Härjedalen is a historical province of Sweden

Härjedalen is a historical province or landskap in the centre of Sweden. It borders the country of Norway as well as the provinces of Dalarna, Hälsingland, Medelpad, and Jämtland. The province originally belonged to Norway, but was ceded to Sweden in the Treaty of Brömsebro, 1645. (Source: English Wikipedia.)

This is a cooperation project - the aim is to help each find common ancestors.

• Add as much geographical information you can, information about, the farm, the parish, municipality and so on, where the person lived or died.
• Share information about which source or archives you have used. It can help others to find information about their ancestors.
• A lot of people in Sweden got the same or similar names. Add information that can help family researchers to distinguish one person from another
• If possible, share information in several languages.
• Your ancestors are always shared by several persons. Help each other.

Sharing is caring.

Härjedalen är ett landskap i Sverige

Härjedalen är ett landskap i Norrlands inland i mellersta Sverige. Härjedalen gränsar i söder till Dalarna, i väster till Norge och Trøndelag, i norr till Jämtland och i öster till Medelpad och Hälsingland. Härjedalen är Sveriges minsta landskap befolkningsmässigt med enbart omkring 10 000 invånare, samtidigt som landskapet är Sveriges tolfte största till ytan med sina 11 954 kvadratkilometer.

Härjedalen var tidigt en del av Trøndelagen och utgör ett historiskt norskt område. Landskapet tillföll Sverige genom Freden i Brömsebro 1645, men landskapets västliga orientering bestod då avsaknaden av stad gjorde Røros i Trøndelagen till närmsta handelscentrum.

Historia

Kristnandet av Härjedalen skedde efter slaget vid Stiklestad och i samband med att även Jämtland kristnades i och med resningen av Frösöstenen 1050. Olof den helige som stupade vid ovan nämnda slag helgonförklarades strax efter sin död. Härjedalen kom att genomsyras av två större pilgrimsleder, Nidarosvägarna främst Romboleden (döpt efter Rombovallen i Härjedalen, ibland även benämnd ”Herrdal-Norgesvägen”) men även delvis Jämt-Norgevägen.

En vittnesberättelse angående konverteringen från asaläran till kristendom finns bevarad för Trøndelag i allmänhet och Öst-Trøndelag i synnerhet. Nämligen bonaderna som hittades i Överhogdal i östra Härjedalen 1909, daterade till perioden 800–1100. I Trøndelag börjar kristna stenkyrkor byggas under 900-talet. Missionärer kom från de brittiska öarna där Norge hade skatteländer för att sprida den kristna tron. Trøndelag var vid tillfället den förnämsta delen av Norge.

Digerdöden hemsökte landskapet 1350 och i samband med den lilla istiden stagnerade landskapet befolkningsmässigt. Pilgrimsfärderna slutade efter att den danske kungen Kristian III införde protestantismen i Danmark-Norge 1536, men i Härjedalen tog det emellertid ett tag innan befolkningen konverterade från katolicismen.

Efter att Sverige bröt sig ur Kalmarunionen 1523 gick Härjedalen från att vara centralt placerad i Skandinavien till ett gränsområde mellan Sverige på ena sidan och Danmark-Norge på den andra. Härjedalen blev ockuperat tillsammans med Jämtland under det nordiska sjuårskriget och skiftade statstillhörighet ett flertal gånger. Värre kom det att bli på 1600-talet. Baltzarfejden, en del av Kalmarkriget, startade 1611 och svenskarna gick fram hårt och gårdar i Hede socken brändes ned, likväl som majoriteten av Svegs gårdar. Många kom att fly till Norge. 1644 kom svenskarna tillbaka (Hannibalsfejden) och härjedalingarna svor snabbt sin trohet och betalade dessutom skatt för att slippa härjningar. Svenskarna drevs senare ut av norrmän och jämtar. Härjedalen var helt i norska händer när landskapet avträddes till Sverige 1645 i och med freden i Brömsebro. Skansar kom att upprättas i Långå och i Älvros. Härjedalen fick kort därefter ett eget sigill, numera landskapsvapen som återknöt till myrjärnsframställningen. Rikedomarna man i Härjedalen tack vare handel med järnvaror användes för att kringgå det svenska indelningsverket. Efter 1662 kom den härjedalska allmogen att betala en årlig summa på 900 riksdaler silvermynt för att slippa inkvartera soldater.

Strax efter övertagandet drabbades det fortfarande norsksinnade Härjedalen av häxjakt, själva startskottet till häxjakten i Sverige uppstod då Gertrud Svensdotter pressad av den svenske kyrkoherden anklagade Märet Jonsdotter (Stor-Märet) från Lillhärdal för häxeri 1668. Stor-Märet nekade till anklagelserna men blev den första att brännas på bål, på Spångmyrholmen. De kommande åren hölls åtskilliga häxprocesser och i Lillhärdal stod inte mindre än 56 personer anklagade vid ett tillfälle.

Försök till bergsbruksdrift togs i Ljusnedal 1685 då koppargruvor anlades vid Ramundberget. Senare kom en smälthytta till i Ljungdalen. Men tillgången på kopparmalm var låg och den upphörde på 1770-talet. Istället förflyttades fokus till järnmalm och verksamheten blev större.

Fäboddriften förblev Härjedalens största näring länge, kompletterat med järnframställning och forbondehandeln, främst till Røros i Tröndelag, en handel som ökade i och med bildandet av Svensk-norska unionen. Ett omfattande skogsbruk uppstod i mitten av 1850-talet i och med industrialiseringen. Timmer flottades på Ljusnan (Sveriges största flottningsled) ned till Hälsingland och kusten. Många sökte sig till Härjedalen från främst Värmland för att jobba inom skogsnäringen. Bönderna kunde nu själva disponera skogsmarken på ett helt nytt sätt och faktiskt tjäna pengar på den, i form av försäljning. När förbudslagen togs i kraft i början av 1900-talet hade en stor del av marken hamnat i bolagsägo. Då var Härjedalen inne i folkrörelsetiden. Likt Jämtland så kom Härjedalen att domineras av den frisinnade Godtemplarrörelsen (eller nykterhetsrörelsen som den också benämns), Jämtland och Härjedalen utmärker sig som den enda regionen i hela Sverige där det finns fler ordenhus än frikyrkor. Godtemplarrörelsen stod i sig nära den antiindustrialistiska hembygdsrörelsen (som bland annat grundade Gammelgården i Sveg) och ungdomsrörelsen. Genomslaget för rörelserna demonstrerades vid folkomröstningen om rusdrycksförbud där en klar majoritet ställde sig bakom ett förbud.

Spänningar fanns i Härjedalen, å en sidan stod arbetarrörelsen med organiserade skogsarbetare och rallare, å andra stod bönderna, lärarna och prästerskapet. Bland annat så förbjöds vissa barn i Glissjöberg och Mosätt från att gå till skolan då den stränge läraren och föräldrarna inte stod på samma sida. Det hela eskalerade i och med revolutionen i Sveg i maj 1918. På godtemplargården i Sveg var det kallat till möte och två arbetare började bråka (efter att de supit sig fulla, ironiskt nog i nykterhetskaféet). Fyllebråket övergick i kravaller och några tog initiativ till upplopp, på gatorna i Sveg krossades fönster och tingshuset stormades. Den aggressiva folkmassan mötte då en beväpnad skara svegbor och tre personer sköts ned till marken.

Härjedalen fick sin första egentliga kommunikation i och med Inlandsbanans dragning under tidigt 1900-tal. Planer på anläggning av en järnväg hade tidigare funnits, då som en tvärbana från Hudiksvall genom Härjedalen till Røros, som fick järnväg redan under mitten av 1800-talet.

Socknar

Dessa bildades huvudsakligen under medeltiden:

• Hede socken – ur vilken Storsjö socken bröts ut 1751/1895,
• Storsjö socken,
• Tännäs socken
• Vemdalens socken,
• Lillhärdals socken,
• Linsells socken – bildades 1798 genom utbrytning ur Svegs socken,
• Svegs socken,
• Älvros socken,
• Överhogdals socken.

Härjedalen är det enda landskap i Sverige där det inte funnits någon stad. Till tätorterna hör Hede, Funäsdalen, Lillhärdal, Norr-Hede, Sveg, Ulvkälla och Vemdalen. Ytterhogdal ligger i Härjedalens kommun men i landskapet Hälsingland.

(Källa: svenska Wikipedia. Läst 2019-01-19).

Om samarbetsformen för Geni och landskaps-projekten:

Denna landskapsgrupp är nystartad i januari 2019 och sidan är under uppbyggnad. I detta landskapsprojekt kan du lägga till profiler som varit födda, avlidna eller verksamma i landskapet Härjedalen.

Att arbeta i Geni är teamarbete, och samarbetet sker via nätverk och det gemensamma släktträdet. Geni-projekt är samarbetsnätverk - så ordet projekt ska här förstås lite annorlunda än det man vanligtvis tänker på när man hör ordet "projekt". Ett Geni-projekt administreras av de frivilliga som ingår i nätverket och projekten har inte en ledande person. Först och främst, arbetar man i Geni för att söka gemensamma rötter och arbetet är ett exempel på crowdsourcing. Kvaliteten på genealogiska uppgifter i detta forum kan förbättras kontinuerligt. Lägg gärna till referenser/källor till arkiv eller historiska dokument, eller annat som kan styrka informationen. Kvaliteten ökar ju fler medlemmar det finns i samarbetsprojektet, eftersom det ger fler personer som kontrollerar informationen i den stora datamiljön. Kontrollen genomförs i det gemensamma trädet och förbättringar är en kontinuerlig aktivitet. Om du hittar motstridiga uppgifter, starta gärna en diskussion om ämnet på profilen i fråga.

Sharing is caring.