Johan Olofsson Stiernhöök, Dalekarlus

Hovråd, adlad,

"Den svenska lagfarenhetens fader", riksdagsledamot, rättshistoriker, kyrkoherde, m.m.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Stiernh%C3%B6%C3%B6k

Johan Stiernhöök var son till kaplanen i Rättvik, senare kyrkoherden i Bro, Västmanland, Olaus Petri Dalecarlus (d. 1616) o. Margareta Hansdotter och antog namnet Johannes Olai Dalecarlus; hans syster Sara var mor till rikshistoriografen Johan Widekindi. Sedan Johan Stiernhöök mist sina föräldrar, kunde han endast genom en släktings bistånd i Arboga få fortsätta sina i Västerås började studier. Genom ovanlig flit och stora kunskaper blev han, fastän han inte var student, anställd som collega scholæ i Arboga, och då han ådragit sig den nyutnämnde biskopen Johannes Rudbeckius’ uppmärksamhet, erhöll han 1619 genom dennes försorg medel att studera vid Uppsala universitet. På biskopens förord fick han dessutom samma år ett stipendium och fri resa med Axel Oxenstierna till Tyskland, där han studerade vid universiteten i Leipzig, Jena, Wittenberg och Rostock.

Återkommen till Stockholm 1624, kallades han att för kungen redogöra för de politiska förhållandena i Tyskland och Danmark och tyckes ha gjort detta till Gustav II Adolfs belåtenhet, då han samma år utnämndes till politices et juris lector vid det nya gymnasiet i Västerås. 1625 promoverades han i Uppsala till filosofie magister. Sin befattning lämnade han snart för att 1626, troligen med kungligt understöd, företaga en andra utrikes resa. Sedan han någon tid vistats i Rostock, sökte han med ett holländskt fartyg komma över till England, men blev jämte sina reskamrater tillfångatagen av fientliga spanska kryssare. Stiernhöök lyckades dock vinna beskydd av en lärd jesuit och fick med dennes bistånd pass till Frankrike. Därifrån begav han sig till universiteten i Leiden och Franeker samt anlände senare till England, där han besökte Oxford och Cambridge.

Efter sin återkomst till Sverige 1628 utnämndes han till "professor" i statsvetenskap och svensk lagfarenhet i Västerås, en befattning som endast tyckes ha varit tillfälligt inrättad för honom, samt blev 1630 kallad till referendarie i kungens kansli, eller föredragande av utrikes ärenden. Då han av motvilja mot hovlivet och kärlek till sitt vetenskapliga arbete avböjde sistnämnda utmärkelse, fick han uttrycklig befallning att i stället tillträda ett assessorsämbete i Åbo hovrätt. I tio år arbetade han där i den praktiska lagfarenhetens tjänst, samtidigt bestridande lagmanssysslan i norra Finland. Vid Åbo universitets instiftelse 1640 utnämndes han emellertid till professor i lagfarenhet och förflyttades 1642 som ledamot av lagkommissionen till Stockholm.

1646 erhöll han Örbyhus domsaga och förordnades 1647 till revisionssekreterare i justitiemål, eller föredragande inför regeringen. 1649 adlades han med namnet Stiernhöök. Hovråd sedan 1666, fortfor han att, fastän blind, med sin sons biträde, sköta sina åligganden.

Juridiska verk  [redigera]Ehuru upptagen av sin viktiga ämbetsverksamhet, ägnade Stiernhöök sig även med kraft åt rättsväsendets förbättring. 1653 års straffordning är utarbetad av honom, och i det kollegium som skulle bereda en ny kyrkolag, var han en lika verksam som till sin religiösa ståndpunkt självständig ledamot. Han översåg därjämte flera lagförslag och lämnade i sin kraftfulla, efter de gamla lagarna bildade stil ett mönster för kommande lagarbeten.

Sitt egentliga rykte och sitt namn som "svenska lagfarenhetens fader" vann han dock genom verket De jure sveonum et gothorum vetusto (1672), i vilket han ger en skildring av rättstillståndet i Sverige från äldsta tider, och bortrensar en mängd av de fabler som man dittills utsmyckat Sveriges fornålder. Hans övriga skrifter utgöras av orationer, disputationer med mera.

1837 lät Svenska akademien prägla en minnespenning över honom. Ett monument, ett nära fyra meter högt granitblock med Stiernhööks medaljongporträtt i brons, restes på 300-årsdagen av hans födelse 1896 på den så kallade Stiernhöökskullen (Hökberget) i Rättvik.

Han var från 1631 gift med Karin Appelbom.

Han är begravd i Storkyrkan i Stockholm.[1]

Referenser  [redigera]1.^ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 119

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20163

Johan Stiernhöök

Född:1596-02-27 – Rättviks församling, Dalarnas län

Död:1675-06-25 – Nikolai församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Häradshövding, Jurist, Rättshistoriker

Band 33 (2007-2011), sida 443

Meriter

Stiernhöök (före adl Olai Dakkarlus, Olofsson Dalkarl), Johan (Johannes), f 27 febr 1596 i Rättvik, Dalarna (Swebilius), d 25 juni 1675 (ibid; begr 10 febr 1676 i Sthlm, Nik). Föräldrar: kyrkoherden Olaus Petri o Margareta Hansdtr. Elev i Västerås skola 07-16, informator hos kh P E Drivius (bd 11), Arboga, 16-19, elev o senare kollega i Arboga skola 16-19, inskr vid UU 12 nov 19, studier vid univ i Leipzig 20, Jena hösten 20, Wittenberg 22 (inskr 8 febr), Rostock 23-24, lektor i etik o politik vid Västerås gymn 1 okt 24-26 o 28-30, disp vid UU 25 juli 25, mag där 26 juli 25, studier vid univ i Erfurt 26, Rostock dec 26-27, studievistelser i Leiden, Franeker, London, Cambridge, Oxford 28, prokura-tor vid Västerås domkapitel 28-30, assessor i Åbo hovrätt 5 juni 30-47, underlagman i Norrfinne domsaga 36-40, prof i lagfarenhet vid Åbo akad 26 mars 40-47, lagläsare på Åland 41-46, häradsh i Svartlösa hd, Sth, 31 mars 42-52, led av lagkommissionerna från nov 42, föredragande i revisionsärenden i K kansliet 28 aug 44-47, häradsh i Orbyhus hd, Upps, från 10 febr 46, revisionssekr 31 maj 47-63, adl 4 okt 49 (introd 50), led av kommissionen för ny kyrkoordn maj 50, deltog i riksdagarna 50-54 o 60, led av kommissionen för nya akad statuter 55, av revisionskansliet 17 juli 63-66, av kommissionen ang sjölag dec 64-juni 65, hovråd från 21 nov 66, led av kommissionen ang ny exekutionsstadga juni-juli 68.

G 14 (Rudbeckius) eller 15 (Swebilius) aug 1631 i Fellingsbro, Or (Helan- der, Nelson o Inger, s 150), m Catharina Andersdtr, adl Appelbom, f 17 dec 1609 i Partille, Västra Götalands län (Rudbeckius), d 22 sept 1668 (ibid; begr 9 dec i Sthlm, Nik), dtr till häradshövdingen Anders Haraldsson A (bd 2, s 90) o Catharina Andersdtr (Hök). Biografi

Efter undervisning i hemmet samt i Västerås skola blev S efter faderns död informator hos kyrkoherden i Arboga magister Petrus Erici Drivius, gift med S:s kusin Anna Dalekarla. Småningom blev han kollega vid stadens skola där han börjat som elev. Med medel från domkapitlet fortsatte S sina studier vid UU och därefter utrikes. Uppgifterna om hans vistelser vid tyska universitet är hämtade ur personalierna till likpredikan över S; hans närvaro kan oftast ej beläggas i universitetsmatriklarna. På uppdrag av Axel Oxenstierna (bd 28), som redan 1620 hade uppmärksammat honom, iakttog S politiska förhållanden i de länder där han vistades och kallades vid återkomsten 1624 att redogöra för Gustav II Adolf. S blev s å lektor vid Västerås gymnasium, där han undervisade i etik och politik (statslära) samt, enligt ett något senare brev från KM:t, i juridik.

Enligt Johannes Schefferus (bd 31) var det S som sammanställde den av K M:t av trycket utgivna vitboken med skriftväxlingen 8 maj 1624-6 nov 1625 mellan Polen och Sverige jämte förord och slutord.

S fick 1626 ånyo medel för en utlandsvistelse och tog i nov s å till Rostock för studier. Sommaren 1627 begav han sig därifrån till fältlägret och besökte Elbing, Danziger Haupt och Marienburg. Han återvände på hösten till Rostock och kom därifrån genom Öresund till Gbg. Våren 1628 seglade han mot England men uppbringades och hamnade omsider i Nederländerna. Därifrån seglade han till England för vistelse i London och några månaders studier i Cambridge och Oxford. Han återvände via Holland till Gbg och kom i okt 1628 till Sthlm och därifrån till sin tjänst i Västerås, nu med tillägg av sysslan som prokurator vid domkapitlet.

Det torde icke ha kommit oväntat för S att kallas till K kansliet som referent för utrikes ärenden, men han försökte slippa undan. Därmed ådrog sig S kungens miss- nöje, och före sin avfärd till fältlägret beordrade kungen i mars 1630 S till tjänst som assessor i Åbo hovrätt, enligt uppgift "så ljuvt honom vore att undvika K M:ts onåd". Möjligen avsåg utnämningen bort-visning för längre tid. Vid sidan av arbetet i hovrätten tjänstgjorde han som underlagman i Norrfinne domsaga för Johan Skytte (bd 32) och som lagläsare på Åland för Andreas Bure (bd 6). S bedrev även arkivforskning och utnämndes till att utöver assessorstjänsten vara professor i inhemsk rätt vid Åbo nyinrättade akademi, där han tjänstgjorde 1640-47. Kort därefter började han biträda i K kansliet och var samtidigt häradshövding (räntan) i Svartlösa. Familjen flyttade 1643 till Sthlm. 1646 blev S häradshövding i Örbyhus. Allt sköttes med omsorg och skicklighet, men i Åbo klagades alltmera på hans bortovaro.

Regenten hade vid tillkomsten av hovrätterna förbehållit sig överprövning (revision) av där avgjorda saker och fällde efter beredning i K kansliet det slutliga avgörandet i rådet, ibland utan att ens höra dom- stolen. Vid sidan av sina sysslor i Finland började S tidigast 1640 biträda i kansliet, och han utnämndes 1647 till sekreterare i kansliet att handhava alla revisionssaker med skyldighet att så ordna sina saker i Finland att han alltid kunde vara i Sthlm. Han blev därmed Sveriges förste - och till en början ende - revisionssekreterare. Mängden ärenden ökade snabbt, likaså antalet sekreterare, och sakerna avgjordes snart av regenten och delar av rådet. Under Karl X Gustavs fälttåg tjänstgjorde S tidvis som bisittare i rådet, när sådana saker prövades.

Kungens död 1660 aktualiserade för förmyndarregeringen frågan, hur överprövningen skulle handhavas. Riksdrotsen Per Brahe (bd 5) hävdade att den skulle beredas i (hans) Svea hovrätt medan rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10) ville bevara gällande ordning (under sitt kansli). Resultatet blev tillkomsten 1663 av deputationen för revisionssakers överinseende med kanslirådet Johan Gyllenstierna (bd 17) som preses, och S fortsatte ännu några år i revisionskansliet.

Snart efter sitt inträde i K kansliet, och ända fram till sin död, hade S uppdrag att delta i förberedelserna för reformer inom den allmänna lagen, framför allt Kristoffers landslag. Jämte S fanns bland andra redan i 1643 års lagkommission Georg Stiernhielm (ovan) och Olof Mårtensson Bärling (bd 7). S var den ende som verkade i alla de följande lagkommissionerna och Bärling återinträdde i 1665 års kommission. När denna upplösts fick S och Bärling 1669 i uppdrag att slutföra lagrevisionen och sammanställa resultatet av kommissionsarbetet, men båda lämnade med döden uppgiften ofullbordad.

Sannolikt var S upphovsman till den lilla tryckta traktaten om morgongåva (1651). Vad som säkert kan tillskrivas S ensam är utredningar om äktenskapsrätt och arvsrätt enligt stadganden och rättspraxis samt om hor och om edgång. Där vittnen eller annan bevisning saknades användes edgärdsmän att under ed betyga att svaranden talade sanning (juramentum veritatis). Nu var avsikten att låta deras ed gälla att de trodde honom (juramentum credulitatis). Detta förde vidare till lägre- formen 1695, då edgärdsmannaprocessen avskaffades och ersattes av nämndprocess.

Planerna på en genomgripande reform av den allmänna lagen mötte länge politiskt motstånd och troddes med S:s och Bärlings död vara skrinlagda. Karl XI tillsatte emellertid 1686 efter ständernas medgivande den s k stora lagkommissionen. Med utgångspunkt från föreliggande protokoll och omfattande material utarbetade denna kommission i tidens lopp och med skiftande sammansättning ett fullständigt förslag till allmän lag som gillades och antogs 1734 som Sveriges rikes lag.

Efter reformationen och uppbyggnaden av nationalkyrkan angavs i 1572 års kyrkoordning kyrkans struktur, lära och ceremonier samt trons innehåll. När Kristina övertagit regementet tillsatte hon 1650 en kommission med uppgift att skapa en ny kyrkoordning. Axel Oxenstierna följde noga dess verksamhet och S, som var ledamot, tog personlig ställning i frågan om avskaffande av exorcismen vid dop och om antagande av en konkordieformel. Arbetet ledde icke fram till gemensamma ståndpunkter men planerna mognade långsamt inom kyrkan och K kansliet. S:s ställningstagande till makten över kyrkan torde ha uppfattats som stöd för kungens överhöghet. 1686 beslöt Karl XI enväldigt att utfärda en ny kyrkoordning som kom att gälla tills kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten.

Som sekreterare i K kansliet fick S utöver vanliga sysslor särskilda uppdrag av skiftande slag. S var actor (åklagare) i målet mot Bengt Skytte (bd 32) för majestätsbrott, 1654 biträde åt Herman Fleming (bd 16) vid utredningen om villkoren för Kristinas tronavsägelse och 1655 deputerad i synen av Falu gruva. Senare blev S ledamot i kommissionerna angående nya akademiska statuter, ny sjölag och ny exekutionsstadga. Efter sin utnämning till hovråd 1666 fick han särskilda uppgifter som rättsvetenskapsman men lämnade aldrig arbetet på reform av den allmänna lagen.

S blev snart rikets mest kunniga och omdömesgilla jurist. Alltsedan studieåren inom och utom riket hyste S in i det sista ett levande intresse för den inhemska rät- tens utveckling. Han hade också en vid beläsenhet i främmande rätt. För sin undervisning och sin gärning som domare och ämbetsman utnyttjade han material insamlat från rikets arkiv och bibliotek och han byggde upp en egen samling av böcker, därav ett tiotal utländska. S kände väl inhemska lagar och författningar och deras tillämpning vid domstolar och myndigheter. Han var också förtrogen med utländsk doktrin och praxis med inflytande på inhemska domar och beslut. Tack vare sitt närmast osvikliga minne och med hjälp av sin familj - i tjänsteärenden och forskning framför allt sönerna Johan och Olof, båda utmärkta jurister - kunde S medverka i utredningar och fullgöra uppdrag även sedan han under 1650-talet drabbats av nedsatt syn och från 1660 blindhet. Bland hans sena upptäckter var en tidigare okänd landskapslag, som han antog vara Dalalagen, men vars ursprung och giltighetsområde förblivit omtvistat. S påbörjade en utgåva av handskriften, som efter hans död avslutades av Johan Ha-dorph (bd 17).

Från 30-åriga krigets slut växte det fram ett förnyat intresse för Sveriges historia och ett behov av att inför utlandet framställa landet som en modern stormakt med en stolt forntid i fråga om andlig och materiell odling och krigiska och politiska bragder. Rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie tog 1666 initiativ till inrättande av Antikvitetskollegium med Stiernhielm som preses. Kort dessförinnan hade han befordrat den blinde S till hovråd att på egen hand utreda rättsutvecklingen. S skulle först översätta lands- och stadslagarna från den "gambla Swenskan", vilket icke blev genomfört. I stället ålades han att sammanställa resultaten av sin mångåriga forskning till en redovisning av den inhemska rättens historia. En omfattande framställning på latin, kallad De jure Sveo-num et Gothorum vetusto, förelåg vid slutet av 1672 i tryck, färdig att utgivas. Därmed ansågs uppdraget vara avslutat, även om boken utkom först i början av 1674, då med sex års författarprivilegium. Med detta verk spreds kännedom om det sv rättsarvet i Europa och S vann erkännande som rättslärd i den vetenskapliga världen. Bland de källor som S utnyttjade märkes främst sv och andra nordiska lagar och författningar i handskrifter och tryckta utgåvor samt nordiska krönikor och sagor. Klassiska filosofer, historiker och jurister citeras flitigt och hänvisningar till den romerska rätten, som hade fått inflytande på den inhemska rättstillämpningen, förekommer ofta. Dessutom hämtas exempel från tysk, engelsk, fransk och spansk rätt, och åtskilliga utländska rättslärda åberopas. Inhemska rättsfall redovisas dock icke.

S:s De jure ... är uppdelad i två avdelningar. Den förra inleds med den yttre laghistorien som följs av processrätt och regler om domsverkställighet och om böter och penningvärde. I den senare avhandlas civilrätt (familjerätt, arvsrätt, avtalsrätt, fastighetsrätt m m) och brottmål (brottmålsförfarande, olika brottstyper m m) samt kyrkorätt. Hela rättsområdet behandlas icke i framställningen. I gengäld innehåller den på vissa punkter uppgifter om och synpunkter på gällande rättsliga regleringar.

Själv i vanlig ordning adlad som ämbetsman anför S historiska skäl för kungens makt och överhöghet över kyrkan och rättskipningen och motsätter sig icke adelns privilegier. Trots att han erkänner den fria bondens äganderätt till all sin fasta egendom ser han den på jorden vilande skattskyldigheten kunna förklaras med kronans dominium directum (äganderätt) till jorden och dominium utile (brukningsrätt) för bonden och hans efterkommande. I tillämpningen kunde denna på kontinenten hyllade lära om dominium leda till allt större anspråk för kronan på disposition över olika slags egendom. S:s arvingar förlorade redan vid reduktionen 1680-86 sitt säteri Koversta som S mottagit av Kristina vid adlandet. I sin bok anför S också kronans anspråk på att ha rätt att styra näringslivet och för viss tid utfärda privilegier för enskilda avseende produktionen.

Sitt verk tillägnade S kungen, som just tillträtt regementet, men sitt tack för uppdraget riktade han till rikskanslern som låtit honom fritt uttrycka sina egna åsikter. Framställningen röjer stolthet över rikets styrelse och befolkningens rätt och kultur. I bokens slutord yttrar S: 'Jag vill öppet tillstå, att över fäderneslandets ära, som somliga uteslutande och ängsligt eftertrakta i varje sak, har stått omsorgen om sanningen". Därmed tog han avstånd från de långtgående idéer om rikets historia och rättshistoria och dess roll i mänsklighetens utveckling, som drevs längst av Olof Rudbeck (bd 30) och Carl Lundius (bd 24).

S var i tjänst under ett halvsekel, högt värderad av fyra regenter och två förmyndarregeringar, och han åtnjöt av alla förtroende och respekt. I gengäld värnade han i sin verksamhet rikets rättsordning och befolkningens rättstrygghet. Framställningen i hans rättsutredningar på svenska och hans bok på latin är noggrann och livfull men ibland svårtillgänglig för senare tiders läsare. S.s namn har nämnts med vördnad av historiker och jurister, men få har granskat hans insatser i revisionsärendena. För eftervärlden är han, inte minst tack vare sitt stora verk på latin om svears och götars forna rätt, känd som "den svenska lagfarenhetens fader" och vår förste rättshistoriker.

Författare Alvar Nelson

Arkivuppgifter

Handhar, bl a ms, efter S i UUB. - Brev från S i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Oratio de studio polidco, et civili vita; genere, habila Arosia: die 28. Januarij a. 1625 åjohanne Olai Dalekarlo. Arosia: Svecorum 1626. (Olaus Olaj). [20] s. 4:o. - Disputationum or-dinaria in jus nostrum quarta de dono matutinali et dote regiä, condnens analysin cap. 10 lib. I dejure regali ... Exhibet Ioh: Olai Dalek. ... Respondente Daniele Petri Tunen. Ad diem 18. Feb. anno 1630. [Gymnasieavh.] Arosia; 1630. (Olaus Olai). [8] s. 4:o. - Manibus Erici Petri Drivii Aroseniensis qui in Hollandiå in flumme Goudå submersus obijt die 25 Augusti anno 1631.Juvenissingularis exempli, ingenij modestia;, probitatis, &c. Agnati sui & discipuli olim charissimi parentat M. Johannes Olai Dalek. Arosia; u å [1631]. (Petrus Valdius). [24] s. 4:o. [Dikten Epi-taphium lapidi sepulchrali destinatum (s [3]-[4]%29 omtr i: Johan Stiernhöök. Egna dikter (2005), s 112 (övers till svenska, s 113).] - En kort tractat, om mor-gongåfwor. Sthlm 1651. (Keyser). [24] s. 4:o. [Anon, tillskrivs normalt J S (Sdernman, Aurivillius, Bygden, Collijn). Attribulionen har ifrågasatts avj E Almqvist i Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666-1686 (1933), s 136-137. Ytterligare 3 uppl s å.] - Dejure Sveonum et Gothorum vetusto. Libri duo, quorum primus de ju-dicijs & eorum varietate de judicibus, de processibus judiciariis, probationibus, decisionibus, executioni-bus, &c. posterior, de actionibus sive causis civilibus 8c criminalibus, denique de jure sacrorum, religione, & quse religioni inserviunt legibus. Holmias 1672. (Wan-kijf). [21], 433, [2] s. 4:o. [Faks-uppl 1962: Reproduc-tion phototypique 1962 précédée d'une nouce par S Petrén, Sthlm: Nordiska bokh i distr, 1962, xvii, [21], 433, [2] s, 1 pl-bl, (Skrifter utg av Institutet för rättshis-toriskforskning. Serl, Rättshistorisktbibliotek, bd 1). Övers: [Eget titelbl:} Om svears och götars forna rätt, Johan 0:son Stiernhöök, Övers från det latinska originalet, Sthlm: Nordiska bokh i distr, 1981, xxviii, 345 s, [1] pl-bl, (Skrifter utg av Institutet för rättshistorisk forskning. Ser I, Rättshistoriskt bibliotek, 2). [%C3%96vers av Axel Nelson, bearb av S Jägerskiöld o B Bergh. Notapparat av A N; tillägg till denna (s 321-345) av S J.] -Johan Stiernhööks åländska domböcker. Ålands domböcker 1641-1643. Utg avj ERoos. [Eget titelbl.] Hfors 1946. (Simelii arvingars boktr). ja-, 134, [3] s, [2] pl-s, ill. (Åland, 11). - 1 akad avh som resp 1625 (preses O Laurelius), se Marklin, [1,] Suppl (1820), s 10 [namnform: J. Olai Dalekarlus]. Tryckta arbeten (bidrag): [Hyllningsdikt] (Honoribus magistralibus ... Andras Canuti... qui... in illustri Wit-tenbergensium academia die 9. April, anni 1622. pub-lice decernebantur. Gratulantur amici & populäres, Wittenbergas 1622, (Fincelin), 4:o, s [8]). [Undert: Johannes Olai Dalek. Omtr i: Johan Stiernhöök. Egna dikter (2005), s 86 (övers till sv, s 87).] - [Hyllningsdikt pä grekiska] (Laurea magisterialis ... Bergeri Ioannis Kylandri Gotho-suedi... Fautorum benecupi-entium, popularium & amicorum, votis celebrata, die 1. Aprilis, Wittenbergas 1623, (Gormannianus), 4:o, s [6]). [Undert: Johannes Olai Dalek Svecus. Omtr i: Johan Stiernhöök. Egna dikter (2005), s 90 (övers till sv,s91).] - [Hyllningsdikt på grekiska o latin] (Novis honoribus, quibus laurea magisterialis ... digne con-fertur Johanni Roslavio Sueco, Lubentes congratu-lantur fautores populäres & amici, Rostochi 1624, (Pedanus), 4:o, s [8]-[9]). [Undert: Johannes Olai Dalec. Omtr i: Johan Stiernhöök. Egna dikter (2005), s 94 (övers till sv, s 95).] - [Hyllningsdikt] (J Rudbeckius, Logica ex optimis et prasstantissimis autoribus collecta & conscripta, Arosias Vesmannorum 1625, (Olaus Olai), s [14] [opag svit före huvudpag]). [Undert: Johannes Olai. Omtr i: Johan Stiernhöök. Egna dikter (2005), s 100 (övers till sv, s 101).] - [Hyllningsdikt på latin] (Euc|>r|u,ica in lauream magistralem ... Jonas Dryandri ... Anno 1627. 1. Martij, Rostochi u å [1627], (Pedanus), 4:o, s [5]). [Undert: Johannes Olaus Dalek. Omtr i: Johan Stiernhöök. Egna dikter (2005), s 106 (övers till sv, s 107).] - Prasfatio (Dahle laghen, then i forna tijder hafwer brukat warit öfwer alla Dalarna och tiiem som in om Dala råmärken bodde. Nylig igenfunnin vthi ett gammalt ms.'° sampt nu medh summarier och concordander uplagd med Hans Kongl. May." egen bekostnat, Sthlm 1676, (Eberdt), Fol, s [9]-[16] (opag svit före huvupag)). [Anon. Red avj Hadorphius enl dedik.] - Utdrag af några hof-rådets och revisions secreterarens Johan Sdernhööks bref skrifna til des son assessoren Anders Stiernhöök i Dorpt, upsatt efter originalerna af Anders Schönberg (Det swenska biblioteket, utg af C C Gjörwell, d 2, Sthlm 1758, s 162-188). [Omfattar 13 brev 1664-1675, s 162-184. Innehåller även 3 brev till J S, s 184-188.] - Erffdabalcker heller Den swenska arffzrätt. Aff konungh Christophers lagh, rijckzens recesser och stadgar och lofligit bruuk uthi kortta aphorismis eller articklar extraherat och medh dhe controversiis, som dher öfwer in praxi äre infalne, af wår gamble lagh, praiudicatis et rescriptis regiis förklarat (Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666-1686, Med bidrag av statsmedel utg avj E Almquist, Upps: Lundequistska bokh, 1933, (UUÅ, 1933, Juridik: 1), s [19]-94). -Gifftermåhlabalken. Hwaruthinnan dhe swänskas gifftorätt ähr af konung Christophers lagh, rijksens afhandlingar och stadgar och loffligit bruuk uthi korte aphorismis eller articler extraherat, af wår gamble lagh, actis publicis, praejudicatis och förfallne exempell, resolutioner och doomar förklarat (Ibid, s [95]-154). - De legum Sveo-Gothicarum origine et incremento (J E Almquist, Johan Stiernhöök och den yttre laghistorien. En rätts-historiografisk studie, Upps 1934, (Almqvist & Wiksell), (UUÅ, 1934, Juridik: 3),s [33]-51). [%C3%85terger som parallelltext kap 1 i Dejure Sveonum et Gothorum vetusto (1632) tills m ett tidigare okänt utkast dll detta kapitel.] - 1642 års lagkommissions skrivelse till regeringen (Handlingar rörande 1642 års lagkommission, dess förutsättningar och verksamhet, Med inledn o kommentar utg avj E Almquist, Lund: Gleerup, 1937, (LUÅ, N F, Bd 33, 1937, Lund 1937-38, Avd 1, [Teologi, juridik och humanistiska ämnen,] nr 4), s [ 115]—147). [Undert av Iohan Olufzon m fl.] - Bilagor: Minoritetens reservationer. 1, Johan Olofssons betänkande om edgång (Ibid, s [149]-152). [Undert: Iohan Olufzon.] - Bilagor ... 2, Georg Stiernhielms, Johan Olofssons, Thomas Mylonius' och Israel Norseus gemensamma betänkande om böters beräknande med hänsyn till den bötfälldes stånd och villkor (Ibid, s 152-155). [Undert: Iohan Olufzon m fl.] - Bilagor ... 3, Johan Olofssons betänkande om hor (Ibid, s 155-157). -Johan Stiernhöök. Egna dikter. [Utg med övers o kommentarer av] H Helander (H Helander, Alvar Nelson, G Inger, Johan Stiernhöök i sin samtid, Sthlm: Institutet för rättshistorisk forskning, 2005, (Rättshistoriska skrifter. Ser 3, 7), s [85]-126). [%C3%85terger 7 dikter på latin och grekiska med övers till sv o kommentarer. Av dessa har samtliga utom nr 7 publ tidigare. Den sista dikten är en gravdikt som finns på föräldrarnas gravsten i Bro kyrka.] Utgivit: Acta et literas ab VIII. Maij anni M. DC. XXIV usq; ad VI. Novemb. anni M. DC. XXV. Inter utriusq; regni, Svedas & Polonias, senatores ac offici-ales communtatas. Ex mandato S*\ RK. Mus. Svecias. Holmias u å [1626?] (Meurer). [142] s. [Anon utg, sannolikt avj S. Även det osign förordet (Ad lecto-rem, s [3]) samt slutordet, s [141] sannolikt skrivna avj S.] Översatt: H Justensen Ranch, En ny wijsa om foglars art, vthi dygd och lyte, naturen j hasdgheet a beskod-ha. Allom til efftersyn och rettelse vthi sit leffuerne och omgenge. Skruffuin och förährt ... J. Gunilla Bielke til Wijk ... aff Johan Olsson Dan. Westeråhs 1623. (Oluffson). [16] s. [Attributionen till J S har ifrågasatts av J E Almqvist i Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666-1686 (1933), s 187 då denne skrev sig Dalek. men inte Dan.]

Källor och litteratur

Källor o litt:J E Almquist, J S o den yttre laghist:en: en rättshistoriografisk studie (1934); dens, Bidr tillj S:s biogr (SyJT 1943); dens.J S, vår förste rättshistoriker (Rättshisl studier, 2, 1957); Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 16 (1849); F M Franzén, Minne af hof-rådetj S (SAH ifrån år 1796, 19, 1841); H Helander, A Nelson o G Inger, J S i sin samtid (2005); G Inger, S o jordäganderätten (Fastighets-rättsl studier till minnet av Sten Hillert, 2002); Johan Olofsson Stiernhöök: biogr o studier: 1596-1996, ed KÅ Modéer (1996); S Jägerskiöld, Juristbibi från stormaktstiden (SyJT 1963); dens, Uti juridisk litt i sv juristbibi från tiden före 1734 (1965); dens.J S o den romerska rätten (Rättshist studier, 4, 1974); W G La-gus, Åbo hofrätts hist intill den 12 nov 1823,1 (1834); N Rudbeckius, ... lijkpredikan öfwer ... Catharina Ap-pelbohm, 1669; O Swebilius, Lijk-predikan öfwer ... Johan Olofzson Stiernhöök [1676]; CJ Wahlberg, Åtgärder för lagförbättring 1633-1665, 1-2 (1877-78).

Johan Stiernhöök, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/artikel/20163, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alvar Nelson), hämtad 2013-09-22.

Johan Stiernhöök, urn:sbl:20163, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alvar Nelson), hämtad 2013-09-22.

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Stiernh%C3%B6%C3%B6k_nr_471

Adliga ätten Stiernhöök nr 471 †

Adlad 1649-10-04. † 1750-09-01. Ätten har gemensamt ursprung med adliga ätten Adlerheim se Arosell

TAB 1

Johan Olofsson Dalkarl, adlad Stiernhöök (son av Olaus Petri Hedemorensis), född 1596-02-27 på Hökebacken i Rättviks socken. Filosofie magister i Uppsala . Studerade i Leiden, Oxford och Cambridge. Assessor i Åbo hovrätt 1630. Tillika underlagman i Norr-Finne lagsaga till 1640. Jur. professor vid Åbo universitet 1640. Ledamot av lagkommissionen 1642. Häradshövding i Örbyhus län 1646. Revisionssekreterare eller föredragande i justitiemål inför regeringen 1647. Adlad 1649-10-04. Hovråd 1666. Död 1675-06-25 i Stockholm. Gift 1631-08-14 med Catharina Appelbom, dotter av häradshövdingen Anders Haraldsson, adlad Appelbom och Carin Andersdotter Hök af Partille.

Barn:

Margareta, född 1632-10-28, död 1683-10-16. Gift 1654-11-05 i Stockholm Nikolai förs. i Stockholm med biskopen i Skara Petrus Johannes Rudbeckius, (fader till häradshövdingen Carl Rudbeck, adlad von Rudbeck).

Andreas, född 1634. Assessor. Död 1686. Se Tab. 2.

Johan, född 1636. Vice president. Död 1730. Se Tab. 3.

Olof, född 1639. Assessor. Död 1675. Se Tab. 5.

Carl, född 1640, död späd.

Catharina, född 1641, död 1659 i barnsäng. Gift 1658-03-16 i Uppsala med assessorn Greger Wallander, adlad von Schönfelt i hans 1:a gifte.

Anna, född 1643, död ogift 1693 Sättra.

Christina, född 1644, död 1694 på Sättra. Gift med överjägmästaren Carl Emanuel von noilsky i hans 1:a gifte.

Adlad dalkarl