Anders Waldenström

Den äldste av Åmålskaplanens söner var Anders, född 1762. Året efter faderns död blev han student i Lund. Där fick han inte länge stanna utan måste resa hem och biträda modem och syskonen med gårdens skötsel. Även sedan han 1787 blivit prästvigd måste han hjälpa till med jordbruket i ett par års tid. Därefter kom han som adjunkt till prosten Stenberg i Frändefors med en årslön av tjugofem riksdaler. När prosten sände ett par av sina söner till Lund för att fortsätta studierna, skickades adjunkten med dem som "mentor". Under den resan förvärvade adjunkten magistergraden. Efter hemkomsten blev han komminister i Råggärd, en föga inbringande syssla, och här fick han kvarstanna livet ut. Lyckan var honom inte bevågen i befordringsväg.

Under frändeforstiden hade han gift sig med komministerns syster, Helena Sofia Wennersten - hon var moster till Dalslands hävdatecknare Anders Lignell - och därmed blev brödet knappare. Hela hans liv blev en oavbruten kamp för den blotta existensen. Under tjugo år hade han inte haft mer än två lediga söndagar, och det var när han avlade pastoralexamen i Karlstad. På den lilla lönen kunde han och hans familj inte leva. Han måste öka ut inkomsterna med att ta emot och läsa med pojkar. Prosten Erik Erland Ullman ger honom det vitsordet att "han äger sällsynt och ovanlig talang att handleda barn och ynglingar i vetenskapernas grundläggning och förkovran" och tillägger, att de efter tre till fyra års vistelse i hans hus utan annan skola blev med heder antagna till studenter vid akademierna. Lärometoderna var härda, och av sina disciplar var han allt annat än älskad. Anders Lignell, som en tid tillhörde inackorderingarna, hade inget gott att säga om den gamle komministern. Och P. P. Waldenström skriver om farfadern i sina minnen: "Hans pensionat bestod huvudsakligen av vildbasar, som han skulle göra folk av. Deras föräldrar hade inga händer med dem. Regementet i hans hus blev därför ytterst strängt. En synnerligen häftig karaktär var han också. När någon av pojkarna gjort något galet, så hade han för regel att 'smörja upp' allesammans utan att fråga vem som var gärningsmannen, 'ty', sade han, 'den som icke har gjort detta, har gjort något som förtjänar smörj, fastän jag icke fått veta om det'. Därför vankades smörj i regel varje dag en eller flera gånger. Det gick så långt att hans egna barn en gång rymde hemifrån och gömde sig, så att han måste skicka ut och söka dem." Ett av dessa barn var Carl Anton, född 1810. Han undervisades liksom de övriga av sin far, blev student redan vid fjorton års ålder, predikade vid återkomsten till hemmet i pastoratets alla kyrkor och visade "lyckliga gåvor". Men den försigkomne ynglingens liv blev kort: han dog tio dagar efter sin fars frånfälle endast femton år gammal och "sörjdes mycket av sina bröder".

Vågdalen i släkten Waldenströms historia var emellertid nu passerad. Med råggärdskaplanens tvenne i Frändefors födda söner, Johan Gustaf och Erik Magnus, uppväxta i Råggärd i armod och umbäranden, vänder kurvan definitiv uppåt. Den förre var det stora ljuset i sin generation. Han blev fil. magister och teologie licentiat med glänsande betyg, teologie doktor, universitetslärare först i kemi och sedermera i teologi, lektor, kyrkoherde i ett värmländskt rangpastorat och prost, allt i unga år, och han dog redan vid fyrtioåtta års ålder. Han var dessutom författare till den största handbok i latinsk syntax som dittills utgivits på vårt språk och som var studenternas fasa.

Även den senare, medicine doktor Erik Magnus Waldenström, den i inledningen här ovan nämnde provinsialläkaren, var framstående och uppskattad inom sitt yrke men också ett stycke original. Sonen Paul Petter vittnar att han var flitig snusare, men han köpte aldrig något snus. Han gick bara in i en affär, vilken som helst, fyllde sin dosa och avlägsnade sig igen.

Icke så litet av faderns våldsamma temperament hade han fått i arv. I sträng tuktan fostrades de femton barnen upp. Det pedagogiska universalmedlet var smörj.