Fredrika Wilhelmina Carstens

Is your surname Stichaeus?

Connect to 33 Stichaeus profiles on Geni

Fredrika Wilhelmina Carstens's Geni Profile

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Fredrika Wilhelmina Carstens (Stichaeus)

Also Known As: "Tante Ulla"
Birthdate:
Birthplace: Naantali, Finland
Death: April 13, 1888 (79)
Helsinki, Finland
Immediate Family:

Daughter of Johan Fredrik Stichaeus and Fredrika Eleonora Ekholm
Wife of Lt. Carl Alfred Otto Carsten
Mother of Per Karl Fredrik Constantin Carstens; Otto Alfred Carstens; Hilda Aurora Vilhelmina Carstens; Knut Wilhelm Nicolai Carstens; Major Carl Fredrik Woldemar Carstens and 2 others
Sister of Johanna Fredrika von Qvanten; Fredrik Werner Stichaeus; Fredrika Elisabet Stichaeus; Fredrik Bonaparte Stichaeus; Selma Fredrika Stichaeus and 1 other

Occupation: Kirjailija, hyväntekijä, liikenainen
Managed by: Private User
Last Updated:

About Fredrika Wilhelmina Carstens

Fredrika Wilhelmina Carstens oli suomalainen kirjailija. Hän kirjoitti Koskenkylän kartanossa asuessaan ensimmäisen Suomessa ilmestyneen romaanin Murgrönan (1840, suom. Muratti, 2007). Carstens harjoitti myös hyväntekeväisyyttä ja jopa toimi liike-elämässä aikana, jolloin se oli naisilta lähes suljettu ala.

Nuoruus ja avioliitto

Fredrika Wilhelmina Stichaeus syntyi Naantalissa porvarilliseen ruotsinkieliseen perheeseen vuonna 1808, Suomen sodan aikana. Isä Johan Fredrik Stichaeus toimi silloin Hämeen läänin maaherrana. Äiti oli nimeltään Fredrika Eleonora Stichaeus (o.s. Ekholm).

Wilhelmina Stichaeus meni 21-vuotiaana naimisiin Carl Adolf Otto Carstensin kanssa. Aviomies oli sotilas ja arvoltaan aliluutnantti, mutta naimisiin mentyään hän erosi palveluksesta ja ryhtyi hoitamaan äidiltään ostamaansa Dampbackan (Tamppi) rusthollia Porvoon lähellä. Perheeseen syntyi kaikkiaan seitsemän lasta: yksi tytär, Hilda, ja kuusi poikaa, Constantin, Alfred, Wilhelm, Fredrik sekä kaksoset Sten ja Carl. Vuonna 1837 perhe muutti Pernajaan Koskenkylän ruukintilalle.

1830-luvulla Wilhelmina Carstens ei ollut juurikaan julkisuudessa, vaikka hänen aviomiehensä oli pitäjän merkittävimpiä miehiä ja hoiti yhteisiä asioita. Tosin 1830-luvun lopulla Carstens mahdollisesti kirjoitti lehtiin nimimerkillä -r- naisen asemasta ja puolusti naisen oikeutta hankkia koulutusta, jotta tämä voisi täyttää paremmin velvollisuudet vaimona ja äitinä. Carstens seurasi aikansa kirjallisuutta, kirjoitti itsekin ja harrasti maalaamista, vaikka lapsista ja taloudesta huolehtiminen vei paljon aikaa.

Murgrönanin ilmestyminen

Vuonna 1840 Porvoossa pohdittiin köyhäintalon pystyttämistä, ja Wilhelmina Carstens ryhtyi tukemaan sitä taloudellisesti. Hän julkaisi Murgrönan-romaanin luvaten sen tuoton köyhäintalon hyväksi. Ajan tavan mukaan kirjaa varten kerättiin ennakkotilauksia, joita saatiin riittävästi. Murgrönan ilmestyi ilman tekijän nimeä, mutta yleisesti tiedettiin kirjailijan olevan Wilhelmina Carstens.

Murgrönan oli ensimmäinen Suomessa ilmestynyt romaani; romaanin alaotsikko finskt original korostaa sen suomalaisuutta. Carstensin romaani ei saanut kovin hyvää vastaanottoa, mihin osaltaan vaikutti kirjailijan sukupuoli. Kirjan julkaiseminen aiheutti Carstensille paljon harmia, sillä naisen toimintaa kirjailijana pidettiin sopimattomana ja astumisena julkiselle alueelle, joka oli rajattu miehille. Kun Carstensin aviomies kuoli vuonna 1842, juoruttiin vaimon myrkyttäneen hänet – vaikka mitään rikokseen viittaavaa ei löytynyt. Romaaninsa mukaan Carstens sai paikkakunnalla haukkumanimen Muratti, ja kutsuttiinpa häntä jopa Murhaajattareksi (Mörderska).

Kirjalliselle alalle Carstens palasi ilmeisesti ainakin vuonna 1847 kirjoittamalla Morgonbladet-lehteen fiktiivisiä Ulla-tädille (”Tante Ulla”) suunnattuja kirjeitä. Ne ilmestyivät ilman tekijän nimeä, mutta kirjeiden kirjoittajan allekirjoituksena oli Janne.

Aviomiehen kuoltua Carstens jäi lapsineen vaikeaan taloudelliseen asemaan, sillä kuolinpesä joutui konkurssiin. Oikeudenkäynnin avulla Carstens sai pelastetuksi kaksi isälleen kuulunutta taloa Porvoosta. Sinne Carstens perheineen muutti asumaan ja antoi huoneita vuokralle. Lisäksi hän sai 61 ruplan ja 50 kopeekan keisarillista leskeneläkettä. Liiketoimien ohella Carstens harjoitti hyväntekeväisyyttä ja ilmoitti 1850-luvulla hyväntekeväisyysjuhlistaan lehdissä omalla nimellään, mitä paheksuttiin suuresti. Perinteisempi ja hyväksytympi tapa oli esiintyä nimettömän rouvasyhdistyksen takana. Carstensin järjestämät hyväntekeväisyystapahtumat tuottivat kuitenkin runsaasti varoja.

Carstens omisti jonkin aikaa Koskenkylän kartanon, jonka ostamisen aiheuttamista veloista hän ei kuitenkaan pystynyt suoriutumaan. Itsenäisenä leskenä Carstens piti myös sahaliikettä, joka sekin kaatui velkoihin. Vuonna 1869 Suomen sotilasviraston leski- ja orpokassa myönsi ”ent. Alaluutnantin – Kaarle Adolf Otto Carstens'in leskelle Wilhelmina Fredrika Carstens ja turvattomalle tyttärelle Hilda Aurora Wilhelmina Carstens, yhteisen täyden pensionin [el%C3%A4kkeen]”, joka oli 288 markkaa. Carstens lomaili kesäisin Hauholla jo ennen kuin tapa tuli yleiseksi säätyläispiireissä.

Wilhelmina Carstens eli suhteellisen vanhaksi, sillä hän kuoli vasta 1888. Suomalainen Wirallinen Lehti muisti häntä 18. huhtikuuta seuraavalla muistokirjoituksella:

»Tämän kuun 12 p. kuoli täällä luutnantin leski Fredrika Wilhelmina Carstens, syntyisin Stichaeus, 79 vuoden iässä. Rouva Carstens-vainaja oli Suomen ensimmäinen romaanikirjoittaja nainen. Hänen kynästään lähti nimittäin v. 1840 suurenlainen romaani nimellä ”Murgrönan”.»

Muistosanoista huolimatta Murgrönan jäi pitkäksi aikaa unohduksiin. Esimerkiksi kirjallisuushistoriat eivät maininneet tätä ensimmäistä suomalaista romaania tai sen kirjoittajaa. Vasta 1900-luvun loppupuolella feministinen kirjallisuudentutkimus nosti Murgrönanin uudelleen esiin muiden varhaisten naisten kirjoittamien romaanien ohella. Murgrönan ilmestyi suomeksi toukokuussa 2007 nimellä Muratti Faros-kustannuksen julkaisemana.

/////

Wilhelmina Carstens brevroman Murgrönan utkom 1840, samma år som J.V. Snellman i Stockholm hade utgivit sin polemiska s.k. fortsättning på C. J. L. Almqvists Det går an. Trots att Snellmans i skönlitterär form skrivna kritik publicerades först, är det den anonymt utgivna Murgrönan som har blivit känd som Finlands första roman, och det är i egenskap av författarinna till den som Wilhelmina Carstens har en plats i kulturhistorien.

Fredrika Wilhelmina Carstens var yngsta dotter till referendariesekreteraren, sedermera landshövdingen Johan Fredrik Stichaeus och Fredrika Eleonora Ekholm. Hon skall ha gått i en flickpension i Helsingfors, och möjligen vistats någon tid i Stockholm. Äktenskapet med underlöjtnanten Carl Adolf Otto Carstens ingicks 1829, och mellan 1830 och 1842 födde hon sju barn, av vilka två överlevde henne. Paret hade bosatt sig på Dampbacka rusthåll i Borgå, sedermera Askola, som var löjtnantens släktgård och som han i början av 1830-talet hade köpt av sin far. Denne bodde tillsammans med två döttrar kvar i mangårdsbyggnaden, medan sonen och sonhustrun uppförde ett nytt och stort hus, och troligen förbyggde sig. Paret flyttade 1837 till bruksegendomen Forsby i Pernå, som då ägdes av Wilhelmina Carstens far, och där hennes man var förvaltare till sin död 1842.

Murgrönan tillkom på Forsby bruk. Boken är skriven i brevform av den föräldralösa Mathilda, som för en väninna först beskriver den unga Rosas olyckliga kärlekssaga och därefter sin egen som efter förvecklingar får ett traditionellt lyckligt slut. Framställningen visar att författarinnan var beläst både i den då traditionella underhållningsromanen och i samtida svenska romaner av Fredrika Bremer, Sophie von Knorring och Almqvist. Diktcitat strös in i skildringen, och Runeberg omtalas som ”vår älsklings-skald”. Smått satiriska skildringar av sällskapsliv och bipersoner vittnar om iakttagelseförmåga. Däremot ger de detaljerade och inlevelsefulla beskrivningarna av inredningar och av de vackra kläder, som den fattiga sällskapsdamen Mathilda får av sin förmögna och välvilliga arbetsgivare, intryck av att fylla en kompensatorisk funktion för författarinnan. Intrigen är följetongsmässig, och boken uppmärksammas inte för litterära kvaliteter utan för att den är den första roman som utkom i Finland.

Wilhelmina Carstens publicerade Murgrönan anonymt. Den trycktes i Helsingfors, på G. O. Wasenius tryckeri, och kostade 2 riksdaler riksgälds. Av subskriptionsanmälan i Borgå Tidning framgår att behållningen (efter att tryckningen hade betalts) skulle gå till det fattighus som höll på att byggas i Borgå. Det var inte bara i Borgå man kunde subskribera, utan också i Helsingfors, Åbo, Viborg, Vasa och Lovisa. Någon redovisning av ett eventuellt överskott publicerades av allt att döma inte. Boken utkom i december 1840, och i januari 1841 ingick i Helsingfors Morgonblad en kritisk recension av Fabian Collan. Han nagelfor romanens språk och stil, men uppehöll sig mest vid bristerna i intrig och komposition. Inte utan skäl påtalade han avsaknaden av intrig i början och mängden av illa motiverade förvecklingar i slutet.

Enligt familjetraditionen hade dikter av Wilhelmina Carsten tryckts i pressen. Av signaturen –na. har tre dikter ingått i Borgå Tidning mellan 1839 och 1848, och de är möjligen av henne. Det är däremot osannolikt att hon har författat ”Bref från promotionen till tant Ulla” (1847), som har tillskrivits henne. Under åren i Forsby hade hon också sysslat med s.k. snabbmåleri: på baksidan av fernissade litografier färg­lade hon motiven på nytt med oljefärger. I slutet av 1850-talet skickade hon dikter till August Schauman, då redaktör för Pappers­lyktan, men blev refuserad.

Löjtnant Carstens var djupt skuldsatt och både Dampbacka och familjens lösöre såldes efter hans död på auktion, men ropades in av landshövding Stichaeus. Wilhelmina Carstens och barnen flyttade till Borgå, där de äldsta sönerna redan gick i skola. Hon bosatte sig i stadens utkant i ett hus som fadern hade köpt, och tog emot inackorderingar för att dryga ut den minimala änkepensionen. Efter Stichaeus död 1853 ärvde hon Forsby, som 1859–1868 arrenderades av den äldste sonen Constantin. Hon belånade egendomen, som tillsammans med lånet 1869 övertogs av fabrikören C. A. Lewin.

De spår som Wilhelmina Carstens har efterlämnat i källorna visar på ett rastlöst men resultatlöst strävande efter social ­position och uppmärksamhet. Av Constantin Carstens opublicerade ungdomsminnen framgår att hon inte trivdes på Dampbacka, men tydligen fann sig bättre till rätta i de större förhållandena på Forsby. När arvet efter fadern hade utfallit flyttade hon från fattigområdet Prästgårdsbacken till de fina kvarteren i empirestadsdelen i Borgå. Åtminstone 1856 och 1857 annonserade hon ett välgörenhetslotteri i Borgå Tidning: ”En insamling af medel till uppköp af ved, råg och potates för de mest behöfvande af medlikar”. I annonsen vände hon sig hoppfullt ”till det högaktade Samhälle hon har hedern och lyckan att räkna sig”. Lotteriet blev en framgång, men den tongivande societeten i Borgå lär inte ha accepterat henne.

Wilhelmina Carstens gav tydligen upp sina sociala ambitioner i Borgå, för 1858 köpte hon lägenheten Urberga i Esbo – som hon något år senare försökte sälja till J. L. och Fredrika Runeberg. Affären blev inte av, och Wilhelmina Carstens förblev bosatt i Esbo tills hon på sin ålderdom flyttade till Helsingfors.

Murgrönan framstod länge som ett fullständigt misslyckande. Topelius anspelade på boken, bl.a. när han apropå en annan författarinnas verk hoppades att kritiken vore ”mindre glupsk, än vid Murgrönans framträdande”. Den tidiga kvinnorörelsen, som gärna uppmärksammade pionjärer, visade just inget intresse: Wilhelmina Carstens omnämns inte i Finska qvinnor på olika arbetsområden (1892), men nog i den summariska Biograafisia tietoja Suomen naisista (1896), som upptog betydligt flera namn. Constantin Carstens berör kort moderns ”romanskrifveri”, som ”utmynnade i den första i Finland utgifna romanen Murgrönan, tryckt 1840 och full af tryckfel”.

I familjen Stichaeus hette fadern och den ende sonen Fredrik, modern och tre döttrar Fredrika. Wilhelmina Carstens använde sitt andra namn som tilltalsnamn, och bevarade brev är undertecknade med det. I finlandssvensk litteraturforskning omtalas hon som Wilhelmina Carstens, medan hon i finskspråkiga framställningar kallas Fredrika Wilhelmina Carstens. Antagandet att hon kallade sig Fredrika är troligen orsaken till att tidningsartiklar om kvinnans bildning, av signaturen –r–, har tillskrivits henne. När frågan på 1830- och 1840-talet togs upp i pressen, var det förmodligen enbart av män.


Über Fredrika Wilhelmina Carstens (Deutsch)

Fredrika Wilhelmina Carstens (* 5. Juni 1808 in Naantali; † 13. April 1888 in Helsinki), geb. Stichaeus, war eine finnische Schriftstellerin. Sie schrieb 1840 den ersten Roman, der in Finnland in schwedischer Sprache erschien Murgrönan („Der Efeu“).

Leben

Herkunft und Jugend

Fredrika Wilhelmina Carstens stammte aus einer finnlandschwedischen Familie. Sie wurde am 5. Juni 1808 als Tochter von Johan Fredrik und Fredrika Eleonora Stichaeus, geb. Ekholm, in Naantali geboren. Zum Zeitpunkt ihrer Geburt war Finnland Teil des Schwedischen Reiches, das mit Russland im Krieg lag (zum Kriegsende 1809, verlor Schweden Finnland an Russland). Ihr Vater war Verwalter der Provinz Häme. Über die Kindheit der Autorin ist nur wenig bekannt, doch in ihrem Elternhaus spielte Literatur eine große Rolle. Wahrscheinlich verbrachte sie einige Zeit in Schweden.

Ehe

Mit 21 heiratete Wilhelmina Stichaeus den Leutnant Carl Adolf Otto Carstens, mit dem sie sieben Kinder hatte, eine Tochter, Hilda, und sechs Söhne, Constantin, Alfred, Wilhelm, Fredrik und die Zwillinge Sten und Carl. Die Familie lebte in der Nähe von Porvoo. In den 1830er Jahren begann Wilhelmina Carstens, unter dem Pseudonym „R“ für Zeitungen zu schreiben. Sie äußerte sich über die Stellung der Frau und verteidigte das Recht der Frauen auf höhere Schulbildung mit dem Argument, eine gebildete Frau könne ihre Pflichten als Ehefrau und Mutter besser erfüllen. Über die Persönlichkeit der Autorin ist nur wenig bekannt. Carstens widmete der Literatur viel Zeit, schrieb selbst und malte, obwohl Haushalt und Kindererziehung sehr zeitaufwendig waren.

„Murgrönan“ (Der Efeu)

1840 wurde in Porvoo ein Armenhaus gegründet, das Wilhelmina Carstens finanziell unterstützte. Sie veröffentlichte den Roman Murgrönan mit dem Versprechen, den Erlös dem Armenhaus zu spenden.

Murgrönan erschien anonym, doch war allgemein bekannt, dass Wilhelmina Carstens die Autorin war. Die Hauptfigur des Romans ist die junge Mathilda Sommer, die einer Freundin in Briefen ihre Erlebnisse in Stockholm schildert. Carstens' Roman mischt verschiedene Traditionen des Genres. Das Werk enthält Züge des sentimentalen Romans und Alltagsschilderungen, andererseits ist es eine fiktive Reisebeschreibung und – durch die ironischen Beschreibungen des Salonlebens – eine Satire. Carstens' Roman wurde von ihren Zeitgenossen sehr kritisch aufgenommen. Vor allem im Helsingfors Morgonblad wurde das Werk – wahrscheinlich von Fabian Collan – scharf kritisiert und die Darstellung der Charaktere als unglaubwürdig bezeichnet. Er empfahl der Autorin, sich mit schwedischer Grammatik, Logik und Ästhetik zu befassen, womit es seiner Meinung nach in ihrem Roman hapere. Im Gegensatz zu den meisten anderen frühen Schriftstellerinnen hatte Carstens während des Schreibens nicht den Rat einflussreicher kulturell tätiger Leute eingeholt. Auch eine andere Schriftstellerin, Carstens' spätere Nachbarin Fredrika Charlotta Runeberg, hielt wenig von dem Roman, wie ein Brief an ihre Freundin Augusta Lundahl bezeugt: „Übrigens – was hältst du von der Veröffentlichung mit dem Titel 'Murgrönan'? Schriftstellerinnen sind wie Sängerinnen: Die, die etwas können, lassen sich endlos bitten und bleiben dann stumm, und die schlechtesten von allen singen unaufgefordert, während sie still sein sollten.“

Das Erscheinen des Buches brachte für Carstens viele Probleme mit sich, da das Schreiben für Frauen als unpassend galt. Als Carstens' Ehemann 1842 starb, kam das Gerücht auf, seine Frau habe ihn vergiftet, obwohl keinerlei Hinweise auf ein Verbrechen vorlagen. Carstens schrieb weiter für die Zeitung Morgonbladet, u. a. Briefe an eine fiktive „Tante Ulla“ mit der Unterschrift „Janne“, ohne dass der Name der Verfasserin genannt wurde. „Murgrönan“ geriet für lange Zeit in Vergessenheit; erst gegen Ende des 20. Jahrhunderts wurde die feministisch orientierte Literaturwissenschaft auf das Werk aufmerksam. 2007 wurde der Roman ins Finnische übersetzt und erschien unter dem Titel Muratti (Der Efeu).

Übersetzungen

Carstens, Fredrika Wilhelmina: Der Efeu. Deutsch von Nadine Erler. Verlag 28 Eichen, Barnstorf 2015.


About Fredrika Wilhelmina Carstens (suomi)

Fredrika Wilhelmina Carstens oli suomalainen kirjailija. Hän kirjoitti Koskenkylän kartanossa asuessaan ensimmäisen Suomessa ilmestyneen romaanin Murgrönan (1840, suom. Muratti, 2007). Carstens harjoitti myös hyväntekeväisyyttä ja jopa toimi liike-elämässä aikana, jolloin se oli naisilta lähes suljettu ala.

Nuoruus ja avioliitto

Fredrika Wilhelmina Stichaeus syntyi Naantalissa porvarilliseen ruotsinkieliseen perheeseen vuonna 1808, Suomen sodan aikana. Isä Johan Fredrik Stichaeus toimi silloin Hämeen läänin maaherrana. Äiti oli nimeltään Fredrika Eleonora Stichaeus (o.s. Ekholm).

Wilhelmina Stichaeus meni 21-vuotiaana naimisiin Carl Adolf Otto Carstensin kanssa. Aviomies oli sotilas ja arvoltaan aliluutnantti, mutta naimisiin mentyään hän erosi palveluksesta ja ryhtyi hoitamaan äidiltään ostamaansa Dampbackan (Tamppi) rusthollia Porvoon lähellä. Perheeseen syntyi kaikkiaan seitsemän lasta: yksi tytär, Hilda, ja kuusi poikaa, Constantin, Alfred, Wilhelm, Fredrik sekä kaksoset Sten ja Carl. Vuonna 1837 perhe muutti Pernajaan Koskenkylän ruukintilalle.

1830-luvulla Wilhelmina Carstens ei ollut juurikaan julkisuudessa, vaikka hänen aviomiehensä oli pitäjän merkittävimpiä miehiä ja hoiti yhteisiä asioita. Tosin 1830-luvun lopulla Carstens mahdollisesti kirjoitti lehtiin nimimerkillä -r- naisen asemasta ja puolusti naisen oikeutta hankkia koulutusta, jotta tämä voisi täyttää paremmin velvollisuudet vaimona ja äitinä. Carstens seurasi aikansa kirjallisuutta, kirjoitti itsekin ja harrasti maalaamista, vaikka lapsista ja taloudesta huolehtiminen vei paljon aikaa.

Murgrönanin ilmestyminen

Vuonna 1840 Porvoossa pohdittiin köyhäintalon pystyttämistä, ja Wilhelmina Carstens ryhtyi tukemaan sitä taloudellisesti. Hän julkaisi Murgrönan-romaanin luvaten sen tuoton köyhäintalon hyväksi. Ajan tavan mukaan kirjaa varten kerättiin ennakkotilauksia, joita saatiin riittävästi. Murgrönan ilmestyi ilman tekijän nimeä, mutta yleisesti tiedettiin kirjailijan olevan Wilhelmina Carstens.

Murgrönan oli ensimmäinen Suomessa ilmestynyt romaani; romaanin alaotsikko finskt original korostaa sen suomalaisuutta. Carstensin romaani ei saanut kovin hyvää vastaanottoa, mihin osaltaan vaikutti kirjailijan sukupuoli. Kirjan julkaiseminen aiheutti Carstensille paljon harmia, sillä naisen toimintaa kirjailijana pidettiin sopimattomana ja astumisena julkiselle alueelle, joka oli rajattu miehille. Kun Carstensin aviomies kuoli vuonna 1842, juoruttiin vaimon myrkyttäneen hänet – vaikka mitään rikokseen viittaavaa ei löytynyt. Romaaninsa mukaan Carstens sai paikkakunnalla haukkumanimen Muratti, ja kutsuttiinpa häntä jopa Murhaajattareksi (Mörderska).

Kirjalliselle alalle Carstens palasi ilmeisesti ainakin vuonna 1847 kirjoittamalla Morgonbladet-lehteen fiktiivisiä Ulla-tädille (”Tante Ulla”) suunnattuja kirjeitä. Ne ilmestyivät ilman tekijän nimeä, mutta kirjeiden kirjoittajan allekirjoituksena oli Janne.

Aviomiehen kuoltua Carstens jäi lapsineen vaikeaan taloudelliseen asemaan, sillä kuolinpesä joutui konkurssiin. Oikeudenkäynnin avulla Carstens sai pelastetuksi kaksi isälleen kuulunutta taloa Porvoosta. Sinne Carstens perheineen muutti asumaan ja antoi huoneita vuokralle. Lisäksi hän sai 61 ruplan ja 50 kopeekan keisarillista leskeneläkettä. Liiketoimien ohella Carstens harjoitti hyväntekeväisyyttä ja ilmoitti 1850-luvulla hyväntekeväisyysjuhlistaan lehdissä omalla nimellään, mitä paheksuttiin suuresti. Perinteisempi ja hyväksytympi tapa oli esiintyä nimettömän rouvasyhdistyksen takana. Carstensin järjestämät hyväntekeväisyystapahtumat tuottivat kuitenkin runsaasti varoja.

Carstens omisti jonkin aikaa Koskenkylän kartanon, jonka ostamisen aiheuttamista veloista hän ei kuitenkaan pystynyt suoriutumaan. Itsenäisenä leskenä Carstens piti myös sahaliikettä, joka sekin kaatui velkoihin. Vuonna 1869 Suomen sotilasviraston leski- ja orpokassa myönsi ”ent. Alaluutnantin – Kaarle Adolf Otto Carstens'in leskelle Wilhelmina Fredrika Carstens ja turvattomalle tyttärelle Hilda Aurora Wilhelmina Carstens, yhteisen täyden pensionin [el%C3%A4kkeen]”, joka oli 288 markkaa. Carstens lomaili kesäisin Hauholla jo ennen kuin tapa tuli yleiseksi säätyläispiireissä.

Wilhelmina Carstens eli suhteellisen vanhaksi, sillä hän kuoli vasta 1888. Suomalainen Wirallinen Lehti muisti häntä 18. huhtikuuta seuraavalla muistokirjoituksella:

»Tämän kuun 12 p. kuoli täällä luutnantin leski Fredrika Wilhelmina Carstens, syntyisin Stichaeus, 79 vuoden iässä. Rouva Carstens-vainaja oli Suomen ensimmäinen romaanikirjoittaja nainen. Hänen kynästään lähti nimittäin v. 1840 suurenlainen romaani nimellä ”Murgrönan”.»

Muistosanoista huolimatta Murgrönan jäi pitkäksi aikaa unohduksiin. Esimerkiksi kirjallisuushistoriat eivät maininneet tätä ensimmäistä suomalaista romaania tai sen kirjoittajaa. Vasta 1900-luvun loppupuolella feministinen kirjallisuudentutkimus nosti Murgrönanin uudelleen esiin muiden varhaisten naisten kirjoittamien romaanien ohella. Murgrönan ilmestyi suomeksi toukokuussa 2007 nimellä Muratti Faros-kustannuksen julkaisemana.

/////

Wilhelmina Carstens brevroman Murgrönan utkom 1840, samma år som J.V. Snellman i Stockholm hade utgivit sin polemiska s.k. fortsättning på C. J. L. Almqvists Det går an. Trots att Snellmans i skönlitterär form skrivna kritik publicerades först, är det den anonymt utgivna Murgrönan som har blivit känd som Finlands första roman, och det är i egenskap av författarinna till den som Wilhelmina Carstens har en plats i kulturhistorien.

Fredrika Wilhelmina Carstens var yngsta dotter till referendariesekreteraren, sedermera landshövdingen Johan Fredrik Stichaeus och Fredrika Eleonora Ekholm. Hon skall ha gått i en flickpension i Helsingfors, och möjligen vistats någon tid i Stockholm. Äktenskapet med underlöjtnanten Carl Adolf Otto Carstens ingicks 1829, och mellan 1830 och 1842 födde hon sju barn, av vilka två överlevde henne. Paret hade bosatt sig på Dampbacka rusthåll i Borgå, sedermera Askola, som var löjtnantens släktgård och som han i början av 1830-talet hade köpt av sin far. Denne bodde tillsammans med två döttrar kvar i mangårdsbyggnaden, medan sonen och sonhustrun uppförde ett nytt och stort hus, och troligen förbyggde sig. Paret flyttade 1837 till bruksegendomen Forsby i Pernå, som då ägdes av Wilhelmina Carstens far, och där hennes man var förvaltare till sin död 1842.

Murgrönan tillkom på Forsby bruk. Boken är skriven i brevform av den föräldralösa Mathilda, som för en väninna först beskriver den unga Rosas olyckliga kärlekssaga och därefter sin egen som efter förvecklingar får ett traditionellt lyckligt slut. Framställningen visar att författarinnan var beläst både i den då traditionella underhållningsromanen och i samtida svenska romaner av Fredrika Bremer, Sophie von Knorring och Almqvist. Diktcitat strös in i skildringen, och Runeberg omtalas som ”vår älsklings-skald”. Smått satiriska skildringar av sällskapsliv och bipersoner vittnar om iakttagelseförmåga. Däremot ger de detaljerade och inlevelsefulla beskrivningarna av inredningar och av de vackra kläder, som den fattiga sällskapsdamen Mathilda får av sin förmögna och välvilliga arbetsgivare, intryck av att fylla en kompensatorisk funktion för författarinnan. Intrigen är följetongsmässig, och boken uppmärksammas inte för litterära kvaliteter utan för att den är den första roman som utkom i Finland.

Wilhelmina Carstens publicerade Murgrönan anonymt. Den trycktes i Helsingfors, på G. O. Wasenius tryckeri, och kostade 2 riksdaler riksgälds. Av subskriptionsanmälan i Borgå Tidning framgår att behållningen (efter att tryckningen hade betalts) skulle gå till det fattighus som höll på att byggas i Borgå. Det var inte bara i Borgå man kunde subskribera, utan också i Helsingfors, Åbo, Viborg, Vasa och Lovisa. Någon redovisning av ett eventuellt överskott publicerades av allt att döma inte. Boken utkom i december 1840, och i januari 1841 ingick i Helsingfors Morgonblad en kritisk recension av Fabian Collan. Han nagelfor romanens språk och stil, men uppehöll sig mest vid bristerna i intrig och komposition. Inte utan skäl påtalade han avsaknaden av intrig i början och mängden av illa motiverade förvecklingar i slutet.

Enligt familjetraditionen hade dikter av Wilhelmina Carsten tryckts i pressen. Av signaturen –na. har tre dikter ingått i Borgå Tidning mellan 1839 och 1848, och de är möjligen av henne. Det är däremot osannolikt att hon har författat ”Bref från promotionen till tant Ulla” (1847), som har tillskrivits henne. Under åren i Forsby hade hon också sysslat med s.k. snabbmåleri: på baksidan av fernissade litografier färg­lade hon motiven på nytt med oljefärger. I slutet av 1850-talet skickade hon dikter till August Schauman, då redaktör för Pappers­lyktan, men blev refuserad.

Löjtnant Carstens var djupt skuldsatt och både Dampbacka och familjens lösöre såldes efter hans död på auktion, men ropades in av landshövding Stichaeus. Wilhelmina Carstens och barnen flyttade till Borgå, där de äldsta sönerna redan gick i skola. Hon bosatte sig i stadens utkant i ett hus som fadern hade köpt, och tog emot inackorderingar för att dryga ut den minimala änkepensionen. Efter Stichaeus död 1853 ärvde hon Forsby, som 1859–1868 arrenderades av den äldste sonen Constantin. Hon belånade egendomen, som tillsammans med lånet 1869 övertogs av fabrikören C. A. Lewin.

De spår som Wilhelmina Carstens har efterlämnat i källorna visar på ett rastlöst men resultatlöst strävande efter social ­position och uppmärksamhet. Av Constantin Carstens opublicerade ungdomsminnen framgår att hon inte trivdes på Dampbacka, men tydligen fann sig bättre till rätta i de större förhållandena på Forsby. När arvet efter fadern hade utfallit flyttade hon från fattigområdet Prästgårdsbacken till de fina kvarteren i empirestadsdelen i Borgå. Åtminstone 1856 och 1857 annonserade hon ett välgörenhetslotteri i Borgå Tidning: ”En insamling af medel till uppköp af ved, råg och potates för de mest behöfvande af medlikar”. I annonsen vände hon sig hoppfullt ”till det högaktade Samhälle hon har hedern och lyckan att räkna sig”. Lotteriet blev en framgång, men den tongivande societeten i Borgå lär inte ha accepterat henne.

Wilhelmina Carstens gav tydligen upp sina sociala ambitioner i Borgå, för 1858 köpte hon lägenheten Urberga i Esbo – som hon något år senare försökte sälja till J. L. och Fredrika Runeberg. Affären blev inte av, och Wilhelmina Carstens förblev bosatt i Esbo tills hon på sin ålderdom flyttade till Helsingfors.

Murgrönan framstod länge som ett fullständigt misslyckande. Topelius anspelade på boken, bl.a. när han apropå en annan författarinnas verk hoppades att kritiken vore ”mindre glupsk, än vid Murgrönans framträdande”. Den tidiga kvinnorörelsen, som gärna uppmärksammade pionjärer, visade just inget intresse: Wilhelmina Carstens omnämns inte i Finska qvinnor på olika arbetsområden (1892), men nog i den summariska Biograafisia tietoja Suomen naisista (1896), som upptog betydligt flera namn. Constantin Carstens berör kort moderns ”romanskrifveri”, som ”utmynnade i den första i Finland utgifna romanen Murgrönan, tryckt 1840 och full af tryckfel”.

I familjen Stichaeus hette fadern och den ende sonen Fredrik, modern och tre döttrar Fredrika. Wilhelmina Carstens använde sitt andra namn som tilltalsnamn, och bevarade brev är undertecknade med det. I finlandssvensk litteraturforskning omtalas hon som Wilhelmina Carstens, medan hon i finskspråkiga framställningar kallas Fredrika Wilhelmina Carstens. Antagandet att hon kallade sig Fredrika är troligen orsaken till att tidningsartiklar om kvinnans bildning, av signaturen –r–, har tillskrivits henne. När frågan på 1830- och 1840-talet togs upp i pressen, var det förmodligen enbart av män.


Om Fredrika Wilhelmina Carstens (svenska)

Fredrika Wilhelmina Carstens, född 5 juni 1808 i Nådendal, död 13 april 1888 i Helsingfors, var en finlandssvensk författare. Hon skrev brevromanen Murgrönan (1840), som brukar betraktas som den första finländska romanen.

Biografi

Fredrika Wilhelmina Carstens var yngsta dotter till landshövdingen Johan Fredrik Stichaeus och Fredrika Eleonora Ekholm. Hon gifte sig 1829 med underlöjtnanten Carl Adolf Otto Carstens och födde sju barn mellan åren 1830 och 1842, då maken avled. Hon debuterade som författare med Murgrönan 1840, som kom att bli hennes enda verk. Romanen publicerades anonymt, och all eventuell vinst gick till ett fattighus som höll på att byggas i Borgå.

Bibliografi

Murgrönan: finskt original (G. O. Wasenius 1840)

Källor

  • Forssell, Pia, "Carstens, Wilhelmina", i Biografiskt lexikon för Finland. Del 2: Ryska tiden
  • Mazzarella, Merete, Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen

Externa länkar

"Murgrönan" på nätet

/////

Wilhelmina Carstens brevroman Murgrönan utkom 1840, samma år som J.V. Snellman i Stockholm hade utgivit sin polemiska s.k. fortsättning på C. J. L. Almqvists Det går an. Trots att Snellmans i skönlitterär form skrivna kritik publicerades först, är det den anonymt utgivna Murgrönan som har blivit känd som Finlands första roman, och det är i egenskap av författarinna till den som Wilhelmina Carstens har en plats i kulturhistorien.

Fredrika Wilhelmina Carstens var yngsta dotter till referendariesekreteraren, sedermera landshövdingen Johan Fredrik Stichaeus och Fredrika Eleonora Ekholm. Hon skall ha gått i en flickpension i Helsingfors, och möjligen vistats någon tid i Stockholm. Äktenskapet med underlöjtnanten Carl Adolf Otto Carstens ingicks 1829, och mellan 1830 och 1842 födde hon sju barn, av vilka två överlevde henne. Paret hade bosatt sig på Dampbacka rusthåll i Borgå, sedermera Askola, som var löjtnantens släktgård och som han i början av 1830-talet hade köpt av sin far. Denne bodde tillsammans med två döttrar kvar i mangårdsbyggnaden, medan sonen och sonhustrun uppförde ett nytt och stort hus, och troligen förbyggde sig. Paret flyttade 1837 till bruksegendomen Forsby i Pernå, som då ägdes av Wilhelmina Carstens far, och där hennes man var förvaltare till sin död 1842.

Murgrönan tillkom på Forsby bruk. Boken är skriven i brevform av den föräldralösa Mathilda, som för en väninna först beskriver den unga Rosas olyckliga kärlekssaga och därefter sin egen som efter förvecklingar får ett traditionellt lyckligt slut. Framställningen visar att författarinnan var beläst både i den då traditionella underhållningsromanen och i samtida svenska romaner av Fredrika Bremer, Sophie von Knorring och Almqvist. Diktcitat strös in i skildringen, och Runeberg omtalas som ”vår älsklings-skald”. Smått satiriska skildringar av sällskapsliv och bipersoner vittnar om iakttagelseförmåga. Däremot ger de detaljerade och inlevelsefulla beskrivningarna av inredningar och av de vackra kläder, som den fattiga sällskapsdamen Mathilda får av sin förmögna och välvilliga arbetsgivare, intryck av att fylla en kompensatorisk funktion för författarinnan. Intrigen är följetongsmässig, och boken uppmärksammas inte för litterära kvaliteter utan för att den är den första roman som utkom i Finland.

Wilhelmina Carstens publicerade Murgrönan anonymt. Den trycktes i Helsingfors, på G. O. Wasenius tryckeri, och kostade 2 riksdaler riksgälds. Av subskriptionsanmälan i Borgå Tidning framgår att behållningen (efter att tryckningen hade betalts) skulle gå till det fattighus som höll på att byggas i Borgå. Det var inte bara i Borgå man kunde subskribera, utan också i Helsingfors, Åbo, Viborg, Vasa och Lovisa. Någon redovisning av ett eventuellt överskott publicerades av allt att döma inte. Boken utkom i december 1840, och i januari 1841 ingick i Helsingfors Morgonblad en kritisk recension av Fabian Collan. Han nagelfor romanens språk och stil, men uppehöll sig mest vid bristerna i intrig och komposition. Inte utan skäl påtalade han avsaknaden av intrig i början och mängden av illa motiverade förvecklingar i slutet.

Enligt familjetraditionen hade dikter av Wilhelmina Carsten tryckts i pressen. Av signaturen –na. har tre dikter ingått i Borgå Tidning mellan 1839 och 1848, och de är möjligen av henne. Det är däremot osannolikt att hon har författat ”Bref från promotionen till tant Ulla” (1847), som har tillskrivits henne. Under åren i Forsby hade hon också sysslat med s.k. snabbmåleri: på baksidan av fernissade litografier färg­lade hon motiven på nytt med oljefärger. I slutet av 1850-talet skickade hon dikter till August Schauman, då redaktör för Pappers­lyktan, men blev refuserad.

Löjtnant Carstens var djupt skuldsatt och både Dampbacka och familjens lösöre såldes efter hans död på auktion, men ropades in av landshövding Stichaeus. Wilhelmina Carstens och barnen flyttade till Borgå, där de äldsta sönerna redan gick i skola. Hon bosatte sig i stadens utkant i ett hus som fadern hade köpt, och tog emot inackorderingar för att dryga ut den minimala änkepensionen. Efter Stichaeus död 1853 ärvde hon Forsby, som 1859–1868 arrenderades av den äldste sonen Constantin. Hon belånade egendomen, som tillsammans med lånet 1869 övertogs av fabrikören C. A. Lewin.

De spår som Wilhelmina Carstens har efterlämnat i källorna visar på ett rastlöst men resultatlöst strävande efter social ­position och uppmärksamhet. Av Constantin Carstens opublicerade ungdomsminnen framgår att hon inte trivdes på Dampbacka, men tydligen fann sig bättre till rätta i de större förhållandena på Forsby. När arvet efter fadern hade utfallit flyttade hon från fattigområdet Prästgårdsbacken till de fina kvarteren i empirestadsdelen i Borgå. Åtminstone 1856 och 1857 annonserade hon ett välgörenhetslotteri i Borgå Tidning: ”En insamling af medel till uppköp af ved, råg och potates för de mest behöfvande af medlikar”. I annonsen vände hon sig hoppfullt ”till det högaktade Samhälle hon har hedern och lyckan att räkna sig”. Lotteriet blev en framgång, men den tongivande societeten i Borgå lär inte ha accepterat henne.

Wilhelmina Carstens gav tydligen upp sina sociala ambitioner i Borgå, för 1858 köpte hon lägenheten Urberga i Esbo – som hon något år senare försökte sälja till J. L. och Fredrika Runeberg. Affären blev inte av, och Wilhelmina Carstens förblev bosatt i Esbo tills hon på sin ålderdom flyttade till Helsingfors.

Murgrönan framstod länge som ett fullständigt misslyckande. Topelius anspelade på boken, bl.a. när han apropå en annan författarinnas verk hoppades att kritiken vore ”mindre glupsk, än vid Murgrönans framträdande”. Den tidiga kvinnorörelsen, som gärna uppmärksammade pionjärer, visade just inget intresse: Wilhelmina Carstens omnämns inte i Finska qvinnor på olika arbetsområden (1892), men nog i den summariska Biograafisia tietoja Suomen naisista (1896), som upptog betydligt flera namn. Constantin Carstens berör kort moderns ”romanskrifveri”, som ”utmynnade i den första i Finland utgifna romanen Murgrönan, tryckt 1840 och full af tryckfel”.

I familjen Stichaeus hette fadern och den ende sonen Fredrik, modern och tre döttrar Fredrika. Wilhelmina Carstens använde sitt andra namn som tilltalsnamn, och bevarade brev är undertecknade med det. I finlandssvensk litteraturforskning omtalas hon som Wilhelmina Carstens, medan hon i finskspråkiga framställningar kallas Fredrika Wilhelmina Carstens. Antagandet att hon kallade sig Fredrika är troligen orsaken till att tidningsartiklar om kvinnans bildning, av signaturen –r–, har tillskrivits henne. När frågan på 1830- och 1840-talet togs upp i pressen, var det förmodligen enbart av män.


view all

Fredrika Wilhelmina Carstens's Timeline

1808
June 5, 1808
Naantali, Finland
1830
November 22, 1830
Särkijärvi, Tamppi, Askola, Finland
1832
January 9, 1832
Särkijärvi, Tamppi, Askola, Finland
1833
July 8, 1833
Särkijärvi, Tamppi, Askola, Finland
1836
September 25, 1836
Särkijärvi, Tamppi, Askola, Finland
1840
December 27, 1840
Koskenkylä Manor, Forsby gård, Pernaja, Finland
1842
June 2, 1842
Koskenkylän kartano, Forsby Gård, Pernaja, Finland
June 2, 1842
Koskenkylä, Forsby gård, Pernaja, Finland
1888
April 13, 1888
Age 79
Helsinki, Finland