Claude Hägerstierna, till Hällabäck

• https://sv.wikipedia.org/wiki/Claude_Roquette_H%C3%A4gerstierna
• https://sok.riksarkivet.se/SBL/Presentation.aspx?id=13973

Claude Rocquette, adlad Hägerstierna, till Hällabäck i Burseryds socken, Jönköpings län, Stjärneborg i Släps socken, Hallands län, Mauritsberg i Östra Husbysn Östergötlands län, Tranbygge i Västra Ryds socken, Uppsala län samt Bohult.

Född i Languedoc i Frankrike. Inkom till Sverige och blev först drottning Christinas hovskräddare och sedan 1645 hennes hovköpman, för att sälja till hovet allehanda kramgods. Borgare och handelsman i Stockholm.

Adlad 1654-06-02 (introd. 1660 under n:o 652 ).

Död 1682-08-08 (1681-08-08 enl. vapnet i Västra Ryds kyrka) i Stockholm utan söner och slöt således själv sin adl. ätt samt begraven i Ryds kyrka Uppsala län.

"Han gjorde kronan ansenliga försträckningar och blev därför adlad, varande han samt Carl Beckerfelt, Johan von Thier och Jakob Lithman de sista, som drottning Christina vid sin avgång från regeringen upphöjde i adligt stånd."

Gift med Magdalena Moijal, död 1685, enda dotter av Jean Moijal från Languedoc och Maria de Besche i hennes 2:a gifte samt änka efter Jean de Flon, som var farfar till kommissarien Johan de Flon, adlad Adlercrona.

/////

Claude Rocquette var dronning Kristina's hovskredder, og en av Sveriges rikeste menn. http://www.clio.se/cgi-bin/db2www/clio_v2/info/main?artnr=9224&view=1. Dock är uppgiften om att han varit skräddare omtvistad. Vi vet att han importerade galanteri varor av högsta modegrad och ska i första hand ses som en modehandlare ( skapare av Stockholms första modehus). Suget efter lyxvaror i Sverige under stormaktstiden skapade grunden till hans förmögenhet som han senare utvecklade med annan verksamhet.

Han räknas som Sveriges förmögnaste man i slutet av sitt liv och han lånade ut mycket pengar till kronan. Pengar som hans arvingar sedan fick svårt att få tillbaka. Han finansierade också Erik Dahlbergs arbete.

------------------------------------------------------------------
Tre skepp hade han, den stockholmske köpmannen Claude Roquette, adlad Hägerstierna. Han var en av de tre som sist adlades av drottning Kristina. Skeppen hette »Kung David«, »Fortuna« och »Duvan«, och med dem exporterade han timmer, koppar, tjära, ibland också stångjärn från Forsmark, till Rouen, La Rochelle och Bordeaux. De återvände till Stockholm med viner, konjak, salt och galanterivaror. En av kunderna var drottning Kristina, och när hon abdikerat var det med »Fortuna« hennes konstsamling skeppades iväg från Stockholm i augusti 1653.

Claude Roquette Hägerstierna var en av de många framgångsrika hugenotter som kom till Stockholm från Frankrike på 1630-talet. Hugenotter kallades kalvinisterna i Frankrike. De var tidvis svårt förföljda av både den franska staten och den katolska kyrkan, och därför skedde en stor emigration till länder som Holland, England och Sverige. Hugenotternas trosriktning var den kalvinistiska eller reformerta, vilket innebar att de höll fast vid den speciella form av protestantism som präglats av reformatorn Jean Calvin. Denne hade själv tvingats fly från Frankrike till Schweiz 1534. Ordet hugenott tros ha att göra med det schweiziska ordet för edförbund, »Eidgenoss«. Kavinisterna mål var att leva enkelt och utan överdrifter. Det finns inget bevarat porträtt av Claude med troligtvis var han klädd ungefär som sin vän Louis de Geer. I enkla svarta kläder utan den lyx som han själv sålde.

Kalvinisterna i Stockholm höll ihop och hade en icke officiell församling då det egentligen inte heller i Sverige var accepterat att vara annat än protestant. Församlingen höll hemliga gudstjänster i bland annat Claudes hem på Österlånggatan ( som låg i närheten av Järntorget men nu är ersatt). Många i församlingen var framgångsrika och många byggde palats på Södermalm men det fanns också fattiga som fick hjälp inom församlingen. Även Claude hade från 1650 en bostad på Södermalm - en malmgård som låg på Hornsgatan i kvarteret Gropen alldeles i närheten av dagens Mariatorget.

Många av Claudes både privata och affärsbrev finns bevarade i de la Gardie arkivet på Lunds universitet.
------------------------------------------------------------------

Rapport från 1600-talet - Populär Historia

Nästa nummer » · Extramaterial till Populär Historia ». Kundtjänst .... dotter till den förmögne fransmannen Claude Rocquette, adlad Hägerstierna. ...

www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1060 - Cachad - Liknande

Adlercrona - Wikipedia

Denna Magdeleine Moayel, halvsyster till Gilles de Flon (d.ä.) gifte sig med ännu en invandrad fransman Claude Rocquette, adlad Hägerstierna (nr. 652). ...

sv.wikipedia.org/wiki/Adlercrona - Cachad - Liknande

++++++++++++++++++++++++++++++++

http://web.telia.com/~u90403760/handelsflottan2.htm

--------------------------------------------------------------

(.....) I Stockholm fanns ännu ett annat skeppskompani, Stockholms lilla skepsbyggnadskompani, ägare av åtminstone tre stora skepp, För­gylte Solen, Halve Månen och Fortuna, samt några smärre.2)

De flesta delägarne i dessa skeppskompanier sysslade emellertid även med privata rederiaffärer. Bland Stockholms största skepps­redare under dessa år märkas sålunda Niclas Keder, Henrik och Pet­ter Thun (den förre 1672 adlad Rosenström), Joachim Pötter (1668 adlad Lilljenhoff), Olof Håkansson, Anders Olderman, Petter Ver­beck, bröderna Johan och Arnold van der Hagen, bröderna Abra­ham och Jakob Momma (1669 adlade Reenstierna), Abraham och Isak Kock (1667 adlade Cronström) samt Börje Cronberg.- i unge­fär nu nämnd oräning. Bland stockholmsredare i andra ledet kunna nämnas f. d. skepparen Didrik Dragendouf, köpmännen Claude Ro­quette-Hägerstierna och Henrik Lohe, skeppsbyggmästaren Francis Sheldon, generaltullförvaltaren Vilhelm Drakenhielm, köpmansän­korna Margareta Strangh och Debora von Ruiffs, vidare brukspatro­nen och handelsmannen David Leyel, köpmännen Olof Trummel, Hans Focken, Adam Radau, Jakob Sempel och Olof Gråå samt slut­ligen bruksägarne Laurent och Gerhard de Geer. För övrigt torde det ej ha funnits någon enda mera betydande köpman i Stockholm, som ej skaffade sig en eller annan fartygspart. Även den adliga hu­vudstadsbyråkratien deltog med stort intresse i tonnagespekulatio­nerna. En och annan medlem av högadeln hade likaså egna skutor. Rikskanslern M. G. De la Gardie t. ex. var vid denna tid ensam ägare till tre små fartyg, Vita Svan, Hapsal och Wurmb, och något senare lät han på Kronans varv i Göteborg bygga ytterligare tvenne, Göte­borg och Gröne Jägaren. (....)

FINNNS MER ATT LÄSA! Se web-adress ovan...

+++++++++++++++++++++++++++++++++++

http://www.clio.se/cgi-bin/db2www/clio_v2/info/main?artnr=9224&view=1.

------------------------------

Bokinformation

« Tillbaka

Hugenotternas värld

Från religionskrigens Frankrike till skeppsbroadelns Stockholm

Fredric Bedoire

Albert Bonniers förlag

Inbunden, 350 sidor, Rikt ill. i sv/v

Ämnesområde: Svensk historia

»Fredric Bedoire lotsar läsaren säkert genom de blodiga franska hugenottkrigen under 1500-talets senare hälft och för historien vidare fram till Sverige under 1600- och 1700-talen. Boken är mycket välskriven och ger mersmak«

Bo Eriksson, Dagen

»En lärd och briljant bok«

Svenska Dagbladet

Då man tar ett steg in i Hugenotternas värld, hamnar man inte i något okänt, utan man kliver rakt in i den svenska historien. Hur många vet att de uppländska järnbruken utgår från kalvinska idealsamhällen, som var en följd av religionskrigen i 1500-talets Frankrike, och att många valloner var hugenotter? Eller att Stockholms skeppsbroadel i hög utsträckning utgjordes av denna grupp protestanter? Eller att hugenotterna ansåg sig vara skyldiga att förmera sitt pund och därigenom bidrog till att lägga grunden till den svenska kapitalismen?

Fredric Bedoire är professor i arkitekturhistoria och har skrivit många uppmärksammade och kritikerrosade böcker, däribland den Augustnominerade Guldåldern samt Svenska slott och herrgårdar. Den välskrivna Hugenotternas värld omfattar såväl kultur- och arkitekturhistoria, som religions- och företagshistoria. Allt detta väver författaren samman till en vacker väl sammanhängande gobeläng.

Bo Grandien har läst boken:

Tre skepp hade han, den stockholmske köpmannen Claude Roquette, adlad Hägerstierna. De hette »Kung David«, »Fortuna« och »Duvan«, och med dem exporterade han timmer, koppar, tjära, ibland också stångjärn från Forsmark, till Rouen, La Rochelle och Bordeaux. De återvände till Stockholm med viner, konjak, salt och galanterivaror. En av kunderna var drottning Kristina, och när hon abdikerat var det med »Fortuna« hennes konstsamling skeppades iväg från Stockholm i augusti 1653.

Claude Roquette Hägerstierna var en av de många framgångsrika hugenotter som kom till Stockholm från Frankrike på 1640-talet. Hugenotter kallades protestanterna i Frankrike. De var tidvis svårt förföljda av både den franska staten och den katolska kyrkan, och därför skedde en stor emigration till länder som Holland, England och Sverige. Hugenotternas trosriktning var den kalvinistiska eller reformerta, vilket innebar att de höll fast vid den speciella form av protestantism som präglats av reformatorn Jean Calvin. Denne hade själv tvingats fly från Frankrike till Schweiz 1534. Ordet hugenott tros ha att göra med det schweiziska ordet för edförbund, »Eidgenoss«.

Calvins lära byggde i allt på Guds ord som de var skrivna i Bibeln. Den var sträng och krävde hög moral och fullgörande av plikter som välgörenhet och social omsorg. De troende ansågs vara utvalda av Gud, »predestinerade«, och därför hade större skyldighet än andra att förvalta och förmera sitt pund. Detta i förening med att rörelsen främst spreds bland borgerskapet skapade en så dynamisk entreprenör- och företagaranda, att kalvinismen kommit att betecknas som en av rötterna till den moderna kapitalismen och industrialismen.

Det är också en av poängerna i den stora rundmålning av kalvinisternas insatser i Sverige som Fredric Bedoire har åstadkommit i sin nya och välskrivna bok, Hugenotternas värld, med underrubriken Från religionskrigens Frankrike till Skeppsbroadelns Stockholm. Boken är en blandning av kulturhistoria, ekonomisk historia, konsthistoria, kyrkohistoria och inte minst personhistoria. Alla inblandade − och det är ett myller av sådana − presenteras med teckning av bakgrund, karriär, ställning, giftermål och släktförbindelser.

Bedoire, professor i arkitekturhistoria vid Konsthögskolan i Stockholm, är själv ättling till en hugenott, Jean Bedoire, som omkring 1670 vid unga år anlände till Stockholm från Frankrike för att söka sig en säkrare framtid i ett icke-katolskt land. Han kom som representant för det franska Compagnie du Nord men gjorde snart sitt första lyckokast på egen hand som importör av allongeperuker, tidens stora nymodighet. I Sverige grundade han en dynasti. Sonen Jean Bedoire den yngre blev frihetstidens största kapitalist med stor bankirrörelse. 1740 svarade klanen för en fjärdedel av huvudstadens export.

Men det är inte bara hugenotterna och deras insatser som behandlas. Bedoire konstaterar att Sverige blev fosterland för tre slag av kalvinister. Först kom vallonerna från Vallonien, det industrialiserade gränslandet mellan Frankrike och nuvarande Belgien. Dit hade Calvins lära spridits tidigt, och förföljelserna började redan på 1540-talet. Bland de första vallonerna i Sverige omkring sekelskiftet 1600 var bröderna Willem och Hubert de Besche, och omkring 1620 organiserades den stora invandringen av vallonska yrkesmän för att förbättra bergsbruket: kolare, smeder, masmästare och hantverkare.

Den andra gruppen invandrade kalvinister var köpmän från det reformerta Holland. De var inte flyktingar utan inkallade för att rusta upp handel och industri. De bosatte sig i Stockholm, Norrköping och Göteborg, och det främsta exemplet var storföretagaren Louis de Geer, enligt Bedoire den som mer än någon annan i 1600-talets Europa förenade kalvinistisk etik med kapitalism och entreprenörsanda.

Han lånade tidigt ut pengar till svenska staten, bl. a. för betalningen av Älvsborgs lösen, och fick arrende på kronans kanonbruk i Finspång liksom järnbruken Lövsta, Österby och Gimo 1627, samma år som han flyttade till Sverige och blev svensk medborgare.

Den tredje gruppen var slutligen de franska hugenotterna som kom främst under drottning Kristinas tid och ofta handplockades till hovet och kretsen kring detta. Men som Bedoire påpekar fanns det inga klara gränser mellan grupperna. Många valloner var hugenotter och många av de invandrade holländarna hade en bakgrund som landsflyktiga fransmän.

Det förbluffande i Fredric Bedoires högintressanta och medryckande bok är mängden av sedermera välkända personer som fanns bland dessa reformerta invandrare eller kom att härstamma från dem. Ta ur högen namn som bröderna Momma (adlade Reenstierna), arkitekterna Simon och Jean De la Vallée och Carl Hårleman, konstnärerna Nicolas Vallari, Martin Mijtens och Pierre Signac, släkterna van der Noot (van der Nootska palatset), af Petersens (Eriksvik), Jennings (Forsmark m.m.), Grill (Ostindiska kompaniet), Arfwedson, Pasch etc, etc. Tillsammans bidrog de till att sätta en guldkant på Sverige.

Men av Jean Bedoire den yngres väldiga förmögenhet återstår intet. Det enda ättlingen Fredric har kvar är bultlåset till familjens kassakista.

Bo Grandien,

professor i konstvetenskap

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

http://www.svenskaakademien.se/web/98d06262-aaf9-4b61-9215-f7a13dd8....

----------------------------------------------

(........) Ett tidigt svärmeri hade inte lett vidare, men sommaren 1662 var det dags för giftermål. Den sjuttonåriga bru­den Christina Hägerstierna var dotter till den förmögne franske immigranten Claude Rocquette, adlad Hägerstierna. Den skuld Johan hade ådragit sig redan i Saumur reglerades nu av svärfadern. Johan tog avsked från sin kammarherretjänst, men han lämnade inte helt offentligheten. Under några år var han kommissarie i reduktionskollegium och valdes senare av ridderskapet till bankofullmäktig. Dessemellan hade han utnämnts till resident eller sändebud i Frankrike, och under de två åren i Paris beviljades han en rad audienser hos Ludvig XIV.

I maj 1692 nämns för första gången, att Johans hustru är sjuk, och ett år senare avlider hon. Det dröjer inte fullt ett år, innan han gifter sig på nytt, denna gång med en ofrälse, jungfru Sara Andersdotter Svebelia, som var släkt med ärkebiskopen Olof Svebelius. Bara ett par år senare, i januari 1697, dog han 67 år gammal. (.....)

++++++++++++++++++

hela texten.... se nedan.....

-----------------------------------

Information

Akademien

Historia

De Aderton

Ledamotsregister

Organisation

Sammankomster

Enskilda sammankomster

Högtidssammankomsten

Högtidssammankomst 2009

Högtidssammankomst 2008

Högtidssammankomst 2007

Högtidssammankomst 2006

Högtidssammankomst 2005

Högtidssammankomst 2004

Högtidssammankomst 2003

Högtidssammankomst 2002

Högtidssammankomst 2001

Lokaler

Projekt

Priser

Filmen om Svenska Akademien

Publikationer

Svenska språket

Nobelpriset i litteratur

Nobelbiblioteket

Almanackan Hem » Akademien » Sammankomster » Högtidssammankomsten » Högtidssammankomst 2003 » Herr Allén

Johan Ekeblad

Ur minnesteckning av herr Allén

Johan Ekeblad, berömd för sin brevkonst, var född trehundra år före mig. Efter att i decennier ha umgåtts med honom genom hans verk har jag kommit att betrakta honom som en förtrogen. Här antar jag emellertid skepnaden av minnestecknare.

Han levde i en tid, som i många stycken skilde sig från vår. I ett brev sommaren 1652 sammanfattade han läget i Stockholm genom att notera, att åtta riksråd hade dött under det senaste halvåret. Våren efter rapporterade han lakoniskt: ”Eljest dör här vackert i staden, besynnerligen på malmarna.”

Själv var han flera gånger nära döden. När han försommaren 1655 lämnade Sverige som deltagare i Christer Bondes ambassad till Cromwell, skedde överfarten med ett läckande skepp. Dessutom råkade man ut för storm och fick söka nödhamn. Där skaffade skepparen en säck med myror, som han släppte utanpå skeppet, varvid de kröp in i maskhålen och skeppet blev tätt – tills vidare.

Liksom sin bror Claes deltog han i slaget vid Warszawa i juli 1656: ”Den 17 träffade husarerna på oss, och blev min häst undan mig skjuten med stycke.” I samma månad utbröt en smittosam sjukdom i hären. Johan blev själv allvarligt sjuk, och hans bror dog och begravdes.

Gud var en ständigt åberopad instans. Samtidigt var katolikerna fiender, och katolsk betydde ’tokig’. Under och järtecken var allvarliga ting och Nostradamus profet. Boksynthet var en bristvara. Hästen och båten höll landet i gång, men krig och umbäranden var normaltillståndet. Brand och stöld kom tätt. Grymhet som rådbråkning var legaliserad, och offentliga avrättningar var ett folknöje. Djurhetsningar ingick också i underhållningen. Folk slogs eller duellerade oupphörligt, och den s.k. äran stod alltid på spel. Så exempelvis den dag 1651, då överstelöjtnant Joakim Eden lät slå Mårten Rosenstierna en örfil genom sin lakej. Denna oerhörda nesa försökte Rosenstierna hämnas i en duell, men det var i motsats till litteraturens Onegin han själv som blev skjuten.

Ståndsskillnaderna var väldiga och självklara. Gods i stora mängder förlänades adeln, och rika gåvor gavs till främmande sändebud. Johan rapporterar om att guldkedjor delas ut, ”så att många främmande hava sig förundrat däröver, varifrån dock så många guldkedjor komma månde, och sagt att de visst måste så dom”.

I modet var det noga med att ha koll på spetsarna. Att färga håret var inte heller något främmande: ”Plus så skola I veta att Hans Wrangels hår, som tillförne var rött, är nu blivet sådan färg som mitt igenom konst.” Johans hår var kastanjebrunt.

Vi skall inte förhäva oss, vi som dagligen hör om rånare, mördare, väskryckare, mobbare, misshandlare, förfalskare, hackare och många andra med benämningar på -are, men låt oss ändå konstatera, att åtskilligt trots allt känns avlägset och främmande.

Hur såg då Johan Ekeblad på sig själv i den omgivning han skildrar? Han har författat ett självporträtt, där han beskriver både sitt yttre och sitt inre. Det är med all säkerhet tillkommet 1661, då författaren hade hunnit bli 32 år och kunnat samla åtskillig erfarenhet både inom och utom landet. Så vitt man kan döma av det stora bevarade materialet, är det en förbluffande klarsynt självbild han ger.

Han sätter sig framför en spegel och redovisar vad han ser. Ögonen är blå, hakan något lång osv., ”men minen är något gemen och prometterar ingen stor lycka utan uppriktighet, som de ha sagt mig som förstå sig på att döma av fysionomien”. Han kan berömma sig av ”tämlig stor styrka och i synnerhet en god disposition till allehanda exercitier och språk,” skriver han, ”så att jag inte har gett många av mina gelikar efter uti det som inklinationen har dragit mig att mest lägga mig på”.

Så vänder han sig från spegeln för att skriva om humöret. Han säger sig vara envis och frihetsälskande. Han säger sig också vara amorös men så timid hos kvinnor, att han inte har någon framgång hos dem. ”Jag är helt sekret när någon förtror mig något, som kan skada eller gagna honom, men det som allena är lustigt att höra och inte toucherar någon gör jag ingen difficultet att säga ut.” Han slutar sitt självporträtt med en distinkt mening: ”Hos stora herrar och de som är mer än jag går jag helt nödigt.”

Johan Ekeblad föddes i juli 1629 som son till den litterärt och religiöst starkt intresserade översten Christoffer Johansson Ekeblad och hans hustru Brita Uggla. Fadern hade introducerats på riddarhuset 1625. Johans son Claes (den äldre) blev 1719 greve. Dennes son var den be­kante hattpolitikern Claes (den yngre), som blev en av de fem första ledamöter drottning Lovisa Ulrika 1753 valde till sin nybildade vitterhetsakademi. Ättens huvudsäte var Stola, som ligger i närheten av Läckö.

Redan från sexårsåldern sändes Johan till släktingar för att lära sig läsa och skriva. Senare följde han sin far till Tyskland, där han deponerades, dvs. upptogs som student, vid universitetet i Frankfurt an der Oder. Undervisningen gällde exercitier som instrumentalmusik, dans, fäktning, räkning och skrivning. Sexton år gammal kom han hem från Tyskland. Året därpå deltog han i Magnus Gabriel De la Gardies stora ambassad till Frankrike och tog sig vidare med ett par kamrater till det protestantiska Saumur vid Loire för fortsatt undervisning i exercitier.

Hösten 1649 antogs han till hovjunker hos drottning Kristina, och han förblev i hennes tjänst till abdikationen i juni 1654. Året innan hade han befordrats till hennes ”hovmästare så mycket som maître d’hôtel på fransyska, ty hela hovet var då på fransyskt maner”.

Han talade gärna om ”den äran till att tjäna en sådan heroisk och brav princesse som vår drottning är”. Och han prisar hennes kurage den gång hon föll i vattnet tillsammans med amiralen Herman Fleming vid ett besök på Skeppsholmen. ”När hon hade bytt om kläder och kom hem igen, var hon så lustig och sade, att det var henne till stor fördel att hon var van att dricka vatten (förty hon dricker aldrig annat som vatten), oansett det var något salt och beckot. Men Flemingen, sade hon, som var allena van att dricka öl och vin, han var där värre an.”

Efter abdikationen, som han utförligt har skildrat i brev från Uppsala, och den åtföljande konverteringen låter det annorlunda. Händelsen var en genomgripande upplevelse för honom och visar på ett bestämt ställningstagande. ”Skulle jag ha kunnat tro det av henne, sedan jag av hennes mun så ofta hört hade, att en människas ära är så hårt ihop knuten med den religionen en människa är född uti.”

En tid senare förordnades han till kammarherre hos Karl X Gustafs gemål Hedvig Eleonora. Han upplevde kungens död i Göteborg 1660 och drog på våren med likföljet till Stockholm.

Ett tidigt svärmeri hade inte lett vidare, men sommaren 1662 var det dags för giftermål. Den sjuttonåriga bru­den Christina Hägerstierna var dotter till den förmögne franske immigranten Claude Rocquette, adlad Hägerstierna. Den skuld Johan hade ådragit sig redan i Saumur reglerades nu av svärfadern. Johan tog avsked från sin kammarherretjänst, men han lämnade inte helt offentligheten. Under några år var han kommissarie i reduktionskollegium och valdes senare av ridderskapet till bankofullmäktig. Dessemellan hade han utnämnts till resident eller sändebud i Frankrike, och under de två åren i Paris beviljades han en rad audienser hos Ludvig XIV.

I maj 1692 nämns för första gången, att Johans hustru är sjuk, och ett år senare avlider hon. Det dröjer inte fullt ett år, innan han gifter sig på nytt, denna gång med en ofrälse, jungfru Sara Andersdotter Svebelia, som var släkt med ärkebiskopen Olof Svebelius. Bara ett par år senare, i januari 1697, dog han 67 år gammal.

Johan Ekeblad var en beläst man. Av hans anteckningar, avskrifter, utdrag, bokförteckningar och översättningar framgår, att hans intresse omfattade både den äldre, inte minst den antika, och den samtida litteraturen. I en lista över skrifter och författare på olika språk, särskilt franska men också latin, italienska, holländska, tyska, engelska och svenska, nämner han exempelvis Juvenalis, Ovidius, Vergilius, Tacitus, Plutarkos, Boccaccio, Descartes, Montaigne, Corneille, Rabelais, Thomas Hobbes, Cervantes’ Don Quijote, Cats’ emblem och Stiernhielms Hercules. Det tillkommer poesisamlingar på flera språk, en fransk historia, skrifter om parlamentarismen, en tysk bibel, en svensk lagbok, ordböcker, grammatikor och dessutom egna översättningar av Senecas epistlar, av Guarinis Il pastor fido och av franska visor. I sina brev citerar han inte sällan de nämnda storheterna och andra, t.ex. Salomo, Sokrates, Livius och Opitz. Man kan lugnt konstatera, att Johan Ekeblad hade en gedigen bildning av europeiskt snitt.

Genom sina befattningar vid Kristinas hov hade han alla möjligheter att leva med i kulturlivet. Han rapporterar ofta om arrangemang som baletter, banketter och musikframträdanden, bland annat av italienska kastratsångare. Inte minst fick han uppleva Stiernhielm, som ju bland annat skrev kartell, textunderlag, till flera baletter. Och åtskilliga år före den första tryckta upplagan av Hercules kom Johan i kontakt med dikten. Hans brev rymmer både kommentarer, citat och travestier. I ett brev till fadern i maj 1658 bilägger han en senare version: ”Stiernhielms vers följa ock med, som nu mäkta förbättrade äro och kunna med skäl kallas sköna.”

Vid ett besök på Stifts- och Landsbiblioteket i Skara fick jag tillfälle att se bevarade böcker från Stola. En skrift som tilldrog sig min uppmärksamhet hade namnet Johan Ekeblad tryckt med stora bokstäver på pärmens framsida. Boken visade sig vara La retorica delle puttane av Pallavicino. Denna skrift, vars titel betyder ’skökornas retorik’, tillhör dem som Stiernhielm låter fru Lusta nämna i Hercules. Som Mats Malm har utrett är den en skoningslös kritik av dem som använder ett på falska grunder förledande språk, och den blir som sådan ett led i den för Stiernhielm fundamentala språkliga diskussionen i dikten. Det var med en särskild känsla jag höll boken i handen och långsamt ställde tillbaka den på hyllan.

Johan Ekeblads brev intar en framskjuten plats i den svenska brevtraditionen. De har prisats av en rad olika bedömare från Johan Nordström till Stina Hansson. Gunnar Ekelöf associerade till dem vid läsningen av den samtida Mme de Sévigné. Bengt Hildebrand har kallat Ekeblad ”en av den svenska epistolärlitteraturens främste”. När Claes-Göran Holmberg vid millennieskiftet skulle ange de fem bästa svenska brevskrivarna, tog han upp Strindberg, Tegnér, Kellgren, Ekeblad och Leopold.

En förebild för Johans brevstil är tydligt nog faderns eget skrivsätt: ”Farkär har jag vet inte vad för en facilitet till att säga det han vill genom skrivande, att jag förundrar mig däröver och kan inte begripa, varuti den flytande stilen egentligen består.”

Johans egen läggning har ändå varit avgörande. Han är själv rätt ofta inne på den omedelbarhet, det impressionistiska skrivsätt, som i så hög grad präglar hans författarskap: ”Så länge det står på, så har jag tankarna så stadigt på den jag skriver till, så att jag inte kan förhindra mig till att sätta på papperet det första som kommer mig i hågen.”

I linje med detta ligger, att Johan betraktar det täta brevskrivandet som ett slags samvaro och ofta använder benämningarna konversation och samtal. Detta står i samklang med en fransk tendens i tiden.

Med en sådan inställning ligger det nära till hands att parodiera den gängse, hårt bundna brevnormen, kodifierad i brevställare. Det gör han också på punkt efter punkt i ett träffande brev till sin far. Enligt min tanke innebär frigörelsen från den stela normen snarare ett slags förlösning än ett normbyte: hans naturliga fallenhet får genomslag. Den kom till uttryck redan när han kände sig bunden av normen, fast givetvis inom snävare ramar.

Johans starka internationella orientering gör det helt naturligt att också räkna med ett utländskt inflytande på hans stil. Särskilt intressant i det sammanhanget är, att han tar upp en volym med valda brev av Guez de Balzac i sin bokförteckning. Men även Voiture, den andre ledande brevskrivaren i Frankrike, har nog spelat in med sin kvicka stil. När det gäller intryck utifrån nämner emellertid Johan själv med särskilt eftertryck Montaigne, författaren med den fria och ironiskt skeptiska stilen. Han säger att essäerna är helt i hans smak och att han har läst dem mer än tjugo gånger.

Den för barocken utmärkande ornamentiken finns i någon mån hos Johan men förknippas gärna med hans ofta märkbara självironi. När han i ett brev formulerar sig litet utstuderat, tillägger han genast: ”All denna omsväven är så mycket att säga att hon dog i kopporna, och det hade varit nog av. Det andra är allenast till att låta se min vältalenhet uti pennan.”

Kurt Johannesson har framhållit Johans betydelse som förmedlare i 1600-talets Sverige av den franska visan – kärleksvisan, dryckesvisan, den politiska visan – med dess elegans och dekadens och dess anknytning till dansanta melodityper. Detta visintresse var inte begränsat till franska. Vid ett tillfälle citerar Johan i ett brev till sin bror en ny, frigjord visa som är i svang och tillägger: ”Melodien är på en saraband som heter La couronne och är visan gjord av Erik Leijonhufvud och tämlig vacker, allenast materian tjänar intet för Er.” När han förtecknar sina böcker tar han också upp en tysk visbok med noter. Och han hade en gitarr.

Av Johans hand har bevarats i runt tal 750 brev på svenska. Till det kommer omkring 400 sidor översättningar och nästan lika mycket annan text, däribland självbiografi, dagboksanteckningar och testamente. Det första dokumentet är från 1639 och det sista från 1696. Bland alla dessa texter finns det ett stycke elegant och galant kortprosa på självbiografiskt underlag, säkerligen skrivet i mitten på 1660-talet och därigenom intressant också för litteraturhistorien. Det handlar om när Balke, jämför Ekeblad, nyligen gift med Stacrin, jämför Christina, reser till Talso, jämför Stola, och strax före hemkomsten sent på natten träffar gamla bekanta som deltar i en fest. De två bästa kvinnliga vännerna har gått till sängs och somnat, men det hindrar inte Balke att lista sig in till dem i sovrummet etc.

Också språkvetenskapen hyser stort intresse för Johan Ekeblads brev, och de har utnyttjats som material av flera forskare. I Svenska Akademiens ordbok är breven en ofta citerad källa. Intresset minskar inte av att hans språkliga medvetenhet tar sig mångahanda uttryck. Vid ett par tillfällen ändrar han t.ex. med förvånansvärd konsekvens sin stavning i ett läge där någon fast norm inte var etablerad. Rätt som det är kommenterar han sin egen text på metaspråkligt vis, här i ett brev från Kalmar: ”Igår voro vi samtligen (det var ett vackert ord samtligen) hos presidenten Christoffer Grubbe här i staden.”

Johan har många förstabelägg på ord i svenskan. Till dem hör apropå ’lägligt’ och alias ’annars kallad’, däka ’flicka’ och rolighet ’förlustelse’. Åtskilliga har naturligt nog fransk bakgrund men ingalunda alla. Gång efter annan är dessa belägg många år äldre än vad andra texter har gett.

Ofta underhåller han med ordlekar. Ett särskilt nöje tror jag det måste ha berett honom att konstruera pronomenföljden i den mening där han berättar, att Sven Uggla ”sin fordran hos sekreteraren Stiernhöök lämnade, att han honom henne Hennes Majestät förebringa skall”.

I hans stil ingår också att utnyttja ordstäv av olika slag. Med fullt kontrollerad blygsamhet skriver han 1653 om nyordningen vid hovet: ”Så äro ock 4 stycken skänkjunkrar, som skola skänka för Hennes Majestät, nämligen Gustaf Duwalt, Schwerin som var försnidare, Harald Oxe och jag sedan, sade hunden.”

Vi skall inte förtiga, att han kunde vara drastisk i sina formuleringar. Hovfolket hade gång efter annan svårt att få ut sin lön, och den ansvarige, som var rikskammarrådet Conrad Falkenberg, var föga älskad: ”De uti kammaren hava tagit sig ett ordspråk, att Gud måtte bevara dom från 3 ting som begynnas på f, nämligen för Falkenberg, Fanen och Fiskalen.”

Sammantaget har jag samma uppfattning som den Sten Lindroth har givit uttryck åt, nämligen att Johan Ekeblad ingalunda var en okomplicerad författare. Särskilt har jag pekat på de livgivande spänningarna mellan olika poler som gammalt och nytt, materiellt och andligt, urbant och rustikt, uppsluppet och allvarligt, inhemskt och utländskt liksom på hans samtidigt omedelbara och medvetna stilkonst.

Slutligen, till den verkan det hava kan, en gärd av tacksamhet till Axel Oxenstierna, som genom att i rättan tid initiera postverket skapade en gynnsam betingelse för denna brevskatt, Ekeblads epistlar.

Info finns vid nummer 15: https://forum.genealogi.se/index.php?action=profile;area=showposts;...

Gift en gång till !

https://www.adelsvapen.com/genealogi/H%C3%A4gerstierna_nr_652

Claude Rocquette var drottning Kristinas hovköpman och en av Sveriges rikaste män. Hade hade i början av sin karriär sin handelsbod vid Stortorget i familjen de la Gardies hus. Han betalade hyran för tio år i förväg med två stora ljuskronor. http://www.clio.se/cgi-bin/db2www/clio_v2/info/main?artnr=9224&view=1. Dock är uppgiften om att han varit skräddare omtvistad. Vi vet att han importerade galanteri varor av högsta modegrad och ska i första hand ses som en modehandlare ( skapare av Stockholms första modehus). Suget efter lyxvaror i Sverige under stormaktstiden skapade grunden till hans förmögenhet som han senare utvecklade med annan verksamhet.

Han räknas som Sveriges förmögnaste man i slutet av sitt liv och han lånade ut mycket pengar till kronan. Pengar som hans arvingar sedan fick svårt att få tillbaka. Han finansierade också Erik Dahlbergs arbete.

------------------------------------------------------------------
Tre skepp hade han, den stockholmske köpmannen Claude Roquette, adlad Hägerstierna. Han var en av de tre som sist adlades av drottning Kristina. Skeppen hette »Kung David«, »Fortuna« och »Duvan«, och med dem exporterade han timmer, koppar, tjära, ibland också stångjärn från Forsmark, till Rouen, La Rochelle och Bordeaux. De återvände till Stockholm med viner, konjak, salt och galanterivaror. En av kunderna var drottning Kristina, och när hon abdikerat var det med »Fortuna« hennes konstsamling skeppades iväg från Stockholm i augusti 1653.

Claude Roquette Hägerstierna var en av de många framgångsrika hugenotter som kom till Stockholm från Frankrike på 1630-talet. Hugenotter kallades kalvinisterna i Frankrike. De var tidvis svårt förföljda av både den franska staten och den katolska kyrkan, och därför skedde en stor emigration till länder som Holland, England och Sverige. Hugenotternas trosriktning var den kalvinistiska eller reformerta, vilket innebar att de höll fast vid den speciella form av protestantism som präglats av reformatorn Jean Calvin. Denne hade själv tvingats fly från Frankrike till Schweiz 1534. Ordet hugenott tros ha att göra med det schweiziska ordet för edförbund, »Eidgenoss«. Kavinisterna mål var att leva enkelt och utan överdrifter. Det finns inget bevarat porträtt av Claude med troligtvis var han klädd ungefär som sin vän Louis de Geer. I enkla svarta kläder utan den lyx som han själv sålde.

Kalvinisterna i Stockholm höll ihop och hade en icke officiell församling då det egentligen inte heller i Sverige var accepterat att vara annat än protestant. Församlingen höll hemliga gudstjänster i bland annat Claudes hem på Österlånggatan ( som låg i närheten av Järntorget men nu är ersatt). Många i församlingen var framgångsrika och många byggde palats på Södermalm men det fanns också fattiga som fick hjälp inom församlingen. Även Claude hade från 1650 en bostad på Södermalm - en malmgård som låg på Hornsgatan i kvarteret Gropen alldeles i närheten av dagens Mariatorget.

Många av Claudes både privata och affärsbrev finns bevarade i de la Gardie arkivet på Lunds universitet.
------------------------------------------------------------------

Rapport från 1600-talet - Populär Historia

Nästa nummer » · Extramaterial till Populär Historia ». Kundtjänst .... dotter till den förmögne fransmannen Claude Rocquette, adlad Hägerstierna. ...

www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1060 - Cachad - Liknande

Adlercrona - Wikipedia

Denna Magdeleine Moayel, halvsyster till Gilles de Flon (d.ä.) gifte sig med ännu en invandrad fransman Claude Rocquette, adlad Hägerstierna (nr. 652). ...

sv.wikipedia.org/wiki/Adlercrona - Cachad - Liknande

++++++++++++++++++++++++++++++++

http://web.telia.com/~u90403760/handelsflottan2.htm

--------------------------------------------------------------

(.....) I Stockholm fanns ännu ett annat skeppskompani, Stockholms lilla skepsbyggnadskompani, ägare av åtminstone tre stora skepp, För­gylte Solen, Halve Månen och Fortuna, samt några smärre.2)

De flesta delägarne i dessa skeppskompanier sysslade emellertid även med privata rederiaffärer. Bland Stockholms största skepps­redare under dessa år märkas sålunda Niclas Keder, Henrik och Pet­ter Thun (den förre 1672 adlad Rosenström), Joachim Pötter (1668 adlad Lilljenhoff), Olof Håkansson, Anders Olderman, Petter Ver­beck, bröderna Johan och Arnold van der Hagen, bröderna Abra­ham och Jakob Momma (1669 adlade Reenstierna), Abraham och Isak Kock (1667 adlade Cronström) samt Börje Cronberg.- i unge­fär nu nämnd oräning. Bland stockholmsredare i andra ledet kunna nämnas f. d. skepparen Didrik Dragendouf, köpmännen Claude Ro­quette-Hägerstierna och Henrik Lohe, skeppsbyggmästaren Francis Sheldon, generaltullförvaltaren Vilhelm Drakenhielm, köpmansän­korna Margareta Strangh och Debora von Ruiffs, vidare brukspatro­nen och handelsmannen David Leyel, köpmännen Olof Trummel, Hans Focken, Adam Radau, Jakob Sempel och Olof Gråå samt slut­ligen bruksägarne Laurent och Gerhard de Geer. För övrigt torde det ej ha funnits någon enda mera betydande köpman i Stockholm, som ej skaffade sig en eller annan fartygspart. Även den adliga hu­vudstadsbyråkratien deltog med stort intresse i tonnagespekulatio­nerna. En och annan medlem av högadeln hade likaså egna skutor. Rikskanslern M. G. De la Gardie t. ex. var vid denna tid ensam ägare till tre små fartyg, Vita Svan, Hapsal och Wurmb, och något senare lät han på Kronans varv i Göteborg bygga ytterligare tvenne, Göte­borg och Gröne Jägaren. (....)

FINNNS MER ATT LÄSA! Se web-adress ovan...

+++++++++++++++++++++++++++++++++++

http://www.clio.se/cgi-bin/db2www/clio_v2/info/main?artnr=9224&view=1.

------------------------------

Bokinformation

« Tillbaka

Hugenotternas värld

Från religionskrigens Frankrike till skeppsbroadelns Stockholm

Fredric Bedoire

Albert Bonniers förlag

Inbunden, 350 sidor, Rikt ill. i sv/v

Ämnesområde: Svensk historia

»Fredric Bedoire lotsar läsaren säkert genom de blodiga franska hugenottkrigen under 1500-talets senare hälft och för historien vidare fram till Sverige under 1600- och 1700-talen. Boken är mycket välskriven och ger mersmak«

Bo Eriksson, Dagen

»En lärd och briljant bok«

Svenska Dagbladet

Då man tar ett steg in i Hugenotternas värld, hamnar man inte i något okänt, utan man kliver rakt in i den svenska historien. Hur många vet att de uppländska järnbruken utgår från kalvinska idealsamhällen, som var en följd av religionskrigen i 1500-talets Frankrike, och att många valloner var hugenotter? Eller att Stockholms skeppsbroadel i hög utsträckning utgjordes av denna grupp protestanter? Eller att hugenotterna ansåg sig vara skyldiga att förmera sitt pund och därigenom bidrog till att lägga grunden till den svenska kapitalismen?

Fredric Bedoire är professor i arkitekturhistoria och har skrivit många uppmärksammade och kritikerrosade böcker, däribland den Augustnominerade Guldåldern samt Svenska slott och herrgårdar. Den välskrivna Hugenotternas värld omfattar såväl kultur- och arkitekturhistoria, som religions- och företagshistoria. Allt detta väver författaren samman till en vacker väl sammanhängande gobeläng.

Bo Grandien har läst boken:

Tre skepp hade han, den stockholmske köpmannen Claude Roquette, adlad Hägerstierna. De hette »Kung David«, »Fortuna« och »Duvan«, och med dem exporterade han timmer, koppar, tjära, ibland också stångjärn från Forsmark, till Rouen, La Rochelle och Bordeaux. De återvände till Stockholm med viner, konjak, salt och galanterivaror. En av kunderna var drottning Kristina, och när hon abdikerat var det med »Fortuna« hennes konstsamling skeppades iväg från Stockholm i augusti 1653.

Claude Roquette Hägerstierna var en av de många framgångsrika hugenotter som kom till Stockholm från Frankrike på 1640-talet. Hugenotter kallades protestanterna i Frankrike. De var tidvis svårt förföljda av både den franska staten och den katolska kyrkan, och därför skedde en stor emigration till länder som Holland, England och Sverige. Hugenotternas trosriktning var den kalvinistiska eller reformerta, vilket innebar att de höll fast vid den speciella form av protestantism som präglats av reformatorn Jean Calvin. Denne hade själv tvingats fly från Frankrike till Schweiz 1534. Ordet hugenott tros ha att göra med det schweiziska ordet för edförbund, »Eidgenoss«.

Calvins lära byggde i allt på Guds ord som de var skrivna i Bibeln. Den var sträng och krävde hög moral och fullgörande av plikter som välgörenhet och social omsorg. De troende ansågs vara utvalda av Gud, »predestinerade«, och därför hade större skyldighet än andra att förvalta och förmera sitt pund. Detta i förening med att rörelsen främst spreds bland borgerskapet skapade en så dynamisk entreprenör- och företagaranda, att kalvinismen kommit att betecknas som en av rötterna till den moderna kapitalismen och industrialismen.

Det är också en av poängerna i den stora rundmålning av kalvinisternas insatser i Sverige som Fredric Bedoire har åstadkommit i sin nya och välskrivna bok, Hugenotternas värld, med underrubriken Från religionskrigens Frankrike till Skeppsbroadelns Stockholm. Boken är en blandning av kulturhistoria, ekonomisk historia, konsthistoria, kyrkohistoria och inte minst personhistoria. Alla inblandade − och det är ett myller av sådana − presenteras med teckning av bakgrund, karriär, ställning, giftermål och släktförbindelser.

Bedoire, professor i arkitekturhistoria vid Konsthögskolan i Stockholm, är själv ättling till en hugenott, Jean Bedoire, som omkring 1670 vid unga år anlände till Stockholm från Frankrike för att söka sig en säkrare framtid i ett icke-katolskt land. Han kom som representant för det franska Compagnie du Nord men gjorde snart sitt första lyckokast på egen hand som importör av allongeperuker, tidens stora nymodighet. I Sverige grundade han en dynasti. Sonen Jean Bedoire den yngre blev frihetstidens största kapitalist med stor bankirrörelse. 1740 svarade klanen för en fjärdedel av huvudstadens export.

Men det är inte bara hugenotterna och deras insatser som behandlas. Bedoire konstaterar att Sverige blev fosterland för tre slag av kalvinister. Först kom vallonerna från Vallonien, det industrialiserade gränslandet mellan Frankrike och nuvarande Belgien. Dit hade Calvins lära spridits tidigt, och förföljelserna började redan på 1540-talet. Bland de första vallonerna i Sverige omkring sekelskiftet 1600 var bröderna Willem och Hubert de Besche, och omkring 1620 organiserades den stora invandringen av vallonska yrkesmän för att förbättra bergsbruket: kolare, smeder, masmästare och hantverkare.

Den andra gruppen invandrade kalvinister var köpmän från det reformerta Holland. De var inte flyktingar utan inkallade för att rusta upp handel och industri. De bosatte sig i Stockholm, Norrköping och Göteborg, och det främsta exemplet var storföretagaren Louis de Geer, enligt Bedoire den som mer än någon annan i 1600-talets Europa förenade kalvinistisk etik med kapitalism och entreprenörsanda.

Han lånade tidigt ut pengar till svenska staten, bl. a. för betalningen av Älvsborgs lösen, och fick arrende på kronans kanonbruk i Finspång liksom järnbruken Lövsta, Österby och Gimo 1627, samma år som han flyttade till Sverige och blev svensk medborgare.

Den tredje gruppen var slutligen de franska hugenotterna som kom främst under drottning Kristinas tid och ofta handplockades till hovet och kretsen kring detta. Men som Bedoire påpekar fanns det inga klara gränser mellan grupperna. Många valloner var hugenotter och många av de invandrade holländarna hade en bakgrund som landsflyktiga fransmän.

Det förbluffande i Fredric Bedoires högintressanta och medryckande bok är mängden av sedermera välkända personer som fanns bland dessa reformerta invandrare eller kom att härstamma från dem. Ta ur högen namn som bröderna Momma (adlade Reenstierna), arkitekterna Simon och Jean De la Vallée och Carl Hårleman, konstnärerna Nicolas Vallari, Martin Mijtens och Pierre Signac, släkterna van der Noot (van der Nootska palatset), af Petersens (Eriksvik), Jennings (Forsmark m.m.), Grill (Ostindiska kompaniet), Arfwedson, Pasch etc, etc. Tillsammans bidrog de till att sätta en guldkant på Sverige.

Men av Jean Bedoire den yngres väldiga förmögenhet återstår intet. Det enda ättlingen Fredric har kvar är bultlåset till familjens kassakista.

Bo Grandien,

professor i konstvetenskap

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

http://www.svenskaakademien.se/web/98d06262-aaf9-4b61-9215-f7a13dd8....

----------------------------------------------

(........) Ett tidigt svärmeri hade inte lett vidare, men sommaren 1662 var det dags för giftermål. Den sjuttonåriga bru­den Christina Hägerstierna var dotter till den förmögne franske immigranten Claude Rocquette, adlad Hägerstierna. Den skuld Johan hade ådragit sig redan i Saumur reglerades nu av svärfadern. Johan tog avsked från sin kammarherretjänst, men han lämnade inte helt offentligheten. Under några år var han kommissarie i reduktionskollegium och valdes senare av ridderskapet till bankofullmäktig. Dessemellan hade han utnämnts till resident eller sändebud i Frankrike, och under de två åren i Paris beviljades han en rad audienser hos Ludvig XIV.

I maj 1692 nämns för första gången, att Johans hustru är sjuk, och ett år senare avlider hon. Det dröjer inte fullt ett år, innan han gifter sig på nytt, denna gång med en ofrälse, jungfru Sara Andersdotter Svebelia, som var släkt med ärkebiskopen Olof Svebelius. Bara ett par år senare, i januari 1697, dog han 67 år gammal. (.....)

++++++++++++++++++

hela texten.... se nedan.....

-----------------------------------

Information

Akademien

Historia

De Aderton

Ledamotsregister

Organisation

Sammankomster

Enskilda sammankomster

Högtidssammankomsten

Högtidssammankomst 2009

Högtidssammankomst 2008

Högtidssammankomst 2007

Högtidssammankomst 2006

Högtidssammankomst 2005

Högtidssammankomst 2004

Högtidssammankomst 2003

Högtidssammankomst 2002

Högtidssammankomst 2001

Lokaler

Projekt

Priser

Filmen om Svenska Akademien

Publikationer

Svenska språket

Nobelpriset i litteratur

Nobelbiblioteket

Almanackan Hem » Akademien » Sammankomster » Högtidssammankomsten » Högtidssammankomst 2003 » Herr Allén

Johan Ekeblad

Ur minnesteckning av herr Allén

Johan Ekeblad, berömd för sin brevkonst, var född trehundra år före mig. Efter att i decennier ha umgåtts med honom genom hans verk har jag kommit att betrakta honom som en förtrogen. Här antar jag emellertid skepnaden av minnestecknare.

Han levde i en tid, som i många stycken skilde sig från vår. I ett brev sommaren 1652 sammanfattade han läget i Stockholm genom att notera, att åtta riksråd hade dött under det senaste halvåret. Våren efter rapporterade han lakoniskt: ”Eljest dör här vackert i staden, besynnerligen på malmarna.”

Själv var han flera gånger nära döden. När han försommaren 1655 lämnade Sverige som deltagare i Christer Bondes ambassad till Cromwell, skedde överfarten med ett läckande skepp. Dessutom råkade man ut för storm och fick söka nödhamn. Där skaffade skepparen en säck med myror, som han släppte utanpå skeppet, varvid de kröp in i maskhålen och skeppet blev tätt – tills vidare.

Liksom sin bror Claes deltog han i slaget vid Warszawa i juli 1656: ”Den 17 träffade husarerna på oss, och blev min häst undan mig skjuten med stycke.” I samma månad utbröt en smittosam sjukdom i hären. Johan blev själv allvarligt sjuk, och hans bror dog och begravdes.

Gud var en ständigt åberopad instans. Samtidigt var katolikerna fiender, och katolsk betydde ’tokig’. Under och järtecken var allvarliga ting och Nostradamus profet. Boksynthet var en bristvara. Hästen och båten höll landet i gång, men krig och umbäranden var normaltillståndet. Brand och stöld kom tätt. Grymhet som rådbråkning var legaliserad, och offentliga avrättningar var ett folknöje. Djurhetsningar ingick också i underhållningen. Folk slogs eller duellerade oupphörligt, och den s.k. äran stod alltid på spel. Så exempelvis den dag 1651, då överstelöjtnant Joakim Eden lät slå Mårten Rosenstierna en örfil genom sin lakej. Denna oerhörda nesa försökte Rosenstierna hämnas i en duell, men det var i motsats till litteraturens Onegin han själv som blev skjuten.

Ståndsskillnaderna var väldiga och självklara. Gods i stora mängder förlänades adeln, och rika gåvor gavs till främmande sändebud. Johan rapporterar om att guldkedjor delas ut, ”så att många främmande hava sig förundrat däröver, varifrån dock så många guldkedjor komma månde, och sagt att de visst måste så dom”.

I modet var det noga med att ha koll på spetsarna. Att färga håret var inte heller något främmande: ”Plus så skola I veta att Hans Wrangels hår, som tillförne var rött, är nu blivet sådan färg som mitt igenom konst.” Johans hår var kastanjebrunt.

Vi skall inte förhäva oss, vi som dagligen hör om rånare, mördare, väskryckare, mobbare, misshandlare, förfalskare, hackare och många andra med benämningar på -are, men låt oss ändå konstatera, att åtskilligt trots allt känns avlägset och främmande.

Hur såg då Johan Ekeblad på sig själv i den omgivning han skildrar? Han har författat ett självporträtt, där han beskriver både sitt yttre och sitt inre. Det är med all säkerhet tillkommet 1661, då författaren hade hunnit bli 32 år och kunnat samla åtskillig erfarenhet både inom och utom landet. Så vitt man kan döma av det stora bevarade materialet, är det en förbluffande klarsynt självbild han ger.

Han sätter sig framför en spegel och redovisar vad han ser. Ögonen är blå, hakan något lång osv., ”men minen är något gemen och prometterar ingen stor lycka utan uppriktighet, som de ha sagt mig som förstå sig på att döma av fysionomien”. Han kan berömma sig av ”tämlig stor styrka och i synnerhet en god disposition till allehanda exercitier och språk,” skriver han, ”så att jag inte har gett många av mina gelikar efter uti det som inklinationen har dragit mig att mest lägga mig på”.

Så vänder han sig från spegeln för att skriva om humöret. Han säger sig vara envis och frihetsälskande. Han säger sig också vara amorös men så timid hos kvinnor, att han inte har någon framgång hos dem. ”Jag är helt sekret när någon förtror mig något, som kan skada eller gagna honom, men det som allena är lustigt att höra och inte toucherar någon gör jag ingen difficultet att säga ut.” Han slutar sitt självporträtt med en distinkt mening: ”Hos stora herrar och de som är mer än jag går jag helt nödigt.”

Johan Ekeblad föddes i juli 1629 som son till den litterärt och religiöst starkt intresserade översten Christoffer Johansson Ekeblad och hans hustru Brita Uggla. Fadern hade introducerats på riddarhuset 1625. Johans son Claes (den äldre) blev 1719 greve. Dennes son var den be­kante hattpolitikern Claes (den yngre), som blev en av de fem första ledamöter drottning Lovisa Ulrika 1753 valde till sin nybildade vitterhetsakademi. Ättens huvudsäte var Stola, som ligger i närheten av Läckö.

Redan från sexårsåldern sändes Johan till släktingar för att lära sig läsa och skriva. Senare följde han sin far till Tyskland, där han deponerades, dvs. upptogs som student, vid universitetet i Frankfurt an der Oder. Undervisningen gällde exercitier som instrumentalmusik, dans, fäktning, räkning och skrivning. Sexton år gammal kom han hem från Tyskland. Året därpå deltog han i Magnus Gabriel De la Gardies stora ambassad till Frankrike och tog sig vidare med ett par kamrater till det protestantiska Saumur vid Loire för fortsatt undervisning i exercitier.

Hösten 1649 antogs han till hovjunker hos drottning Kristina, och han förblev i hennes tjänst till abdikationen i juni 1654. Året innan hade han befordrats till hennes ”hovmästare så mycket som maître d’hôtel på fransyska, ty hela hovet var då på fransyskt maner”.

Han talade gärna om ”den äran till att tjäna en sådan heroisk och brav princesse som vår drottning är”. Och han prisar hennes kurage den gång hon föll i vattnet tillsammans med amiralen Herman Fleming vid ett besök på Skeppsholmen. ”När hon hade bytt om kläder och kom hem igen, var hon så lustig och sade, att det var henne till stor fördel att hon var van att dricka vatten (förty hon dricker aldrig annat som vatten), oansett det var något salt och beckot. Men Flemingen, sade hon, som var allena van att dricka öl och vin, han var där värre an.”

Efter abdikationen, som han utförligt har skildrat i brev från Uppsala, och den åtföljande konverteringen låter det annorlunda. Händelsen var en genomgripande upplevelse för honom och visar på ett bestämt ställningstagande. ”Skulle jag ha kunnat tro det av henne, sedan jag av hennes mun så ofta hört hade, att en människas ära är så hårt ihop knuten med den religionen en människa är född uti.”

En tid senare förordnades han till kammarherre hos Karl X Gustafs gemål Hedvig Eleonora. Han upplevde kungens död i Göteborg 1660 och drog på våren med likföljet till Stockholm.

Ett tidigt svärmeri hade inte lett vidare, men sommaren 1662 var det dags för giftermål. Den sjuttonåriga bru­den Christina Hägerstierna var dotter till den förmögne franske immigranten Claude Rocquette, adlad Hägerstierna. Den skuld Johan hade ådragit sig redan i Saumur reglerades nu av svärfadern. Johan tog avsked från sin kammarherretjänst, men han lämnade inte helt offentligheten. Under några år var han kommissarie i reduktionskollegium och valdes senare av ridderskapet till bankofullmäktig. Dessemellan hade han utnämnts till resident eller sändebud i Frankrike, och under de två åren i Paris beviljades han en rad audienser hos Ludvig XIV.

I maj 1692 nämns för första gången, att Johans hustru är sjuk, och ett år senare avlider hon. Det dröjer inte fullt ett år, innan han gifter sig på nytt, denna gång med en ofrälse, jungfru Sara Andersdotter Svebelia, som var släkt med ärkebiskopen Olof Svebelius. Bara ett par år senare, i januari 1697, dog han 67 år gammal.

Johan Ekeblad var en beläst man. Av hans anteckningar, avskrifter, utdrag, bokförteckningar och översättningar framgår, att hans intresse omfattade både den äldre, inte minst den antika, och den samtida litteraturen. I en lista över skrifter och författare på olika språk, särskilt franska men också latin, italienska, holländska, tyska, engelska och svenska, nämner han exempelvis Juvenalis, Ovidius, Vergilius, Tacitus, Plutarkos, Boccaccio, Descartes, Montaigne, Corneille, Rabelais, Thomas Hobbes, Cervantes’ Don Quijote, Cats’ emblem och Stiernhielms Hercules. Det tillkommer poesisamlingar på flera språk, en fransk historia, skrifter om parlamentarismen, en tysk bibel, en svensk lagbok, ordböcker, grammatikor och dessutom egna översättningar av Senecas epistlar, av Guarinis Il pastor fido och av franska visor. I sina brev citerar han inte sällan de nämnda storheterna och andra, t.ex. Salomo, Sokrates, Livius och Opitz. Man kan lugnt konstatera, att Johan Ekeblad hade en gedigen bildning av europeiskt snitt.

Genom sina befattningar vid Kristinas hov hade han alla möjligheter att leva med i kulturlivet. Han rapporterar ofta om arrangemang som baletter, banketter och musikframträdanden, bland annat av italienska kastratsångare. Inte minst fick han uppleva Stiernhielm, som ju bland annat skrev kartell, textunderlag, till flera baletter. Och åtskilliga år före den första tryckta upplagan av Hercules kom Johan i kontakt med dikten. Hans brev rymmer både kommentarer, citat och travestier. I ett brev till fadern i maj 1658 bilägger han en senare version: ”Stiernhielms vers följa ock med, som nu mäkta förbättrade äro och kunna med skäl kallas sköna.”

Vid ett besök på Stifts- och Landsbiblioteket i Skara fick jag tillfälle att se bevarade böcker från Stola. En skrift som tilldrog sig min uppmärksamhet hade namnet Johan Ekeblad tryckt med stora bokstäver på pärmens framsida. Boken visade sig vara La retorica delle puttane av Pallavicino. Denna skrift, vars titel betyder ’skökornas retorik’, tillhör dem som Stiernhielm låter fru Lusta nämna i Hercules. Som Mats Malm har utrett är den en skoningslös kritik av dem som använder ett på falska grunder förledande språk, och den blir som sådan ett led i den för Stiernhielm fundamentala språkliga diskussionen i dikten. Det var med en särskild känsla jag höll boken i handen och långsamt ställde tillbaka den på hyllan.

Johan Ekeblads brev intar en framskjuten plats i den svenska brevtraditionen. De har prisats av en rad olika bedömare från Johan Nordström till Stina Hansson. Gunnar Ekelöf associerade till dem vid läsningen av den samtida Mme de Sévigné. Bengt Hildebrand har kallat Ekeblad ”en av den svenska epistolärlitteraturens främste”. När Claes-Göran Holmberg vid millennieskiftet skulle ange de fem bästa svenska brevskrivarna, tog han upp Strindberg, Tegnér, Kellgren, Ekeblad och Leopold.

En förebild för Johans brevstil är tydligt nog faderns eget skrivsätt: ”Farkär har jag vet inte vad för en facilitet till att säga det han vill genom skrivande, att jag förundrar mig däröver och kan inte begripa, varuti den flytande stilen egentligen består.”

Johans egen läggning har ändå varit avgörande. Han är själv rätt ofta inne på den omedelbarhet, det impressionistiska skrivsätt, som i så hög grad präglar hans författarskap: ”Så länge det står på, så har jag tankarna så stadigt på den jag skriver till, så att jag inte kan förhindra mig till att sätta på papperet det första som kommer mig i hågen.”

I linje med detta ligger, att Johan betraktar det täta brevskrivandet som ett slags samvaro och ofta använder benämningarna konversation och samtal. Detta står i samklang med en fransk tendens i tiden.

Med en sådan inställning ligger det nära till hands att parodiera den gängse, hårt bundna brevnormen, kodifierad i brevställare. Det gör han också på punkt efter punkt i ett träffande brev till sin far. Enligt min tanke innebär frigörelsen från den stela normen snarare ett slags förlösning än ett normbyte: hans naturliga fallenhet får genomslag. Den kom till uttryck redan när han kände sig bunden av normen, fast givetvis inom snävare ramar.

Johans starka internationella orientering gör det helt naturligt att också räkna med ett utländskt inflytande på hans stil. Särskilt intressant i det sammanhanget är, att han tar upp en volym med valda brev av Guez de Balzac i sin bokförteckning. Men även Voiture, den andre ledande brevskrivaren i Frankrike, har nog spelat in med sin kvicka stil. När det gäller intryck utifrån nämner emellertid Johan själv med särskilt eftertryck Montaigne, författaren med den fria och ironiskt skeptiska stilen. Han säger att essäerna är helt i hans smak och att han har läst dem mer än tjugo gånger.

Den för barocken utmärkande ornamentiken finns i någon mån hos Johan men förknippas gärna med hans ofta märkbara självironi. När han i ett brev formulerar sig litet utstuderat, tillägger han genast: ”All denna omsväven är så mycket att säga att hon dog i kopporna, och det hade varit nog av. Det andra är allenast till att låta se min vältalenhet uti pennan.”

Kurt Johannesson har framhållit Johans betydelse som förmedlare i 1600-talets Sverige av den franska visan – kärleksvisan, dryckesvisan, den politiska visan – med dess elegans och dekadens och dess anknytning till dansanta melodityper. Detta visintresse var inte begränsat till franska. Vid ett tillfälle citerar Johan i ett brev till sin bror en ny, frigjord visa som är i svang och tillägger: ”Melodien är på en saraband som heter La couronne och är visan gjord av Erik Leijonhufvud och tämlig vacker, allenast materian tjänar intet för Er.” När han förtecknar sina böcker tar han också upp en tysk visbok med noter. Och han hade en gitarr.

Av Johans hand har bevarats i runt tal 750 brev på svenska. Till det kommer omkring 400 sidor översättningar och nästan lika mycket annan text, däribland självbiografi, dagboksanteckningar och testamente. Det första dokumentet är från 1639 och det sista från 1696. Bland alla dessa texter finns det ett stycke elegant och galant kortprosa på självbiografiskt underlag, säkerligen skrivet i mitten på 1660-talet och därigenom intressant också för litteraturhistorien. Det handlar om när Balke, jämför Ekeblad, nyligen gift med Stacrin, jämför Christina, reser till Talso, jämför Stola, och strax före hemkomsten sent på natten träffar gamla bekanta som deltar i en fest. De två bästa kvinnliga vännerna har gått till sängs och somnat, men det hindrar inte Balke att lista sig in till dem i sovrummet etc.

Också språkvetenskapen hyser stort intresse för Johan Ekeblads brev, och de har utnyttjats som material av flera forskare. I Svenska Akademiens ordbok är breven en ofta citerad källa. Intresset minskar inte av att hans språkliga medvetenhet tar sig mångahanda uttryck. Vid ett par tillfällen ändrar han t.ex. med förvånansvärd konsekvens sin stavning i ett läge där någon fast norm inte var etablerad. Rätt som det är kommenterar han sin egen text på metaspråkligt vis, här i ett brev från Kalmar: ”Igår voro vi samtligen (det var ett vackert ord samtligen) hos presidenten Christoffer Grubbe här i staden.”

Johan har många förstabelägg på ord i svenskan. Till dem hör apropå ’lägligt’ och alias ’annars kallad’, däka ’flicka’ och rolighet ’förlustelse’. Åtskilliga har naturligt nog fransk bakgrund men ingalunda alla. Gång efter annan är dessa belägg många år äldre än vad andra texter har gett.

Ofta underhåller han med ordlekar. Ett särskilt nöje tror jag det måste ha berett honom att konstruera pronomenföljden i den mening där han berättar, att Sven Uggla ”sin fordran hos sekreteraren Stiernhöök lämnade, att han honom henne Hennes Majestät förebringa skall”.

I hans stil ingår också att utnyttja ordstäv av olika slag. Med fullt kontrollerad blygsamhet skriver han 1653 om nyordningen vid hovet: ”Så äro ock 4 stycken skänkjunkrar, som skola skänka för Hennes Majestät, nämligen Gustaf Duwalt, Schwerin som var försnidare, Harald Oxe och jag sedan, sade hunden.”

Vi skall inte förtiga, att han kunde vara drastisk i sina formuleringar. Hovfolket hade gång efter annan svårt att få ut sin lön, och den ansvarige, som var rikskammarrådet Conrad Falkenberg, var föga älskad: ”De uti kammaren hava tagit sig ett ordspråk, att Gud måtte bevara dom från 3 ting som begynnas på f, nämligen för Falkenberg, Fanen och Fiskalen.”

Sammantaget har jag samma uppfattning som den Sten Lindroth har givit uttryck åt, nämligen att Johan Ekeblad ingalunda var en okomplicerad författare. Särskilt har jag pekat på de livgivande spänningarna mellan olika poler som gammalt och nytt, materiellt och andligt, urbant och rustikt, uppsluppet och allvarligt, inhemskt och utländskt liksom på hans samtidigt omedelbara och medvetna stilkonst.

Slutligen, till den verkan det hava kan, en gärd av tacksamhet till Axel Oxenstierna, som genom att i rättan tid initiera postverket skapade en gynnsam betingelse för denna brevskatt, Ekeblads epistlar.

15 Rochet / Rochette / Roschet / Roschette / Roquette / Rochet / Rochette / Roschet / Roschette / Roquette « skrivet: 2014-05-18, 10:23 » I mitt sökande efter Peter Rochet (Rochette / Roschet / Roschette / Roquette), så fann jag många uppgifter om Claude Rocquette, adlad Hägerstierna och hans möjliga släktingar som inte blev adlade. Peter Rochet samarbetade med personer gör det sannolikt att ha är släkt med Hubert de Besches hustru Maria Rochet och hennes broder Claude Rocquette, adlad Hägerstierna

Om den introducerade adelssläkten Hägerstierna, se http://aforum.genealogi.se/discus/messages/576/37913.html?1400403900

Hägerstierna nr 652

Adliga ätten Hägerstierna nr 652 ?

Claude Rocquette, adlad Hägerstierna, till Hällabäck i Burseryds socken, Jönköpings län, Stjärneborg i Släps socken, Hallands län, Mauritsberg i Östra Husbysn Östergötlands län, Tranbygge i Västra Ryds socken, Uppsala län samt Bohult. Född i Languedoc i Frankrike. Inkom till Sverige och blev först drottning Christinas hovskräddare och sedan 1645-08-23 hennes hovköpman, för att sälja till hovet allehanda kramgods. Borgare och handelsman i Stockholm. Adlad 1654-06-02 (introd. 1660 under nr 652 ). Död 1682-08-08 (1681-08-08 enl. vapnet i Västra Ryds kyrka )1 i Stockholm utan söner och slöt således själv sin adliga ätt samt begraven i Ryds kyrka Uppsala län. 'Han gjorde kronan ansenliga försträckningar och blev därför adlad, varande han samt Carl Beckerfelt, Johan von Thier och Jakob Lithman de sista, som drottning Christina vid sin avgång från regeringen upphöjde i adligt stånd.'. Gift med Magdalena Moijal, död 1685, enda dotter av Jean Moijal från Languedoc och Maria de Besche i hennes 2:a gifte samt änka efter Jean de Flon, som var farfar till kommissarien Johan de Flon, adlad Adlercrona.

Barn: . Magdalena Hägerstierna, döpt 1642-08-19 i Stockholm. . Maria Hägerstierna, till Limsta i Kila socken, Västmanlands län, vilket hon 1686 lät bebygga till säteri. Döpt 1644-03-29 i Stockholm. Gift där 1662-07-13 med generalmajoren Tomas von der Noth, friherre von der Noth, död 1677. . Christina Hägerstierna, till Mauritsberg. Född 1646, död 1693. Gift 1662-08-12 1 Stockholm Nikolai förs. i Stockholm med envoyén Johan Ekeblad, i hans 1:a gifte, född 1629, död 1697.

Källa: Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor. 1925-36.

Källa: Adelsvapen Hägerstierna nr 652 --------------------------------------------------

NN Rocquette. Tavla 1

Gift.   .   

Claude Rocquette Hägerstierna. (SoH1976)  

Marie Rocquette. Tavla 1 Född 1591 i Languedoc, Frankrike.

Död 3 januari 1648.  Gift med Hubert de Besche.  Tavla 1 Slottsbyggmästare och Brukspatron.  

Född 1582.  

Död 1658.  

Inkallades till Sverige av Carl IX och var från 1613 byggmästare på Stockholms slott. 1613-19 uppförde han Tyska kyrkans torn i Stockholm vilket förstördes av eld 1878. Han införde i Sverige styckgjutarkonsten och anlade järn. och mässingsverk.  

Barn:  1. Katarina de Besche.  Tavla 1 Född 1616.  

Död 13 juni 1686 i Wittvik, Tryserum (Smål). Gift 1638 med Henrik de Trij(de Try).  Tavla 1 Industriledare, Brukspatron.  

Född i Liége, Belgien.  

Död 13 oktober 1669 i Gusums bruk, Ringarum (Östergötland).  

Född något av åren kring sekelskiftet 1500-1600, anges på sitt porträtt vara född 1601 men uppgift saknas varifrån detta årtal kommer. (SoH1976:3, s134).  Är 1630 myntsmed i Nyköping. Trots att myntverket läggs ned stannar han kvar i staden till 1636, då han flyttar till Norrköping. Han är redan före 1630 gift, men hustrun avlider troligen omkring 1636, varefter Henrich under 1630-talets senare del gifter om sig med Catharina de Besche. Genom hennes släkt erhåller han anställning som arbetsledare vid industrierna i Norrköping. Därmed påbörjas en karriär som industrimagnat och brukspatron. Henrich grundar Gusums bruk 1652 och blir medintressent vid tillkomsten av Överums och Ankarsrums bruk 1655. Han bor kvar i Norrköping till 1661, då han flyttar till Gusum. Där avlider han 13/10 1669. Jordfästning äger rum i Sankt Olai församling i Norrköping 7/12 1669. (Vallonsläkter under 1600-talet; Kjell Lindblom).  

Barn:

Dotter . Begravd 12 december 1641.  

Död 1641.  

Hubert de Trij. Kornett.

Begravd 8 januari 1654. 

Dotter . Begravd 6 augusti 1654.

Död 1654.  

Peter de Trij. Tavla 1 Brukspatron på Överums bruk.

Född 1639 i Norrköping.  

Död 1699 i Överum, Lofta (Smål).  

Sin ungdom tillbringar han vid Gusum, där han tidigt blir arbetsledare. Parallellt med sin verksamhet vid bruket upptas han till borgare i Söderköping 1664. I Gusum förälskar han sig i dottern till en av de vid bruket anställda arbetarna. Trots föräldrarnas motstånd mot mesalliansen gifter han sig 1668 med Elisabeth Noé. Bröllopet leder till en total brytning med familjen och Peter görs arvslös. Samma höst anställs Peter av sin morbror Gillis de Besche som skrivare vid Överums bruk. Han avancerar till förvaltare och köper 3/6 1672 tre fjärdedelar av bruket. Den återstående fjärdedelen ägs av morbrodern. Vid Överum kommer Peter att bli verksam till sin bortgång 1699. (Vallonsläkter under 1600-talet;Kjell Lindblom).  

Henrik de Trij. Bruksinspektör.

Född 1642.  

Död 24 april 1708 i Risinge (Östg).  

(SoH1976) vid faderns död 1669 inträder han som medhjälpare till modern i skötseln av bruksrörelsen. Henrik ägnar i första hand sina krafter åt Ankarsrums bruk, där han är förvaltare och delägare fram till 1679, då han flyttar till Tryserums sn. År 1691 blir Henrik bruksinspektör vid Finspång. Den 26/4 samma år äktar han sin betydligt yngre syssling Maria Fosti i Hedvigs kyrka i Norrköping. Hans mor, Catharina de Besche, har avlidit fem år tidigare. Om hon varit i livet skulle hon säkert ha ogillat även detta äktenskap, eftersom också släkten Fosti från början var en arbetarsläkt i Sverige. Henrik avlider 24/4 1708 i Risinge sn. Hustrun gifter om sig och slutar sina dagar 1750 i Tryserum sn. (Vallonsläkter under 1600-talet;Kjell Lindblom).  

Elisabet de Trij. Född 1646.

Död 26 juli 1676 i Gusums bruk, Ringarum (Östg).  

I Snällebo, Tryserum avlider en Elisabet de Trij 1718 1/12 vilken med åldersberäkning är född 1646. Kolla!!!!  

Daniel de Trij. Döpt 28 september 1650.

Begravd 16 mars 1656.  

Hubert de Trij (står de Besche!). Född 1655.

Begravd 17 maj 1692.  

Bor kvar hos sin mor till hennes död 1686. I slutet av 1680-talet blir han militär och tillhörig Norra Skånska Kavalleriregementet. Han avlider redan efter några års tjänst och jordfästs i familjegraven i Sankt Olai kyrka i Norrköping 17/5 1692. (Vallonsläkter under 1600-talet;Kjell Lindblom).  

Katarina Maria de Trij. Döpt 2 februari 1655.
Om släkten de Trij, se även http://www.litenupplaga.se/1221 ---

2. Gillis de Besche. Född 1624.

Död 1709.   

Källa: http://www.barbrobehrendtz.se/sidor/landeen/0001/6320.htm och http://www.barbrobehrendtz.se/sidor/landeen/0001/16339.htm ------------------------------------

Catharinas mor: Maria Roschuette von Hegerstern F. 1591 Languedoc, Frankrike. D. 1648 Näverkvarns Bruk, Tuna. Källa: http://www.poppyfield.se/ThomasKarlsson2d.htm ------------------------------------

NN Roquette

Född: uppskattas till mellan 1526 och 1586 

Död:

3 januari 1648    

Närstående:

Husband of NN

Father of Maria Rouchette; Claude Roquette Hägerstierna och Antoine Roquette 

Skapad av: S Åström, 1 mars 2008 Källa: NN Roquette ------------------------------------------------------

Claude Hägerstierna

Död: 1681 - Nikolai församling, Stockholms län  

Affärsman

Band 19 (1971-1973), sida 605 Meriter

Hägerstierna (Hegerstiern), Claude (före adl Roquette), död 1681 i Stockholm (själaringning i Nikolai församling 8 augusti)[1]. Avlade borgared i Stockholm 22 aug 1640, hovköpman 23 augusti 1645, adlad 2 juni 1654, ledamot av 1663 års undersökningskommission för Palmstruchska banken.

Gift senast 1640 (Helmfrid 6, s 552) med Magdalena Moyael(Moijal), död 1685 i Stockholm (själaringning i Nikolai församling 18 juli), dotter till bryggaren Jan Moyael(Moijal) och Maria de Besche.

Biografi

Hägerstierna kallas i adelsbrevet Roquette de Languedoc och härstammade sannolikt från detta sydfranska landskap. Till samma släkt hörde enligt uppgift (Köler) Hubert de Besches (bd 10) hustru Maria Rochette och hennes bror Pierre Rochet (HH 29), som från 1624 arrenderade Forsmarks bruk i Uppland tillsammans med bl a Huberts bror Gerard de Besche.

Under namnet Claude Roquette påträffas Hägerstierna tidigast i räkenskapsnotiser 5 och 25 mars 1640 från de av Hubert och hans bror Gillis de Besche ledda Nyköpingsverken (Leufstaarkivet). Den gängse uppgiften, att han skulle ha börjat sin bana i Sverige som drottning Kristinas hovskräddare, har ej kunnat verifieras och förekommer veterligen ej förrän i mitten av 1700-talet (Stiemman). Då han 1645 antogs som hovköpman, tilläts han införa och till bl a drottningen och hennes hovstat försälja allehanda slags frantzösische kramvaror och kramgods, såsom sidentyg, hattar, handskar och strumpor. Han skulle vara beredd att med tjänliga varor följa henne och hovet på resor samt låta sig sändas till Holland eller Frankrike för inköp.

Denna affärsverksamhet blev så småningom mycket betydande och utvidgades till allt fler områden. Som borgensman för stockholmsborgaren Pierre Terreau, som var gift med en dotter till Gerard de Besche, blev han på 1650-talet inblandad i det sk Ryska handelskompaniets köp av rysk rabarber för försäljning i Danzig, Hamburg, Amsterdam, Rouen och London (revisionsakt 6 april 1664 o Svea hovrätts arkiv E VI a 2 a a: 152:2, 154: 10 o 175: 12, RA). Senare var han engagerad i Sockerkompaniet (Börjeson) och Västerviks skeppskompani och hade även affärer med Tjärkompaniet, Saltkompaniet och Afrikanska kompaniet. Han kan också nämnas bland Stockholms redare, ehuru han ej tillhörde de främsta.

1653 övertog H Kroppa järnbruk i Värmland, som kommit i lägervall efter att från 1633 ha varit utarrenderat till Louis De Geer. 1654 donerades detta bruk till Hägerstierna under bergfrälsefrihet för hans stora lån till kronan. Redan 1659 sålde han det emellertid till Otto Dress (bd 11). Från 1660 finansierade Hägerstierna driften av det nyanlagda mässingsbruket Gusum i Ringarum, Ög. Det ägdes av Henrik De Try (bd 11), vars hustru var kusin till Hägerstiernas hustru och dotter till Hubert de Besche och Maria Rochette. För anskaffande av koppar till mässingstillverkningen invecklades Hägerstierna i livliga affärer med olika personer i Falun, men sedan De Try råkat i ekonomiska svårigheter, lämnade Hägerstierna Gusum. Abraham Kock, adlad Cronström (bd 9), och hans bröder samt deras svåger Jacob Momma, adlad Reenstierna, gick i borgen för De Trys skuld till honom och övertog mässingsbrukets finansiering. Omkr 1670 blev Hägerstierna medlem av det konsortium som grundade juftmakeriet (lädertillverkningen) vid Himmelstalund i Norrköping, och våren 1671 gjorde han en resa till Amsterdam för att anskaffa färger och andra förnödenheter för denna verksamhet. Sedan en annan medlem av konsortiet, kanslirådet Johan Olivecrantz, efter mitten av 1670-talet börjat alltmer ohöljt visa sin avsikt att tillvälla sig den totala ledningen, drog sig Hägerstierna emellertid tillbaka även från detta företag och överlät sin andel till Abraham Cronström.

Som ovan nämnts hade Hägerstierna redan tidigt lånat stora summor till kronan, vilket framhölls i hans adelsbrev 1654. På 1660-talet förskotterade han kostnaderna för Erik Dahlberghs teckningar till Karl X Gustavs historia. Ännu i mitten av 1700-talet hade hans arvingar ekonomiska anspråk på kronan. Även åtskilliga adelsmän och andra privatpersoner lånade pengar av Hägerstierna, vilket ibland ledde till processer. Hägerstiernas låneverksamhet resulterade i att han kom i besittning av gods i nästan alla svenska landskap. En tid skrev han sig till Hällabäck i Burseryd, Jönköpings län, och Stjärneberg i Släp, Hallands län, men dessa säterier gav han 1662 till sina döttrar som hemgift. På hans huvudbanér i Västra Ryds kyrka, Uppsala län, nämns som hans viktigaste säterier förutom Tranbygge i Västra Ryd Mauritsberg i Östra Husby, Östergötlands län, och Bohult i Lidhult, Kronobergs län. I Stockholm ägde han ett stenhus vid Österlånggatan och en malmgård vid Hornsgatan. Han ärvdes av sina två döttrar, som var gifta med generalmajoren Thomas van der Noot och residenten Johan Ekeblad. Författare Hans Gillingstam

Arkivuppgifter

Hägerstiernas konceptböcker, räkenskaper och inkommande brev i De la Gardieska samlingen, LUB (20-tal volymer). Hans brev till svärsonen Johan Ekeblad (93 stycken) och dennes maka (26 stycken) i KB. I RA brev från Hägerstierna till bl a drottning Kristina (K 90), Per Brahe (11 stycken), M G De la Gardie (10 stycken) och B Horn (Ericsbergsarkivet), i UUB till N Gyldenstolpe.

Källor och litteratur

RR juli-sept 1645, f 342v- 343, maj-juni 1654, f 777 ff, KK:s underd skr 1 dec 1752, Reduktions- o räfstemyndigheters underd skr, vol 16, f 233-36, Biographica, Handel o sjöfart, vol 42, 45, p 240, 51: Ryska kompaniet o 57, Svea hovrätts arkiv E VI a 2 a a: 164: 16, 172: 19, 177: 9, 200:1, 209:8, 226:11, 249:5 o 277:13, Likv, serie 94, Reduktionskollegiets arkiv F I, vol 62, Köpegodskontorets arkiv F VI, vol 98, Förpantningar, vol 60, nr 349, B Cronbergs saml, vol 97 o 105: Västerviks skeppskompani, Leufstaarkivet, kartong 50, P Terreaus brev till D Uttermark i Stegeborgssamlingen, RA; STb 22 aug 1640, SSA.

Adelns RiksdagsProtokoll från och med år 1719, 17 (1906), s 349 ff, 18 (1911), s 257; E Appelgren, Vallonernas namn (i968); D H T Börjeson, Stockholms segelsjöfart (1932); E W Dahlgren, Louis De Geer, 2 (1923); DGA 8 (1837), s 194, 10 (1838), s 153-56, 158; J Ekeblads bref, 2 (1915); G Ekman, Ur Storforsverkens historia (1921); E Ericsson och E Vennberg, Erik Dahlbergh (1925), s 95 f; B Fahlborg, Ett blad ur den svenska handelsflottans historia (HT 1923), s 225; K Forsberg, Gusums bruks hist 1653-1953 (1953), s 17-21; Frälsegods 1:2-3:2 (1931-47), 4 (korr i RA); Björn Helmfrid, Tiden 1568-1655 och Tiden 1655- 1719 (Norrköpings hist, 5-6, 1965-71); K-G Hildebrand, Falu stads historia till år 1687, 1-2 (1946); [C A Klingspor,] Bidrag till Upplands beskrifning (UFT 2, 1877-90); J Köler, likpredikan över Elisabeth de Besche (1700), s 62; O Mannerfelt, Släkten Ekeblad och dess samlingar på Stola (PHT 1922); A Munthe, Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet (1959); G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971), s 205; A A v Stiernman, Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel, 1 (1754), s 527; E Tegnér, De la Gardieska samlingen i Lund på Löberöd (VHAAH 32, 1895), s 51 f; G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 1661-67 (1914), s 240.

Gjorda rättelser och tillägg 1. Korrigering av tidigare uppgift, , 2014-02-17

-----------------------------------------------------------------------------

3. Hubert d.ä. de Besche. Född: 1582 Död: 1658. Industriidkare, Arkitekt

Gift med 1) Maria Roquette (Rochet), av samma släkt som ätten Hägerstierna, f. 1591 i Languedoc, d. 21 jan. 1648, 56 2/3 år gammal (begraven under samma sten som mannen); 2) Märta Fredriksdotter.

Se i övrigt, ang. de B:s första hustru, likpredikan av J. Köler 1700 över hans dotter Elisabet, gift med postförvaltaren i Norrköping Albrekt Tillman och dennes efterträdare Antoni Witten. Källa: http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17310 --------------------------------------------------------------------------

4. Gerard de Besche, f. i mars 1585 i Liége, d. 18 juni 1656 på Forsmark, Industriidkare, Arkitekt. --- köpte jämte Peter Rochet Forsmark 27 nov. 1646 och blev genom process med Rochet ensam ägare till brukspossessionen (exekution sommaren 1655). --- Under sina processer med Peter Rochet åberopade de B. i en odaterad, vid medlet av 1650-talet ingiven supplik sin trogna 46-åriga tjänst i Sverige. --- Redan 1622 byggde han jämte Velam Wervier och Peter Rochet en stångjärnshammare i Börstils socken. Denna nedlades visserligen ganska snart (1634), men dessförinnan hade de B. fastare knutits vid det uppländska bruksdistriktet. Den 15 apr. 1624 arrenderade han nämligen tillsammans med Wiliam Wervier, Evert Hoos(Hoes) och Peter Rochet för 5,771 dlr jämte särskild betalning för gärdepersedlar Forsmarks bruk samt Frösåkers och Närdinghundra härad. --- Efter åtskilliga förändringar bestod det där verksamma konsortiet av de B., Rochet, Velam Wervier och Henrik Lemmens, den sistnämnde på Gustav Adolfs befallning upptagen som bolagsman 1630. Dessa övertogo 6 okt. 1633 Västlands (Vesslands) bruk, som året förut (9 maj) utarrenderats till de B., Rochet och en tredje medintressent. Därjämte började de B. i medlet av 1630-talet bygga ett eget bruk i Berkinge, och slutligen anlade han och Rochet gemensamt Viggelsbo(Vigelsbo), liksom Berkinge beläget i samma socken som Forsmark, Valö. Lemmens var ej mindre verksam på sitt håll, han innehade redan tidigare Norrtälje gevärsfaktori och Ortala samt grundade i rask följd Åkerby bruk (1638), en ny masugn (1639) och Hillebola bruk (1640). Under sådana förhållanden kan det knappast förvåna, att konsortiet ej i längden kunde sammanhållas. Wervier utträdde 1640, övertog ensam Västland och grundade i grannskapet därav Dorkarby eller Strömsbergs bruk, medan Lemmens, som absorberades av sina övriga affärer, realiter drog sig tillbaka från Forsmark utan att dock uppsäga sin arrenderätt. Tack vare dessa förändringar i bolagets sammansättning blevo de B. och Rochet faktiskt ensamma om Forsmark. År 1642 moderniserade de fullständigt bruket; i det de i stället för 3 masugnar och 7 hamrar byggde 2 fransyska masugnar och 2 hamrar, säkerligen med större effekt än de gamla verken. Knappt var emellertid detta gjort, förrän den alltjämt osäkra besittningsrätten och tidens äventyrliga kreditförhållanden hotade att beröva dem frukterna av deras arbete. --- En möjlighet att förvärva även Forsmark syntes erbjuda sig, då arrendet 1643 skulle förnyas, de B. och Rochet sökte nämligen vid detta tillfälle göra sig kvitt Lemmens, men denne satte sig till motvärn. Av den sålunda uppkomna tvisten begagnade sig De Geer för att söka få arrendet överflyttat på sig: bruket hade, sade han, i verkligheten drivits av honom, de B. och Rochet voro »allenast hans tjänare». Såväl Lemmens - vilken dock ännu 1647 skulle göra ett försök att hävda sina anspråk - som De Geer misslyckades likväl. Kontraktet förnyades för de B. och Rochet, och De Geer fick åtnöjas med att hålla arrendatorerna i beroende genom omfattande hemmansköp i trakten och fortsatt kreditgivning. Med tiden visade sig emellertid de B. vara mannen att övervinna de risker, som följde med förlagsväsendet. Rochet åter fördjupade sig mer och mer i gäld och blev snart fullständigt beroende av De Geer. Detta, blev så mycket äventyrligare, som enigheten mellan de B. och Rochet ej länge kunde upprätthållas.

Redan ganska snart synas de båda bolagsmännen ha delat bruket mellan sig på så sätt, att de drevo en hammare och en masugn var. Länge dröjde det dock icke, innan de råkade i delo med varandra om kolköp och vattenrätt. Trots tvisterna avslöto de likväl 27 nov. 1646 ett gemensamt kontrakt med kronan, varigenom de tillhandlade sig Forsmark med fyra underlydande hemman för 3,000 rdr jämte en årlig »rekognition» på 1,000 dir smt för malmfångst och ström; i en tilläggsbestämmelse föreskrevs (19 dec), att de ömsesidigt skulle ha lösningsrätt, om kompanjonen ville sälja sin anpart. Troligtvis hade de B. hoppats, att Rochet ej skulle mäkta deltaga i köpet, men De Geer försträckte honom nödiga penningar. Bergskollegiet sökte samtidigt trygga enigheten genom att bemedla, en överenskommelse mellan dem (21 nov. 1646), vilken dock lika litet som en ny dylik av följande år (15 okt.) länge skulle respekteras. Särskilt synes konkurrensen om kolköpet ha blivit irriterande, ej minst därför att De Geer sökte begagna sin genom de ovanberörda hemmansköpen vunna maktställning till att gynna sin klient Rochet framför de B.

Ehuru De Geer ej konkurrerade med de B. och Rochet vid Forsmarksköpet 1646, är det tydligt, att han blott bidat sin tid. Snart nog kom det ögonblick, då Rochets affärer ej längre kunde hållas flytande. De Geer lagsökte honom 1651 och hade redan fått uppbud på hans andel i Forsmark, då bergskollegiet ingrep och förklarade de B. berättigad att använda sin lösningsrätt (resolution 4 dec. 1652, bekräftad av K. M:t 10 dec). Rochets andel värderades till följd härav i aug. 1653 till nära 20,000 dir, som de B. genast deponerade. Därmed var dock saken ingalunda klar, tvärtom följde uppskov på uppskov. De Geer sökte gottgöra sitt förhastande genom att lova Rochet ytterligare anstånd och nya försträckningar, medan denne vände sig till alla instanser med sina klagomål.

Utrymmet tillåter ej att här följa de fortsatta tvisterna, som urartade till handgripligheter, inbrott och egenmäktigheter, ja verkliga handgemäng mellan de båda antagonisternas söner och tjänare. Först sedan bergskollegiets utslag bekräftats genom flera K. brev, de sista av 11 jan. och 2 juli 1655, kunde kollegiet (11 juli) ge slutlig order om fullföljande av exekutionen mot Rochet. Men icke ens därmed var saken bragt ur världen, de B. förbehöll sig redan 12 juli skadeståndstalan och inkom i dec. med en lång lista på sina krav, som gällde ej blott Rochet utan även den under tiden avlidne De Geers son Laurens. Rochet åter, som i det sista K. brevet anbefallts till kollegiets välvilja »anseendes hans fattigdom», framträdde med anspråk på vissa inventarier vid Forsmark och lyckades på detta sätt hålla processen gående flera år efter de B: s död 1656. För att bli honom kvitt, samtyckte slutligen änkan år 1660 till en förlikning, enligt vilken hon skulle betala Rochet 5,200 dlr kmt mot att han avsade sig alla anspråk på Forsmark och Viggelsbo i löst och fast. Författare B. Boëthius med bidrag av A. Rahr. --- Källa: http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17309 ---------------------------------------------------------------------

År 1624 arrenderades bruket af Gerhard de Besche och Peter Rochette, till hvilka det såldes 1646 af drottning Christina. Från 1653 tillhörde det de Besche ensam, och familjens eganderätt stadfästes af Carl XI år 1682, hvarefter det fortfor att tillhöra slägten de Besche. Källa: http://runeberg.org/hgsl/2/0368.html ---------------------------------------------------------------------

Vilhelm de Besche (son av Gillis de Besche, Tab. 1), född 1573-12-03 i Liège. Död 1629-02-10 på Finspång. Han erhöll i förläning Söderby i Runtuna socken. ?? Gift 1:o och ?? 2:o möjligen med två systrar, hans svägerskor, döttrar av Peter Dionysius. Gift 3:o med Elisabeth Rochette, död omkr. 1623. Gift 4:o med Marguerite de Vaux, död 1628-11-30. (oklara uppgifter om hans olika giften)

Barn: . Carl de Besche, natural. de Besche. se Tab. 6 . Joris de Besche, född omkring 1622, död 1651. Gift med Christina Möller

TAB 6

Carl de Besche, natural. de Besche, född 1612-02-21 i Nyköping. Död 1681 i Holland och slöt själv sin ätt. (son av Vilhelm de Besche, Tab. 5) Adlad 1664-08-29 för sin faders förtjänster (introd. 1668-06-16 under nr 763). Gift 1637-12-04 med Ida De Geer, kristna 1616-10-19 Amsterdam, dotter av bruksherren Louis De Geer, adlad De Geer nr 291, och Adriana Gerard.

Barn: . Adriana de Besche, född 1641-09-12, död 1714-06-03. Gift 1:o med ryttmästaren Gustaf Mauritz Mannersköld nr 128. Gift 2:o med ryttmästaren Otto Reinhold Bock. . Elisabet de Besche, född 1643, levde ogift i Haag 1696. . Vilhelm de Besche, född 1645. Död ogift 1673. . Ida de Besche, född 1647, död 1706. Gift med advokaten Jan Pyll. . Carolus de Besche, levde 1676 i Holland. Källa: http://www.adelsvapen.com/genealogi/De__Besche__nr_763

boken Slekten de Besche i Norge skrevet av Arendt de Besche, 1938, bygger forhistorien i boken på to grunnleggende kilder: Stamtavle utført av Johan Peringskiöld i 1711 og Hubert Gillis de Besche's slektskrønike fra 1820. Henri de Besche, Liège 1483, gift med Johanna de Rochette. Källa:

(Meddelandet ändrat av simson 2014-05-18 13:26)