https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Torstenson

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Torstensson_nr_7

http://en.wikipedia.org/wiki/Lennart_Torstenson

https://sv.wikipedia.org/wiki/Riddarholmskyrkan#Torstensonska_gravk...

Torstensonska gravkoret uppfördes 1651 för fältherren Lennart Torstenson (1603–1651). Det består av ett underjordiskt gravvalv och över det ett minneskapell. På vardera sidor om gravkoret finns stentavlor med ett äreminne över Torstenson, författat av Olof von Dalin: ” Här vilar Lennart Torstenson född d. 17 aug. 1603, död d. 7 april 1651.

Hans titlar af Grefve till Otala etc.: Svea Rikes Råd Fältmarskalk General Gouverneur öfver Westergöthland, Dal Wärmland och Halland ect. uttyda en ringa del af hans dygd. Han fördes som lärling af den store Konungen Gustaf Adolph på Hieltars ban, han kunde sedan ditföra som Läromästare Den store Konungen Carl Gustaf.

Hans Ätt är Utslocknad men hans många segrar häldst den vid Leipzig D: 23 Oct. 1642 och den vid Iankowitz D: 24 febr. 1645 äro en Odödelif Afföda.

Öfver Honom och Hans maka Grefvin: Beata de la Gardie med deras lifs-ätt som utdog i fiärde led har Sv: Rik: Råd Rid: och Com: af K: M: Orden Gref Thure Gabriel Bielke låtit uppresa detta Äreminne 1761.

Grevliga ätten TORSTENSON, nr 7, utdöd.

Grevlig 1647-02-05, introd. s. å. Utdöd 1727-12-20.

Lennart Thorstensson, greve Torstenson (son av Torsten Lennartsson av adl.Forstenasläkten, nr 2), greve till Ortala, friherre till Virestad, herre till

Förstena, Rasick, Ulvsunda, Lennartsnäs och Ökna, med fl. Född 1603 möjligen

27/8 (ej 17/8)6 på fädernegodset Forstena i Tunhems socken Älvsborgs län.

Kammardräng (page) hos konung Gustaf II Adolf 1618. Utländsk resa 1623.

Fänrik vid livgardet 1624-10-23. Kaptenlöjtnant därst. 1626-10-01.

Överstelöjtnant för fyra kompanier soldater 1627. Överste för Hälsinge

regemente 1629 och för artilleriet 1630. General av artilleriet 1632.

Rikstygmästare 1634-12-22. Riksråd 1641-04-12. Fältmarskalk samt

generalguvernör i Pommern s. å. 31/8. Lämnade befälet över armén 1646-05-10.

Greve 1647-02-05 med Virestads socken i Småland till friherreskap samt Ortala

gård med Väddö, Häverö, Bro, Vätö, Frötuna och Länna snr Stockholms län,

Norrtälje stad och Lyhundra härad till grevskap (introd. s. å. under nr 7).

Generalguvernör i Västergötland, Dal, Värmland och Halland 1648-05-31.

Död 1651-04-07 i Stockholm och begraven s. å. 29/6 med stor ståt i

Riddarholmskyrkan i en kista av ek, beklädd med koppar, vars alla kanter äro

förgyllda, i eget gravkor norr om och strax invid själva kyrkotornet, vilket

gravkor år 1761 blev av riksrådet greve Ture Gabr. Bielke reparerat och försett

med dess nuvarande inskription. Där ses även Torstensons bröstbild av vit

marmor jämte hans grevliga vapen och hans troféer.

'Han kom i späda år till sin

farmoder, fru Margareta Ekeblad, hos vilken han erhöll en sorgfällig uppfostran

och efter hennes död 1616 till sin fasters man, riksrådet Bo Ribbing, som hade

all möda och kostnad osparda för att fullborda hans uppfostran. Uppvaktade

såsom kammarpage i fyra år konung Gustaf II Adolf och följde honom därunder

på fälttågen till Livland. Var 1623 med på skeppsflottan för Danzig. Reste

sedan jämte några andra adelsmän på konungens bekostnad med generalen

Gust. Horn till Holland, där han besåg de förnämsta fästningarna och idkade

ridderliga övningar.

Förklarades vid sin hemkomst 1624 av konungen den 23

okt. på Gripsholms slott för varaktig (myndig) och blev sedermera en av den store konungens största fältherrar och en av de förnämsta anförarna i trettioåriga

kriget.

Skadades vid stormningen av Creutznach av en sten så illa i huvudet, att han nedföll av stormstegen i vallgraven, varifrån han halvdöd bortbars, men likväl snart återställdes.

Tillfångatogs av Wallenstein i den skarpa fäktningen

vid Nürnberg 1632-08-24 och hölls fången 3/4 år i ett osunt och fuktigt rum i Ingolstadt, vilket alstrade mycken sjuklighet, så länge han levde, samt blev med

svårighet utväxlad mot Wallensteins svåger, greve Harrach, jämte en stor penningsumma, som den senare betalade.

Åtföljde konung Gustaf II Adolfs lik från Wolgast till Nyköping. Deltog i Johan Banérs fälttåg och bevistade slagen vid Wittstock 1636 och Chemnitz 1639 samt bidrog vid sidan av överbefälhavaren i hög grad till att under de mest förtvivlade omständigheter hävda Sveriges ställning i Tyskland.

Fick på grund av tilltagande sjuklighet permission att besöka fäderneslandet 1640, men måste efter Banérs död övertaga dennes befäl och förde de svenska vapnen 1641–1645 på ett sätt, som gjort hans namn odödligt.

Bland hans mest lysande bragder hörde två infall i de

kejserliga arvländerna, Jutlands erövring samt segrarna vid Breitenfeld 1642 och vid Jankow 1645.

Ägde det hus vid Norrmalmstorg (nuv. Gustaf Adolfs

torg) i Stockholm, som sedermera blev ombyggt för prinsessan Sofia Albertinas räkning och över vars norra portal ännu ses hans och hans frus vapen.' Hans

Brev till Axel Oxenstierna äro för åren 1634–1649 utgivna i den senares brevväxling (1897). Gift 1633-12-08 i Stockholm Nikolai förs. i Stockholm med friherrinnan Beata De la Gardie i hennes 1:a gifte (gift 2:o 1653-07-25 på Bogesund i Östra Ryds socken, Sth., med riksdrotset greve Per Brahe, nr 1, i hans 2:a gifte, född 1602, död 1680), född 1612-08-20 på Åbo slott, död 1680-

10-28 och begraven 1681-02-16 i en stor kopparkista, överdragen mellan de försilvrade ornamenten med svart kläde, i Torstensonska graven i Riddarholmskyrkan, dotter av riksrådet friherre Johan De la Gardie, nr 4, och

hans 1:a fru friherrinnan Catharina Oxenstierna (af Eka och Lindö, nr 1).

Barn:

Gustaf Adolf, född 1634-09-02. Student i Uppsala3 1642-10-25 och sedan i Strassburg Död 1653-02-16 i en duell och begraven i en lika kista som fadern

och på samma ställe.

Märta Elisabet, född 1639-01-04 i fälttåget för Dewitz, död 1642-04-14 i

Saltzwedel och begraven i Riddarholmskyrkan.

Anders, född 1641. K. råd och generalguvernör. Död 1686.

Johan Gabriel, född 1642-02-08 i Saltzwedel, död s. å. 9/6 i Stettin och

begraven s. å. 17/7 i Riddarholmskyrkan.

Margareta Catharina, född 1643-04-22, död2 1652-09-12 och begraven i en

lika kista som fadern och på samma ställe.

Lennart Torstenson, (skrev sitt namn Linnardt Torstenson), född 17 augusti 1603, död 7 april 1651, greve av Ortala (1647), militär; överstelöjtnant 1628, överste 1630, general 1632, riksråd och fältmarskalk 1641, generalguvernör i Västergötland, Dalsland, Värmland och Halland, var en av sin samtids mest framgångsrika fältherrar.

Biografi  

Tidiga liv och karriär
Lennart Torstenson föddes den 17 augusti 1603 på Forstena gård i Västra Tunhem, Västergötland. Hans far, Torsten Lennartsson, var ståthållaren på Älvsborgs slott och brorson till fältöversten Anders Lennartsson (se Forstenasläkten). Torstensons föräldrar tvingades i landsflykt av hertig Karl och Torstenson uppfostrades av anhöriga. Vid 15 års ålder anställdes han som kammarpage hos Gustav II Adolf. Under denna period fick han följa med på fälttåg till Livland och bland annat bevittnade han Rigas erövring 1621. Vid 20 års ålder gjorde han den sedvanliga resan i främmande länder, vilken på den tiden ansågs nödvändig som avslutning på unga adelsmäns uppfostran. Som fänrik vid livfanan deltog han i slaget vid Wallhof, i januari 1626.

Lennart TorstensonUnder den period av Gustaf Adolfs krigshistoria som betecknas av de preussiska fälttågen (1626-29), erhöll Torstenson sin egentliga krigiska utbildning. År 1628 blev han överstelöjtnant vid Gustav Horns norrländska storregemente och 1629 chef för det därur utbrutna Hälsinge regemente. Ett slags slutpunkt på detta hans utvecklingsskede var hans utnämning 1630 till överste för artilleriet, ett vapen för vilket Gustaf Adolfs och Torstensons tid bildar en ny epok. Det är allmänt bekant, hur artilleriets nya organisation var en bestämmande faktor vid Gustaf Adolfs segrar. Det var under Torstensons ledning och tillsyn de nya förändringarna skedde. I spetsen för artilleriet bidrog Torstenson också väsentligen till segrarna i slaget vid Breitenfeld (1631) och slaget vid Lech (1632) samt vid en mängd fästningars intagande. År 1632 utnämndes Torstenson till "general av artilleriet", men blev samma år strax därefter under striderna vid Alte Veste av fienden tillfångatagen och hölls till 1633 fången i ett fuktigt fängelse i Ingolstadt, där grunden lades till hans stora sjuklighet (reumatism) som plågade honom under återstoden av hans liv.

Strax efter sin utväxling bidrog han till erövringen av fästningen Landsberg i Bayern, men återvände redan samma år med Gustaf Adolfs lik hem till Sverige, varest han 1634 utnämndes till rikstygmästare. Under den nu följande perioden av trettioåriga kriget, under Johan Banérs överbefäl (1634-41), var Torstenson till en början utsedd att som Jakob De la Gardies närmaste man i Preussen föra befälet i det krig, som syntes hota från Polens sida. Men sedan 1635 stillestånd med Polen avslutits, kallades han åter till den tyska krigsskådeplatsen för att bistå den av fienden hårt ansatte överbefälhavaren, med vilken han i slutet av 1635 förenade sig. För de svenska vapnens från denna tid ånyo börjande framgång delar otvivelaktigt Torstenson i hög grad äran med Johan Banér. Baner och Torstenson i förening räddade under de mest förtvivlade omständigheter Sveriges ställning i Tyskland. I slaget vid Wittstock 1636, i Pommerns energiska försvar 1637 och 1638, i den segerrika framryckningen och segern i slaget vid Chemnitz samt infallet i Böhmen 1639 tog Torstenson lysande del. År 1640 erhöll han emellertid för tilltagande sjuklighet permission att återvända till fäderneslandet, dit han dock inte anlände förrän våren 1641. Han ifrågasatte emellertid redan nu att för sjukdomens skull helt erhålla sitt avsked. Omedelbart efter hemkomsten utnämndes han till riksråd (april 1641). Samma år, 1641 blev Lennart Torstensson genom donationsbrev innehavare av hela Norra Ljusterö i Stockholms norra skärgård.

Överbefälhavare i Tyskland  

Torstensons manövrar under 1642Han hade emellertid endast några veckor varit hemma, då underrättelsen kom om Banérs död. Med största motvilja övertog han nu den plats som dennes efterträdare, vartill allmänna meningen inom regering och folk kallade honom. Den 31 augusti 1641 utnämndes han till fältmarskalk och generalguvernör i Pommern. Trots att han redan tidigt var segelfärdig, kvarhölls han dock hemma av sjukdom långt in i september. Torstensons befälstid, 1641-45, utgör emellertid ett bland av de mest, för svenskt vidkommande, glänsande skedena i Sveriges krigshistoria. Hans skarpa fältherreblick, hans stora skicklighet och erfarenhet i belägringskriget, hans förmåga att begagna fiendens felsteg och förbrylla denne genom låtsade rörelser, hans oförlikneliga snabbhet i utförande av fattade planer gjorde hans fälttåg till en oavbruten rad av framgångar, oaktat han själv för reumatismens skull ofta måste låta bära sig på bår.

Hans krämpor var under de år han förde befälet så överväldigande att han gång på gång begärde avsked. År 1643 skrev han till Axel Oxenstierna: "När jag understundom bliver så, att jag kan för nöds skull sitta en timme eller några på hästen, dock med stort besvär, så är jag intet mäktig med någon hand regera hästen, så att jag mången gång av otålighet önskar mig hellre döden än livet". Armén i Tyskland bestod till större delen av legosoldater. Han fick ofta problem med sina trupper, som på grund av utebliven sold hotade med myteri. Torstenson genomförde trots de miserabla förutsättningarna flera framgångsrika fälttåg. 1642 års fälttåg förde honom genom Brandenburg och Schlesien in i Mähren, där den ena fästningen föll efter den andra, främst bland dem Olmütz. För att inte av de kejserlige bli avskuren från återtåget gick han emellertid tillbaka till Sachsen och levererade den 23 oktober 1642 andra slaget vid Breitenfeld, där hela den fientliga hären blev så gott som uppriven. Sedan han därefter intagit Leipzig och låtit armén vila i vinterkvarter vid Elbe ryckte han på våren 1643 ånyo in i Mähren, undsatte garnisonen i Olmütz, men ilade helt oväntat på regeringens befallning mot Danmark. Den utomordentliga säkerhet och snabbhet med vilka han utförde den av regeringen åsyftade diversionen mot denna makt i Jylland, på samma gång den angreps med all kraft från svenska sidan, bestämde väsentligen krigets utgång. Visserligen hotades Torstensons armé genom den kejserlige generalen Matthias Gallas ett ögonblick med att innestängas på jylländska halvön, som ockuperades av Torstenson, men den fientlige överbefälhavarens oskicklighet och Torstensons kloka anordningar räddade honom. På eftersommaren 1644 tågade han åter till Tyskland, överföll och förstörde i spetsen för sitt rytteri det fientliga kavalleriet mellan Niemeck och Jüterbog (23 november, se slaget vid Jüterbog) samt stod i början av 1645 åter i ett kejserligt arvland, Böhmen. Den överväldigande segern i slaget vid Jankow den 6 mars 1645 öppnade för honom vägen till Wien. Ehuru ena brohuvudet å Donaubryggan föll i hans händer, kunde han dock inte, hindrad av pest och andra vidriga omständigheter, framtränga längre, utan måste småningom draga sig till Mähren, där den långa och fåfänga belägringen av Brno 23 april-13 augusti satte en gräns för framgångarna. Efter att småningom ha dragit sig tillbaka till Sachsen lämnade han, då hans egen sjuklighet alltmer tog överhanden, slutligen armén (i december 1645) samt återvände till Sverige senhösten 1646. Efter hemkomsten mottogs han av drottning Kristina med de största ynnestbevis. Den 5 februari 1647 upphöjdes han i friherrligt och grevligt stånd med Virestad (i Småland) till friherreskap samt Ortala till grevskap.

Sista tiden  

Under det sista skedet av sitt liv, 1648-51, innehade Torstenson den viktiga posten som generalguvernör över gränsprovinserna Västergötland, Dalsland, Värmland och Halland. Hans brevväxling och andra skrivelser från denna tid, i Riksarkivet ännu bevarade, vittnar om den livliga fredliga verksamhet han under dessa sista år utvecklade. Han avled den 7 april 1651 i Stockholm.

Familj  

Torstenson gifte sig i Stockholm i december 1633 med Beata De la Gardie (Johansdotter) (1612-1680), dotter till riksrådet Johan Pontusson de La Gardie och friherrinan Katarina Oxenstierna. Redan året efter bröllopet, den 2 september, föds en son som uppkallas efter Gustav II Adolf. Därefter får paret vänta över fyra år på nästa barn, dottern Märta Elisabet, som föds under fälttåget mot Dewitz. Mellan åren 1641 och 1643 föds ytterligare tre barn, två av dem även de i fält i Stralsund respektive Saltzwedel, Stettin. I början av 1642 föds sonen Johan Gabriel. Två månader senare dör första dottern Märta Elisabet, tre år gammal och ytterligare två månader därefter förlorar dom den nästan nyfödde Johan Gabriel. Mitt i denna stora sorg blir hon gravid igen och föder parets andra dotter i april 1643. Av de fem barnen är det endast ett, sonen Anders, som överlever henne. En nioårig dotter går bort ett och ett halvt år efter att Lennart Torstensson dött. Ett halvt år innan hon gifter om sig med riksdrotsen Per Brahe d.y. dödas äldste sonen i en duell, endast nitton år gammal.[1]

Inför eftervärlden 

Torstensonmonumentet i närbild. Torstenson var en fint bildad samt för sitt ädla väsen och sin humanitet i hög grad älskvärd personlighet. Som människa beskrivs han i enbart positiva ordalag. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan. Genom sin snabba och överrumplande krigföring anses Lennart Torstenson ha blivit en läromästare för Karl X Gustav. Han reorganiserade armén, och både som organisatör och taktiker nydanade han det svenska artilleriet. Torstenson är byggherren av Torstensonska palatset i Stockholm, nuvarande Arvfurstens palats, samt Ulvsunda slott och Landshövdingeresidenset i Göteborg. Med ett "Äreminne över Lennart Torstenson" var det, som bekant, Gustav III, okänd, 1786 erövrade Svenska Akademiens stora pris, då detta första gången efter akademiens instiftande utdelades. Ett monument över Torstenson vid Forstena gård i Vänersborgs kommun avtäcktes den 3 september 1903. Vid invigningen av monumentet ska 4 000 personer ha varit närvarande. Samtliga talare benämnde Torstenson som en hjälte som offrade sig för Sverige och den protestantiska läran.

Referenser 

Noter
1.^ Fruarna i Göteborgs äldsta hus, M Hedberg, A C Jansson, B Jordansson, S Sundberg, Kvinnofolkhögskolan, Göteborg 2002 ISBN 91-631-2189-1 s. 13-14

Tryckta källor 

Erik Dahlgren, Torstenson, Stockholm 1933

Peter Englund, Ofredsår, Stockholm 1993

Lars Tingsten, Fältmarskalkerna Johan Baner och Lennart Torstenson såsom härförare, Stockholm 1932

Herbert Scharin, Ulvsunda Slott, Falköping 1996

Bra Böckers Lexikon, 1990, volym 4, 23

------------------------------------------------------------------------------

http://en.wikipedia.org/wiki/Lennart_Torstenson

Lennart Torstenson, Count of Ortala, Baron of Virestad (17 August 1603 – 7 April 1651), was a Swedish Field Marshal and military engineer.

Early career

He was born at Forstena in Västergötland - he always wrote his name Linnardt Torstenson. His parents were Märta Nilsdotter Posse and Torsten Lennartson, Lord of Forstena, who was supporter of king Sigismund and, for awhile, the commandant of Älvsborg Fortress. Young Lennart's parents fled to exile in the year of his birth because his father had confessed to being loyal to the deposed Sigismund. Lennart was taken care of by relatives - his father returned to Sweden only when Lennart was around twenty. His paternal uncle Anders Lennartsson was Lord High Constable of Sweden and trusted by Duke Charles, but he fell at the Battle of Kirkholm in 1605.

At the age of fifteen he became one of the pages of the young King Gustavus Adolphus and was allowed to observe the Livonian war, such as the conquest of Riga in 1621. At the age of twenty, he made his grand tour, getting to know foreign countries. In January 1626, he was at the battle of Wallhof as an ensign. He also served during the Prussian campaigns of 1628 and 1629. It is told that at one battle Gustavus Adolphus sent Torstenson with an order to one of the officers. On his way Torstenson noticed that the enemy had changed position and altered the King's orders. Gustavus noticed the new development. When Torstenson returned he told Gustavus what he had done. The King first raised his hand as if to strike Torstenson but changed his mind and said, "Lennart, this could have cost you your life, but maybe you are better suited to be a general than a page at the royal court." Shortly thereafter, in 1629 Torstenson was put in charge of the Swedish artillery, which under his guidance contributed greatly to the victories of Breitenfeld and Lech. The same year he was taken prisoner at Alte Veste and imprisoned for nearly a year at Ingolstadt. Under Johan Banér he served with distinction at the Battle of Wittstock and during the defence of Pomerania in 1637 and 1638, as well as at the Battle of Chemnitz and the raid into Bohemia in 1639. Illness, contracted during his imprisonment, compelled him to return to Sweden in 1641, where he was made a member of the Privy Council.

Generalissimo

The sudden death of Banér in May 1641 recalled Torstenson to Germany as generalissimo[citation needed] of the Swedish forces and Governor General of Pomerania. He was at the same time promoted to the rank of Field Marshal. In 1642 he marched through Brandenburg and Silesia into Moravia, taking all the principal fortresses on his way. On returning through Saxony he crushed the imperial army at the second Battle of Breitenfeld on October 23, 1642. In 1643 he invaded Moravia for the second time, but was suddenly recalled to invade Denmark, when his rapid and unexpected intervention paralysed the Danish defence on the land side, though Torstenson's own position in Jutland was for a time precarious owing to the skilful handling of the Danish fleet by Christian IV of Denmark. In 1644 he led his army for the third time into the heart of Germany and routed the imperials at the battle of Jüterbog on November 23. At the beginning of November 1645 he broke into Bohemia, and the victory of Jankau on February 24, 1645 laid open before him the road to Vienna. Yet, though one end of the Danube bridge actually fell into his hands, his exhausted army was unable to penetrate any further and, in December the same year, Torstenson, crippled by gout, was forced to resign his command and returned to Sweden in the early summer of 1646. In 1647 he was created a count. From 1648 to 1651 he ruled all the western provinces of Sweden, as Governor-General. On his death at Stockholm on April 7, 1651 he was buried solemnly in the Riddarholm Church, the Pantheon of Sweden. Torstenson was remarkable for the extraordinary and incalculable rapidity of his movements, though very frequently he had to lead the army in a litter, as his bodily infirmities would not permit him to mount his horse. He was also the most scientific artillery officer and the best and most successful engineer in the Swedish army.

Family

Torstenson was married in 1633 to Baroness Beata De la Gardie (1612–1680), daughter of the Privy Councillour Johan De la Gardie (1582–1640) and Katarina Kristersdotter Oxenstierna (-1625). They had a son, Anders Torstenson, who also served as a Privy Councillour and Governor-General.

In 1653, after Torstenson's death, Beata De la Gardie was married to Per Brahe the Younger.

Lennart Torstensson

Lennart Torstensson oli ruotsalainen tykistöön erikoistunut kenraali ja marsalkka, joka kehitti erityisesti kenttätykistön käyttöä taistelukentällä. Hän johti Kustaa II Aadolfin armeijan tykistön uudistamista ja kehitti erityisesti sen liikkuvuutta. Torstensson toimi Ruotsin armeijan ylikomentajana vuosina 1642-1645 kolmikymmenvuotisessa sodassa. Torstensson kirjoitti oman nimensä aina muodossa Linnardt Torstenson.

Uran alku

Torstensson vietti lapsuutensa sukulaistensa kasvattamana vanhempiensa ollessa maanpaossa, koska hänen isänsä Torsten Lennartsson tuki kuningas Sigismundia Ruotsin sisällissodassa. Isä palasi Ruotsiin vasta Torstenssonin ollessa noin kahdenkymmenen ikäinen.

Torstensson aloitti sotilasuransa Kustaa II Aadolfin armeijan palveluksessa Puolan sodassa ensin Liivinmaalla 1621-1623 ja myöhemmin Preussissa 1626-1629. Välillä hän oli Hollannin armeijan palveluksessa (vuosina 1624-1625). Hänet nimitettiin ensimmäisen ruotsalaisen tykistörykmentin everstiksi 1629, koko Ruotsin tykistön komentajaksi Saksassa vuonna 1630, ja kenraalin arvon hän sai vuonna 1631.

Hän johti tykistöä Breitenfeldin ja Rainin taisteluissa 1631. Torstensson jäi Alte Vesten taistelussa 1632 katolisten vangiksi, ja vaihdettiin vapaaksi vasta vuotta myöhemmin. Ollessaan Ingolstadtissa vankina hän sai pysyväksi vaivakseen reumatismin. Hän toimi Ruotsin armeijan toisena komentajana Johan Banérin alaisuudessa vuosina 1635-1642 ja oli mukana muun muassa Wittstockin (1636) ja Chemnitzin (1639) taisteluissa.

Ruotsin armeijan ylipäällikkönä

Banérin kuoltua yllättäen toukokuussa 1641 Torstenssonista tehtiin ensin Ruotsin Pommerin kenraalikuvernööri, jota virkaa hän hoiti vuoteen 1648 saakka, sekä myöhemmin vuonna 1642 marsalkka ja Ruotsin armeijan komentaja.

Torstensson johti Ruotsin armeijan Pommerista Böömiin, Määriin ja Sleesiaan keväällä 1642. Hän löi Saksin Juhana Yrjön armeijan Schweidnitzin taistelussa ja valtasi Olmützin kesäkuussa 1642. Tämän jälkeen Torstensson siirtyi piirittämään Leipzigia. Keisarillisten tullessa auttamaan kaupunkia hän voitti heidät Breitenfeldin toisessa taistelussa. Leipzig vallattiin tämän jälkeen joulukuussa 1642 ja se pysyikin ruotsalaisten miehittämänä aina vuoteen 1650 asti. Vuonna 1643 Torstensson palasi operoimaan Määriin.

Ruotsin valtaneuvosto päätti alkuvuodesta 1643 ryhtyä sotaan Tanskaa vastaan tavoitteenaan vallata Blekinge, Skåne ja Halland. Torstensson sai uudet käskyt syyskuussa, ja joulukuussa 1643 hän johti armeijansa Holsteiniin. Alkuvuonna 1644 hän valtasi Jyllannin vain kahdessa kuukaudessa.

Matthias Gallasin johtaman keisarillisten armeijan seurattua Torstenssonia Jyllannin eteläosaan joutui hän vetäytymään takaisin Saksaan huolto-ongelmien vuoksi. Hän pakotti keisarilliset vetäytymään etelään läpi hävitettyjen alueiden keväällä 1644. Tämä onnistunut poltetun maan taktiikka tuhosi Gallasin johtaman keisarillisen armeijan, vahvuuden romahtaessa 18 000:sta vain tuhanteen. Gallasin kokoaman uuden armeijan Torstensson löi Jüterbogin taistelussa marraskuussa 1644. Ruotsin menestys Tanskaa vastaan Skånessa ja merellä sekä Carl Gustaf Wrangelin Jyllannin takaisin valtaus pakotti Tanskan kuninkaan Kristian IV:n Brömsebron rauhaan elokuussa 1645.

Keväällä 1645 Torstensson johti 15 000 miestä ja 60 tykkiä Böömiin. Hän voitti keisarilliset Jankovin taistelussa 1645, jossa hän käytti erityisesti tykistön nopeaa ja jatkuvaa uudelleen sijoittumista, saavuttaen parhaan mahdollisen tulivoiman. Melchior von Hatzfeldtin johtamat keisarilliset menettivät taistelussa koko tykistönsä ja puolet armeijastaan. Tämän jälkeen ruotsalaiset valtasivat Böömin ja etenivät aina tykin kantaman päähän Wienistä uhaten kaupunkia piirityksellä.

Syksyllä 1645 Torstensson luovutti Ruotsin armeijan ylipäällikkyyden Wrangelille pahentuneen reumatismin takia. Lopullisesti Torstensson vetäytyi eläkkeelle 1646. Vuonna 1647 hänet aateloitiin Ortalan kreiviksi.

/////

Lennart Thorstensson, greve Torstenson, till Ortala, friherre till Virestad, herre till Förstena, Rasick, Ulvsunda, Lennartsnäs och Ökna, med fl.

Född 1603 möjligen 27/8 (ej 17/8)6 på fädernegodset Forstena i Tunhems socken Älvsborgs län.

Kammardräng (page) hos konung Gustaf II Adolf 1618. Utländsk resa 1623. Fänrik vid livgardet 1624. Kaptenlöjtnant därst. 1626. Överstelöjtnant för fyra kompanier soldater 1627. Överste för Hälsinge regemente 1629 och för artilleriet 1630. General av artilleriet 1632. Rikstygmästare 1634.

Riksråd 1641. Fältmarskalk samt generalguvernör i Pommern s. å. 31/8. Lämnade befälet över armén 1646.

Greve 1647-02-05 med Virestads socken i Småland till friherreskap samt Ortala gård med Väddö, Häverö, Bro, Vätö, Frötuna och Länna snr Stockholms län, Norrtälje stad och Lyhundra härad till grevskap (introd. s.å. under n:o 7).

Generalguvernör i Västergötland, Dal, Värmland och Halland 1648.

Död 1651-04-07 i Stockholm och begraven s. å. 29/6 med stor ståt i Riddarholmskyrkan i en kista av ek, beklädd med koppar, vars alla kanter äro förgyllda, i eget gravkor norr om och strax invid själva kyrkotornet, vilket gravkor år 1761 blev av riksrådet greve Ture Gabr. Bielke reparerat och försett med dess nuvarande inskription. Där ses även Torstensons bröstbild av vit marmor jämte hans grevliga vapen och hans troféer.

"Han kom i späda år till sin farmoder, fru Margareta Ekeblad, hos vilken han erhöll en sorgfällig uppfostran och efter hennes död 1616 till sin fasters man, riksrådet Bo Ribbing, som hade all möda och kostnad osparda för att fullborda hans uppfostran. Uppvaktade såsom kammarpage i fyra år konung Gustaf II Adolf och följde honom därunder på fälttågen till Livland. Var 1623 med på skeppsflottan för Danzig. Reste sedan jämte några andra adelsmän på konungens bekostnad med generalen Gust. Horn till Holland, där han besåg de förnämsta fästningarna och idkade ridderliga övningar. Förklarades vid sin hemkomst 1624 av konungen den 23 okt. på Gripsholms slott för varaktig (myndig) och blev sedermera en av den store konungens största fältherrar och en av de förnämsta anförarna i trettioåriga kriget. Skadades vid stormningen av Creutznach av en sten så illa i huvudet, att han nedföll av stormstegen i vallgraven, varifrån han halvdöd bortbars, men likväl snart återställdes. Tillfångatogs av Wallenstein i den skarpa fäktningen vid Nürnberg 1632 och hölls fången 3/4 år i ett osunt och fuktigt rum i Ingolstadt, vilket alstrade mycken sjuklighet, så länge han levde, samt blev med svårighet utväxlad mot Wallensteins svåger, greve Harrach, jämte en stor penningsumma, som den senare betalade. Åtföljde konung Gustaf II Adolfs lik från Wolgast till Nyköping. Deltog i Johan Banérs fälttåg och bevistade slagen vid Wittstock 1636 och Chemnitz 1639 samt bidrog vid sidan av överbefälhavaren i hög grad till att under de mest förtvivlade omständigheter hävda Sveriges ställning i Tyskland. Fick på grund av tilltagande sjuklighet permission att besöka fäderneslandet 1640, men måste efter Banérs död övertaga dennes befäl och förde de svenska vapnen 1641–1645 på ett sätt, som gjort hans namn odödligt. Bland hans mest lysande bragder hörde två infall i de kejserliga arvländerna, Jutlands erövring samt segrarna vid Breitenfeld 1642 och vid Jankow 1645. Ägde det hus vid Norrmalmstorg (nuv. Gustaf Adolfs torg) i Stockholm, som sedermera blev ombyggt för prinsessan Sofia Albertinas räkning och över vars norra portal ännu ses hans och hans frus vapen." 

Hans Brev till Axel Oxenstierna äro för åren 1634-1649 utgivna i den senares brevväxling (1897).

Gift 1633-12-08 i Stockholm Nikolai förs. i Stockholm med friherrinnan Beata De la Gardie i hennes 1:a gifte (gift 2:o 1653-07-25 Bogesund, med riksdrotset greve Per Brahe, i hans 2:a gifte, född 1602, död 1680), född 1612-08-20 på Åbo slott, död 1680-10-28 och begraven 1681-02-16 i en stor kopparkista, överdragen mellan de försilvrade ornamenten med svart kläde, i Torstensonska graven i Riddarholmskyrkan, dotter av riksrådet friherre Johan De la Gardie, och hans 1:a fru friherrinnan Catharina Oxenstierna.