Valborg Månsdotter Frisk

Källa: En stormor i Ragundadalen, ”Utdrag ur Jämten 1953” Av Hildegard Löfbladh

Valborg Månsdotter Frisk 1720 - 1806 Det finns en gren av Frisksläkten, som visat sig särskilt livskraftig, den som stammar från länsmansdottern Valborg Månsdotter Frisk, född 1720 och gift med bonden Erik Nilsson Höök i Krångede. Om henne kan man verkligen säga, att Valborg är en stormor i Ragundadalen. Av döttrarna till Håkan Frisk träder Valborg i förgrunden.

Från hennes barndom har bevarats några drag. Hon torde varit en yrhätta som vågade ensam ro över sjön för att hälsa på den mystiske främling/enstöringen på Gullbacken som kallades ”Munken” och som ingen egentligen visste vem han var eller var han kom ifrån. Han kunde berätta så mycket märkvärdigt för henne, bland annat om djuren. Fåglarnas läten lärde han henne att härma och känna igen. Att blåsa locklåtar i näverlur fick hon lära sig och till och med att smida några enklare ting. ”Munken” var nämligen en skicklig smed och flickan var förmodligen mycket läraktig.

Valborg var tydligen en äkta Friskättling, som ärvt farfaderns rörliga lynne och friska äventyrshåg. Som ung flicka längtade hon väl ut i världen, stugan blev henne för trång och en vacker dag rymde hon hemifrån. Till Sundsvall var det inte svårt att komma med en gästgivarskjuts hemifrån, dit hade hon varit förr, men den här gången kom inte med skjutsen tillbaka till Munsåker. Nere vid hamnen i Sundsvall hade hon smugit sig ombord på en saltskuta som just skulle avgå till Tyskland. Hur resan över Östersjön förlöpte vet man inte, men en dag landsteg Valborg i en nordtysk hamn, Så småningom skulle hon ha kommit till Flandern där hon stannade och fick lära sig växtfärgning och konstvävnad. (Enligt en annan version skulle den legendariska rymningen ha företagits vid ett betydligt senare skede i Valborgs liv. Hur som helst med den saken, skulle hon i framtiden få stor nytta av de kunskaper i handaslöjd hon inhämtat i främmande land.)

Valborg kom emellertid hem igen och vid 25 års ålder gifte hon sig 1745 med hemmansägare Erik Nilsson Höök i Krångede. Det var i Västgården, en stor gård med mycket att styra och ställa med och tillika gästgivargård, som hon fick sitt hem. Man får anta att Valborg trivdes med sin uppgift som gästgiverska i Krångede. Hon fick träffa nya människor ibland och tillvaron blev mera omväxlande.

Sju barn föddes i äktenskapet, tre söner och fyra döttrar. Med tiden blev det väl tätt med bröllopen i Västgården. Alla giftes bort med bondsöner i Ragunda och en grannsocken (Hällesjö), och sönerna gifte sig med bonddöttrar i bygden. Om Valborg tilläventyrs drömt om att också någon av hennes söner skulle få studera – en ”prästlinje” hade ju blivit tradition i Friskläkten – så skulle hon aldrig få lägga i matsäcken till Frösö skola åt någon av dem. Dit kom istället sonsonen Nils att skickas, kanske på farmoderns initiativ.

Men dessförinnan fick Valborg ta upp en kamp för sitt hems bestånd. Hemmet hade av någon anledning kommit på obestånd – huruvida maken Erik Nilsson Höök hade någon direkt skuld till detta är obekant. Valborg insåg emellertid att något måste göras för att rädda gården innan det blev försent. Vävkammaren hade alltid varit hennes käraste tillhåll. Vävstolen var det instrument, varpå hennes kanske medvetna konstnärshåg med färger och mönster som uttrycksmedel fick spela. Valborgs vävar var oöverträffade. Och nu beslöt hon att slå mynt av sina kunskaper i vävnadskonsten.

Nu blev det inte som förr bara ett par utan flera vävar ständigt i farten på Västgården. Vävstolarna dunkade och spinnrockarna surrade dagar i ända. Valborg var självförsörjande ifråga om materialet. Hon igångsatte fåravel i större skala och sina kunskaper i växtfärgning fick hon allt användning för. Själv kunde hon ju inte hinna med allt, men när döttrarna lämnat hemmet, torde hon inte haft svårt att få hjälp från andra gårdar i byn. Det fanns alltid de som gärna vill lära. Och det kan sägas att Valborg Frisk också blev en föregångskvinna på hemslöjdens område i sin bygd.

Avsättning för sina vävnadsalster, särskilt de berömda fälltäckena, hade hon inte svårt att få. För övrigt torde vävarna mest ha gått till Medelpad och det köpstarka Sundsvall, dit förbindelserna från Östjämtland alltid ledde. Det hände att Valborg själv körde någon fora dit ned.

Valborgs strävan fick sin lön. Tack vare hennes arbetsinsats skulle välståndet åter ha blivit bofast i Västgården.

I släktboken av 1895 kan hennes ättlingar räknas till över 700, nu kan de säkerligen räknas i tusental. Då de finns ingifta i så många, ja, de allra flesta gamla Ragundasläkter, vågar man kanske säga att halva Ragunda av i dag har härstamning från Valborg Frisk. Men hennes ättlingar finns inte bara i Ragunda och grannsocknarna utan på andra håll, även i utlandet, främst USA. Och bland dem finns skilda stånd och yrken representerade, utom jordens brukare, präster, lärare, läkare m fl. Och några kända konstnärsnamn glimtar även.

Valborg och Erik Nilsson Hööks söner behöll inte släktnamnet Hök/Höök, det bortföll redan i deras tid. Nils, Magnus och Per Ersson hette de, Nils Erssons äldste son hette Erik Nilsson osv. Men hans son Nils fick studera till präst och antog det Frisendahlska släktnamnet.

Den Frisk-Frisendahlska släkt som till senare tid fortlevt i Ragunda, fast släkten nu mest är spridd på andra håll, stammar från prostdottern Helena Frisendahl som 1808 gifte sen med hemmansägaren Esbjörn Jonsson i Hammaren. Deras son Daniel antog moderns släktnamn Frisendahl. Han var en framstående man i Ragunda på sin tid. På släktgården i Hammaren, som nu är Hammarstrands hotell, fördes stort hus.

Valborg ”Stormor” nådde hög ålder, 86 år. Dödsåret var 1806. Maken Erik Nilsson Höök hade avlidit ett par år tidigare vid samma ålder. I Valborgs dödsbo skulle inte mindre än 40 fälltäcken ha funnits, (enligt en annan version 16 stycken vilket ansågs mycket det med).

Valborg fick på sin ålderdom uppleva Vild-Hussen-katastrofen 1796. Ragundasjön tömdes och Gedungsen tystnade, men Krångedeforsarna brusade starkt som förut.

Om Nämforsens brus måhända från barndomen givit de konstnärligt begåvade prästsönerna i Näsåker ett tillskott av fantasins vingkraft, så tror man gärna att ett annat mäktigt forsbrus, nämligen Krångedeforsarnas kanske en gång inspirerat deras farfars farmor Valborg Frisk till hennes konstnärlängtan och att det är denna hon givit sina efterkommande i arv. Det finns konstnärligt begåvade av hennes släkt även i Ragunda.