http://www.adelsvapen.com/genealogi/Hastfer_nr_240

http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/henkilo.php?id=7410

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12656

http://runeberg.org/nfbk/0051.html

Friherre, krigare, landsförrädare, i. 3 maj 1737, d. 1809 i Ryssland, blef 1753 fänrik och 1763 major vid Jämtlands regemente, förflyttades sedan till Finland och utnämndes till major Tld Björneborgs regemente samt därefter till öfverstelöjtnant vid Åbo läns regemente. H. var en duglig och omtyckt militär, men i hög grad lättsinnig och karaktärslös. Genom slöseri och obetänksamma affärsförbindelser kom han på ekonomiskt obestånd och nödgades 1775 af fruktan för bysättning fly ur riket, men räddades från cession af Gustaf 111, hvilken äfven förskaffade honom ökade inkomster genom att befordra honom till öfverste för Åbo läns regemente (1776) och chef för Savolaksbrigaden (1781). H. visade sin tacksamhet vid 1786 års riksdag, där han var en af ledarna för den rojalistiska minoriteten på riddarhuset och genom att ställa sig till konungens disposition vid dennes planer till brytning med Ryssland 1788. H. mottog af konungen hemliga order att arrangera något tumult på gränsen och med förevändning däraf bryta in i ryska Karelen, när väl tiden var kommen. Natten till 28 juni inföllo några ryska kosacker och härjade på svenskt område, och med anledning häraf ryckte H. i början af juli öfver gränsen, besatte staden Nyslott och belägrade fästningen. Det är intet tvifvel om, att de föregifne kosackerna voro utklädda svenskar.' (De

flerstädes tryckta, s. k. "föregifna ordres af Gustaf III till baron H. att börja kriget med förklädda trupper" äro dock antagligen helt eller delvis förfalskade.) Ny-slotts fästning lyckades emellertid hålla sig på grund af att svenska hären saknade artilleri, och belägringen drog ut på längden. Under tiden utbröt Anjalaupp-roret (se Anjalaförbundet). Anjalamännen bearbetade H :s officerare och lyckades snart framkalla en allmän modlöshet. H. själf mottog anonyma bref, hvari han uppmanades till reträtt under hotelse att eljest vid kommande riksdag ställas till ansvar. H. blef ängslig och trodde konungens sak vara förlorad. Trots sina löften till konungen, utrymde han sina fördelaktiga ställningar, upphäfde 21 aug. belägringen af Nyslott och drog sina trupper tillbaka. Därmed hade han ohjälpligt brutit med konungen, utan att vinna "patrioternas" förtroende; han kände snart sin ställning ohållbar och fruktade att bli uppoffrad af alla. Karaktärslös och hänsynslös som han var, beslöt han då ingå på förräderiets väg och begärde själf ett hemligt möte med landsförrädaren Sprengtporten, hvilket möte kom till stånd 20 sept. utanför ryska lägret nära Pumala. Af Sprengtporten erhöll han här

löfte om en summa penningar (hans affärer voro fortfarande i dåligt skick) samt om blifvande anställning i rysk tjänst, hvaremot han själf förband sig att arbeta för en finsk riksdags sammankallande och att med sina trupper understödja planen att skilja Finland från Sverige. Då emellertid ställningen hastigt försämrades för alla upprorsplaner och de väntade belöningarna från Ryssland dröjde, blef H. orolig. Hans egna officerare började misstänka hans förräderi, och 18 nov. af bröt H. alla förbindelser med Sprengtporten och sökte därefter, så godt sig göra lät, sopa igen spåren däraf och genom öfverdrifvet nit återvinna konungens gunst. Det var för sent. I jan. 1789 blef H. häktad och förd till Sverige. Han dömdes 1790 till döden som förrädare, benådades af konungen till lifvet och erhöll tillåtelse att vistas inom landet under bevakning af sin släkt. Följande år fick han emellertid lämna fäderneslandet; han begaf sig till England, därefter till Hamburg och slutligen till Ryssland, där han utnämndes till brigadgeneral.

BJ Hastfer vistades efter det han lämnat Sverige i Holstein i byn Rheinbeck där han ägnade sig åt jordbruk. Kom på obestånd 1797 och flyttade 1798 till St. Petersburg och utnämndes till brigadgeneral och befriades från ekonomiska bekymmer. (Allan Sundström: Officerarna som fick nog")

• Kustö 1777-86 http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=9013476

Berndt Johan Hastfer

Berndt Johan Hastfer oli suomalainen eversti, ruukinpatruuna ja tilanomistaja. Hän järjesti kuningas Kustaa III:n toimeksiannosta Kustaa III:n sodan alkusyynä olleen valehyökkäyksen Puumalassa mutta hakeutui sitten yhteistyöhän Anjalan liiton miesten kanssa ja joutui tuomituksi maankavalluksesta.

Elämä

Hastfehrin vanhemmat olivat vapaaherra ja Porin läänin jalkaväkirykmentin eversti Johan Hastfer (k. 1769) sekä Margareta Elisabeth Stackelberg, jonka isä oli sotamarsalkka B.O. Stackelberg.

Hastferin suku oli baltiansaksalaista alkuperää. Hastfer pääsi ylioppilaaksi Turussa 1748, ja jonkin aikaa yliopistossa opiskeltuaan hän siirtyi sotilasuralle. Hänestä tuli Jämtlandin rakuunarykmentin kersantti ja vänrikki 1753 sekä luutnantti 1754. Hastferista tuli Deux Ponts-rykmentin kapteeni Ranskassa 1757 ja Porin läänin jalkaväkirykmentin luutnantti 1760 ja kapteeni 1762. Hän oli Jämtlandin rakuunarykmentissä majurina vuodesta 1763 ja everstiluutnanttina vuodesta 1774. Hastfer siirtyi sitten 1774 Turun läänin jalkaväkirykmenttiin jossa hänestä tuli eversti 1777. Hänet nimitettiin vuonna 1781 Savon prikaatin komentajaksi.

Hastfehr perusti vuonna 1771 Leineperin (Fredriksforsin) ruukin Kullaalle rakennettuaan sinne kaksi vasarapajaa. Vuonna 1781 hän perusti parin kilometrin päähän Fredriksbergin ruukin. Hastfer oli 1760-luvulla myös valtiopäivämiehenä kahteen otteeseen 1765-1766 ja 1769-1770.

Hastfer oli Kustaa III:n uskottu ja hän järjesti vuosien 1788-1790 sodan aiheuttaneen provokaation kun muutamat Hastfehrin venäläisiksi sotilaiksi pukemat savolaiset talonpojat tekivät hyökkäyksen rajan yli Suomen puolelle Puumalan Vuolteensalmella.

Hastfehr ilmoitti tästä raportissaan, ja kuningas Kustaa III sai hyökkäyksestä aiheen sodan julistamiseen Venäjälle. Sodan alettua Hastfer ryhtyi 2. heinäkuuta 1788 piirittämään Venäjälle kuulunutta Olavinlinnaa mutta oli sitten yhteydessä Anjalan liittoon kuuluneiden Ladaun, Ramsayn ja Glasenstjernan kanssa ja perääntyi 20. elokuuta Savonlinnan edustalta. Sitten Hastfer aloitti neuvottelut venäläisten ja venäläisten puolelle siirtyneen Georg Magnus Sprengtportenin kanssa ja ilmoitti haluavansa edistää Suomen itsenäistymistä Ruotsin vallasta. Hän menetti komentajanvirkansa, ja hänet tuomittiin 19. huhtikuuta 1790 kuolemaan maankavaltajana. Kuningas Kustaa III armahti kuitenkin Hastferin. Armahduksen syynä lienee ollut se, että Hastfer oli järjestänyt sodan aloittaneen valehyökkäyksen kuninkaan antamien salaisten ohjeiden perusteella.

Armahduksen jälkeen Hastfer oleskeli ensin sukulaistensa luona Skånessa mutta siirtyi sitten 1791 ulkomaille. jossa asui Kööpenhaminassa, Lontoossa, Hampurissa ja viimeksi Venäjällä. Venäjällä Hastfer nimitettiin prikaatinkenraaliksi.

Hän kuoli 1809 Valko-Venäjällä.

Hastfer oli naimisissa vuodesta 1765 Fredrika Brigitta Bonden (k. 1814) kanssa, jonka isä oli Uppsalan yliopiston kansleri, valtaneuvos, kreivi Gustaf Bonde.

/////

Vapaaherra Berndt Johan Hastfer, synt. Taivassalossa 2.5.1737. Vht: Porin läänin jalkaväkirykmentin eversti, vapaaherra Johan Hastfer († 1769) ja Margareta Elisabet Stackelberg.

Ylioppilas Turussa sl. 1748. Ruotsalaisen osakunnan jäsen \ Bernhardus Johannes Hastfer, Liber Baro. Chiliarcha Legionis Aboëns. ped. et Commendator Regii Ensiferorum Ordinis. Todistus Uppsalan yliopistoon siirtymistä varten pöytäkirjassa 29.4.1752.

Kersantti Jämtlandin rakuunarykmentissä 1753, vänrikki s.v., luutnantti 1754. Kapteeni Deux Ponts -rykmentissä Ranskassa 1757. Luutnantti Porin läänin jalkaväkirykmentissä 1760, kapteeni 1762. Majuri Jämtlandin rakuunarykmentissä 1763, everstiluutnantti 1773. Siirto viranvaihdon kautta Turun läänin jalkaväkirykmenttiin 1774, eversti 1777. Savon prikaatin päällikkö 1781.

Tuomittu petturina kuolemaan 1790, mutta armahdettu ja saanut oikeuden oleskella sukunsa luona Skånessa. Sai luvan lähteä ulkomaille 1791, asui sittemmin Englannissa, Hampurissa ja Venäjällä, nimitetty siellä prikaatinkenraaliksi. Perusti Kullaalle Fredriksforsin (Leineperin) ruukin 1771 ja Fredriksbergin levypajan 1781. Valtiopäivämies 1765-66 ja 1769-70.

† Valko-Venäjällä 1809.

Pso: 1765 Fredrika Brigitta Bonde († 1814).

Bernt Johan Hastfer, född 1737-05-03.

Student i Åbo 1748 och i Uppsala 1752. Sergeant vid Jämtlands dragonregemente 1753. Fänrik därst. s. å. Löjtnant 1754. Kapten vid regementet Deux Ponts i Frankrike 1757. Löjtnant vid Björneborgs regemente 1760. Kapten därst. 1762. Major vid Jämtlands dragonregemente 1763. RSO 1767.

Överstelöjtnant 1773. Genom byte överstelöjtnant vid Åbo läns regemente 1774. Överste därst. 1777. Chef för Savolaksbrigaden 1781. KSO2 1786. Dömd till döden som förrädare 1790, men benådades med rätt att vistas hos släkten i Skåne. Fick följande år tillstånd att lämna fäderneslandet samt uppehöll sig först i England, så i Hamburg och sist i Ryssland, där han utnämdes till brigadgeneral.

Död 1809 i Vita Ryssland.'.

Gift 1765-09-06 Hässelby med grevinnan Fredrika Brigitta Bonde af Björnö, född 1743-01-17, död 1814-01-02 i Lund, dotter av riksrådet, greve Gustaf Bonde af Björnö, och hans 2:a fru Vivika Trolle.

/////

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12656

http://runeberg.org/nfbk/0051.html

Friherre, krigare, landsförrädare, i. 3 maj 1737, d. 1809 i Ryssland, blef 1753 fänrik och 1763 major vid Jämtlands regemente, förflyttades sedan till Finland och utnämndes till major Tld Björneborgs regemente samt därefter till öfverstelöjtnant vid Åbo läns regemente. H. var en duglig och omtyckt militär, men i hög grad lättsinnig och karaktärslös. Genom slöseri och obetänksamma affärsförbindelser kom han på ekonomiskt obestånd och nödgades 1775 af fruktan för bysättning fly ur riket, men räddades från cession af Gustaf 111, hvilken äfven förskaffade honom ökade inkomster genom att befordra honom till öfverste för Åbo läns regemente (1776) och chef för Savolaksbrigaden (1781). H. visade sin tacksamhet vid 1786 års riksdag, där han var en af ledarna för den rojalistiska minoriteten på riddarhuset och genom att ställa sig till konungens disposition vid dennes planer till brytning med Ryssland 1788. H. mottog af konungen hemliga order att arrangera något tumult på gränsen och med förevändning däraf bryta in i ryska Karelen, när väl tiden var kommen. Natten till 28 juni inföllo några ryska kosacker och härjade på svenskt område, och med anledning häraf ryckte H. i början af juli öfver gränsen, besatte staden Nyslott och belägrade fästningen. Det är intet tvifvel om, att de föregifne kosackerna voro utklädda svenskar.' (De

flerstädes tryckta, s. k. "föregifna ordres af Gustaf III till baron H. att börja kriget med förklädda trupper" äro dock antagligen helt eller delvis förfalskade.) Ny-slotts fästning lyckades emellertid hålla sig på grund af att svenska hären saknade artilleri, och belägringen drog ut på längden. Under tiden utbröt Anjalaupp-roret (se Anjalaförbundet). Anjalamännen bearbetade H :s officerare och lyckades snart framkalla en allmän modlöshet. H. själf mottog anonyma bref, hvari han uppmanades till reträtt under hotelse att eljest vid kommande riksdag ställas till ansvar. H. blef ängslig och trodde konungens sak vara förlorad. Trots sina löften till konungen, utrymde han sina fördelaktiga ställningar, upphäfde 21 aug. belägringen af Nyslott och drog sina trupper tillbaka. Därmed hade han ohjälpligt brutit med konungen, utan att vinna "patrioternas" förtroende; han kände snart sin ställning ohållbar och fruktade att bli uppoffrad af alla. Karaktärslös och hänsynslös som han var, beslöt han då ingå på förräderiets väg och begärde själf ett hemligt möte med landsförrädaren Sprengtporten, hvilket möte kom till stånd 20 sept. utanför ryska lägret nära Pumala. Af Sprengtporten erhöll han här

löfte om en summa penningar (hans affärer voro fortfarande i dåligt skick) samt om blifvande anställning i rysk tjänst, hvaremot han själf förband sig att arbeta för en finsk riksdags sammankallande och att med sina trupper understödja planen att skilja Finland från Sverige. Då emellertid ställningen hastigt försämrades för alla upprorsplaner och de väntade belöningarna från Ryssland dröjde, blef H. orolig. Hans egna officerare började misstänka hans förräderi, och 18 nov. af bröt H. alla förbindelser med Sprengtporten och sökte därefter, så godt sig göra lät, sopa igen spåren däraf och genom öfverdrifvet nit återvinna konungens gunst. Det var för sent. I jan. 1789 blef H. häktad och förd till Sverige. Han dömdes 1790 till döden som förrädare, benådades af konungen till lifvet och erhöll tillåtelse att vistas inom landet under bevakning af sin släkt. Följande år fick han emellertid lämna fäderneslandet; han begaf sig till England, därefter till Hamburg och slutligen till Ryssland, där han utnämndes till brigadgeneral.

BJ Hastfer vistades efter det han lämnat Sverige i Holstein i byn Rheinbeck där han ägnade sig åt jordbruk. Kom på obestånd 1797 och flyttade 1798 till St. Petersburg och utnämndes till brigadgeneral och befriades från ekonomiska bekymmer. (Allan Sundström: Officerarna som fick nog")

• Kustö 1777-86 http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=9013476