Start My Family Tree Welcome to Geni, home of the world's largest family tree.
Join Geni to explore your genealogy and family history in the World's Largest Family Tree.
view all


  • Lt.Col. Per Adolf Malmborg (1737 - 1797)
    Per Adolf Malmborg , döpt 1737-06-21 i Maria församling, Stockholm. Kofferdist 1751-1755 . Volontär vid amiralitetet i Karlskrona 1756. Arklimästare därst. 1758. Konstapel vid galäreskadern 1762. Re...
  • Capt. Johan Fredrik Malmborg (1779 - 1817)
    Adelsvapen Johan Fredrik Malmborg , adlad Malmborg , född 1779-02-05 på Sveaborg. Sergeant vid arméns flotta 1790. Fänrik därst. s.å. Sjöofficersexamen 1795. Kompaniofficer vid krigsakademien å Karl...
  • Esaias Paavonpoika Storm (1758 - 1822)
    s. 11.5.1758 Kärkkäälä Timola, Rautalampi. Kärkkäälä № 1 Perintö-Pietilä, Rautalampi Rautalammin seurakunnan arkisto - I Aa:6 Rippikirja 1781-1785, jakso 92, sivu 77: Perindo Pietilä; Kansallisar...
  • Erkki Antinpoika Rost (1753 - d.)
    Orimattilan seurakunnan arkisto - Rippikirja 1774-1779, jakso 133, sivu 252-253: Packas Jaakkola och Tårila; Kansallisarkisto: / Viitattu 5.3.2024 Vanhemmat sivun alalaidassa Militaria Hämee...
  • Eric Ericsson Sten (1750 - 1789)
    Erkki Sten oli luhtikyläläinen ruotusotilaan poika, joka toimi Luhtikylän ja Viljaniemen varasotilaana parikymmentä vuotta. Hänen kohtalokseen koitui Kustaa III:n sota, sillä sodan alettua hän joutui V...

Russo-Swedish War (1788-1790)

The Russo-Swedish War of 1788-1790, known as Gustav III's Russian War in Sweden, Gustav III's War in Finland and Catherine II's Swedish War in Russia, was fought between Sweden and Russia from June 1788 to August 1790.


The conflict was initiated by King Gustav III of Sweden for domestic political reasons. Despite having established himself as an autocrat in a bloodless coup d'état that ended parliamentary rule in 1772, his political powers did not give him the right to start a war. He was becoming increasingly unpopular, and this unpopularity was also meddled by Russians who believed an autocratic king to be a threat to their interests.

However, Russian support to Gustav III:'s opposition did not go unnoticed, and instead turned into one of the reasons why he thought the war was inevitable. The Western powers - such as Great Britain, the Dutch Republic and the Kingdom of Prussia - were alarmed by a string of Russian victories in the Russo-Turkish War (1787–92) and lobbied for the war in the north.

It was expected this would divert the attention of Catherine II of Russia from the Southern theatre. In response to this, Gustav III concluded an alliance with the Ottoman Empire in the summer of 1788. In the end, only the Ottoman Empire was willing to ally with Sweden while Great Britain, the Dutch Republic, and Prussia rejected efforts to form an alliance.

Before the grand opening of the Riksdag in 1789, King Gustav III had the Riksdag Music commissioned. The Parliament then decided on the creation of a National Debt Office to raise funds and finance the war, a move that gave rise to a wave of inflation of the Swedish Riksdaler.

Preparations for the war

The Swedes initially planned a naval assault on Saint Petersburg. One Swedish army was to advance through Finland; a second army, accompanied by the Swedish coastal flotilla, was to advance along the Finnish coast into the Gulf of Finland; while a third army sailed with the Swedish battlefleet in order to land at Oranienbaum to advance on Saint Petersburg.

The goal was to instigate a coup d'état in Russia and depose Empress Catherine II of Russia. Suomenlinna was set as the forward base of operations for the campaign. However, the whole concept was based on the assumption that the Swedish open sea fleet would be able to decisively defeat its Russian counterpart. Incidentally, Russian forces were prepared and a bulk of the Russian Baltic Fleet was stationed in the Saint Petersburg area planned to be transferred against the Ottoman Empire.

// warships fitted out in Stockholm in 1788

War was far from popular, and even less so in Finland (eastern part of Sweden at the time). Even senior military leaders voiced their opposition to the plans to go to war. Especially amongst the officers of the army, unrest spread widely. This could partly be explained by the still remaining supporters of Georg Magnus Sprengtporten's plans for Finnish independence.

In 1788, a head tailor of the Royal Swedish Opera received an order to sew a number of Russian military uniforms that later were used in an exchange of gunfire at Puumala, a Swedish outpost on the Russo-Swedish border, on 27 June 1788. The staged attack, which caused outrage in Stockholm, was to convince the Riksdag of the Estates and to provide Gustav III with an excuse to declare a "defensive" war on Russia. This was important since Gustav III did not have the constitutional right to start an offensive war without the agreement of the estates, who had already made clear that their acceptance would not be forthcoming.

The war


The Swedish open sea fleet sailed from Karlskrona on 9 June 1788, with Duke Charles of Södermanland as its commander. On 21 June the fleet met a Russian squadron off Saaremaa island and after chasing the Russians down tried to provoke a conflict by demanding Russians render honors to the Swedes from which Russians had been exempted in the previous peace treaties. Vice Admiral Wilhelm von Dessin (?) who commanded the small Russian squadron agreed to render honors to the Duke Charles but not to the Swedish flag and managed to dissolve the threatening situation and continue towards Copenhagen. Since the Swedish wanted to avoid initiating the conflict they had lost their chance to provoke the Russians into war and were left empty-handed.

On 7 July the Swedish fleet was notified that a state of war with Russia was in effect, and already on 8 July surprised two unprepared Russian frigates - 32 gun Jaroslavets (Jarislawits) and 24 gun Hektor (Gektor) - which were promptly captured together with their crew of 450 men. The Swedish fleet met a Russian fleet sailing under the command of Admiral Samuel Greig and fought an engagement, the Battle of Hogland, in which neither side managed to gain advantage. Upon return to Suomenlinna to repair and resupply Duke Charles' fleet, the Swedes found that Suomenlinna had been stocked only with coastal fleet in mind, which among other things meant that it didn't store ammunition for the heavy cannons of the open sea fleet and lacked suitable stocks of equipment required to repair large sailing ships.

The coastal fleet's Stockholm's squadron departed for Finland on 25 June, carrying over 9,000 troops. It reached its destination of Suomenlinna fortress on an island protecting Helsinki on 2 July and started constructing an encampment on the island of Santahamina, also next to Helsinki. The coastal fleet's Suomenlinna squadron under Colonel Mikael Anckarsvärd had been readied for action already by mid-June. On 26 July, the coastal fleet under Colonel Anckarsvärd departed for Hamina, carrying 6,000 men, while a 4,000-strong unit advanced on land under General Gustaf Mauritz Armfelt.

The Swedish coastal fleet clashed briefly with a group of Russian galleys outside Hamina on 28 July, and forced them to retire within the protection of the fortifications. Initial Swedish landing attempts began on 2 August but bad weather prevented the main force from landing and a Russian counter-attack forced the 300-man Swedish landing party to return to their ships. On 3 August, landings were successful, some 10 km south-east of the town, and by the evening Swedish forces were advancing towards Hamina. However, inspired Russian resistance in the early hours of 4 August convinced the Swedish landing force to return to its ships. Attempts to swiftly capture Hamina ended in total failure for several reasons, one of the most glaring being the increasing unrest against the king among the officers.

Situational map of Hamina area in 1788.

Attempts by Colonel Berndt Johan Hastfer's 1,700-man-strong Savolax brigade to storm Nyslott by surprise on 2 July ended in a siege which, given the besiegers' total lack of siege artillery, caused the Swedish advance to bog down. The siege had to be abandoned on 21 August. General Carl Gustaf Armfeldt's 4,000 men were to support the coastal fleet's capture of Frederikshamn and crossed the border on 18 July, reaching its staging ground just north of Frederikshamn on 20 July. A further 1,100 men were under the command of Colonel Gustaf Mauritz Armfelt. When the failure at Frederikshamn became apparent, the Swedish troops were pulled back to the border. The war being perceived illegal as it didn't have the support of the estates, along with its lack of success, contributed to rising unrest. Already on 9 August, a group of officers had pleaded for peace with Russia, and on 12 August had signed what became known as the Anjala declaration, with the whole matter being later known as the Anjala conspiracy. King Gustav III's position, surrounded by rebellious officers, was greatly improved when news of a threat of war from Denmark–Norway became known and he could head back to Sweden on 25 August without being accused of deserting his troops.[12]

The Swedish attack on Russia caused Denmark-Norway to declare war on Sweden in August, in accordance with its treaty obligations to Russia. A Norwegian army briefly invaded Sweden and won the Battle of Kvistrum Bridge, before peace was signed on 9 July 1789, following the diplomatic intervention of Great Britain and Prussia. Under their pressure, Denmark-Norway declared itself neutral in the conflict, bringing the Lingonberry War to an end.

The battle of Hogland in 1788
The Russian fleet had already in early August, soon after the Battle of Hogland, moved to blockade the Swedish open sea fleet in Sveaborg, as the Swedes were unable to get their fleet ready for battle. A small detachment, under command of James Travene from the Russian fleet, cut the safe coastal sea route past Hangö in late August 1788. This caused severe supply troubles for the Swedish fleets and armies, which were mostly east of the cape. A small coastal fleet detachment under Lieutenant-Colonel Victor von Stedingk sortied to drive off the Russians, but lacked the strength to do so. After receiving reinforcements, the Swedes managed on 17 October to engage large Russian units for long enough for the small gunboats to slip past the blockade and protect the transports west of the cape, which probably saved the transports containing army and fleet supplies from capture. A few days later, the Russians abandoned their position, allowing Swedish transports to deliver supplies unhindered. Since Sveaborg could not repair and refit the ships of the open sea fleet, it had to set sail for Karlskrona. However, preparations and unsuitable weather delayed departure until 20 November, when the sea at Sveaborg was already frozen over and some ships had to be freed by sawing the ice open for them. The fleet, however, reached Karlskrona one week later without any losses, just days before that port also froze over.

Commanders and leaders on Swedish side:

Johan August Meijerfeldt d.y

Wilhelm Mauritz Pauli

Carl Olof Cronstedt

Otto Henrik Nordenskjöld

Carl August Ehrensvärd

Curt von Stedingk

Gustaf Adolf von Siegroth

Salomon von Rajalin

Gustaf Wachtmeister

Gustaf Mauritz Armfelt

Olof Rudolf Cederström

Anton Johan Wrangel d.y

Lars Fredrik von Kaulbars

William Sidney Smith

Gustav III:s ryska krig

(även kallat svensk-ryska kriget 1788–90) utspelades 1788–1790 efter att Sveriges kung Gustav III anfallit Ryssland i hopp om att återta förlorade områden, samt att hindra vidare rysk inblandning i Sveriges inre angelägenheter. Kriget avslutades i augusti 1790 med Freden i Värälä utan gränsjusteringar. Under inledningen av kriget revolterade ett antal svenska officerare och bildade Anjalaförbundet, i slutet av kriget vann Gustav III Sveriges största marina seger någonsin, då han krossade den ryska skärgårdsflottan vid Slaget vid Svensksund den 9–10 juli 1790.

Sverige lyckades dock nå målet att få Ryssland att avstå rollen som garant för frihetstidens författning. Denna hade upphävts av Gustav III år 1772, och därefter hade frågan varit ett irritationsmoment i kontakten mellan de två länderna, eftersom den gjorde att Ryssland formellt hade rätt att vidta åtgärder för att återställa författningen.


Ännu sommaren 1787 då Gustav III besökte Finland hade han inga planer på ett krig mot Ryssland. Det rysk-turkiska kriget 1787–1791 hade från augusti 1787 riktat Rysslands stridskrafter åt ett annat håll. Sedan Österrike i februari 1788 förklarat Moldavien krig och därmed trätt in i kriget mot Turkiet bevarades en allians mellan Österrike och Ryssland mot Preussen. Preussen låg från mars 1788 i förhandling med Holland och Storbritannien om en allians för att stävja Rysslands växande intressen i Orienten. Samtidigt rådde i Danmark missnöje över den fientlighet mot Sverige som alliansen med Ryssland framtvingade. Gustav III bedömde tidpunkten som helt rätt. Därtill hade inrikespolitiska problem minskat populariteten hos kungen. Åren 1780–1785 var alla utom ett missväxtår med svält i Sverige, och åtgärder som förbudet mot brännvinsbränning och avvittringen i Finland var impopulära. Johan Christopher Toll hade redan 1784 fått i uppdrag att lägga upp en plan för försvar av Finland inför ett möjligt anfall. Åtminstone i juli 1787 började han fundera på möjligheterna på ett offensivt krig och sedan han fått utbrottet av krigshandlingar mellan Ryssland och Turkiet bekräftade 19 september 1787 började han omedelbart planera för ett anfallskrig.


Svenska krigsfartyg på Stockholms ström i Stockholm utrustas för krig 1788. Akvarell av Louis Jean Desprez

Svenska krigsförberedelser

En hemlig krigskonselj, i vilken Toll och finansministern Eric Ruuth ingick började planera anfallet den 13 januari 1788, sedan man fått in underrättelser om att Storbritannien inte var helt avogt inställt mot att stödja ett sådant krig. Från den 16 januari ingick även major Otto Wrede som Tolls biträde i konseljen. 25 januari 1788 lade Toll fram sitt anfallsförslag, som gick ut på en landstigning i närheten av Sankt Petersburg, varifrån man snabbt kunde belägra staden innan försvaret hunnit sättas i stånd. Under mötet enades Oranienbaum som den lämpligaste platsen för en landstigning, varigenom de rikare delarna av staden därigenom enkelt kunde intas av invasionsstyrkan.

Inofficiellt, utan att man närmare berättade om bakgrunden inhämtades Carl August Ehrensvärd, Fredrik Henrik af Chapman och Otto Henrik Nordenskiölds synpunkter och flottans tillstånd för att kunna genomföra en sådan operation. Vid ett följande möte 3 februari då Gustav III visade sig vilja snabba på genomförandet och inleda anfallet redan i maj ansåg Toll att det var olämpligt. Enligt honom skulle det bli svårt att försörja armén - så tidigt på året skulle man inte kunna påräkna att kunna få tag på någon föda i Ryssland - och att till Finland transportera över tillräckligt med proviant för arméns underhåll på den tiden skulle inte räcka. Han menade också att de turkiska armérörelserna troligen skulle bli som mest aktiva under sommaren, och att de vore en fördel att så mycket av Rysslands flotta som möjligt skickats till Medelhavet innan anfallet inleddes, så att chanserna att kunna besegra den ryska flottan, vilket var nödvändigt för planens lyckade genomförande ökade. Gustav III invände att han redan sänt trevningar om en allians med Storbritannien, och att det bara var en tidsfråga innan dessa avslöjades av Ryssland som därmed skulle vara förberett. Han menade även att om ryska flottan hunnit avgå till Medelhavet kunde den orsaka svenska handelsflottan svårt avbräck. Vidare befarade han att en befarad österrikisk krigsförklaring mot Turkiet kunde göra landet benäget till fred med Ryssland. Ruuth befarade främst finansieringen, som Gustav III ansågs skulle garanteras genom brittiska subsidier vilka han ansåg mer eller mindre säkerställda. Efter en kompromiss beslutade man om juli som en tidpunkt då en krigsförklaring ansågs lämplig. Under täckmantel av spaning och exercis skulle en eskader utsändas första vårdag för att upphandla proviant för armén.

Sedan dröjde nästa konselj. Den 20 februari sammankallades krigskonseljen på nytt, nu på Stockholms slott. De svenska transportfartygens positioner i svenska hamnar bestämdes och spreds ut för att undvika stockning. Till samlingspunkt i Finland bestämdes Sveaborg. Toll hade vid det här laget genom att påpeka svagheter i planeringen börjat förlora kungens förtroende. Åtminstone vid denna tidpunkt, troligen långt tidigare var kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelt invigd i planerna, och från denne som först haft invändningar mot kriget, vände senare sedan och blev dess förespråkare då hans bittre fiende Toll började göra invändningar. Den 26 februari informerades Michael Anckarsvärd, som visserligen tillstyrkte tidpunkten för ett krig, men inte den planering som framfördes, vilken nu gällde framryckning till lands längs Finska viken.
Sedan det visat sig att underhandlingarna mellan Storbritannien och Sverige strandat ökade Tolls invändningar. Krigskonseljerna fortsatte fram till den 13 april. Den 5 maj skickades Toll ned i landet för att förbereda försvaret av Älvsborg, Göteborg och Varberg. Avsikten var uppenbart att bli av med honom. Redan tidigare hade i stället en "secretissime beredning", en hemlig samling, med Gustav III, Gustaf Mauritz Armfelt och Berndt Johan Hastfer fortsatt arbetet med krigsplanerna.

Natten till den 21 maj informerades riksrådet Carl Sparre av kungen om hans avsikt att angripa Ryssland. Sparre avrådde från ett sådant företag, varpå kungen svarade sig inte planera något krig men fått uppgifter om att Ryssland planerade ett angrepp och att han fordrade arméns sammandragande. Dagen efter lade Gustav III fram en förfalskad depesch från den svenske envoyén i S:t Petersburg, Johan Fredrik von Nolcken, för riksråden Gustaf Adolf Hjärne, Nils Adam Bielke, Joakim Beck-Friis, Melker Falkenberg, Carl Sparre, Fredrik Sparre, Johan Gabriel Oxenstierna och Fredrik Vilhelm Ridderstolpe. Dessa tillstyrkte nu mobilisering, men att inget angrepp från svensk sida skulle göras och att man borde sända depescher till Ryssland för att avhöra kejsarinnans svar.

Krigets förlopp

Den svenska krigsförklaringen och krigets inledning
Hastfer fick senare order om att anstalta ett falskt överfall av ryska kosacker som skulle utgöra krigsorsak. Anfallet, som kungen fått uppslag till av Gudmund Jöran Adlerbeth, genomfördes natten 27–28 juni. Hastfer inledde redan då de första rapporterna om de ryska kosackernas anfall ankommit en anfall mot Nyslott med 1.300 man, dit han ankom den 2 juli. Det visade sig då att man glömt stormstegar och man tvingades, sedan besättningen vägrat ge sig, att inleda en belägring. Sedan man efter sex veckor inte lyckats nå ett avgörande hävde man belägringen.
Ryska fotsoldater och jägare. Illustration av Richard Knötel.
Svensk officer och infanterist vid Upplands regemente, iklädda Uniform m/1779. Illustration av Carl Gustaf Roos.

Gustav III, som den 23 juni avseglat från Stockholm ombord på sitt stabsfartyg Amphion fick underrättelserna om anfallet 2 juli då han befann sig i Helsingfors, och avsände då en krigsförklaring till kejsarinnan. De svenska flottmanövrerna dröjde dock. Medan den ryska flottan löpte ut från Kronstadt den 4 juli gick den svenska först 6 juli från Hangö in i Finska viken. Hertig Karl som var överbefälhavare över flottan fick först den 7 juli information om krigsförklaringen och gjorde sig ingen brådska att inleda sina aktioner. Gustav III, som i avvaktan på att inleda stridigheterna besökt ryska gränsen blev mycket förbittrad då han 12 juli återvände till Helsingfors och ännu fann den svenska flottan kvar i staden. Efter kritik från kungen löpte han slutligen ut med flottan 14 juli, och 18 juli stod sjöslaget vid Hogland. Slaget slutade oavgjort, men var en kraftig missräkning för svenskarna, som inte lyckats skaffa sig sjöherravälde i Finska viken, vilket var nödvändigt för att kunna lyckas med en framgångsrik landstigningsoperation.

I stället tvingades man nu förlita sig på att rycka fram landvägen mot Sankt Petersburg. Gustaf Mauritz Armfelt ryckte med en mindre styrka över gränsen 12 juli och överrumplade en rysk gränspostering vid Storabborrfors, varifrån man sedan ryckte vidare till Högfors 14 juli, där man fann bron uppbränd och måste vänta till den 17 juli innan man kunde fortsätta framryckningen och 18 kom fram till Summa, 2/3 mil från Fredrikshamn. Huvudarmén, vars befäl överlämnats till kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelts farbror Carl Gustaf Armfelt, beordrades att genomföra ett anfall mot Fredrikshamn, och 24 juli lämnade Gustav III Helsingfors och begav sig till arméns högkvarter i Hussula, dit han ankom den 28 juli. Här visade sig missnöjet i armén stort. De flesta misstrodde anfallskriget, trupperna beklagade sig över brist på föda och dålig utrustning. Situationen kom som något av en chock för Gustav III, som trott att kriget skulle mötas med entusiasm. 29 juli sammanträffade kungen med Gustaf Adolf von Siegroth och Michael Anckarsvärd för att närmare planera anfallet.

Anfallet mot Fredrikshamn och Anjalaförbundet

Man beslutade om en landstigning mellan Fredrikshamn och Viborg, men inte om något datum. Det hela måste dock ske före 4 augusti, då truppernas proviant inte skulle räcka längre än så. Den 1 augusti avseglade Anckarsvärd med skärgårdsflottan och samma dag utbröt myteri bland soldaterna i Hussula. Åbo läns och Björneborgs regementen började utan order att avtåga mot Anjala. Man lyckades övertala soldaterna att vända om, men även bland officerarna spred sig missnöjet och inte mindre än 180 officerare sade upp sig från sina tjänster och lämnade armén. Efter att hjälpligt lyckats återställa ordningen i armén, genomförde Anckarsvärd den 3 augusti en landstigning öster om Fredrikshamn. Måns von Rosenstein hade redan med en avdelning ur skärgårdsflottan lagt till utanför staden. Då artilleriet var placerat i sina ställningar och anfallet förberett erhöll Gustaf Adolf von Siegroth som förde befälet över landtrupperna order av kungen att som attacken från väster och Hussula och Summa inte kunde verkställas stod det Siegroth fritt att inställa även sitt anfall om han så önskade. Siegroth valde då att avbryta anfallet och åter stiga ombord på skärgårdsflottan. Gustaf Mauritz Armfelts trupper hade förgäves väntat på förstärkningar från huvudarmén i Summa. Den 4 augusti infann sig kungen hos honom med en mindre trupp, varifrån de gemensamt sedan retirerade till Högfors och Kymmenegård.

Den 9 augusti lämnade Johan Anders Jägerhorn Sverige för att lämna Liikalanoten till kejsarinnan Katarina den stora, där han erbjöd fredsförhandlingar. Liikalanoten var dessutom undertecknad av generalen Carl Gustaf Armfeldt den yngre, översten Johan Henrik Hästesko samt ytterligare fyra officerare. Detta utvecklades sedan raskt till att ett stort antal officerare samlades på Anjala gård vid Kymmene älv den 12 augusti. Dessa 113 officerare bildade vad man kallat Anjalaförbundet och man skrev samma dag under Anjalakten, som beskrev kriget som olagligt och att man ville förhandlad om fred. Dessutom ansåg man att en ny riksdag skulle inkallas där maktfördelningen mellan kungamakten och riksdagen skulle balanseras. Förbundet gick så långt så att man den 25 augusti i det så kallade Avertissementet dessutom krävde kungens abdikation.

När detta pågick hade även Danmark förklarat Sverige krig och den 21 augusti fick kungen beskedet att kriget med Danmark inletts. Kungen ska enligt källor då ha utropat "Jag är räddad!". Kungen kunde nu lämna Finland, utan att det såg ut som en flykt, samtidigt som han skulle försöka ena folket i kriget mot Danmark. Dessutom började opinionen svänga, då det framkom att Jägerhorn, efter att han återkommit från Sankt Petersburg den 24 augusti, hade gått längre än vad de flesta sammansvurna hände tänkt sig. Han hade inte enbart förhandlat om fred, utan även om att lösgöra Finland från Sverige. Detta gjorde att Anjalaförbundet splittrades.

Kungen lämnade Finland och lämnade över befälet till sin bror Hertig Karl.

Hösten 1788 – våren 1789

Hertig Karl var försiktigare än kungen och utrymde de områden som den svenska armén besatt på ryska sidan. Armén lades i vinterkvarter den 20 oktober, dock avlöste kungen hertigen från befälet, först med Fredric Arvidsson Posse för att slutligen den 11 december utse generalen Johan August Meijerfeldt. Under hösten hade stämplingarna inom armén avtagit, främst då underbefäl och manskap samt alla de lägre stånden i ståndsriksdagen visade en tilltagande ilska mot de adliga officerarna som mitt under brinnande krig underhandlade med fienden. Den 1 december 1788 utfärdades arresteringsorder för anjalamännen, varav de flesta greps och fördes till Stockholm under januari 1789.

Samtidigt som detta pågick i Finland hade stridigheter utbrutit i Västsverige där en dansk armé hade inbrutit från Norge, och hotade Göteborg. Dock kunde man redan den 9 oktober ingå vapenstillestånd efter medling av det engelska sändebudet Hugh Elliot, ett stillestånd som förlängdes fram till krigsslutet i maj 1789. Kungen hade heller inte förhållit sig passiv, utan hade likt en ny Gustav Vasa begett sig till Dalarna där han stående i Mora hade uppmanat folket att resa sig, till skydd mot fienderna inom och utom riket. Stärkt av detta inkallade Gustav Riksdagen 1789 som tog sin början den 2 februari. Under Riksdagen blev det tydligt att kungen nu stödde sig mot de tre ofrälse stånden, och han lyckades med deras hjälp införa ett tillägg till 1772 års regeringsform som kallades Förenings- och säkerhetsakten. I och med denna utökades kungens makt, samtidigt som adelns privilegier bröts. Riksdagen beviljade dessutom stora summar till kriget, och Riksgäldskontoret grundades för att hantera lånen som orsakades av kriget.

Kriget fortsätter

Den 9 juni 1789 seglade kungen tillbaka till Finland, och man hade under våren dels tillfört armén kontanter så innestående löner betalades ut, samtidigt som provianteringsförråd hade lagts upp. Strax kom dock underrättelser att den ryska armén troligen tänkte falla in i Savolax, denna inmarsch hejdades genom slaget vid Porrassalmi den 13 juni, samt även vid Andra slaget vid Porrassalmi den 18–19 juni. Savolaxbrigadens chef Curt von Stedingk kunde nu dra tillbaka sina trupper till Jorois. Dock hade en lucka om 150 km skapats till huvudarmén i söder.

När striderna i norr avstannade inleddes den 23 juni operationer utefter det södra frontavsnittet i Finland. Den svenska huvudarmén delades upp på två kårer om omkring 6000 man, där den ena skulle stöta mot Villmanstrand samt att den andra, i samarbete med Arméns flotta, skulle gå mot Fredrikshamn.

Inledningsvis gick det bra och kungen ledde trupperna själv till seger i slaget vid Uttismalm den 28 juni, därefter avstannade dock anfallet. Kåren som gick mot Villmanstrand ansågs för svag, och man ändrade planen till att bägge kårerna skulle gå mot Fredrikshamn. Den 3 juli fördrevs en rysk trupp om tre bataljoner från Liikala, man blev dock tvungen att dra sig tillbaka då den styrka som stod under Lars Fredrik von Kaulbars befäl hade tvingats till reträtt efter slaget vid Kaipiais. Kungen deltog vid denna reträtt, och det är under denna som mötet sker mellan kungen och soldaten Gren som därefter förevigades av konstnären Pehr Hilleström. Kriget utvecklades nu till ett ställningskrig där man förskansade sig i befästa läger.

Stedingk gick den 21 juli till förnyat anfall i norr och slog en rysk styrka under slaget vid Parkumäki och man kunde därefter slå nytt läger vid Nyslott. I söder hade även Meijerfeldt vissa framgångar och man intog på nytt Värälä och Anjala. Befälet för den södra delen övertogs nu av Gustaf Adolf von Siegroth som förlade sina trupper till Kymmenegård dit även Gustav III förlade högkvarteret.

För flottan gick det sämre och den 15 augusti förde man en oavgjord strid vid Korkiansaari holme, som gjorde att flottan drog sig tillbaka mot Svensksund. Där blev man dock upphunnen av ryssarna och flottan förlorade under Carl August Ehrensvärd 14 fartyg och mer än 1500 man under sjöslaget vid Svensksund den 24 augusti, varefter trupperna vid kusten drog sig tillbaka till Aborrfors som därefter anfölls av ryska sjö- och landtrupper. Armén utrymde nu området, och man var på hösten tillbaka i samma ställningar som innan sommarens offensiv tog vid. De nya förstärkningar som kom från Sverige förlades i Nyland som försvar mot det av ryssarna besatta Porkala. Under den senare delen av september pågick strider efter den nyländska kusten, under det som kallades slaget vid Älgsjöskatan, då de svenska styrkorna lyckades hindra ryssarnas framryckning. Under slutet på oktober avstannade striderna 1789, och bägge arméerna gick i vinterläger.

1790 års fälttåg

Inför det tredje krigsåret dammades den ursprungliga planen från 1788 av, man skulle på nytt försöka sig på en räd mot Sankt Petersburg. Stora truppförband fördes ombord på flottan, vilket försvagade arméns huvudstyrka. Trots att denna hade utökats med manskap från vargeringen. Planen var att tre armégrupper som utgick från S:t Michel, Rantasalmi samt Karelen skulle dra till sig ryssarnas uppmärksamhet. Man inledde striderna tidigt, redan den 15 april, vilket var innan ryssarna hunnit rusta färdigt. Man erövrade Kärnäkoski och Gustaf Mauritz Armfelt slog därefter tillbaka ett ryskt motanfall, dock lyckades man inte förena de tre grupperna varför striderna avstannande.

Istället gick Gustav III till anfall i söder och den 29 april vann man Slaget vid Valkeala vilket gjorde att kåren under Gustav kunde förenas med Armfelts kår. Man planerade därefter på nytt ett anfall mot Villmanstrand dock gjorde ett ryskt motanfall att man tvingades dra sig tillbaka in på svenskt territorium, förföljda av ryssarna. Under en nattlig strid den 19-20 maj vid Keltis baracker slog Vilhelm Mauritz Pauli den ryska styrkan som överrumplades och den drog sig tillbaka in på ryskt territorium.

Under tiden pågick sjökriget, redan den 13 mars genomförde en svensk sjöstyrka räden mot Baltischport i Estland där den ryska skärgårdsflottan hade en bas. Sedan genomförde den svenska flottan den 13 maj en räd mot Reval där den emellertid förlorade Sjöslaget vid Reval. Arméns flotta kunde sedan den 15 maj slå den ryska i Slaget vid Fredrikshamn, vilken förlorade ett 40-tal fartyg. Den 20 maj försökte man på nytt anfalla staden, för att förstöra varvet, något som misslyckades under Andra slaget vid Fredrikshamn och man gjorde en taktisk reträtt tillbaka till Svensksund.

Under juni gjorde Armfelt på nytt ett försök att slå den ryska armén, dock slutade det med förlusten vid Slaget vid Savitaipal där även Armfelt skadades. Meijerfeldt ryckte då fram och förskansade sig vid Kymmenegård och Högfors.

Den 7 juni landsteg tre kårer från flottans fartyg vid Björksund och började tåga landvägen mot Sankt Petersburg, dock mötte man snart motstånd och man började pressas tillbaka av ryska förband. Som en del i att försöka hindra och stopp de ryska motanfallen landsatte man under skydd av Arméns flotta den 16 juni trupper ur Livgardet vid Trångsund, dessa trupper landsteg under kraftig eld och lyckades driva de ryska trupperna på flykten. Träffningen kallas för Landstigningen vid Kachis kapell, vilket lättade på trycket för de övriga svenska trupperna i området. Dock valde man att den 18 juni att inskeppa alla landsatta förband, och därmed hade planen om att erövra Sankt Petersburg misslyckats.

Den svenska linjeflottan och arméns flotta, som nu opererade djupt inne på ryskt vatten, fann sig snart omringad och innesluten av ryska sjöförband inne i Finska viken. Totalt fanns på flottan förutom kung Gustav III, 30 000 man, 47 fartyg ur linjeflottan, 174 fartyg ur arméns flotta samt ca 60 transportfartyg. En katastrof stod för dörren, där hela den svenska flottan, stora delar av armén samt kungen själv kunde förloras till Ryssland. Dock lyckades inte den ryska amiralen Vasilij Tjitjagov med sin inneslutning, och natten mellan den 2 och 3 juli slog sig den svenska flottan fri under Viborgska gatloppet, med en förlust av ett 10-tal fartyg och ca 4500 man.

Den svenska flottan drog sig nu tillbaka till Sveaborg medan arméns flotta återsamlades i Svensksund, förföljd av den ryska. Den 9 juli inleddes Slaget vid Svensksund som blev en total svensk seger mot den ryska skärgårdsflottan, som förlorade uppemot 80 fartyg och över 10 000 man i döda och tillfångatagna.

Freden i Värälä

Efter Svensksund kunde fredsförhandlingar inledas, och platsen som valdes blev Värälä slätt, bredvid Kymmene älv. Denna plats låg mellan de bägge ländernas förposter, då svenskarna sedan maj hade besatt Värälä med trupper under generallöjtnant Wilhelm Mauritz Pauli.

Freden i Värälä kunde undertecknas den 14 augusti utan landavträdelser från någon sida, men där Ryssland förlorade sin rätt från Freden i Nystad att lägga sig i svensk politik. Freden underhandlades på plats av Gustaf Mauritz Armfelt på den svenska sidan, och av Otto Henrik Igelström på den ryska.


  • Sjöslaget vid Hogland.
  • Anfallet mot Fredrikshamn.
  • Slaget vid Porrassalmi.
  • Andra slaget vid Porrassalmi.
  • Slaget vid Uttismalm.
  • Slaget vid Kaipiais.
  • Slaget vid Parkumäki.
  • Sjöslaget vid Öland.
  • Artilleriduellen vid Korkiansaari holme.
  • Slaget vid Svensksund (1789).
  • Räden mot Baltischport.
  • Slaget vid Valkeala.
  • Slaget vid Korhois.
  • Sjöslaget vid Reval.
  • Slaget vid Fredrikshamn.
  • Andra slaget vid Fredrikshamn.
  • Slaget vid Keltis baracker.
  • Sjöslaget vid Kronstadt.
  • Landstigningen vid Kachis kapell.
  • Slaget vid Savitaipal.
  • Viborgska gatloppet.
  • Slaget vid Svensksund.

Befälhavare och ledare

Gustav III

  • Hertig Karl av Södermanland
  • Johan August Meijerfeldt
  • Wilhelm Mauritz Pauli
  • Carl Olof Cronstedt
  • Otto Henrik Nordenskjöld
  • Carl August Ehrensvärd
  • Curt von Stedingk
  • ustaf Adolf von Siegroth
  • Salomon von Rajalin
  • Gustaf Wachtmeister
  • Gustaf Mauritz Armfelt
  • Olof Rudolf Cederström
  • Anton Johan Wrangel den yngre
  • Lars Fredrik von Kaulbars
  • William Sidney Smith


  • Karl av Nassau-Siegen
  • Vasilij Tjitjagov
  • Wilhelm von Schultz
  • Alexander Krus
  • Alexei Khruschov
  • Peter Slissov
  • James Trevenen
  • Fjodor Denisov
  • Göran Magnus Sprengtporten
  • Samuel Greigh

Русско-шведская война (1788–1790)

Русско-шведская война (1788—1790) — война, начатая Швецией и поддержанная Великобританией, Голландией и Пруссией с целью возвращения территорий, утраченных в ходе предшествующих войн с Россией.На стороне России в 1788-1789 находилась Датско-Норвежская уния.

Война стала результатом противостояния «партии колпаков», буржуазных сил, опирающихся на парламент, и «партии шляп», родовой аристократии, пришедшей к власти в результате государственного переворота Густава III. Россия выступала одним из гарантов шведской конституции и поддерживала шведских буржуа, интересы которых состояли в сохранении мира и развитии торговли с Россией, однако после монархической реставрации Густава III парламент утратил влияние на внешнюю политику Швеции. В 1775 году молодой король приступил к подготовке войны с Россией, которая должна была вернуть Швеции былое господство на Балтике, после чего станет возможно осуществить план по завоеванию Норвегии. Война должна была поправить и шведские финансы. С началом в 1787 году войны с Турцией правительства Турции и Франции выделяли Швеции крупные субсидии на войну с Россией. С началом революционных событий во Франции спонсором партии войны против России стала Англия.

Весной 1788 года с подачи Густава III в Швеции распространилась информация о том, что российская эскадра, назначенная для действий в Средиземном море, вооружается для захвата Карлскроны, что послужило поводом к дальнейшей мобилизации. Екатерина II, долгое время отрицавшая серьёзность шведских приготовлений к войне, через посла в Стокгольме графа А. К. Разумовского передала министру иностранных дел Швеции сообщение о намерении сохранить мирные отношения сторон и действие всех соглашений, ранее заключённых между Россией и Швецией. По указанию Разумовского данная записка стала достоянием гласности и была опубликована в шведской печати, что Густав III воспринял как оскорбление. Разумовскому было предписано покинуть Швецию в срок три недели.

Позднее в том же году ведущий портной Королевской оперы получил заказ на пошив нескольких комплектов российской военной униформы. Она была использована 27 июня 1788 года во время инсценированной перестрелки в приграничном с Россией местечке Пуумала. «Нападение» России убедило Риксдаг согласиться на план Густава III по ведению «оборонительной войны» против России.

Воспользовавшись тем, что главные русские силы были отвлечены на войну с Турцией, шведская армия в количестве 38 тысяч человек под командованием короля Густава III вторглась 21 июня 1788 года на территорию России, но была остановлена русскими войсками в количестве около 19 тысяч человек под командованием генерал-аншефа В. П. Мусина-Пушкина.

Основные события войны происходили на море.

Шведские военные корабли в Стокгольме снаряжены для войны 1788 года. Акварель Луи Жана Депре

Война на суше

21 июня 1788 года отряд шведских войск перешёл границу, ворвался в предместье Нейшлота и начал бомбардировать эту крепость.

Одновременно с началом военных действий шведский король предъявил русской императрице Екатерине II следующие требования:

  • наказание русского посла, графа Разумовского за якобы происки его, клонившиеся к нарушению мира между Россией и Швецией;
  • уступка Швеции всех частей Финляндии и Карелии, приобретённых по Ништадтскому и Абоскому договорам, и перенос границы на реку Сестра;
  • принятие посредничества Швеции для заключения мира с Турцией на условиях Оттоманской порты, включая уступку Крыма Турции;
  • разоружение русского флота и возвращение кораблей, вышедших в Балтийское море.

Бой у Керникоски
Дальнейшие боевые действия на суше оказались не совсем удачными для России. Шведы оказались победителями в боях под Керникоски, Пардакоски и Валкиала. На помощь русским войскам Екатерина II отправила генералов О. А. Игельстрёма и принца Ангальт-Бернбургского. Контратака русских закончилась их разгромом[9], а принц Ангальт-Бернбургский и бригадир В. С. Байков вскоре умерли от ран, полученных в бою.
Ответом на это была высылка шведского посольства из Санкт-Петербурга. Русских войск на шведской границе успели собрать всего лишь около 14 тысяч (частью новонабранных); против них стояла 30-тысячная неприятельская армия под личным предводительством короля. Несмотря на такое неравенство сил, шведы нигде не одержали решительного успеха; отряд их, осаждавший Нейшлот, вынужден был отступить, а в начале августа 1788 года и сам король, со всеми войсками, удалился с территории России. Императрица Екатерина высмеяла это нападение в комической опере «Горебогатырь Косометович».

В августе 1788 года шведские офицеры, находившиеся в Южной Финляндии и недовольные войной, предъявили политические требования королю (Аньяльский союз), требуя ликвидации абсолютизма, и пытались получить поддержку правительства Екатерины, однако не добились её.

Морские сражения

Сознавая значительную неподготовленность России к борьбе на Балтийском море, Густав III занялся подготовкой к войне. С 1771 года он довёл численность флота до 23 линейных кораблей, 11 фрегатов, а гребной флот — до 140 кораблей. У России тоже был флот, причём он превосходил шведский по численности, а не по качеству. Он был разбросан и состоял из 49 кораблей и 25 фрегатов. Но из-за ветхости и старости половина не могла выйти из портов. Почти все пригодные к бою корабли были высланы в Архипелаг, чтобы отвлечь Турцию от Чёрного моря.

План нападения на Россию заключался в следующем:

  1. Сосредоточение сухопутных средств в Финляндии, чтобы оттянуть от Санкт-Петербурга русскую армию и освободить побережье.
  2. Генеральное сражение на море, поражение российского флота, блокада Кронштадта, где, по его мнению, должны были укрываться оставшиеся русские войска.
  3. Отделение 20-тысячного корпуса от своих войск и погрузка их на гребные суда. А затем беспрепятственный проход в Санкт-Петербург. Оттуда он хотел диктовать условия мира России.

Имея сведения о неготовности России, Густав III не сомневался в успехе. Но он поторопился и совершил огромную ошибку — не дал всему русскому флоту уйти в Архипелаг. Нападение на Россию вызвало сильный переполох в Петербурге. Ни флот, ни армия не были готовы к войне. Это сознавали все.

Гогландское сражение
Сражение произошло 6 (17) июля 1788 года у острова Гогланд в Финском заливе. Состав сил: русские — 17 линейных кораблей, шведы — 16 линейных кораблей и 7 фрегатов. У шведов было преимущество в орудиях (в 1,5 раза). Личный состав шведского флота был отлично обучен, а русский «обучался на ходу».

Эскадра была разделена на 3 части, но арьергард серьезно отставал, а в это время авангард подошёл на расстояние пушечного выстрела. «Ростислав» (на котором был и Грейг) поравнялся с контр-адмиральским кораблем противника. Несмотря на то, что в этот момент соотношение сил было 12 кораблей шведов против 7 русских, Грейг первый открыл огонь — и сразу сражение стало общим. Шведские корабли сосредоточили огонь на «Ростиславе» и «Владиславе». Но Грейг на своём корабле «Ростислав» так обрушился на шведский авангард, что первые корабли шведов отклонились и вышли из строя. Однако и «Ростислав» был сильно повреждён. К этому времени уже никто не держал строй; все старались нанести противнику больший вред.

Арьергард Фондезина подошёл к окончанию боя. Возможно, если бы он подошёл раньше, сражение было за русскими в первый период боя. Около половины седьмого шведский флот стал спешно отступать следом за буксиром, уводящим разбитый русской картечью контр-адмиральский корабль. Его преследовали русские корабли. Шведы пытались выстроиться в линию, но при таком слабом ветре у них не получалось. Русские спустили шлюпки и догоняли шведов. Шведские корабли прибегли к тем же мерам.

И русский, и шведский флот выстроились для продолжения сражения. Июльские сумерки позволяли сражаться. «Ростислав» наконец приблизился к вице-адмиральскому кораблю «Принц Густав», уничтожив треть его экипажа.

Около 10 часов вечера сражение, наконец, стихло. «Принц Густав» спустил свой флаг и сдался. В плен взяты вице-адмирал Вахтмейстер и 539 человек команды.

Русские потеряли 1 корабль — «Владислав» — который в схватке попал в середину шведских кораблей, и, не получая ниоткуда помощи, сдался. Получается, это сражение изменило судьбу дальнейшей кампании. Русские нанесли противнику поражение, после которого остатки шведского флота вынуждены были укрыться в Свеаборге.

Формально и шведы праздновали победу — ими был пленён «Владислав». Но флот был в ужаснейшем состоянии, и думать о попытках нападения на Кронштадт было невозможно. Победа русских сорвала планы шведов по установлению господства на Балтике и захвату Санкт-Петербурга с моря.

Адмирал Грейг был награждён орденом св. Андрея Первозванного. Не менее щедро награждена была и остальная команда.

Из-за того, что арьергард двигался слишком медленно, сражение не было выиграно русскими сразу. Трое командиров кораблей арьергарда — капитаны Коковцев, Вальронд и Баранов — были отданы под суд и разжалованы в матросы. Командующий арьергардом Мартын Фондезин также был отстранен от командования.

Эландское сражение (1789)
15 (26) июля 1789 года у острова Эланд 29 шведских кораблей (в том числе 21 линейный) под командованием герцога Карла Седерманландского не смогли разбить эскадру адмирала В. Я. Чичагова (25 кораблей, в том числе 20 линейных) и, понеся незначительные потери, отступили.

Первое Роченсальмское сражение
13 (24) августа 1789 года шведский флот общим числом 49 кораблей под командованием адмирала К. Эренсверда укрылся на Роченсальмском рейде среди островов возле современного города Котка. Шведы перегородили единственный доступный для крупных судов пролив Роченсальм, затопив там три судна. 13 августа 86 русских кораблей под командованием вице-адмирала К. Нассау-Зигена начали атаку с двух сторон. Южный отряд под командованием генерал-майора И. П. Балле в течение нескольких часов отвлекал на себя основные силы шведов, в то время как с севера пробивались основные силы русского флота под командованием контр-адмирала Ю. П. Литта. Корабли вели огонь, а особые команды матросов и офицеров прорубали проход. Через пять часов Роченсальм был расчищен, и русские ворвались на рейд. Шведы потерпели поражение, потеряв 39 кораблей (в том числе адмиральский, захваченный в плен). Потери русских — 2 корабля. В сражении отличился командующий правым авангардом Антонио Коронелли.

Ревельское сражение
Морское сражение 2 (13) мая 1790 года на рейде порта Ревель (Балтийское море) во время русско-шведской войны 1788—1790 годов. Этот бой стоил шведам больших жертв: 61 убитый, 71 раненый и около 520 пленных, один корабль попал в руки неприятеля, один потерпел крушение, с одного корабля шведы были вынуждены сбросить в воду 42 орудия, чтобы сойти с мели. Потери русских составили лишь 8 убитых и 27 раненых. Стратегическим результатом сражения стало крушение шведского плана кампании — разгромить русские силы по частям не удалось, а понесённые потери, которые ранее планировалось с лихвой восполнить захваченными русскими кораблями, тяжело сказались на состоянии шведского флота.

Красногорское сражение
23—24 мая (3—4 июня) 1790 года северо-западнее Красной Горки. Как и в кампанию двухлетней давности, шведы планировали установить господство на Балтике и захватить Санкт-Петербург. Русская Кронштадтская эскадра (29 кораблей, в том числе 17 линейных, командующий — вице-адмирал А. И. Круз) атаковала эскадру герцога Зюдерманландского (34 корабля, в том числе 22 линейных). Бой длился два дня без явного перевеса сторон, но, получив известие о подходе русской Ревельской эскадры, шведы отступили и укрылись в Выборгском заливе.

Выборгское морское сражение
22 июня (3 июля) 1790 года. После неудачи у Красной Горки эскадра герцога Седерманландского в Выборгском заливе встретилась с гребной флотилией под командованием короля Густава III. Кронштадтская эскадра вице-адмирала Круза, встретившись с Ревельской эскадрой адмирала Чичагова, блокировала Выборгский залив. Несколько дней противники предпринимали вылазки друг против друга. 22 июня подул благоприятный для шведов ветер, им удалось прорваться и уйти в Свеаборг. Адмирал Чичагов, преследовавший флот противника, проявил медлительность и нерешительность. Шведы потеряли 67 кораблей, в том числе 7 линейных и три фрегата. Русский флот потерь в кораблях не имел. В результате этого сражения был окончательно сорван шведский план по высадке десанта и захвату Санкт-Петербурга.

Второе Роченсальмское сражение
Второе Роченсальмское сражение 28 июня (9 июля) 1790 года произошло там же, где и первое. Шведы вновь укрылись на рейде, но по сравнению с первым Роченсальмским сражением значительно усилили оборону, в частности, разместили на островах батареи и поставили на якоря гребной галерный флот. Командовал шведским флотом Густав III (196 кораблей, 28 крупных), русским — Карл Нассау-Зиген (152 корабля, 31 крупный). В отличие от первого сражения, русские решили прорываться на рейд с одной стороны пролива. Нассау-Зиген подошёл к Роченсальму в 2 часа ночи, и, не проведя разведки, в 9 часов утра начал бой. Боевые действия длились до 23 часов вечера. Русский флот не смог прорваться на рейд и нанести сколь-нибудь значительный ущерб шведскому флоту. Воспользовавшись сильным ветром, небольшие шведские суда умело маневрировали и смешали строй русских галер, которые, в свою очередь, смешали строй русских фрегатов и шебек. Всего в этом бою погибло 52 русских корабля, многие из которых были выброшены на камни или подожжены своими командами. В 1975 году финские водолазы подняли с глубины 16 метров большое количество оружия и других предметов с погибшего в том бою гребного фрегата «Святой Николай». Были подняты и останки русских моряков, позже захороненные у стен православной церкви Святого Николая в городе Котка.

Верельский мирный договор
Русско-шведская война 1788—1790 закончилась подписанием Верельского мирного договора 3 (14) августа 1790 года (Верель, ныне Вяряля (фин.) в Финляндии) на условиях сохранения довоенных границ.

Важнейшим условием договора стал формальный отказ России от ссылки на установившийся в Швеции во время «Эры свободы» практически парламентский государственный строй, гарантом которого она всё ещё являлась. Власть парламента была свергнута Густавом III в ходе государственного переворота в 1772 году.

Все территориальные претензии Швеции Россия отвергла. Отдельной секретной договорённостью Россия предоставила Густаву III денежные субсидии на покрытие его частных военных долгов. Известие о мире радостно восприняли российские и шведские офицеры, а также монархи, быстро восстановившие взаимную доброжелательность. В Лондоне, Берлине и Константинополе решение Густава III об окончании войны против России вызвало крайнее неудовольствие.


Королевство Швеция

  • Густав III
  • Карл Сёдерманландский
  • К. А. Эренсверд
  • К. О. Кронстедт
  • К. фон Стедингк
  • Г. М. Армфельт
  • Г. Вахтмейстер

Российская империя

  • С. К. Грейг
  • В. Я. Чичагов
  • А. И. Круз
  • К. Г. Нассау-Зиген
  • В. П. Мусин-Пушкин
  • И. П. Салтыков
  • О. А. Игельстром
  • И. И. Михельсон
  • Ф. П. Денисов
  • Виктор Амадей Ангальт-Бернбургский

Den russisk-svenske krig (1788-1790)

Den russisk-svenske krig, også kendt som Gustav 3.s russiske krig i Sverige og som Katarina 2.s svenske krig i Rusland, blev udkæmpet mellem Sverige og Rusland fra juni 1788 til august 1790. Krigen endte uden grænsejusteringer eller med nogen klar sejrherre (Status quo ante bellum).


Konflikten blev indledt af Gustav 3. af Sverige; sandsynligvis af indenrigspolitiske årsager, eftersom han antog, at en kort krig ville tvinge oppositionen til at støtte ham. Selv om han havde opnået magt som enehersker og afskaffet parlamentarismen ved statskuppet i 1772, havde han alligevel ikke politisk myndighed til at indlede krige.

Krigen kan også have været forårsaget af ønsket om at tilbageerobre områder, som blev afståede til Peter den Store, og den igangsattes, mens Rusland var optaget af den russisk-tyrkiske krig 1787-1792 på sydflanken.

Vestmagterne (Storbritannien, Forenede Nederlande og Preussen) var ængstelige efter en række russiske sejre i den russisk-tyrkiske krig 1787-1792 og arbejdede for krigen i nord således, at Katharina 2. af Ruslands og den russiske opmærksomhed blev afledt fra krigen i syd. Dette var baggrunden for, at Gustav indgik en alliance med Det osmanniske rige i sommeren 1788.

Samtidig fik chefskrædderen ved Stockholmsoperaen bestilling på en række russiske militæruniformer, og disse blev senere anvendte ved skudvekslingen ved Puumala, en svensk udpost ved grænsen til Rusland, den 27. juni 1788. Dette arrangerede angreb skabte opstandelse i Stockholm og overbeviste den svenske rigsdag om at give kongen tilladelse til en krig mod Rusland.


Svenskerne planlagde oprindelig et marineanslag mod Sankt Petersborg. En svensk hær skulle gå gennem Finland, en anden hær, ledsaget af den svenske kystflåde, skulle rykke frem langs den finske kyst og ind i Finske Bugt, mens en tredje hær skulle sejle med den svenske marine og gå i land ved Oranienbaum for at rykke frem mod St. Petersborg.

Den russiske flåde, ledet af Samuel Greig, mødte den svenske flåde uden for øen Hogland i Finske Bugt den 17. juli 1788 i slaget ved Hogland. Slaget fik ingen afgørende udgang, men russerne forhindrede en svensk landgang. Efter som krigen var meget upopulær i Sverige, og de finske officerer var oprørske, udløste nyhederne om nederlaget ved Hogland et oprør blandt en kreds af de adelige hærofficerere, kendt som Anjalaforbundet.

Danmark-Norge går ind i krigen

Det svenske angreb mod Rusland fik Danmark-Norge til at erklære krig mod Sverige i august i overensstemmelse med landets traktatsforpligtelser over for Rusland. En norsk hærafdeling rykkede snart ind i Sverige og vandt et slag ved Kvistrum Bro før en fredsaftale blev indgået den 9. juli 1789 efter diplomatisk pres fra Storbritannien og Preussen. Efter pres fra disse erklærede Danmark-Norge sig derefter neutral i forhold til konflikten mellem Sverige og Rusland.

Til søs mødtes de to flåder igen i slaget ved Öland den 25. juli 1789. Heller ikke dette slag endte med nogen klar vinder. En måned senere, den 24. august, slog den russiske viceadmiral Nassau-Siegen den svenske kystflåde i det afgørende slag i Svensksund, også kaldet det første slag ved Svensksund.

Af 2020-08-13