i Uppsala 1713.

Adlad 1719-05-23 jämte sina syskon och för faderns förtjänster (introd. s. å. under n:o 1583).

Kanslist vid svenska beskickningen till kongressen i Braunschweig 1720. Extra ordinarie kanslijunkare 1722. Ord. kanslijunkare 1729. Kommissionssekreterare till Polen s. å. Minister därst. 1733. Minister i Berlin 1739. Kansliråds titel och fullm. som envoyé 1741. Statssekreterare i utrikesexpeditionen 1747.

Friherre 1747-12-16 (introd. 1752 under n:o 227).

Sekreterare vid KMO samt RNO 1748. President i kommerskollegium 1758. Riksråd 1761. RoKavKMO 1763. Entledigad ur rådet 1766. Åbo universitets kansler s. å. LVA 1769. Åter inkallad i rådet s. å.

Greve 1770-05-14 (ej introd.).

Uppsala universitets kansler 1771. Avsked ur rådet 1772. För tredje gången dit inkallad s. å. men undanbad sig då ämbetet. Ledamot av lasarettsdirektionen 1778.

Död 1783-06-10 i Stockholm.

'''Han bevakade i Polen''' nästan på egen hand med så berömlig försiktighet sitt lands angelägenheter, att genom en med republiken Polen upprättad konvention freden på båda sidor återställdes. Bevistade 1733 det då förrättade polska konungavalet. Följde sedermera konung Stanislaus till Danzig, där han i sex månader uthärdade stadens belägring och bombardement. Negocierade, avslutade och undertecknade såsom minister i Berlin giftermålskontraktet mellan sedermera konung Adolf Fredrik och drotting Lovisa Ulrika. Var 1751 den 11 april en bland de herrar, som buro konung Fredrik I:s lik från kungshuset till Riddarholmskyrkan" 

Gift 1756-12-14 med grevinnan Christina Sofia Bielke, född 1727-01-19, död 1803-04-05 i Stockholm, dotter av riksrådet greve Ture Gabriel Bielke, och hans 1:a fru, grevinnan Charlotta Christina Piper.

/////

https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Rudensch%C3%B6ld

/////

Carl Rudenschöld, (även Rudenschiöld) före adlandet Carl Rudeen, född 12 oktober 1698 i Åbo, död 10 juni 1783 i Stockholm, var ett svenskt riksråd, diplomat, och författare. Han adlades 1719 på namnet Rudenschöld, och upphöjdes 1770 till grevlig värdighet.

Carl Rudenschöld, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7014, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulla Johanson), hämtad 2012-11-20

1. Biografi Carl Rudenschöld var son till biskopen Torsten Rudeen och hans andra hustru Magdalena Wallwijk. Han studerade i Uppsala 1713-1719 och adlades (tillsammans med sina syskon såsom biskopsbarn för faderns förtjänster) 1719. 1722 tog han examen för inträde i kungliga kansliet och blev extra ordinarie kanslijunkare. Snart därpå gjorde han en utrikes resa som handledare åt den unge greven Axel Wrede Sparre, återvände 1727 och utnämndes 1729 till sekreterare hos generallöjtnant, friherre Gustaf Zülich vid dennes ambassad till Polen, i vilket land Rudenschöld 1733-1734 var svensk minister. 1734 utnämndes han till minister i Konstantinopel, men avsade sig platsen.

Som medlem av sekreta utskottet deltog han i 1738 års riksdag, vid vilken hattpartiet fick majoritet. I partistriderna tog Rudenschöld dock liten eller ingen del. 1739 blev han minister och 1741 envoyé vid hovet i Berlin och kom där i ett förtroligt förhållande till den nye konungen, Fredrik II. Han var också den som framförde svenske tronföljaren Adolf Fredriks begäran om preussiska prinsessan Lovisa Ulrikas hand.

1747 blef Rudenschöld statssekreterare vid utrikesexpeditionen och friherre, 1756 hovkansler och 1758 president i Kommerskollegium. Rudenschöld, som även vid 1751 och 1760 års riksdagar suttit i sekreta utskottet, blev 1761 riksråd efter Anders Johan von Höpken. 1765, vid mösspartiets seger, avskedades 1751 tillsammans med flera andra hattar från rådsämbetet. Kungen erbjöd, genom Hård, Rudenschöld en bostad i Sanssouci och passande underhåll, ett anbud som denne dock avböjde. Frankrike gav honom en årlig pension av 15 000 livres, och 1768 erhöll han riksrådspension.

Vid 1769 års riksdag, då mössorna störtades, insattes Rudenschöld i rådet igen, varpå han 1770 upphöjdes till greve, dock utan att introduceras vid Riddarhuset. 1771 valdes han till kansler för Uppsala universitet. 1772 kom mössorna åter till makten och avsatte den åldrige mannen från hans riksrådsplats, en åtgärd, som allmänt klandrades, även därför att Rudenschölds villkor blev mycket torftiga. Efter statskuppen samma år erbjöd kungen honom att åter inträda i rådet eller att motta pension, vilket han valde, dock med bibehållande av sitt kansleriat. Många andra utmärkelser tillföll honom också. Han var ledamot av Vetenskapsakademien, där han två gånger var preses, och ledamot av Vitterhetsakademien samt en av Musikaliska akademiens stiftare (1771).

Av sin samtid var Rudenschöld högt uppskattad för sin vitterhet. Liksom fadern och brodern Ulrik ägnade han sig i yngre år åt poesi. Blott några lyriska dikter har bevarats åt eftervärlden. Däremot intar Rudenschöld som vältalare och prosaist en framträdande plats bland sina samtida. Hans Tal om svenska språkets art och nu varande bruk (1772) utmärker sig genom ett rent och förträffligt föredrag samt en insikt i språkets väsen och villkoren för dess utveckling, som inger en hög tanke om författaren. En skälig critique (1755) granskar med mycken skärpa i sak och verklig överlägsenhet felen i Olof von Dalins översättning av Montesquieus berömda arbete om romerska väldet. Båda dessa är, tillsammans med dikterna, omtryckta i Hansellis samling (del 8, 1867).

Av Rudenschöld finns dessutom biografier över R. Fuchs, C.J. Stiernstedt m.fl., flera tal och smärre skrifter. Hans ämbetsskrivelser, särskilt då han var hovkansler, lovordas även för den "laggrannhet i mening och ordasätt, som gjorde både sanning och varsamhet fyllest". "En stor och allmän vördnad hade Rudenschöld vunnit för en lång lefnadsbana, under stormiga tider, utan fläck och en upphöjd charakter, som till och med var utan misstankar. Kanske uppbars med hänseende till moraliskt värde ingen af frihetstidens män högre i det följande tidehvarfvets omdöme" (Wieselgren). 1843 lät Svenska Akademien prägla en minnespenning över honom, och Franzén har i samma akademis handlingar (del 22) tecknat hans "Minne".

Carl Rudenschöld utnämndes till greve 14 maj 1770, men något grevebrev blev aldrig utfärdat och någon introduktion i grevevärdigheten skedde aldrig. Grevarna och grevinnorna Rudenschöld står därför i adelskalendern under rubriken "Friherrliga ätten Rudenschöld".

Rudenschöld var gift med grevinnan Kristina Sofia Bielke och far till Magdalena Rudenschöld (1766-1823).

2. Källor Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904-1926. •Gustaf Hilleström: Kungl. Musikaliska Akademien, Matrikel 1771-1971 •http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/henkilo.php?id=5057

Han korresponderade med Carl von Linné. Flera brev med hans handstil finns bevaradehttp://correspondence.linnean-online.org/cgi/fsi?width=855&height=690&path=012_3/L4832_12_376V-377.tif.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Rudensch%C3%B6ld

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Rudensch%C3%B6ld_nr_227

Carl Rudenschöld, (även Rudenschiöld) före adlandet Carl Rudeen, född 12 oktober 1698 i Åbo, död 10 juni 1783 i Stockholm, var ett svenskt riksråd, diplomat, och författare. Han adlades 1719 på namnet Rudenschöld, och upphöjdes 1770 till grevlig värdighet.

Carl Rudenschöld, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7014, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulla Johanson), hämtad 2012-11-20

1. Biografi Carl Rudenschöld var son till biskopen Torsten Rudeen och hans andra hustru Magdalena Wallwijk. Han studerade i Uppsala 1713-1719 och adlades (tillsammans med sina syskon såsom biskopsbarn för faderns förtjänster) 1719. 1722 tog han examen för inträde i kungliga kansliet och blev extra ordinarie kanslijunkare. Snart därpå gjorde han en utrikes resa som handledare åt den unge greven Axel Wrede Sparre, återvände 1727 och utnämndes 1729 till sekreterare hos generallöjtnant, friherre Gustaf Zülich vid dennes ambassad till Polen, i vilket land Rudenschöld 1733-1734 var svensk minister. 1734 utnämndes han till minister i Konstantinopel, men avsade sig platsen.

Som medlem av sekreta utskottet deltog han i 1738 års riksdag, vid vilken hattpartiet fick majoritet. I partistriderna tog Rudenschöld dock liten eller ingen del. 1739 blev han minister och 1741 envoyé vid hovet i Berlin och kom där i ett förtroligt förhållande till den nye konungen, Fredrik II. Han var också den som framförde svenske tronföljaren Adolf Fredriks begäran om preussiska prinsessan Lovisa Ulrikas hand.

1747 blef Rudenschöld statssekreterare vid utrikesexpeditionen och friherre, 1756 hovkansler och 1758 president i Kommerskollegium. Rudenschöld, som även vid 1751 och 1760 års riksdagar suttit i sekreta utskottet, blev 1761 riksråd efter Anders Johan von Höpken. 1765, vid mösspartiets seger, avskedades 1751 tillsammans med flera andra hattar från rådsämbetet. Kungen erbjöd, genom Hård, Rudenschöld en bostad i Sanssouci och passande underhåll, ett anbud som denne dock avböjde. Frankrike gav honom en årlig pension av 15 000 livres, och 1768 erhöll han riksrådspension.

Vid 1769 års riksdag, då mössorna störtades, insattes Rudenschöld i rådet igen, varpå han 1770 upphöjdes till greve, dock utan att introduceras vid Riddarhuset. 1771 valdes han till kansler för Uppsala universitet. 1772 kom mössorna åter till makten och avsatte den åldrige mannen från hans riksrådsplats, en åtgärd, som allmänt klandrades, även därför att Rudenschölds villkor blev mycket torftiga. Efter statskuppen samma år erbjöd kungen honom att åter inträda i rådet eller att motta pension, vilket han valde, dock med bibehållande av sitt kansleriat. Många andra utmärkelser tillföll honom också. Han var ledamot av Vetenskapsakademien, där han två gånger var preses, och ledamot av Vitterhetsakademien samt en av Musikaliska akademiens stiftare (1771).

Av sin samtid var Rudenschöld högt uppskattad för sin vitterhet. Liksom fadern och brodern Ulrik ägnade han sig i yngre år åt poesi. Blott några lyriska dikter har bevarats åt eftervärlden. Däremot intar Rudenschöld som vältalare och prosaist en framträdande plats bland sina samtida. Hans Tal om svenska språkets art och nu varande bruk (1772) utmärker sig genom ett rent och förträffligt föredrag samt en insikt i språkets väsen och villkoren för dess utveckling, som inger en hög tanke om författaren. En skälig critique (1755) granskar med mycken skärpa i sak och verklig överlägsenhet felen i Olof von Dalins översättning av Montesquieus berömda arbete om romerska väldet. Båda dessa är, tillsammans med dikterna, omtryckta i Hansellis samling (del 8, 1867).

Av Rudenschöld finns dessutom biografier över R. Fuchs, C.J. Stiernstedt m.fl., flera tal och smärre skrifter. Hans ämbetsskrivelser, särskilt då han var hovkansler, lovordas även för den "laggrannhet i mening och ordasätt, som gjorde både sanning och varsamhet fyllest". "En stor och allmän vördnad hade Rudenschöld vunnit för en lång lefnadsbana, under stormiga tider, utan fläck och en upphöjd charakter, som till och med var utan misstankar. Kanske uppbars med hänseende till moraliskt värde ingen af frihetstidens män högre i det följande tidehvarfvets omdöme" (Wieselgren). 1843 lät Svenska Akademien prägla en minnespenning över honom, och Franzén har i samma akademis handlingar (del 22) tecknat hans "Minne".

Carl Rudenschöld utnämndes till greve 14 maj 1770, men något grevebrev blev aldrig utfärdat och någon introduktion i grevevärdigheten skedde aldrig. Grevarna och grevinnorna Rudenschöld står därför i adelskalendern under rubriken "Friherrliga ätten Rudenschöld".

Rudenschöld var gift med grevinnan Kristina Sofia Bielke och far till Magdalena Rudenschöld (1766-1823).

2. Källor Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904-1926. •Gustaf Hilleström: Kungl. Musikaliska Akademien, Matrikel 1771-1971 •http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/henkilo.php?id=5057

Han korresponderade med Carl von Linné. Flera brev med hans handstil finns bevaradehttp://correspondence.linnean-online.org/cgi/fsi?width=855&height=690&path=012_3/L4832_12_376V-377.tif.