Claes Bonde, greve Bonde af Säfstaholm

Claes Bonde, greve Bonde af Säfstaholm, greve till Säfstaholm i Västra Vingåkers socken, friherre till Vaholm i Vads socken, herre till Åkeshof i Bromma socken, Gäddeberg i Götlunda socken och Ulfängen i Locketorps socken, Nygård i Lofta socken och Bergkvara i Bergunda socken.

Född 1664-11-27 på Vaholm. Landshövding i Blekinge län. Riksråd.

Greve 1719-04-17.

Rikskammarråd.

Död 1726-04-23 på Säfstaholm.

Gift 1697-02-12 i Stockholm med friherrinnan Beata Märta Sparre, dotter av kammarherren friherre Lars Sparre och friherrinnan Charlotta Soop af Limingo.

/////

Clas Bonde, f. 27 nov. 1664 på Vaholm i Västergötland, d 23 apr. 1726 på Sävstaholm. Föräldrar: lantdomaren i Skåne Ulf Bonde och Kristina Bielkenstierna. Greve till Sävstaholm (1719), friherre till Vaholm, herre till Ör, Åkeshov, Johannislund, Bergkvara, Nygård, Gäddeberg och Ulfängen. Studerade i Lund; inskriven vid Uppsala universitet 20 mars 1679; företog en utrikes resa 1688—91. Började efter sin hemkomst till Sverige 1691 auskultera i riksarkivet; kammarherre hos prinsessan Ulrika Eleonora 15 okt. 1697; landshövding i Blekinge 23 maj 1713 (genom fullmakt daterad i Timurtasch); riksråd genom drottningens vokation 30 dec. 1718 och ständernas förslag 7 apr. 1719; upphöjd i grevligt stånd 17 apr. 1719; rikskammarråd 28 apr. s. å.; preses i den av K. M: t förordnade kommissionen över upphandlingsdeputationen 22 maj s. å. samt i den av nämnda kommission och en av ständerna över samma ärende förordnad kommission sammansatta kommissionen 8 juni s. å.; erhöll avsked från rikskammar-rådsbefattningen 11 okt. 1720.

Gift 12 febr. 1697 med friherrinnan Beata Märta Sparre, f. 23 maj 1677 å Nygård vid Västervik, d 2 maj 1742, dotter till kammarherren friherre Lars Sparre.

Efter avslutade resor genom Holland, Frankrike, Italien och Tyskland lär B. i riksarkivet liksom i kollegierna och i hovrätten med iver hava studerat Sveriges statsskick och lagar samt svenska ättelängder. Hans landshövdingetid i Blekinge under de senare åren av det stora nordiska kriget gav honom som hans ämbetsbröder i andra län mycket att göra med utskrivningar och andra krigsbesvär; att han därvid vårdade sig om allmogens bästa framgår särskilt av hans strävan att bereda den vederlag för durkmarscher och skjutsningar. Till rådsherrekallet medförde han, som det sagts, en nyttig sakkännedom och erfarenhet i civila värv. Sin utnämning erhöll han jämte flera andra av Ulrika Eleonora i dec. 1718, men då han ej hann taga inträde före början av 1719 års riksdag, fick han liksom generallöjtnanten Magnus Julius De la Gardie, som var i samma läge, avvakta ständernas uttalande i saken; under tiden satt han liksom denne i sekreta utskottet. Sedan båda 7 apr. blivit uppförda å rådsförslag, intogo de emellertid omedelbart sina rum i senaten, och detta efter sina tidigare kallelsebrev. Vid Gustav Cronhielms avskedande från kanslipresidentskapet i dec. 1719 gav B. jämte J. A. Meijerfeldt uttryck åt rådsherrarnas missnöje — det gällde dem själva, när elden sutte i grannens vägg — men uppgörelsen med drottningens självrådighet blev ständernas sak.