Joseph Jakobsson Hämäläinen

ISBN: 978-91-982370-3-0 "Masurholk och fallråg"

Juusi (Jussi?) vandrade från Finland, med start 1621, till Wermeland och Sund och vidare norrut, där han gick norrut och kunde välja skog. I följet fanns en tjugoårig jänta som hette Inkeri som gärna gick bredvid Juusi.

De tog mark vid Tiskaretjärn.

Fra boken "Masurholk och fallråg":

Klubbkriget: "Genast när Juusi hörde rösterna på tunet, när han såg paniken i sin mors och fars ögon, genast kröp han under bordet. Där han brukade sitta. Och hålla för öronen. Inte heller den här gången gick rösterna att begripa. En del av dem var mera som läten utstötta långt ner i halsen. Men Juusi visste att de som inte talade finska eller svenska, de kom från Polen eller Litauen. De kunde också vara legoknektar från Danmark eller Preussen. Var de kom ifrån spelade ingen roll. De betedde sig på samma sätt, och de ville samma sak. De var fyra soldater som stormade in i pörtet i ett moln av snö och isande kyla denna novemberkväll 1596. I smutsiga, vida byxor hopsnörda med västen, tunga vadmalsjackor och runda hattar. En av dem, som verkade vara ledare, bar musköt och värja. De andra hade svärd. Men soldaterna visste, och folket där i rökstugan visste, att inga vapen behövde viftas eller hotas med. Inte ännu. Ondskan följde samma mönster, hade samma ritualer och där bara längden på mardrömmen varierade. Mannarna skulle ha råggröt och fläsk. De krävde också öl och brännvin, men det var urdrucket för länge sedan, till dels av dem själva. Fläsket var också det sista i tunnan. Juusi visste precis vad som skulle komma efter att det sedan hade rapats och fisits och flinats. Han såg sin mor försöka göra sig osynlig i hörnet invid muren, han såg skräcken i hennes ögon när den förste soldaten reste sig och började snöra upp sina byxor, han såg sin fars vilt stirrande blick när en annan soldat placerade svärdspetsen mot hans hals. Sedan blundade Juusi och höll för öronen, och han mumlade den besvärjelse han hört sin far nedkalla över den hatade marsken på Åbo slott. Den vedervärdige hette Klas Fleming, och var marskalk över den östra rikshalvan, som han egenmäktigt styrde och ställde med. Han var sedan tidigare avskydd av den hårt prövade befolkningen, men när han beordrade borgarläger, att bönderna skulle tvingas ta emot, inkvartera och föda soldaterna under det eviga rysskriget, då började det koka i folkdjupet. De flesta knektarna var nog anständiga människor, men allteftersom tiden gick och krigen fortsatte utvecklades rena rövarband, som det hemma hos Juusi, och som skändade den befolkning som de var satta att skydda. När sedan soldaterna, och borgarlägren, blev kvar trots freden i Teusina 1595, bara för att Fleming var rädd för att det kunde bli krig igen, då kokade det över. Bondeledarna hade varit i Stockholm för att träffa hertig Karl och kom hem ungefär samtidigt som Juusi låg under bordet hemma i Koikkala. Och hertigen hade eldat på. Att driva de finska bönderna framför sig mot Fleming passade honom alldeles utmärkt. Karl var inte nöjd med tingens ordning. Det vill säga tronföljden. Att hans storebröder Erik och Johan regerat före honom var ju som det skulle, men att Johans son Sigismund nu tillåtits tränga sig före var upprörande. En polack och katolik! Dessutom var han redan kung över Polen-Litauen, och den personalunionen hade inte det svenska folket bett om. Så när bondeledarna från landskapen i öster kom för att be om hjälp såg Karl sin chans. Ett uppror mot Klas Fleming, hur små chanserna än var att det lyckades, var en knäpp på Sigismunds näsa. 5
Den 25 november 1596 inleddes bondeupproret. Så stor var förtvivlan och ilskan att nästan alla gick med, endast beväpnade med det som fanns till hands. Spjut, klubbor och yxor. Mot Flemings musketerare. Hela Savolaks drogs med i Klubbekriget. Juusis far, svedjebonden Jaakko Hämäläinen, kan aldrig ha tvekat att gå ut och slåss och hämnas på överheten. I tre månader böljade bondeupproret fram och åter över halva Finland. Flemings trupper slaktade tre tusen bönder, och försörjde sig på att plundra och skövla de bygder som erövrades. Klas Fleming dog, alldeles av sig själv, bara några månader senare, och med honom också borgarlägren. * I denna miljö, med dessa minnen av skräck och hat, växte Juusi Hämäläinen upp. Nästa gång vi träffar honom är han på väg att bli till en Joseph Jakobsson. Och vad han i sin allra vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa sig, det är att hans egen avkomma om tre hundra år skulle låta sig förenas med släkten Fleming."

Vandringen: "De var inalles arton män, kvinnor och barn som vandrade mot sydväst. De kom alla från Savolaks, och de var alla på färd mot det totalt okända. Ändå var det ingen vandring på måfå. De hade förberett sig väl, och var och en, varje familj, hade sina planer och mål. Juusi räknade sin planering till tio år. När han hade tagit över huvudansvaret för fädernegården kom han snabbt fram till att det egentligen bara fanns ett alternativ om han skulle fortsätta vara svedjebonde, vilket jämte jakten och fisket, var det enda han kunde och ville. Erämarkerna, dessa obebyggda skogar som lät sig tämjas och befruktas för att ge hundrafalt igen höll på att ta slut. De var förbrukade i södra Savolaks, och vad värre var, de höll också på att ta slut i den norra delen av landskapet, liksom de redan gjort i Österbotten och Ruoveis för att inte tala om Tavastland. Återstod endast ett väderstreck – västerut. Långt västerut. Och Juusi hade gått grundligt tillväga. Han hade varit hos en av kungens skrivare i Åbo för att ta reda på var i Sverige dessa kronans skogar fanns som man kunde ta upp som egna hemman, och där dessutom kung Karl IX lovade sex års skattebefrielse. Han hade till och med fått se på en väldigt grov och obegriplig karta, men ändå fått riktningen klar för sig. Och han hade bestämt sig för att gå längre än någon annan för att vara säker på att hitta helt egna skogar. 15 Skrivaren hade då sagt att Juusi från Stockholm skulle gå rakt åt väster så långt att han nästan kom till Norrighe. Han skulle vandra tills han kom till Sunds socken i Wermeland, och därifrån kunde han gå norrut och välja skog. Norrut och välja skog! Tankarna malde, och hade legat där som en hinna över hela tillvaron de senaste åren. Och nu var han äntligen på väg. Samtidigt var han fast rotad i den mylla han var sprungen ur, och visste att aldrig ta ut något i förtid. Han gick med blicken riktad på näverkonten framför sig, som guppade och sviktade i takt med bärarens steg över mossmarkerna. De bar alla näverkontar selade på ryggen. Alla gjorda med passform från ryggslut till axlar för var och en, och utanpå kontarna, de ihopsnörda skinnen och fällarna, som var nätternas härbärgen. I bältet bar Juusi långyxa och kruthorn, och över vänstra axeln hängde bössan De bar med sig allt vad de ägde. Och somliga ägde mer än andra. Fast det var inget det talades om. Att bli ihjälslagen för oförsiktigt skrävel var osedvanligt dumt. Och Juusi hade samlat på sig. Den gången han var i Åbo hade han kommit med konten full av mård- och ekorrskinn, och han hade sålt också på marknader närmare hemmavid, både lo och varg. Men det var i Åbo det betalades bäst, och han hade nu så många ören och mark i sin lomskinnssäck att det räckte till flera daler, fast han själv aldrig sett just ett sådant mynt. De begynte sin vandring i mitten av maj månad 1621, och räknade med att komma fram till Åbo i början av juni, då isen i skärgården borde ha ruttnat bort och de kunde hitta en brigg som tog dem till Stockholm. För vintern hade varit av en mild och skonsam sort. Den hade inte kommit förrän i slutet av oktober, och sälgarna ute på näsen vid Jukajärvi la varsel om våren redan i mitten av maj. 16 Att vintern vanligtvis höll sitt järngrepp om livet i mer åtta månader var för den här tidens människor helt enkelt så det var. Något annat hade ingen hört talas om. För det här var under det som senare skall kallas Lilla Istiden, som varade i flera hundra år, och allra värst var det just under Juusis levnad. Många av dem som nu vandrade med sina kontar var också tillräckligt gamla för att minnas Fimbulvintrarna runt sekelskiftet, när man fick blanda, inte bara bark, utan också ben och mossa i rågmjölet. År när somrarna helt tappade lusten att hälsa på. * De vandrade från Savolaks genom Tavastland på sin väg till Åbo. Juusi fick flera gånger frågan om han kände sig hemma. Det gjorde han nu inte, även om släktnamnet Hämäläinen berättade att hans anfäder kom härifrån. Han var nu på sitt trettioförsta år men hade ännu inte bildat någon familj. Och det var ett mycket medvetet val. Redan när han bestämde sig för att följa den savolaksiska vågen mot Sverige, så visste han att han skulle göra det ensam. Utan barn att ta ansvar för, och som sinkade färden under den korta sommar som stod till buds. Helt ensam blev han ändå inte. I gruppen fanns en tjugoårig ogift syster till en av karlarna i byn, och Inkeri hade nog haft ögonen på den kraftfulle Juusi sedan tidigare. Hon gick allt oftare intill honom, och än om han var butter och fåordig i början, så märkte Juusi, att han liksom blev lättare till sinnes i hennes sällskap. Och det blev så, att när de kom fram till Stockholm så slog Inkeri följe med Juusi västerut, medan hennes brors familj tog mot norr. Om man nu skulle färdas de nästan fyrtio milen från Stockholm till Värmland, så gjorde man det, då som nu, på norra eller södra sidan av Mälaren. Men man kunde också göra det på själva sjön. Framförallt i en tid när vattenvägen alltid är det naturliga valet. 17 Vi låter alltså Juusi och Inkeri, stadda med reskassa i både penningar och skinn, köpa sig plats på en mälarskuta som går från Stockholm till Köping för att hämta stångjärn. I ett slag förkortas själva vandringen med femton mil. När möjligheten fanns, måste det ha varit så det gått till."

Tiskaretjärn: "Sent en afton i början av juli tog Juusis och Inkeris vandring stopp med ett rytande. De hade passerat många forsar på sin färd från Köping mot Wermeland, men den här var bland de mäktigaste. Det var inte bara ett, utan tre fyra fall, där vattnet rytande virvlade ner i den sjö de hade lärt sig hette Frijksjön. Och där de nu stod vid brinken skattade de avståndet till andra sidan av forsen till gott och väl trettio famnar, och det var inte att tänka på att just här skulle finnas en bro. Fästfolket från Savolaks förstod att de hade kommit till Råtnaroos. Så hade finnen de träffat i Sund sagt att det hette där forsen var, och där de skulle ta av mot norr, på västra sidan den sjö som han kallade Råtten. Men den stig de hade valt, den fortsatte istället nedåt, åt andra hållet längs forsen, och längre ner såg de byggnader i vattnet som måste vara kvarnar. Finnen hette Ronkainen, och han hade gått omkring på marknaden i Sund och sålt skinn. Han var lätt att lägga märke till. Ett stort grått skägg som växte över hela ansiktet, och längst in i skallen ett par svarta ekorrögon, som ömsom glittrade och ömsom svartnade ännu mer, allt efter folks köpvilja. Man kunde också se, att om det inte varit för allt skägget hade gubben varit skrynklig som ett uttorkat lingon. Överallt de kommit på sin vandring hade de träffat på finnar, och det var en välsignelse. Juusi kunde mödosamt och 22 stapplande ta sig fram på det svenska språket, men Inkeri förstod ännu inte ett ord. Nu tog Ronkainen med sig ungdomarna till ett gästgiveri han kallade Bro, och där åt de hare och drack öl, och gubben berättade. Han kom från en by i närheten av den stora sjön Saimaa i östra Savolaks, och hade på något underligt vis kommit levande hem från Klubbekriget. Det hade ingen av de andra karlarna i byn gjort. Men när han så flera år senare, sent om natten kom vandrande hem till sitt pörte efter en utfärd, så fanns där bara kol och aska kvar. Av hustrun och fem barn var inte ett spår. – Det blev ett stort hål i bröstet på mig, och där rann livet ut, sade han, och vart sedan tyst en lång stund. Hur det nu gått till visste inte gubben Ronkainen, men på något sätt hade han tagit sig samman och gått till Sverige, för att fylla det där hålet med något helt nytt. Han följde en ström av bergsfinnar, och arbetade med att forsla malm till hyttor och tackjärn till bruken. Men det var tungt och hårt, och lönade föga för slitet, enligt Ronkainen. Så när han råkade hitta en rejäl bössa med snappflintlås, så sadlade han om till jägare. Han lyckades bli kronoskytt åt superintendenten i Mariestad och hamnade på så vis i dessa trakter. Dock, sade han, visade det sig vara en bättre affär att skjuta åt sig själv och sälja skinn, än att jaga åt andra. Nu hade han ett torp på skogen i Getkärn, en åtta-nio verst norrut, dit det gick fort och lätt att gå. – Och du kan nog få många skinn med den där, nickade Ronkainen mot Juusis bössa som stod lutad mot väggen. Att försöka sälja skinn till dig, skulle vara som att försöka truga på en bonde ett skålpund smör, skrockade han. Juusi blev också mycket uppiggad av den vändning samtalet fått, och undrade vad det betalades för skinnen i desssa trakter. – För räven tar jag tre mark, och för mården lika mycket och några ören till, blev svaret, och Juusi insåg genast att pri 23 serna också här var bättre än i Åbo. Fast i Stockholm hade han fått fem mark för en mård Inkeri hade också fått en ny lyster i ögonen. Hon hade sett gubbens fransade skinnlappar och det var långt ifrån kvaliteten på Juusis skinn. Det gick säkert att lägga på en mark till. * Men som de nu stod där vid Råttens vilda os, och såg uppåt de oländiga bergskast de nu skulle behöva betvinga för att komma till bron, så var det något annat Ronkainen hade sagt som de grubblade över på varsitt vis. Han sade att det skedde så, och i den ordningen, att man först tog ut en plats i skogen, sedan gick till prästen för att tala om att man fanns, och så till häradsrätten för att be om syn och nedsättningsbrev. Han kallade det kukkarokirja, men det var ändå ett ord ingen av dem hört. Fast han var osäker på vart man skulle gå för att få ett sådant brev, om man tvunget skulle ända till Örebro, eller om det räckte med Karlstad. Men det visste häradsdomaren om inte annat, och de hade ju flera år på sig. – Men det viktigaste, sade han, är ju att ni har rådslag med de andra finnarna där borta på skogen, så ni inte gör våld på annans hemman. De andra finnarna! I Juusis tioåriga bilderbok över detta nya liv fanns det inga andra finnar. Där fanns inga andra än han själv. I en uråldrig, vild och oändlig skog där vargen och björnen regerade tills Han kom och blev Kung, och där ingen människa trampat markerna sedan Digerdöden. Inkeri tänkte precis tvärt om. Där finns alltså folk! Grannar. Som kan hjälpa varandra. Som man kan umgås med. De hittade bron i form av granslanor som lagts över älven närmare sjön, där den flöt trögt och försiktigt. Sedan följde de västersidan av Råtten knappa fem verst, som Ronkainen rått dem att göra, innan de gick upp på skogshöjden. 24 Komna så långt skulle de nämligen träffa på gårdar med svenska dalbönder, och det stämde precis. Fast svenskarna skulle nog säga att de då hade gått ett par fjärdingsväg, eller en halv mil. Men precis som Ronkainen och alla andra östfinnar brukade Juusi och Inkeri den ryska termen verst för att beskriva avstånden. I halvannan timme följde de en djurstig upp över höjden, och Juusi såg nog att där också gått sådana på två ben. När skogen sedan öppnade sig på toppen av berget, glittrade långt där nere en långsmal sjö som sträckte mot väster. Och det var ingen tvekan, på ett näs på norra sidan av sjön stod en rökbastu. Nog fanns här finnar! De var tvungna att ta sig bort från branten för att komma runt sjön, och när de kom längre ner såg de också pörtena ett bra stycke upp på sluttningen. Precis där Juusi själv skulle ha tagit sin första svedja, och efter några år byggt en rökstuga. Här såg flera familjer ut att bo. Förutom pörtena fanns här ria, kokhus och fähus. Allt mycket välbyggt, och för inte så länge sedan. De var två familjer Kirnuinen som bodde i det de sade att på svenska hette Ängshöjden. Den ene brodern var kärv och fåordig, den andre pratade för båda, och Inkeri gladdes åt att få språka med kvinnfolk på sitt modersmål. När Juusi och Inkeri begav sig därifrån, uppåt och mot norr som rådet var, passerade de först en flock med granna rödfläckiga kreatur på kanske trettio djur som betade på en fjolårssvedja, och på ett fall längre bort mötte de en vägg av rågtuvor, mer än två meter höga, och som växte så tätt att inte ens skogsmus kunde kila in där utan att sätta axen i darrning. Skinnsäcken med utsädet i Juusis kont fick vid denna åsyn en märkvärdig tyngd. De gick upp till toppen av höjden, och vek enligt instruktionen sedan av mot väster tills myrmarkerna tog slut, och 25 sedan mot norr igen i sänkorna mellan bergen. Det tycktes längre än vad som hade sagts, och det hade blivit kväll och skymning innan de såg blänket från en lampi mellan granarna. Det var en liten tjärn med gula näckrosor som stod som facklor i strandkanten, och de gick runt till norra sidan där de slog sig ner och bäddade i den tjocka starren. Inkeri tog fram sin läderpung med eldstål, kvarts och fnöske och snart hade de en eld. Där blev de för natten, och utan att veta om det då, hade de kommit hem. Till Tiskaretjärn. "