Peter Hollander Ridder (1608–1692) was the governor of the Swedish colony of New Sweden from 1640 until 1643.

Peter Hollander Ridder's father Hans Ritter was a Dutchman living in Tammisaari, Finland. Peter Hollander Ridder was serving in the Swedish Navy when he was appointed as governor of New Sweden. After a difficult journey he arrived to New Sweden, together with a handful of settlers, on board the Kalmar Nyckel on her second expedition April 17, 1640. Upon arrival Ridder wrote back to Sweden to Admiral Claes Fleming and Chancellor Axel Oxenstierna requesting more colonists and skilled workmen. This request was fulfilled when Kalmar Nyckel and Charitas arrived to the settlement on November 7, 1641 with additional settlers including many Forest Finns.

He purchased more land from Lenape Indians north of modern-day Philadelphia. This parcel was along the Delaware River between the Falls of the Delaware and Schuylkill River, between what is today Trenton, New Jersey and Morrisville Pennsylvania. When Johan Björnsson Printz took over as governor of New Sweden, Ridder returned to Sweden to serve in the Swedish Navy. He became a major in 1660 and served as the governor of Viipuri in the present day occupied Finnish Karelia from 1666 until 1681. He died in Stockholm in 1692 but was buried in Viipuri.

http://www.colonialswedes.org/History/Chronology.html

Hollender Ridder-suku

Hollender-suvun vanhin tunnettu esi-isä Hans Hollender asui Tammisaaressa ainakin jo 1623. Monet hänen lapsistaan ja pojanlapsistaan käyttivät nimeä Ridder. Tätä taas seuraavat sukupolvet eivät enää käyttäneet, vaan vain nimiä Hollender tai Holländer. Hansia ei tiettävästi koskaan mainita säilyneissä lähteissä muulla kuin Hollender-nimellä. Ilmeisesti hän oli saapunut Hollannista.

Tammisaaren historiassa sanotaan, mainitsematta lähdettä, että Hans olisi ollut Turussa 1628 kuolleen hollantilaisen laivurin Willum Fachtin poika. Tieto on tuskin oikea. Fachtit, jotka myös joskus mainitaan Hollendereinä, ja Ridderit näyttävät olevan eri sukuja.

Nimet Hollender ja Holländer ovat varsin tavallisia eri puolilla Suomea jo 1600-luvulla. Kun sukunimi ilmaisee syntyperän, sitä ei voi pitää vahvana osoituksena samannimisten sukulaisuudesta. Esiteltävä sukuselvitys koskee vain tammisaarelaisen Hans Hollenderin jälkeläisiä. Kuitenkin useat Hansin pojanpojat katoavat lähteistä tuntemattomiin. Siten on mahdollista, että maamme myöhemmistä Hollendereistä muutamat - joita ei artikkelissa mainita - kuuluvat Hansin sukuun. On kuitenkin varmaa, että useimmat tämän nimen kantajat eivät ole Hansin jälkeläisiä.

Hans Hollenderin molemmat pojat, ja viimeisinä elinvuosinaan ainakin vuoteen 1653 asti Hans itsekin, asettuivat Viipuriin. Nuorempi poika, Petter Hollender Ridder (taulu 2) oli laivastonkapteeni, mutta oli Amerikassa Uuden Ruotsin komendanttina 1640-43. Hän joutui erään riidan vuoksi myös oleskelemaan 1680-luvulla vuodet Tukholmassa ja kuoli 84-vuotiaana siellä 1692, mutta hänet haudattiin lopullisesti Viipuriin 1697.

Puolisonsa, tukholmalaissyntyisen Elisabet Johanintyttären kanssa hänellä oli seitsemän lasta. Pojat Petter ja Konstantin Ridder elivät aikuisiksi ja matkustivat, ehkä isänsä mukana, Tukholmaan. Petter kuoli 1683 siellä, nähtävästi jälkeläisittä. Kummankaan perhesuhteista ei ole tietoa.

Hans Hollenderin vanhempi poika, Hans Hollender Ridder (taulu 3) oli lääninkirjanpitäjä Viipurissa 1641. Hän muutti Turkuun noin 1657, mutta kuoli siellä jo 1658. Brita Johanintyttären kanssa hänellä oli viisi poikaa ja yksi tytär. Perheen pojista vain yhden, Käkisalmen kihlakunnan kruununvoudin Hans Hansson Hollenderin (eli vielä 1690-luvulla, taulu 4), poika Kurkijoen kirkkoherra Johan Hollender (kuoli 1706, taulu 6) jatkoi sukua. Tämän vanhempi poika Peter, kauppias ja laivanvarustaja Oulussa sekä valtiopäivämies (taulu 7), kuoli Oulussa 1775, ja hänen sukuhaaransa sammui mieskannalta 1783.

Kirkkoherra Johan Hollenderin nuorempi poika Johan (taulu 9) oli syntynyt Käkisalmessa 1700. Hän astui armeijan palvelukseen, oli varusmestari ja sitten johdattaja. Joutui Lappeenrannan taistelussa venäläisten vangiksi ja poistettiin kaatuneeksi arveltuna kirjoista, mutta palasi vankeudesta. Osti 1743 tilan Kuopion pitäjän Kareslahdesta, mutta astui jälleen palvelukseen kersanttina 1744, eroten 1748. Asui sitten Kuopion, myöhemmän Siilinjärven pitäjän Kasurilassa tilalla, jonka hän vastaanotti toiselta apeltaan nimismies Lars Paldaniukselta. Johan kuoli siellä 1780. Kahdesta avioliitostaan hänellä oli 14 lasta.

Johan Johaninpoika Hollenderin toisesta avioliitosta syntyneistä lapsista kolme poikaa jatkoi sukua Savossa. Kristian Johan Hollender (1754-1831, taulu 10) oli tilallinen kotitilalla Kasurilassa ja kuudennusmies. Hänen 10 lapsestaan pojan Johanin (1792-1833) suku jatkuu useana haarana. - Karl Gustaf Holländer (1756-1825, taulu 11) oli tilallinen Nilsiän pitäjän Keyrityssä. Suku on pitemmälle jatkunut ainakin hänen pojastaan Petter Johanista (1778-1833). - Aron Hollender (1764-1845) muutti Ouluun 1781 ja oli siellä merimies, mutta palasi kotikylään 1784. Oli tilallinen Kuopion pitäjän Kolmisopessa. Hänen poikansa Karl Johan (1787-1843) lähti koulutielle ja oli viimein Kymen kappalainen; hänellä oli vain yksi tytär. Muista Aronin pojista jatkoivat sukua tilallisina Aron Fredrik (1789-1833) Kuopion pitäjän Pöljässä ja David Sigfrid (1792-1823) Kolmisopessa.

Kirjoittaja on kerännyt Hollendereiden myöhemmistä sukuhaaroista aineiston, joka on vielä epätäydellinen, mutta hän ei voi ainakaan pitkään aikaan jatkaa suvun tutkimista. Hän on halukas antamaan tuon osan aineistostaan jollekin toiselle suvun tutkijalle käytettäväksi jatkotutkimuksen pohjana.

-Genos 63(1992), s. 1-11, 27-28  Släkten Hollender Ridder   Kanslirådet GEORG LUTHER, Helsingfors

Peter Hollander Ridder (1608-1692) was the governor of the Swedish colony of New Sweden in Delaware (1640-1643). http://www.colonialswedes.org/History/Chronology.html

Peter Hollander Ridder's father was a Dutchman living in Ekenäs, Finland. Peter Hollander Ridder was serving in the Swedish Navy when he was appointed as governor of New Sweden. After a difficult journey he arrived to New Sweden onboard Kalmar Nyckel on her second expedition 17 April 1640 together with a handful of settlers. Upon arrival he wrote back to Sweden to Admiral Fleming and Chancellor Oxenstierna requesting more colonists and skilled workmen. This request was fulfilled when Kalmar Nyckel and Charitas arrived to the settlement on November 7, 1641 with more settlers of mostly Finnish origin.

He purchased more land from Lenape Indians between Schuylkill and the Falls of the Delaware.

When Johan Björnsson Printz took over as governor of New Sweden, he returned to Sweden to serve in the Swedish Navy. He became major 1660 and governor of Vyborg (1666-1681).

----------------------------------------

Tab. 2.

Petter Hollender Ridder (yngre son till Hans Hollender, tab. 1), nämnd hos fadern i Ekenäs 1628.

[2] (Emmy Hultman, Ekenäs stads dombok 1637-1660, sidan 11-17.)

Trädde i tjänst vid flottan, skeppslöjtnant 1637, var i mars 1639 i Ekenäs för att »driffua vt botz Männerne» och häktade där borgmästaren Germund Mattsson, som vägrade »klarere därföre annat än i dätt höglåfliga Admiralitetet vthi Stockholm».

[7] (Hultman, a.a., sidan 46)

Fick 1.7. s.å. förordnande till »Commendant oppå Skantzen Christina i Nye Swerie» och instruktion för sin verksamhet där. Anlände i april 1640 till Delaware, där han ledde och utvidgade den svenska kolonin. Avlöstes i februari 1643 av överstelöjtnant Johan Printz och återvände till Sverige.

Deltog på flottan i operationerna mot Danmark 1644, skeppskapten 1648, fick 21.2. s.å. i uppdrag att upprätta ett båtsmanskompani på Gotland.

Chef för södra Finlands båtsmanskompani 22.8.1651.

Bodde i Viborg, fick i kungliga brev 18.7.1650 några hemman i Viborgs socken och 16.8.1653 Alasäiniö kvarn där i förläning.

Befälhavare på den svenska flottstyrkan på Ladoga 1656-57.

Förde 1658 sina båtsmän genom Sverige till Danmark, deltog i februari 1659 i försöket att storma Köpenhamn samt blesserades. Ledde hösten s.å. en sjöstyrka, som höll förbindelserna till Stettin öppna när staden belägrades av brandenburgare och österrikare.

Major 10.7.1660.

Kommendant på Viborg 1666, avsked 1681.

[8] (SKrA: Hj. Börjesons biografiska anteckningar om örlogsflottans officerare 1600-1699 (mscr., Meddelande av jur.pol.mag. Leo Nyholm) Börjesons uppgifter om att Peter Ridder hade ett hushåll i Vlissingen är oriktig, han har förväxlats med en Gillius de Ridder från Holland, som var i svensk tjänst (medd. av civilingenjör Curt Haij). Curt Haij, Churfursten av Sachsen, ett gammalt hus vid Gråmunkegränd, Släkt och Hävd 1979, sidan 304-315. Georg Luther, Peter Hollender Ridder - från Ekenäs till Nya Sverige. Hufvudstadsbladet 27.2.1988 (även i Finland - USA nr 2/1988)).

Tillbragte en stor del av de följande åren i Stockholm under processande om reparationskostnader och hyror för huset »Churfursten af Sachsen» vid Gråmunkegränd, som hans hustru hade ärvt. Petter hade ställt kaution för sin svärson Gustaf Gadde och hade stort behov av medel för att betala hans skulder. Processerna slutfördes först 1689, men redan fem år tidigare hade huset inlösts av svägerskan Elin Johansdotter, änka efter vicepresidenten i reduktionskollegiet Nils Eriksson Rosenfelt.

Död i Stockholm 1692, 84 år gammal, betalning erlades 1.9. s.å. för hans bisättning i Maria kyrka, slutligen begr. i norra förstadskyrkan i Viborg 6.5.1697.

- Gift i Stockholm (Storkyrkan) 30.11.1644 (samtidigt med brodern Hans) med Elisabet Johansdotter, döpt där 26.6.1628, levde 1669 i Viborg, dotter till rådmannen i Stockholm Johan Kristoffersson och Brita Kristoffersdotter.

[9] (Haij, a.a., sidan 310-313. Meddelande av Leo Nyholm om bisättningen i Stockholm. RA:8663:531. SRA: Svea hovrätt, vol. 138:9/1687 (meddelande av Curt Haij)).

Barn (ordningsföljden okänd):

B a r n, begr. i Stockholm (Storkyrkan) 31.12.1645.

Brita Ridder, levde 1700. - Gift 1:o med löjtnanten vid Erik Pistolhjelms (Viborgs läns) kavalleriregemente Karl Andersson, död före 8.3.1670; 2:o med kaptenen vid Viborgs dragonregemente Nils Nilsson Böckling, död i Stockholm c. 1683; 3:o före 15.10.1690 med arrendatorn Simon Örtken, död i början av 1694.

[10] (RA: Äyräpää häradsting 8.31670; Vederlax ting 15.10.1690; Kuivas etc. pogosters ting 16-23.3.1694; Viborgs kämnersrätt 1.2.1700.))

Susanna Kristina Ridder, levde 1680. - Gift, troligen i mars 1666, med kaptenen vid Burghausens dragonregemente Gustaf Gadde i hans första gifte, blev 8.3.1703 »på Suondo (= Suvanto) isen af ryssarna ihjälslagen, naken igenfunnen», begr. i Kexholm 14.3. [11] (Georg Luther, Gadd och Valleriansson, Genos 1956, sidan 58. Kexholms begravningslängd.)

Petter Pettersson Ridder, var artillerikonstapel på Viborgs slott 1674 och artillerifänrik där 17.9.1675 samt ännu 4.12.1680, då han åtalades för att ha överfallit regementsskrivaren Petter Svan och skvadronsskrivaren Sven Andersson Gadde. Avled i Stockholm 1683 efter att ha testamenterat sin lönefordran till kusinen Karl Hollender Ridder (tab. 3) som ersättning för sjukdoms- och begravningskostnader samt »creditorers afbetallning».

[12] (RA: 8678:771, 806, 807 (medd. av arkivchef Kaj Duncker); SRA: Svea hovrätt, civilakter 70/1687 (medd. av Curt Haij)).

Konstantin Ridder, reste c. 1684 till Stockholm, bodde troligen där, när han efter faderns död anhöll om att utfå hans pension »till någon hielp...för mig som nu både fader- och moderlös är långt ifrån mine syskon...att bringa min sal. faders lekamen till någon tienlig begravning».

[13] (RA: Vederlax ting 3-4.2.1685. SRA: Militära ansökningar och meritförteckningar, armén, vol. M 1142 R:3 (medd.av Curt Haij)):

Katarina Ridder, begr. i Viborg 14.3.1695, slutligt tillsammans med fadern 6.5.1697 i norra förstadskyrkan. - Ogift.

Elisabet Ridder, död i Säkkijärvi 18.12.1741, »110 år» gammal. - Gift mellan 1691 och 1696 med ryttmästaren vid Karelska kavalleriregementet Klas Finckenberg i hans andra gifte, död »kort efter ryssarnas infall i Finland».

[14] (Elisabet var inte mor till hans barn).(RA: Viborgs och Säkkijärvi ting 24-30.1.1696.)

Hans Hollender hade flera barn. Två av hans söner, Hans och Petter, finns omnämnda i Ekenäs men flyttade som vuxna till Viborg redan in­nan fadern flyttade dit.

Det var dessa söner som lade namnet Ridder till det ursprungliga Hollender.

Den yngre sonen Petter blev känd för insatser inom det svenska krigsväsendet (se särskild notis).

Sonen Hans Hollender Ridder är emellertid den för vår del mest intressante, efter­som det var en av hans söner, Carl Holl­ender Ridder vi fun­nit i Ålem.

Hans Hollender Ridder – Marias morfars far

Hans Hollender Ridder finns omnämnd i Ekenäs 1628, då boende hos fadern.

År 1641 ut­nämndes han till lands­bokhållare i Viborg. Där fick han flera gårdar i förläning och dess­utom det då öde Kajala fiskeri. Efter att ha varit bosatt i Viborg minst tio år flyttade han vidare till Åbo, där han utnämndes till ränte- och proviantmästare 1657.

I Åbo kom han inte att verka länge – han avled redan efter ett års tjänst där och begravdes i Åbo domkyrka 1658.

Hans Hollender Ridder var gift med Brita Johansdotter, dotter till rådmannen Johan Christophersson och dennes hustru Brita Christophersdotter. När Hans Hollender Ridder hade avlidit flyttade hustrun tillbaka till Viborg och begravdes där år 1660.

Hans Hollender Ridder och Brita Johansdotter fick sex barn, bland dessa den Carl som kom att flytta till Ålem. I sin artikel i Genos skildrar Georg Luther hur det gick för Hans Holl­ender Ridders andra barn (de flesta blev kvar i Finland) – men inte Carls öden, vil­ka var okända för honom. Vi vet mera nu! Det var denne Carl som blev morfar till Maria Anders­dotter, Ålemsflickan som blev bond­hustru i Gunnarsbo i Ryssby.

Släktens väg dit hade varit lång. De personer som i dag kan räkna sig som ättlingar till Sven Persson och Maria Andersdotter i Gunnarsbo i Ryssby kan på Marias sida alltså finna ett di­rekt släktförhållande med den holländare som flyttade till Ekenäs i Finland och fanns där redan 1623, ev. tidigare. Nog är de märkliga, de vägar och livsöden man kan finna genom släktforskning.

Evert Sverkman

Källor:

Kyrkböcker Ålem, C, E, F

Ålem kyrkoräkenskaper 1701-1737

Mantalslängd Kalmar län

Jordeböcker Kalmar län

Dombok för Stranda härad vintertinget 1715

Genos 1992 s 1-11

Korrespondens med Per Lanéus

Petter Hollender Ridder -

kommendant och krigare

Petter Hollender Ridder, farbror till Carl Hollender Ridder och yngste son till den till Ekenäs i Finland från Holland invandrade Hans Hollender, blev en känd person inom det svenska krigsväsendet och den svenska histo­rien.

Liksom den äldre brodern Hans var han från 1630-talet anställd vid Amiralitetet i Stockholm. Petter Hollender Ridder blev år 1639 utnämnd till kommendant för skansen Christina i Nya Sverige (i Delaware i USA), dit han kom följande år för en treårsperiod.

Han gjorde betydande insatser där bl a för att utvidga den svenska kolonin.

--------------------------------------------------------------------------------

Svenska kolonier (1600-talet)

Nya Sverige (1638 - 1655)

Det trettioåriga kriget pågick i Europa, och Sverige hade under en tioårsperiod gått från ett oansenligt land i norra Europa, till att bli en storspelare i Europeisk politik, i och med beslutet att gå in i det så kallade Tyska kriget. För Sverige var dessa år bra, såtillvida att mer vanns än förlorades i landområden mätt, och rikedomar i form av pengar, konst och teknik började flöda in i riket.

Under denna tid pågick för fullt engelsk, fransk och holländsk kolonisering av Nordamerika, och eftersom kontakten mellan framförallt Holland och Sverige var livlig vid denna tid, främst på handelsområdet, så blev snart Axel Oxenstierna, och de övriga i Riksrådet, intresserade av ett möjligt handelskompani, med kolonier, i Nordamerika. Dessa kolonier kunde då förse Sverige med diverse varor, och sprida Sverige makt och ärelystnad till andra kontinenter, fullt i stil med denna tids andra europeiska stormakter.

Riktlinjer för kolonin drogs så upp av en holländare vid namn Peter Minuit, som hade rekryterats för expeditionen. Minuit hade under 7 år varit högste ansvarige för den holländska kolonin Nya Nederland, och han kände väl till kusten och landet runt floden Delaware i Amerika. Varor, utrustning och folk anskaffades nu och flottan ställde två fartyg, Calmare Nyckel och Fogel Grip, till förfogande.

1637 lämnar fartygen Göteborg, och anländer i mars 1638 till Delawareflodensmynning, där man seglar en bit uppför floden utan att holländarna, som också finns i området, upptäcker dem. Minuit köper nu land av några indianstammar, och man uppför genast befästningen Fort Christina. Fartygen lämnar ganska omgående kolonin, och soldaterna och kolonisterna får klara sig själv, och en viss uppodling och bebyggelse tar vid.

April 1640 återkommer Calmare Nyckel, denna gång med en ny direktör, Peter Holländer Ridder. Nya land köp genomförs nu. Sverige har nu köpt ett område som är över 20 mil i längd, dock är kolonin fortfarande underbemannad när det kommer till kolonister och soldater.

1643 anländer så en ny direktör, eller Guvernör, från Sverige som övertar befälet. Denna gång är det Johan Printz, och med honom inleds ett expansivt skede i kolonins historia. Nya land köp tar vid, och nya befästningar byggs, bland annat fortet Nya Älvsborg. Ett litet samhälle uppstår också som kallas Nya Göteborg, där även Printz residens, Printz Hof, uppförs. Kolonin går nu in i ett expansivt skede, och detta leder till ökat välstånd, man är dock alltid i behov av nya försändelser av folk och soldater från Sverige. Dessa transporter sköts dock sporadiskt, och är kanske anledningen till att kolonin förloras.

Kolonin blir efter hand än mer trögrodd, och när holländarna uppför ett stort fort (Fort Casimir) framför Fort Christina, kan kolonin bara hoppas på en stor satsning från Sverige. Denna satsning kommer, trots svikande hopp, i maj 1654, i och med att fartyget Örnen ankrar upp framför Fort Casimir. Fortet svara dock inte med varningskott, utan svenskarna kan med lätthet inta fortet, då det under denna period endast har bemannats av ett fåtal soldater.

Hoppet stiger nu i kolonin, och med den nya expeditionen följer ca. 350 man, so kolonin har i ett slag mer än fyrdubblats. Detta uppsving blir trotsallt ganska kort, då redan den holländske guvernören Peter Stuyvesant kommer seglande med 7 fartyg sensommaren 1655, och kolonin faller ganska omgående, och uppslukas helt av Nya Nederland. Denna koloni går ett liknande öde till mötes och blir snart uppslukat av Nya England.

--------------------------------------------------------------------------------

Cabo Corso

--------------------------------------------------------------------------------

Källor:

Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: När Sverige blev Stormakt". Norstedts, 1994 Värnamo

Ruhnbro, Rune. "Det Nya Sverige i landet Amerika" Wiken, 1988

"Nationalencyklopedin." Bokförlaget Bra Böcker, 1996 Höganäs

© 2003 Magnus Källgren

Petter Hollender Ridder återkommen till Norden fick han olika uppgifter i den svenska flottan, var bl a med om att storma Köpen­hamn 1659 och var under åren 1666-1681 kommendant i Viborg.

På äldre dagar flyttade han till Stockholm, där han blev känd också för processer han drev för släktingars räkning. Petter Hollender Ridder avled i Stockholm 1692, 84 år gammal, bisattes i Maria kyrka och begravdes i Viborg 1697.

Evert Sverkman

Pesten utplånade hel familj

I artikeln om Sven Persson i Gunnarsbo i KLGF-bladet nr 38 noterades att det föreföll som om Brita Carlsdotter Ridder (se vidstå­ende artikel) hade en syster Hedvig i Ålem.

Denna förmodan var korrekt. Hedvig Carls­dotter Hollender gifte sig i Ålem 1698 med den från Mönsterås inflyttade uppbörds­mannen Jonas Schelander (född i december 1662) på gården Stommen i Ålem. Jonas Schelander avled och begravdes i tysthet (varför är oklart) vid en liten ceremoni på kyrkogården i Ålem 1/3 1710 tillsammans med en nyfödd son. Jonas Schelander hade 7/12 1704 friköpt kronogården Stommen till skattehemman. Möjligen blev detta en för stor ekonomisk belastning på honom.

Paret hade ytterligare två söner som båda avled i pesten, Nils begravd 11/12 1710 och Anders begravd 4/1 1711. Slutligen avled hustrun Hedvig Carlsdotter Hollender i samma sjukdom och begravdes 26/1 1711. En hel familj hade lämnat det jordiska. Den pest som härjade i Ålem dessa år utplånade alltså de sista kvarlevande av familjen Jonas Schelander/Hedvig Carlsdotter Hollender.

Efter dotterns död flyttade Carl Hollender Ridder med sin hustru till Stommen, men då instämde kronobefallningsmannen Petter Collin honom till tinget 20/6 1711 för att han satt sig i possession av Jonas egendom, uti vilken egendom kronan ansåg sig ha ansenligt att fordra ”härrörande av de medle och upp­börderer han under händre haft”. Sedan häradshövdingen konsulterat Göta hovrätt lades målet ner med hänvisning till sjukläget i socknen och att rätten inte instämt övriga arv­ingar.

Sedan Carl Hollender Ridder dött tog rätten upp ärendet igen 1715. Då fanns som instämda arvingar till Jonas hans svärmor Märta Hirtz och hans svågrar länsman Anders Persson (som till slut ordnade en uppgörelse) och skeppsskrivare Adam Ridder, inte någon gång nämnd i Ålems kyrkoarkiv. Troligen hade han i unga år gått till sjöss.

Evert Sverkman

Kungsängen

När Sverige skulle bli kolonialmakt

När Sverige under 1600-talet engagerade sig i koloniala satsningar var det med förhoppningen att kunna tjäna pengar på den växande handeln med främmande kontinenter. Men de koloniala försöken i Nordamerika och Afrika blev kortvariga företeelser som föll platt till marken. När den västindiska ön S:t Barthélemy förvärvades ett sekel senare var det även då med sikte på stora ekonomiska vinster.

Vårt lands koloniala förflutna får normalt liten plats när vår historia skildras. Ändå har Sverige varit indraget i en rad transoceana projekt: kolonierna Nya Sverige i Nordamerika, Cabo Corso i Afrika och S:t Barthélemy i Västindien. De två förstnämnda blev kortvariga företeelser. Den västindiska blev långvarigare, även om åren med ekonomiska vinster var relativt få. Samtliga kan kanske av många ses som relativt obetydliga episoder, men de tycks ändå engagera vårt intresse, något som inte minst framgår av de senaste årens historievetenskapliga undersökningar om dessa frågor.

Nya Sverige-kolonin (1638–1655) och den vid Cabo Corso (1649–1663), som sköttes av Svenska Afrikakompaniet, tillkom i en tid av ökad betydelse för långdistanshandeln, då flera europeiska stormakter redan skaffat sig transoceana kolonier. Vid etablerandet av dessa kolonier sammanföll politiska och ekonomiska ambitioner hos den svenska stormakten med holländska kapitalintressen.

Den svenska statsledningen med Axel Oxenstierna i spetsen övertygades om fördelarna med koloniala satsningar, dels för att man, liksom holländare, engelsmän och andra, ville berika sig genom handeln med främmande kontinenter, dels därför att det var angeläget att göra svensk sjöfart förtrogen med transoceana områden.

Ön S:t Barthélemy, som var svensk koloni åren 1784–1878, förvärvades under Gustav III:s tid med förhoppningar om att få en frihandels- och transitohamn i Västindien, vars lönsamhet till stor del byggde på de stormaktskonflikter som rådde vid slutet av 1700-talet och de som kunde förväntas i framtiden.

Även om vår koloniala historia i jämförelse med andra länders framstår som relativt obetydlig, kan vi dock konstatera att det under tidigare århundraden fanns ett starkt intresse för att landet skulle skaffa sig kolonier.

Befästa handelsstationer

När man från svensk sida började med transocean handel sköttes verksamheten av handelskompanier med befästa handelsstationer i det främmande landet. Staten svarade för fortifikationerna och höll i viss utsträckning med skepp, soldater och vapen mot att kompanierna bedrev handel, där de hade privilegier på särskilda varor, såsom koppar, skinn, tobak och dylikt. Statens intressen tillgodosågs genom att man försäkrades tullinkomster och eventuella andra avgifter.

Handelskompanier var typiskt för denna tid och innebar något nytt för fjärrhandeln. Genom att flera participanter, dvs delägare, finansierade verksamheten fördelades risken. Staten delegerade till kompanierna en del av sin auktoritet, varvid dessa erhöll en form av statsrättslig ställning. De kunde exempelvis med vapenmakt tillvarata statens intressen inom de områden där de var verksamma. Handelskompanierna blev genom sin verksamhet och sin delvis statsrättsliga ställning viktiga komponenter i den europeiska transoceana expansionen.

Kolonin Nya Sverige

Nya Sverige blev vårt lands första transoceana företag. Kolonin anlades vid Delawarefloden inom nuvarande delstaterna Delaware, Pennsylvania och New Jersey. Initiativet kom från holländska köpmän och kapitalintressen. En första ansats hade gjorts av Willem Usselinx, grundaren av det nederländska västindiska kompaniet, som redan 1624 fått tillåtelse av Gustav II Adolf att starta ett svenskt kompani för handel på Asien, Afrika, Amerika och Magelancia. Planerna visade sig då vara orealistiska och kapitalanskaffningen blev för svår.

Nu blev det den nederländske köpmannen Samuel Blommaert, också han delägare i det nederländska västindiska kompaniet, och Peter Minuit, som under sju år varit direktör för dess koloni, Nya Amsterdam på Manhattan, som i samarbete med förmyndarregeringen för drottning Christina 1637 startade Söderkompaniet, även kallat Nya Sverigekompaniet.

Att holländskt och även nordtyskt kapital satsades i mindre handelskompanier var inte ovanligt vid denna tid, eftersom många handelsmän uteslöts från de stora nederländska och brittiska kompaniernas handelsmöjligheter och därför var angelägna om att bilda konkurrentkompanier. Det på hälften svenskt, hälften holländskt kapital grundade handelskompaniet fick privilegier på införseln av tobak och skinn. Det holländska intresset för företaget svalnade dock efter några år och 1642 kom det helt under svensk ledning.

Skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip avseglade i november 1637 med en blandad svensk och holländsk besättning under befäl av Peter Minuit. I mars 1638 anlände man till Delawarebukten och fortsatte längre upp längs floden. Minuit köpte land av indianerna och anlade fort Christina en bit från mynningen av bifloden Minquas River (numera Christina River), på den plats där staden Wilmington nu ligger.

Minuit hade i sin tidigare tjänst seglat uppför Delaware och hade sannolikt kartor och kännedom om var bra platser för handel med indianerna fanns, liksom var det holländska fästet, fort Nassau, var beläget. Redan i juni, sedan verksamheten kommit igång, startade Minuit återresan mot Sverige, varvid ledningen lämnades till löjtnant Måns Kling. Först våren 1640 anlände Peter Holländer Ridder som ny direktör.

Nya Sverige hade under de första två åren mest prägel av handelsstation med en besättning på ett 20-tal soldater jämte en kommissionär och en tolk. Sannolikt hade de en händelsefattig tillvaro i vildmarken i väntan på att nästa expedition från Sverige skulle anlända. Relationerna med indianerna förblev goda, bortsett från några mindre incidenter.

Tyger, redskap, kokkärl och prydnadsföremål byttes mot majs och andra livsmedel från delawareindianerna, vars byar låg längs floden, och mot skinn från susquehannaindianerna, vars jaktmarker fanns inåt landet. Särskilt bäverskinn var attraktiva som bytesobjekt, eftersom klädesplagg av detta material var högsta mode i Västeuropa.

Nya kolonister

När guvernör Johan Printz anlände i februari 1643 fick kolonin en dynamisk och målmedveten ledare och växte tack vare nya kolonister och ekonomiska framsteg. Fästet Nya Elfsborg anlades längre ner längs floden och dessutom ett system av fort och handelsstationer, strategiskt belägna på västra sidan av Delaware, där susquehannaindianernas handelsvägar mynnade. Detta gav ett övertag i indianhandeln gentemot holländarna i fort Nassau på andra sidan floden.

Med de landköp som Minuit, Ridder och Printz gjorde omfattade Nya Sverige hela västra sidan av Delaware från Cape Henlopen vid kusten upp till nuvarande Trenton samt på östra sidan bl a området runt Nya Elfsborg – sammanlagt cirka 20 svenska mil i längd. För att bebygga hela detta område var de svenska och finska kolonisterna alltför fåtaliga. De fanns i spridda bosättningar från fort Christina upp till fästet Nya Göteborg (inom nuvarande Philadelphia) där Printz påkostade säte, Printzhof, låg.

Printz framgångar varade så länge han hade varor att byta med. Från hemlandet hade man svårt att underhålla kolonin med leveranser och ett av de utsända skeppen, Kattan, förliste i augusti 1649 vid Puerto Rico. Holländarna, under den kraftfulle guvernören Peter Stuyvesants ledning, fick allt större ekonomiskt och militärt övertag. Kolonisterna gjorde myteri mot den hårdföre Printz, en del rymde till Manhattan och till den engelska kolonin i Maryland och Printz själv tröttnade på sin uppgift och återvände till Sverige hösten 1653.

Ny expedition 1654

En ny expedition, den största satsning som Sverige gjorde på Nya Sverige, rustades samtidigt i Göteborg med Johan Claesson Risingh som ledare. I början av 1654 avseglade krigsfartyget Örnen och en tid därefter det mindre fartyget Gyllene Hajen. Det sistnämnda skeppet uppbringades dock av holländarna vid ankomsten, eftersom man av misstag seglade in till Manhattan. Örnen anlände efter en svår överfart och under seglingen uppför Delaware intogs holländarnas nyligen uppförda fort Casimir.

Risinghs ankomst till Nya Sverige vitaliserade kolonin, inte minst därför att många nya kolonister medföljde expeditionen. Kolonins administration omorganiserades, de tidigare landköpen av indianerna bekräftades och kontakter togs med de koloniala grannarna. För en kort tid blomstrade Nya Sverige.

Nederländsk offensiv

I detta läge bestämde sig ledningen för det nederländska västindiska kompaniet för att definitivt sätta stopp för den svenska närvaron vid Delaware. Med en flotta på sju skepp, däribland De Waegh, som fullt utrustat med soldater och krigsmaterial sänts dit från Amsterdam, belägrade man i september 1655 fort Christina både till lands och vatten. Risingh, som nyss utnämnts till guvernör, måste efter en tid ge upp fästningen, varefter han med en del av sitt folk återvände till Sverige. Området erövrades sedan 1664 av engelsmännen.

Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige, av vilka den sista nådde fram kort efter det att kolonin måst uppges. De svårigheter som från början funnits att få tag på kolonister förbyttes efter hand i det motsatta. Fler finska svedjebönder i Bergslagen ville utvandra än vad fartygen kunde ta med och från Medelpad anlände ett skepp med finska familjer så sent som 1664. Nya Sverige hade i jämförelse med de andra kolonierna på Nordamerikas östkust en fåtalig befolkning – vid den holländska erövringen cirka 400 personer. På diplomatisk väg försökte Sverige flera gånger återfå Nya Sverige eller få skadestånd för förlusten, men detta misslyckades.

Även om Nya Sverige inte blev vinstgivande fick det betydelse på annat sätt. Den kvarboende svensk-finska befolkningen ökade i antal – vid sekelskiftet 1700 beräknas den ha varit över 1000 personer – och den behöll länge sitt etniska kulturarv.

Till detta bidrog att präster från Sverige sändes dit under en 90-årsperiod (1696–1783) för att sköta de församlingar som kolonisterna grundat. Tack vare prästernas insatser samt rapporter och ekonomisk redovisning från dem som förestod Nya Sverige-kolonin finns ett värdefullt kyrkligt, demografiskt och administrativt källmaterial bevarat, liksom kartor upprättade av fortifikationsofficeren Peter Lindeström, som medföljde Risinghs expedition. Dennes reseberättelse, och framför allt Risinghs dag för dag förda journal, är utomordentliga källor, som levandegör européernas möte med indianerna och deras inbördes relationer i 1600-talets Nordamerika.

Svenska Afrikakompaniet

Den koloniala handelsverksamheten i Cabo Corso bedrevs av Svenska Afrikakompaniet, även kallat Guineakompaniet. Det bildades på initiativ av den till Sverige invandrade nederländaren Louis De Geer, som också stod för den helt övervägande delen av kompaniets kapital. Privilegier för handel på Afrika, Asien och Västindien erhölls 1649 av drottning Christina.

Kompaniet hade formellt Göteborg som hemmahamn, men denna ort låg långt från de intressanta uppköpsmarknaderna på kontinenten. De Geer gjorde därför hamnstaden Stade vid Elbes mynning till stapelplats, där också lagerlokaler uppfördes. Stade i ärkestiftet Bremen låg efter Westfaliska freden 1648 inom svenskt område och hade stora ekonomiska fördelar genom sitt läge nära varumarknaderna och finansieringskällorna i Amsterdam och Hamburg.

Genom att få företaget registrerat som ett svenskt handelskompani kunde De Geer hävda att verksamheten var svensk och att man hade svenska kronans stöd och en därmed förknippad statsrättslig auktoritet. Från 1654 ändrades kompaniets ledning. Det blev ett helsvenskt företag genom att kommerskollegium övertog styrelsen tillsammans med De Geers sterbhus och att huvudsakligen svenska participanter var delägare.

Anlade ett kastell

En handelsstation med kastell anlades vid Cabo Corso på Guldkusten i nuvarande Ghana. Verksamheten leddes av Henrich Carloff från Rostock. Denne hade lång erfarenhet av kompanihandel och hade tidigare haft en hög befattning inom nederländska västindiska kompaniet, men sannolikt blivit avskedad därifrån. Hans engagemang i Svenska Afrikakompaniet liknar således på flera sätt ovannämnde Peter Minuits inom Nya Sverigekompaniet.

Verksamheten vid Guldkusten försvårades dock av engelsmän och holländare som genom kaperier sökte störa de ovälkomna medtävlarna, och handeln måste tidvis genomföras under mycket svåra förhållanden.

De varor man skeppade från Europa för att använda i byteshandeln med lokalbefolkningen var främst textilier, hushållsartiklar och smycken men även en del svenskt järn. Med sig från Guldkusten fraktade fartygen bl a elfenben, guld och socker. Dessutom tog man med sig slavar från fastlandet till ön São Tomé utanför den västafrikanska kusten, där stora sockerplantager fanns. Till skillnad mot Nya Sverigekompaniet gick Afrikakompaniet tidvis med vinst, inte minst på grund av handeln med guld. Vinsterna hamnade dock mestadels hos köpmännen i Amsterdam och Hamburg.

Den av Svenska Afrikakompaniet bedrivna handeln vid Guldkusten var fylld av dramatiska inslag. Man var mycket beroende av lokalbefolkningen och stödet från de ledande där var helt avgörande för hur man skulle lyckas i konkurrensen med de andra kompanierna.

I början av 1658 intogs kastellet av Afrikakompaniets tidigare guvernör, Henrich Carloff, som ansåg sig illa behandlad av kompaniet och nu uppträdde som dansk kapare. Fredrik III och det danska riksrådet hade bifallit hans önskan att genomföra dessa operationer i samband med det första kriget mot Sverige 1657–58, det krig som gick så olyckligt för Danmark och slutade med freden i Roskilde.

Man noterar också att ett av de skäl som angavs när Karl X Gustaf startade det andra kriget mot Danmark var att danskarna visat motsträvighet vid uppfyllandet av de svenska kraven på att återlämna Cabo Corso eller att ge ett skadestånd för dess erövring. I freden 1660 måste man dock från svensk sida uppge detta krav, varvid Svenska Afrikakompaniet åsamkades kraftiga förluster.

Medan dessa förhandlingar pågick hade Carloffs underbefälhavare Schmidt sålt kolonin på Guldkusten till holländarna. Detta skedde dock ej i samförstånd med den härskande afrikanska eliten där, varför holländarna fördrevs och svenskarna inbjöds att återvända.

Förvecklingarna slutade således med att Cabo Corso åter kom i händerna på svenska representanter och kompaniet ombildades nu för andra gången. I detta läge upphörde emellertid den svenska statens stöd av kompaniets verksamhet, varför det i fortsättningen drevs av privata intressenter.

Holländarna hade, i samband med att de blev bortdrivna, tagit med sig det svenska kompaniets skepp och fortsatte nu sina fientliga handlingar genom en långvarig belägring av det svenska fästet. Trots detta fortsatte handelsverksamheten, även om det måste ske i begränsad utsträckning. De ledande inom lokalbefolkningen var missnöjda med denna utveckling och de övertog nu själva kastellet, varefter det än en gång hamnade i holländarnas händer. Detta hände 1663. Redan följande år måste holländarna i sin tur uppge Cabo Corso-fästet till engelsmännen, som kom att stanna i området under en trehundraårsperiod.

Holländarna gick 1667 med på att ersätta Sverige för att de med krigshandlingar tagit handelskolonin. Man betalade 140 000 Rdr mot att svenskarna avstod från rätten att handla på Guineakusten. Svenska Afrikakompaniet var i detta läge ruinerat, varför den tidigare avsedda handeln på Västafrika nu av flera skäl upphörde. Cabo Corso kom heller aldrig att, som Nya Sverige, få den karaktären att kolonister från det svenska riket slog sig ner där. Som allra mest fanns där några tiotal personer – förutom svenskar en del tyskar och holländare, samtliga anställda i kompaniet.

Köpet av S:t Barthélemy

Det svenska förvärvet av ön S:t Barthélemy bör ses mot bakgrunden av de tidigare koloniala verksamheterna och av de planer på ett kolonialt innehav som diskuterades under frihetstiden. Under Gustav III:s tid blev dessa allt mer målmedvetna, inte minst därför att neutrala fri- och transitohamnar i Västindien – såsom den danska ön S:t Thomas och den holländska S:t Eustatius – drog in stora ekonomiska vinster under det nordamerikanska frihetskriget.

Vid förhandlingar med Frankrike om en militärallians och om handelsutbytet mellan länderna kom också frågan om förvärv av en koloni för Sveriges del att få en framträdande plats. Flera öar diskuterades, såsom Tobago, Dominica och Grenada. Resultatet blev att Frankrike fick nederlagsrättigheter i Göteborg mot att Sverige övertog den västindiska ön S:t Barthélemy inom gruppen Leward Islands, öster om Puerto Rico, som hade upptäckts av fransmännen 1648.

En ofruktbar ö

När nyheten spreds i Sverige väckte den blandade känslor. I rådet framfördes olika meningar om kolonins värde. Den var tämligen ofruktbar, hade ont om sötvatten och var liten till ytan – något mindre än Gotska Sandön. Det fanns alltså små möjligheter till inkomstbringande plantageodlingar, som andra kolonialmakter i Västindien hade. Folkmängden var liten, omkring 730 personer, av vilka ungefär en tredjedel var svarta slavar. Övriga utgjordes av fransmän och blandfolk. S:t Barthélemys största värde låg i att det gick att anlägga en skyddad och bra hamn på dess västra sida. Där kom sedan staden Gustavia att byggas.

Den nyförvärvade kolonin togs i bruk genom att fregatten Sprengtporten avseglade från Göteborg i december 1784 och efter en besvärlig resa nådde sin destination den 6 mars 1785. Med på skeppet fanns den 27-årige kommendanten, sedermera guvernören, Salomon Mauritz von Raylin, andra utsedda kolonialtjänstemän samt den blivande garnisonen på cirka 50 soldater. Redan tidigare hade två köpmän på K Majt:s uppdrag upprättat handelshus på ön.

Direkt efter ankomsten började svenskarna att planera verksamheten och rusta upp efter det franska innehavet. Man anlade hamnen i Gustavia, som var en så viktig förutsättning för kolonin, byggde vägar, affärshus, värdshus och bostäder. Man upprättade också mantalslängder för att skilja de svenskar som fanns där från den huvudsakligen franska befolkningen på landsbygden.

Under de första decennierna efter det svenska övertagandet påverkades Västindien i hög grad av stormaktskonflikterna i samband med franska revolutionen och napoleontiden, något som blev gynnsamt för S:t Barthélemy som transitohamn. Handeln på Västindien och Nordamerika lämnade svenska staten som monopol till ett svenskt västindiskt handelskompani (grundat 1786), som delade styrelsen av ön med den av regeringen utsedde guvernören.

Kompaniet fick rätt att uppbära inkomsterna av handeln mot skyldigheten att förbättra och underhålla hamnen i Gustavia samt avlöna de ämbets- och tjänstemän som skötte förvaltning och rättskipning. År 1805 upphörde emellertid kompaniets privilegier. Tullavgifter och andra inkomster gick nu direkt till svenska staten.

Växande handel

Från 1793, när den långvariga krigsperioden mellan Frankrike och England började, ökade, som nämnts, S:t Barthélemys handel under alltmer förbättrade konjunkturer. Gustavia fick en accelererande inflyttning, inte bara beroende på de goda ekonomiska tiderna, utan också därför att många människor i samband med krigen och de sociala omvälvningarna sökte sin tillflykt dit från Frankrike och andra länder. Staden blev till och med en av de större orterna i riket eftersom dess invånarantal ökade från 512 år 1791 till cirka 5000 vid sekelskiftet 1800.

Gustavia fick därigenom en blandad etnisk sammansättning, där inslaget av engelsmän och amerikaner var stort. Som officiellt språk användes engelska vid sidan av svenska och franska. De svenskar som bosatte sig där utgjordes främst av kolonialtjänstemän och soldater samt enstaka handelsmän och hantverkare.

I Finland blev intresset för att flytta till S:t Barthélemy stort – liksom det varit bland finnarna från Bergslagen att flytta till Nya Sverige. Åren 1785 och 1786 samlades en mängd fattiga bönder och lantarbetare i hamnstäderna i hopp om att komma till kolonin, där de trodde sig ha goda möjligheter till utkomst. De bekymrade svenska myndigheterna såg sig i detta sammanhang till och med skyldiga att utfärda förbud mot ”obetänksam” utflyttning.

Engelsk ockupation

Då och då drabbades kolonin av avbräck i utvecklingen på grund av de många kaperierna av franska och brittiska örlogsmän, men framför allt av den ockupation som engelsmännen gjorde av ön 1801–1802.

Den ekonomiska blomstringen på S:t Barthélemy fortsatte dock så länge napoleonkrigen varade. Därefter kom en nedgång, som inte bara berodde på sviktande krigskonjunkturer utan också på naturkatastrofer av olika slag, samt på en sjukdomsepidemi. Det napoleanska väldets fall fick konsekvenser på många håll i världen, bland annat att de spanska och portugisiska områdena i Latinamerika började sin frigörelseprocess. Detta påverkade handelsförhållandena på S:t Barthélemy, eftersom de tidigare latinamerikanska kolonierna nu successivt blev oberoende av hemländerna.

Från 1820-talets mitt förlorade S:t Barthélemy alltså mer och mer sin betydelse som transitohamn, inte minst efter det att engelsmännen öppnat sina kolonier för direkt handel med amerikanerna. Från att ha varit en god inkomstkälla förorsakade kolonin istället den svenska staten årliga förluster, varför frågan hur den skulle kunna säljas blev av allt större betydelse.

Efter att detta problem hade diskuterats vid upprepade tillfällen i den svenska riksdagen, inleddes förhandlingar med USA, Italien och slutligen Frankrike. En uppgörelse nåddes med sistnämnda land och efter en folkomröstning, varvid alla utom en röstade för en återförening med Frankrike, såldes kolonin dit 1878.

Handel med slavar

En känslig fråga under det svenska innehavet var slaveriet på ön. I samband med förvärvet hade det setts som värdefullt att komma in på den inkomstbringande handeln med slavar. Detta gick så långt som att en expedition med sådant syfte förbereddes, men den avbröts i och med det påbörjade kriget mot Ryssland 1788. Förutsättningarna ändrades sedan gradvis, inte minst beroende på den agitation mot slaveriet som från 1790 skedde i det brittiska underhuset. Slavsystemet var heller inte utan problem på S:t Barthélemy. I Gustavia förekom exempelvis slavkravaller.

Med det allmänna liberala uppvaknandet och med de humanitära organisationer som vann terräng i Sverige under början av 1800-talet, följde ett starkt engagemang för att avskaffa slaveriet. På riksdagen 1844/45 fattades beslut om att slavarna på S:t Barthélemy skulle friköpas, något som innebar en stark förändring av den sociala strukturen på ön.

Blev kortlivade företeelser

De svenska kolonierna har haft något av tillfällighetskaraktär över sig. Båda 1600-talsprojekten, Nya Sverige och Cabo Corso, blev kortlivade företeelser, därför att de svenska kompanierna helt enkelt inte kunde stå emot övermakten från konkurrerande intressenter och svenska staten hade svårigheter att ge dem tillräckligt stöd. Vår sista koloni, S:t Barthélemy, blev en ekonomisk framgång så länge krigskonjunkturerna höll i sig. Därefter förlorade den sin betydelse och kom därför att avyttras.

Att det svenska koloniinnehavet blev kortvarigt och inte ledde till ett expanderande kolonialt välde, får väl nu, när vi kan betrakta utvecklingen i ett historiskt perspektiv, avgjort ses som en fördel. Vi har därmed undgått att vara inblandade i den stora smärtsamma avkoloniseringsprocess, som präglat världen under vårt århundrade.

Hans Norman är lektor i historia och verksam vid Uppsala universitet.

Av: Hans Norman

Anna Larsdotter

Publicerad i Populär Historia 4/1994

Petter och Elisabet Strengberg var barn till tullnären över småtullarna i Viborg Petter Mattsson Strengberg, som var avliden 4.2.1680, då hans änka Helena Hansdotter Ridder uppträdde inför Viborgs rådstugurätt. Hon var synbarligen dotter till kronobokhållaren Hans Hansson Holländer d.ä. (som kallas Ridder ibland, men mera sällan än brodern, kommendanten Peter Holländer Ridder), begr. i Åbo 22.9.1658, och Brita Johansdotter, begr. i Viborg 31.8.1660, samt syster till kronobefallningsmannen i Kymmene härad Hans Hansson Holländer d.y.

Vid Viborgs kämnersrätt nämns 7.12.1688, att Helena Ridder hade gift om sig med regementsskrivaren Kasper Johansson.[11] Hans hustru nämns i mantalslängden för 1682 på Siikaniemi, men Kasper var avliden i november 1685.[14] Mellan 1682 och 1690 finns bara mantalslängden för 1688 bevarad. Där nämns Kaspers änka, men två år senare hade hon gift om sig med sin tredje man, advokaten i Viborg Gideon Ingerman.[15] Han var son till rådmannen i Nyen Jonas Jespersson och Helena Fatebur[16] samt hade inskrivits som student i Åbo 1674. Gideon avled före 1699, då Helena i mantalslängden nämns som svärmor hos befallningsmannen Otto Karl Thiele i Säminge. Helena Ridder nämns sista gången i Viborgs mantalslängd 1702 som »Moor» i Petter Strengbergs hushåll.[17]

Enok Elfvengren är för gammal för att härstamma ur Helena Ridders tredje gifte. Hans far måste alltså vara Kasper Johansson. Denne nämns tidigast i Villmanstrand 19.6.1672, då han vid rådstugurätten uppträdde som skrivare hos den nyligen avlidna befallningsmannen Hans Johansson. Till regementsskrivare vid Berendt Mellins, d.v.s. Viborgs läns kavalleriregemente utnämndes han 10.3.1677. År 1682 sägs emellertid i avlöningslistan, att han »befins wara removerat ifrån tiensten för sin försummelse med räkningens anlefwerande (?)» [18] Liksom många andra fogdar och skrivare förmådde alltså Kasper inte avge tillfredsställande redovisning för de medel han förvaltat. Närmare uppgifter är inte kända om arten och omfattningen av oklarheterna. Kasper levde 3.10.1684, då han vid Lapvesi ting drev in en uppbördsfordran från sin regementsskrivartid, men i november 1685 var han som sagt avliden.

Wikipedia Genos

Kommendant för Nya Sverige i Amerika 1640-1643

Петер Холландер Риддер (швед. Peter Hollander Ridder; 1608 — 1692) — третий губернатор Новой Швеции, занимавший пост в 1640—1643 годах.

• В Википедии есть статьи о других людях с фамилией Риддер.

Петер Холландер Риддер родился в семье голландца, жившего в Экенесе (Финляндия).

До назначения на должность губернатора служил во флоте. Прибыл в Америку 17 апреля 1640 года на борту судна «Кальмар Нюккель (англ.)русск.» с небольшой группой поселенцев, после чего написал адмиралу Класу Флемингу и риксканцлеру Акселю Оксеншерне с просьбой прислать больше колонистов и квалифицированных рабочих. Просьба была удовлетворена, и 7 ноября 1641 года прибыли два корабля с поселенцами, преимущественно из числа лесных финнов.

Риддер также расширил территорию колонии, приобретя у делаваров участок земли, протянувшийся вдоль реки Делавэр между современными Моррисвилем (округ Бакс, Пенсильвания) (англ.)русск. и Трентоном (Нью-Джерси).

После передачи губернаторских полномочий Юхану Принцу Риддер вернулся в Швецию и продолжил службу во флоте, в 1660 году получив звание майора. В 1666—1681 годах занимал должность губернатора Выборга, на тот момент восточного аванпоста Шведского королевства.

https://www.genealogia.fi/genos-old/63/63_1.htm#Slut Genos 63(1992), s. 1-11, 27-28 Släkten Hollender Ridder Kanslirådet GEORG LUTHER, Helsingfors

http://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Hollander_Ridder

Peter Hollander Ridder (1608-1692) was the governor of the Swedish colony of New Sweden in Delaware (1640-1643). http://www.colonialswedes.org/History/Chronology.html

Peter Hollander Ridder's father was a Dutchman living in Ekenäs, Finland. Peter Hollander Ridder was serving in the Swedish Navy when he was appointed as governor of New Sweden. After a difficult journey he arrived to New Sweden onboard Kalmar Nyckel on her second expedition 17 April 1640 together with a handful of settlers. Upon arrival he wrote back to Sweden to Admiral Fleming and Chancellor Oxenstierna requesting more colonists and skilled workmen. This request was fulfilled when Kalmar Nyckel and Charitas arrived to the settlement on November 7, 1641 with more settlers of mostly Finnish origin.

He purchased more land from Lenape Indians between Schuylkill and the Falls of the Delaware.

When Johan Björnsson Printz took over as governor of New Sweden, he returned to Sweden to serve in the Swedish Navy. He became major 1660 and governor of Vyborg (1666-1681).

----------------------------------------

Tab. 2.

Petter Hollender Ridder (yngre son till Hans Hollender, tab. 1), nämnd hos fadern i Ekenäs 1628.

[2] (Emmy Hultman, Ekenäs stads dombok 1637-1660, sidan 11-17.)

Trädde i tjänst vid flottan, skeppslöjtnant 1637, var i mars 1639 i Ekenäs för att »driffua vt botz Männerne» och häktade där borgmästaren Germund Mattsson, som vägrade »klarere därföre annat än i dätt höglåfliga Admiralitetet vthi Stockholm».

[7] (Hultman, a.a., sidan 46)

Fick 1.7. s.å. förordnande till »Commendant oppå Skantzen Christina i Nye Swerie» och instruktion för sin verksamhet där. Anlände i april 1640 till Delaware, där han ledde och utvidgade den svenska kolonin. Avlöstes i februari 1643 av överstelöjtnant Johan Printz och återvände till Sverige.

Deltog på flottan i operationerna mot Danmark 1644, skeppskapten 1648, fick 21.2. s.å. i uppdrag att upprätta ett båtsmanskompani på Gotland.

Chef för södra Finlands båtsmanskompani 22.8.1651.

Bodde i Viborg, fick i kungliga brev 18.7.1650 några hemman i Viborgs socken och 16.8.1653 Alasäiniö kvarn där i förläning.

Befälhavare på den svenska flottstyrkan på Ladoga 1656-57.

Förde 1658 sina båtsmän genom Sverige till Danmark, deltog i februari 1659 i försöket att storma Köpenhamn samt blesserades. Ledde hösten s.å. en sjöstyrka, som höll förbindelserna till Stettin öppna när staden belägrades av brandenburgare och österrikare.

Major 10.7.1660.

Kommendant på Viborg 1666, avsked 1681.

[8] (SKrA: Hj. Börjesons biografiska anteckningar om örlogsflottans officerare 1600-1699 (mscr., Meddelande av jur.pol.mag. Leo Nyholm) Börjesons uppgifter om att Peter Ridder hade ett hushåll i Vlissingen är oriktig, han har förväxlats med en Gillius de Ridder från Holland, som var i svensk tjänst (medd. av civilingenjör Curt Haij). Curt Haij, Churfursten av Sachsen, ett gammalt hus vid Gråmunkegränd, Släkt och Hävd 1979, sidan 304-315. Georg Luther, Peter Hollender Ridder - från Ekenäs till Nya Sverige. Hufvudstadsbladet 27.2.1988 (även i Finland - USA nr 2/1988)).

Tillbragte en stor del av de följande åren i Stockholm under processande om reparationskostnader och hyror för huset »Churfursten af Sachsen» vid Gråmunkegränd, som hans hustru hade ärvt. Petter hade ställt kaution för sin svärson Gustaf Gadde och hade stort behov av medel för att betala hans skulder. Processerna slutfördes först 1689, men redan fem år tidigare hade huset inlösts av svägerskan Elin Johansdotter, änka efter vicepresidenten i reduktionskollegiet Nils Eriksson Rosenfelt.

Död i Stockholm 1692, 84 år gammal, betalning erlades 1.9. s.å. för hans bisättning i Maria kyrka, slutligen begr. i norra förstadskyrkan i Viborg 6.5.1697.

- Gift i Stockholm (Storkyrkan) 30.11.1644 (samtidigt med brodern Hans) med Elisabet Johansdotter, döpt där 26.6.1628, levde 1669 i Viborg, dotter till rådmannen i Stockholm Johan Kristoffersson och Brita Kristoffersdotter.

[9] (Haij, a.a., sidan 310-313. Meddelande av Leo Nyholm om bisättningen i Stockholm. RA:8663:531. SRA: Svea hovrätt, vol. 138:9/1687 (meddelande av Curt Haij)).

Barn (ordningsföljden okänd):

B a r n, begr. i Stockholm (Storkyrkan) 31.12.1645.

Brita Ridder, levde 1700. - Gift 1:o med löjtnanten vid Erik Pistolhjelms (Viborgs läns) kavalleriregemente Karl Andersson, död före 8.3.1670; 2:o med kaptenen vid Viborgs dragonregemente Nils Nilsson Böckling, död i Stockholm c. 1683; 3:o före 15.10.1690 med arrendatorn Simon Örtken, död i början av 1694.

[10] (RA: Äyräpää häradsting 8.31670; Vederlax ting 15.10.1690; Kuivas etc. pogosters ting 16-23.3.1694; Viborgs kämnersrätt 1.2.1700.))

Susanna Kristina Ridder, levde 1680. - Gift, troligen i mars 1666, med kaptenen vid Burghausens dragonregemente Gustaf Gadde i hans första gifte, blev 8.3.1703 »på Suondo (= Suvanto) isen af ryssarna ihjälslagen, naken igenfunnen», begr. i Kexholm 14.3. [11] (Georg Luther, Gadd och Valleriansson, Genos 1956, sidan 58. Kexholms begravningslängd.)

Petter Pettersson Ridder, var artillerikonstapel på Viborgs slott 1674 och artillerifänrik där 17.9.1675 samt ännu 4.12.1680, då han åtalades för att ha överfallit regementsskrivaren Petter Svan och skvadronsskrivaren Sven Andersson Gadde. Avled i Stockholm 1683 efter att ha testamenterat sin lönefordran till kusinen Karl Hollender Ridder (tab. 3) som ersättning för sjukdoms- och begravningskostnader samt »creditorers afbetallning».

[12] (RA: 8678:771, 806, 807 (medd. av arkivchef Kaj Duncker); SRA: Svea hovrätt, civilakter 70/1687 (medd. av Curt Haij)).

Konstantin Ridder, reste c. 1684 till Stockholm, bodde troligen där, när han efter faderns död anhöll om att utfå hans pension »till någon hielp...för mig som nu både fader- och moderlös är långt ifrån mine syskon...att bringa min sal. faders lekamen till någon tienlig begravning».

[13] (RA: Vederlax ting 3-4.2.1685. SRA: Militära ansökningar och meritförteckningar, armén, vol. M 1142 R:3 (medd.av Curt Haij)):

Katarina Ridder, begr. i Viborg 14.3.1695, slutligt tillsammans med fadern 6.5.1697 i norra förstadskyrkan. - Ogift.

Elisabet Ridder, död i Säkkijärvi 18.12.1741, »110 år» gammal. - Gift mellan 1691 och 1696 med ryttmästaren vid Karelska kavalleriregementet Klas Finckenberg i hans andra gifte, död »kort efter ryssarnas infall i Finland».

[14] (Elisabet var inte mor till hans barn).(RA: Viborgs och Säkkijärvi ting 24-30.1.1696.)

Hans Hollender hade flera barn. Två av hans söner, Hans och Petter, finns omnämnda i Ekenäs men flyttade som vuxna till Viborg redan in­nan fadern flyttade dit.

Det var dessa söner som lade namnet Ridder till det ursprungliga Hollender.

Den yngre sonen Petter blev känd för insatser inom det svenska krigsväsendet (se särskild notis).

Sonen Hans Hollender Ridder är emellertid den för vår del mest intressante, efter­som det var en av hans söner, Carl Holl­ender Ridder vi fun­nit i Ålem.

Hans Hollender Ridder – Marias morfars far

Hans Hollender Ridder finns omnämnd i Ekenäs 1628, då boende hos fadern.

År 1641 ut­nämndes han till lands­bokhållare i Viborg. Där fick han flera gårdar i förläning och dess­utom det då öde Kajala fiskeri. Efter att ha varit bosatt i Viborg minst tio år flyttade han vidare till Åbo, där han utnämndes till ränte- och proviantmästare 1657.

I Åbo kom han inte att verka länge – han avled redan efter ett års tjänst där och begravdes i Åbo domkyrka 1658.

Hans Hollender Ridder var gift med Brita Johansdotter, dotter till rådmannen Johan Christophersson och dennes hustru Brita Christophersdotter. När Hans Hollender Ridder hade avlidit flyttade hustrun tillbaka till Viborg och begravdes där år 1660.

Hans Hollender Ridder och Brita Johansdotter fick sex barn, bland dessa den Carl som kom att flytta till Ålem. I sin artikel i Genos skildrar Georg Luther hur det gick för Hans Holl­ender Ridders andra barn (de flesta blev kvar i Finland) – men inte Carls öden, vil­ka var okända för honom. Vi vet mera nu! Det var denne Carl som blev morfar till Maria Anders­dotter, Ålemsflickan som blev bond­hustru i Gunnarsbo i Ryssby.

Släktens väg dit hade varit lång. De personer som i dag kan räkna sig som ättlingar till Sven Persson och Maria Andersdotter i Gunnarsbo i Ryssby kan på Marias sida alltså finna ett di­rekt släktförhållande med den holländare som flyttade till Ekenäs i Finland och fanns där redan 1623, ev. tidigare. Nog är de märkliga, de vägar och livsöden man kan finna genom släktforskning.

Evert Sverkman

Källor:

Kyrkböcker Ålem, C, E, F

Ålem kyrkoräkenskaper 1701-1737

Mantalslängd Kalmar län

Jordeböcker Kalmar län

Dombok för Stranda härad vintertinget 1715

Genos 1992 s 1-11

Korrespondens med Per Lanéus

Petter Hollender Ridder -

kommendant och krigare

Petter Hollender Ridder, farbror till Carl Hollender Ridder och yngste son till den till Ekenäs i Finland från Holland invandrade Hans Hollender, blev en känd person inom det svenska krigsväsendet och den svenska histo­rien.

Liksom den äldre brodern Hans var han från 1630-talet anställd vid Amiralitetet i Stockholm. Petter Hollender Ridder blev år 1639 utnämnd till kommendant för skansen Christina i Nya Sverige (i Delaware i USA), dit han kom följande år för en treårsperiod.

Han gjorde betydande insatser där bl a för att utvidga den svenska kolonin.

--------------------------------------------------------------------------------

Svenska kolonier (1600-talet)

Nya Sverige (1638 - 1655)

Det trettioåriga kriget pågick i Europa, och Sverige hade under en tioårsperiod gått från ett oansenligt land i norra Europa, till att bli en storspelare i Europeisk politik, i och med beslutet att gå in i det så kallade Tyska kriget. För Sverige var dessa år bra, såtillvida att mer vanns än förlorades i landområden mätt, och rikedomar i form av pengar, konst och teknik började flöda in i riket.

Under denna tid pågick för fullt engelsk, fransk och holländsk kolonisering av Nordamerika, och eftersom kontakten mellan framförallt Holland och Sverige var livlig vid denna tid, främst på handelsområdet, så blev snart Axel Oxenstierna, och de övriga i Riksrådet, intresserade av ett möjligt handelskompani, med kolonier, i Nordamerika. Dessa kolonier kunde då förse Sverige med diverse varor, och sprida Sverige makt och ärelystnad till andra kontinenter, fullt i stil med denna tids andra europeiska stormakter.

Riktlinjer för kolonin drogs så upp av en holländare vid namn Peter Minuit, som hade rekryterats för expeditionen. Minuit hade under 7 år varit högste ansvarige för den holländska kolonin Nya Nederland, och han kände väl till kusten och landet runt floden Delaware i Amerika. Varor, utrustning och folk anskaffades nu och flottan ställde två fartyg, Calmare Nyckel och Fogel Grip, till förfogande.

1637 lämnar fartygen Göteborg, och anländer i mars 1638 till Delawareflodensmynning, där man seglar en bit uppför floden utan att holländarna, som också finns i området, upptäcker dem. Minuit köper nu land av några indianstammar, och man uppför genast befästningen Fort Christina. Fartygen lämnar ganska omgående kolonin, och soldaterna och kolonisterna får klara sig själv, och en viss uppodling och bebyggelse tar vid.

April 1640 återkommer Calmare Nyckel, denna gång med en ny direktör, Peter Holländer Ridder. Nya land köp genomförs nu. Sverige har nu köpt ett område som är över 20 mil i längd, dock är kolonin fortfarande underbemannad när det kommer till kolonister och soldater.

1643 anländer så en ny direktör, eller Guvernör, från Sverige som övertar befälet. Denna gång är det Johan Printz, och med honom inleds ett expansivt skede i kolonins historia. Nya land köp tar vid, och nya befästningar byggs, bland annat fortet Nya Älvsborg. Ett litet samhälle uppstår också som kallas Nya Göteborg, där även Printz residens, Printz Hof, uppförs. Kolonin går nu in i ett expansivt skede, och detta leder till ökat välstånd, man är dock alltid i behov av nya försändelser av folk och soldater från Sverige. Dessa transporter sköts dock sporadiskt, och är kanske anledningen till att kolonin förloras.

Kolonin blir efter hand än mer trögrodd, och när holländarna uppför ett stort fort (Fort Casimir) framför Fort Christina, kan kolonin bara hoppas på en stor satsning från Sverige. Denna satsning kommer, trots svikande hopp, i maj 1654, i och med att fartyget Örnen ankrar upp framför Fort Casimir. Fortet svara dock inte med varningskott, utan svenskarna kan med lätthet inta fortet, då det under denna period endast har bemannats av ett fåtal soldater.

Hoppet stiger nu i kolonin, och med den nya expeditionen följer ca. 350 man, so kolonin har i ett slag mer än fyrdubblats. Detta uppsving blir trotsallt ganska kort, då redan den holländske guvernören Peter Stuyvesant kommer seglande med 7 fartyg sensommaren 1655, och kolonin faller ganska omgående, och uppslukas helt av Nya Nederland. Denna koloni går ett liknande öde till mötes och blir snart uppslukat av Nya England.

--------------------------------------------------------------------------------

Cabo Corso

--------------------------------------------------------------------------------

Källor:

Lindqvist, Herman. "Historien om Sverige: När Sverige blev Stormakt". Norstedts, 1994 Värnamo

Ruhnbro, Rune. "Det Nya Sverige i landet Amerika" Wiken, 1988

"Nationalencyklopedin." Bokförlaget Bra Böcker, 1996 Höganäs

© 2003 Magnus Källgren

Petter Hollender Ridder återkommen till Norden fick han olika uppgifter i den svenska flottan, var bl a med om att storma Köpen­hamn 1659 och var under åren 1666-1681 kommendant i Viborg.

På äldre dagar flyttade han till Stockholm, där han blev känd också för processer han drev för släktingars räkning. Petter Hollender Ridder avled i Stockholm 1692, 84 år gammal, bisattes i Maria kyrka och begravdes i Viborg 1697.

Evert Sverkman

Pesten utplånade hel familj

I artikeln om Sven Persson i Gunnarsbo i KLGF-bladet nr 38 noterades att det föreföll som om Brita Carlsdotter Ridder (se vidstå­ende artikel) hade en syster Hedvig i Ålem.

Denna förmodan var korrekt. Hedvig Carls­dotter Hollender gifte sig i Ålem 1698 med den från Mönsterås inflyttade uppbörds­mannen Jonas Schelander (född i december 1662) på gården Stommen i Ålem. Jonas Schelander avled och begravdes i tysthet (varför är oklart) vid en liten ceremoni på kyrkogården i Ålem 1/3 1710 tillsammans med en nyfödd son. Jonas Schelander hade 7/12 1704 friköpt kronogården Stommen till skattehemman. Möjligen blev detta en för stor ekonomisk belastning på honom.

Paret hade ytterligare två söner som båda avled i pesten, Nils begravd 11/12 1710 och Anders begravd 4/1 1711. Slutligen avled hustrun Hedvig Carlsdotter Hollender i samma sjukdom och begravdes 26/1 1711. En hel familj hade lämnat det jordiska. Den pest som härjade i Ålem dessa år utplånade alltså de sista kvarlevande av familjen Jonas Schelander/Hedvig Carlsdotter Hollender.

Efter dotterns död flyttade Carl Hollender Ridder med sin hustru till Stommen, men då instämde kronobefallningsmannen Petter Collin honom till tinget 20/6 1711 för att han satt sig i possession av Jonas egendom, uti vilken egendom kronan ansåg sig ha ansenligt att fordra ”härrörande av de medle och upp­börderer han under händre haft”. Sedan häradshövdingen konsulterat Göta hovrätt lades målet ner med hänvisning till sjukläget i socknen och att rätten inte instämt övriga arv­ingar.

Sedan Carl Hollender Ridder dött tog rätten upp ärendet igen 1715. Då fanns som instämda arvingar till Jonas hans svärmor Märta Hirtz och hans svågrar länsman Anders Persson (som till slut ordnade en uppgörelse) och skeppsskrivare Adam Ridder, inte någon gång nämnd i Ålems kyrkoarkiv. Troligen hade han i unga år gått till sjöss.

Evert Sverkman

Kungsängen

När Sverige skulle bli kolonialmakt

När Sverige under 1600-talet engagerade sig i koloniala satsningar var det med förhoppningen att kunna tjäna pengar på den växande handeln med främmande kontinenter. Men de koloniala försöken i Nordamerika och Afrika blev kortvariga företeelser som föll platt till marken. När den västindiska ön S:t Barthélemy förvärvades ett sekel senare var det även då med sikte på stora ekonomiska vinster.

Vårt lands koloniala förflutna får normalt liten plats när vår historia skildras. Ändå har Sverige varit indraget i en rad transoceana projekt: kolonierna Nya Sverige i Nordamerika, Cabo Corso i Afrika och S:t Barthélemy i Västindien. De två förstnämnda blev kortvariga företeelser. Den västindiska blev långvarigare, även om åren med ekonomiska vinster var relativt få. Samtliga kan kanske av många ses som relativt obetydliga episoder, men de tycks ändå engagera vårt intresse, något som inte minst framgår av de senaste årens historievetenskapliga undersökningar om dessa frågor.

Nya Sverige-kolonin (1638–1655) och den vid Cabo Corso (1649–1663), som sköttes av Svenska Afrikakompaniet, tillkom i en tid av ökad betydelse för långdistanshandeln, då flera europeiska stormakter redan skaffat sig transoceana kolonier. Vid etablerandet av dessa kolonier sammanföll politiska och ekonomiska ambitioner hos den svenska stormakten med holländska kapitalintressen.

Den svenska statsledningen med Axel Oxenstierna i spetsen övertygades om fördelarna med koloniala satsningar, dels för att man, liksom holländare, engelsmän och andra, ville berika sig genom handeln med främmande kontinenter, dels därför att det var angeläget att göra svensk sjöfart förtrogen med transoceana områden.

Ön S:t Barthélemy, som var svensk koloni åren 1784–1878, förvärvades under Gustav III:s tid med förhoppningar om att få en frihandels- och transitohamn i Västindien, vars lönsamhet till stor del byggde på de stormaktskonflikter som rådde vid slutet av 1700-talet och de som kunde förväntas i framtiden.

Även om vår koloniala historia i jämförelse med andra länders framstår som relativt obetydlig, kan vi dock konstatera att det under tidigare århundraden fanns ett starkt intresse för att landet skulle skaffa sig kolonier.

Befästa handelsstationer

När man från svensk sida började med transocean handel sköttes verksamheten av handelskompanier med befästa handelsstationer i det främmande landet. Staten svarade för fortifikationerna och höll i viss utsträckning med skepp, soldater och vapen mot att kompanierna bedrev handel, där de hade privilegier på särskilda varor, såsom koppar, skinn, tobak och dylikt. Statens intressen tillgodosågs genom att man försäkrades tullinkomster och eventuella andra avgifter.

Handelskompanier var typiskt för denna tid och innebar något nytt för fjärrhandeln. Genom att flera participanter, dvs delägare, finansierade verksamheten fördelades risken. Staten delegerade till kompanierna en del av sin auktoritet, varvid dessa erhöll en form av statsrättslig ställning. De kunde exempelvis med vapenmakt tillvarata statens intressen inom de områden där de var verksamma. Handelskompanierna blev genom sin verksamhet och sin delvis statsrättsliga ställning viktiga komponenter i den europeiska transoceana expansionen.

Kolonin Nya Sverige

Nya Sverige blev vårt lands första transoceana företag. Kolonin anlades vid Delawarefloden inom nuvarande delstaterna Delaware, Pennsylvania och New Jersey. Initiativet kom från holländska köpmän och kapitalintressen. En första ansats hade gjorts av Willem Usselinx, grundaren av det nederländska västindiska kompaniet, som redan 1624 fått tillåtelse av Gustav II Adolf att starta ett svenskt kompani för handel på Asien, Afrika, Amerika och Magelancia. Planerna visade sig då vara orealistiska och kapitalanskaffningen blev för svår.

Nu blev det den nederländske köpmannen Samuel Blommaert, också han delägare i det nederländska västindiska kompaniet, och Peter Minuit, som under sju år varit direktör för dess koloni, Nya Amsterdam på Manhattan, som i samarbete med förmyndarregeringen för drottning Christina 1637 startade Söderkompaniet, även kallat Nya Sverigekompaniet.

Att holländskt och även nordtyskt kapital satsades i mindre handelskompanier var inte ovanligt vid denna tid, eftersom många handelsmän uteslöts från de stora nederländska och brittiska kompaniernas handelsmöjligheter och därför var angelägna om att bilda konkurrentkompanier. Det på hälften svenskt, hälften holländskt kapital grundade handelskompaniet fick privilegier på införseln av tobak och skinn. Det holländska intresset för företaget svalnade dock efter några år och 1642 kom det helt under svensk ledning.

Skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip avseglade i november 1637 med en blandad svensk och holländsk besättning under befäl av Peter Minuit. I mars 1638 anlände man till Delawarebukten och fortsatte längre upp längs floden. Minuit köpte land av indianerna och anlade fort Christina en bit från mynningen av bifloden Minquas River (numera Christina River), på den plats där staden Wilmington nu ligger.

Minuit hade i sin tidigare tjänst seglat uppför Delaware och hade sannolikt kartor och kännedom om var bra platser för handel med indianerna fanns, liksom var det holländska fästet, fort Nassau, var beläget. Redan i juni, sedan verksamheten kommit igång, startade Minuit återresan mot Sverige, varvid ledningen lämnades till löjtnant Måns Kling. Först våren 1640 anlände Peter Holländer Ridder som ny direktör.

Nya Sverige hade under de första två åren mest prägel av handelsstation med en besättning på ett 20-tal soldater jämte en kommissionär och en tolk. Sannolikt hade de en händelsefattig tillvaro i vildmarken i väntan på att nästa expedition från Sverige skulle anlända. Relationerna med indianerna förblev goda, bortsett från några mindre incidenter.

Tyger, redskap, kokkärl och prydnadsföremål byttes mot majs och andra livsmedel från delawareindianerna, vars byar låg längs floden, och mot skinn från susquehannaindianerna, vars jaktmarker fanns inåt landet. Särskilt bäverskinn var attraktiva som bytesobjekt, eftersom klädesplagg av detta material var högsta mode i Västeuropa.

Nya kolonister

När guvernör Johan Printz anlände i februari 1643 fick kolonin en dynamisk och målmedveten ledare och växte tack vare nya kolonister och ekonomiska framsteg. Fästet Nya Elfsborg anlades längre ner längs floden och dessutom ett system av fort och handelsstationer, strategiskt belägna på västra sidan av Delaware, där susquehannaindianernas handelsvägar mynnade. Detta gav ett övertag i indianhandeln gentemot holländarna i fort Nassau på andra sidan floden.

Med de landköp som Minuit, Ridder och Printz gjorde omfattade Nya Sverige hela västra sidan av Delaware från Cape Henlopen vid kusten upp till nuvarande Trenton samt på östra sidan bl a området runt Nya Elfsborg – sammanlagt cirka 20 svenska mil i längd. För att bebygga hela detta område var de svenska och finska kolonisterna alltför fåtaliga. De fanns i spridda bosättningar från fort Christina upp till fästet Nya Göteborg (inom nuvarande Philadelphia) där Printz påkostade säte, Printzhof, låg.

Printz framgångar varade så länge han hade varor att byta med. Från hemlandet hade man svårt att underhålla kolonin med leveranser och ett av de utsända skeppen, Kattan, förliste i augusti 1649 vid Puerto Rico. Holländarna, under den kraftfulle guvernören Peter Stuyvesants ledning, fick allt större ekonomiskt och militärt övertag. Kolonisterna gjorde myteri mot den hårdföre Printz, en del rymde till Manhattan och till den engelska kolonin i Maryland och Printz själv tröttnade på sin uppgift och återvände till Sverige hösten 1653.

Ny expedition 1654

En ny expedition, den största satsning som Sverige gjorde på Nya Sverige, rustades samtidigt i Göteborg med Johan Claesson Risingh som ledare. I början av 1654 avseglade krigsfartyget Örnen och en tid därefter det mindre fartyget Gyllene Hajen. Det sistnämnda skeppet uppbringades dock av holländarna vid ankomsten, eftersom man av misstag seglade in till Manhattan. Örnen anlände efter en svår överfart och under seglingen uppför Delaware intogs holländarnas nyligen uppförda fort Casimir.

Risinghs ankomst till Nya Sverige vitaliserade kolonin, inte minst därför att många nya kolonister medföljde expeditionen. Kolonins administration omorganiserades, de tidigare landköpen av indianerna bekräftades och kontakter togs med de koloniala grannarna. För en kort tid blomstrade Nya Sverige.

Nederländsk offensiv

I detta läge bestämde sig ledningen för det nederländska västindiska kompaniet för att definitivt sätta stopp för den svenska närvaron vid Delaware. Med en flotta på sju skepp, däribland De Waegh, som fullt utrustat med soldater och krigsmaterial sänts dit från Amsterdam, belägrade man i september 1655 fort Christina både till lands och vatten. Risingh, som nyss utnämnts till guvernör, måste efter en tid ge upp fästningen, varefter han med en del av sitt folk återvände till Sverige. Området erövrades sedan 1664 av engelsmännen.

Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige, av vilka den sista nådde fram kort efter det att kolonin måst uppges. De svårigheter som från början funnits att få tag på kolonister förbyttes efter hand i det motsatta. Fler finska svedjebönder i Bergslagen ville utvandra än vad fartygen kunde ta med och från Medelpad anlände ett skepp med finska familjer så sent som 1664. Nya Sverige hade i jämförelse med de andra kolonierna på Nordamerikas östkust en fåtalig befolkning – vid den holländska erövringen cirka 400 personer. På diplomatisk väg försökte Sverige flera gånger återfå Nya Sverige eller få skadestånd för förlusten, men detta misslyckades.

Även om Nya Sverige inte blev vinstgivande fick det betydelse på annat sätt. Den kvarboende svensk-finska befolkningen ökade i antal – vid sekelskiftet 1700 beräknas den ha varit över 1000 personer – och den behöll länge sitt etniska kulturarv.

Till detta bidrog att präster från Sverige sändes dit under en 90-årsperiod (1696–1783) för att sköta de församlingar som kolonisterna grundat. Tack vare prästernas insatser samt rapporter och ekonomisk redovisning från dem som förestod Nya Sverige-kolonin finns ett värdefullt kyrkligt, demografiskt och administrativt källmaterial bevarat, liksom kartor upprättade av fortifikationsofficeren Peter Lindeström, som medföljde Risinghs expedition. Dennes reseberättelse, och framför allt Risinghs dag för dag förda journal, är utomordentliga källor, som levandegör européernas möte med indianerna och deras inbördes relationer i 1600-talets Nordamerika.

Svenska Afrikakompaniet

Den koloniala handelsverksamheten i Cabo Corso bedrevs av Svenska Afrikakompaniet, även kallat Guineakompaniet. Det bildades på initiativ av den till Sverige invandrade nederländaren Louis De Geer, som också stod för den helt övervägande delen av kompaniets kapital. Privilegier för handel på Afrika, Asien och Västindien erhölls 1649 av drottning Christina.

Kompaniet hade formellt Göteborg som hemmahamn, men denna ort låg långt från de intressanta uppköpsmarknaderna på kontinenten. De Geer gjorde därför hamnstaden Stade vid Elbes mynning till stapelplats, där också lagerlokaler uppfördes. Stade i ärkestiftet Bremen låg efter Westfaliska freden 1648 inom svenskt område och hade stora ekonomiska fördelar genom sitt läge nära varumarknaderna och finansieringskällorna i Amsterdam och Hamburg.

Genom att få företaget registrerat som ett svenskt handelskompani kunde De Geer hävda att verksamheten var svensk och att man hade svenska kronans stöd och en därmed förknippad statsrättslig auktoritet. Från 1654 ändrades kompaniets ledning. Det blev ett helsvenskt företag genom att kommerskollegium övertog styrelsen tillsammans med De Geers sterbhus och att huvudsakligen svenska participanter var delägare.

Anlade ett kastell

En handelsstation med kastell anlades vid Cabo Corso på Guldkusten i nuvarande Ghana. Verksamheten leddes av Henrich Carloff från Rostock. Denne hade lång erfarenhet av kompanihandel och hade tidigare haft en hög befattning inom nederländska västindiska kompaniet, men sannolikt blivit avskedad därifrån. Hans engagemang i Svenska Afrikakompaniet liknar således på flera sätt ovannämnde Peter Minuits inom Nya Sverigekompaniet.

Verksamheten vid Guldkusten försvårades dock av engelsmän och holländare som genom kaperier sökte störa de ovälkomna medtävlarna, och handeln måste tidvis genomföras under mycket svåra förhållanden.

De varor man skeppade från Europa för att använda i byteshandeln med lokalbefolkningen var främst textilier, hushållsartiklar och smycken men även en del svenskt järn. Med sig från Guldkusten fraktade fartygen bl a elfenben, guld och socker. Dessutom tog man med sig slavar från fastlandet till ön São Tomé utanför den västafrikanska kusten, där stora sockerplantager fanns. Till skillnad mot Nya Sverigekompaniet gick Afrikakompaniet tidvis med vinst, inte minst på grund av handeln med guld. Vinsterna hamnade dock mestadels hos köpmännen i Amsterdam och Hamburg.

Den av Svenska Afrikakompaniet bedrivna handeln vid Guldkusten var fylld av dramatiska inslag. Man var mycket beroende av lokalbefolkningen och stödet från de ledande där var helt avgörande för hur man skulle lyckas i konkurrensen med de andra kompanierna.

I början av 1658 intogs kastellet av Afrikakompaniets tidigare guvernör, Henrich Carloff, som ansåg sig illa behandlad av kompaniet och nu uppträdde som dansk kapare. Fredrik III och det danska riksrådet hade bifallit hans önskan att genomföra dessa operationer i samband med det första kriget mot Sverige 1657–58, det krig som gick så olyckligt för Danmark och slutade med freden i Roskilde.

Man noterar också att ett av de skäl som angavs när Karl X Gustaf startade det andra kriget mot Danmark var att danskarna visat motsträvighet vid uppfyllandet av de svenska kraven på att återlämna Cabo Corso eller att ge ett skadestånd för dess erövring. I freden 1660 måste man dock från svensk sida uppge detta krav, varvid Svenska Afrikakompaniet åsamkades kraftiga förluster.

Medan dessa förhandlingar pågick hade Carloffs underbefälhavare Schmidt sålt kolonin på Guldkusten till holländarna. Detta skedde dock ej i samförstånd med den härskande afrikanska eliten där, varför holländarna fördrevs och svenskarna inbjöds att återvända.

Förvecklingarna slutade således med att Cabo Corso åter kom i händerna på svenska representanter och kompaniet ombildades nu för andra gången. I detta läge upphörde emellertid den svenska statens stöd av kompaniets verksamhet, varför det i fortsättningen drevs av privata intressenter.

Holländarna hade, i samband med att de blev bortdrivna, tagit med sig det svenska kompaniets skepp och fortsatte nu sina fientliga handlingar genom en långvarig belägring av det svenska fästet. Trots detta fortsatte handelsverksamheten, även om det måste ske i begränsad utsträckning. De ledande inom lokalbefolkningen var missnöjda med denna utveckling och de övertog nu själva kastellet, varefter det än en gång hamnade i holländarnas händer. Detta hände 1663. Redan följande år måste holländarna i sin tur uppge Cabo Corso-fästet till engelsmännen, som kom att stanna i området under en trehundraårsperiod.

Holländarna gick 1667 med på att ersätta Sverige för att de med krigshandlingar tagit handelskolonin. Man betalade 140 000 Rdr mot att svenskarna avstod från rätten att handla på Guineakusten. Svenska Afrikakompaniet var i detta läge ruinerat, varför den tidigare avsedda handeln på Västafrika nu av flera skäl upphörde. Cabo Corso kom heller aldrig att, som Nya Sverige, få den karaktären att kolonister från det svenska riket slog sig ner där. Som allra mest fanns där några tiotal personer – förutom svenskar en del tyskar och holländare, samtliga anställda i kompaniet.

Köpet av S:t Barthélemy

Det svenska förvärvet av ön S:t Barthélemy bör ses mot bakgrunden av de tidigare koloniala verksamheterna och av de planer på ett kolonialt innehav som diskuterades under frihetstiden. Under Gustav III:s tid blev dessa allt mer målmedvetna, inte minst därför att neutrala fri- och transitohamnar i Västindien – såsom den danska ön S:t Thomas och den holländska S:t Eustatius – drog in stora ekonomiska vinster under det nordamerikanska frihetskriget.

Vid förhandlingar med Frankrike om en militärallians och om handelsutbytet mellan länderna kom också frågan om förvärv av en koloni för Sveriges del att få en framträdande plats. Flera öar diskuterades, såsom Tobago, Dominica och Grenada. Resultatet blev att Frankrike fick nederlagsrättigheter i Göteborg mot att Sverige övertog den västindiska ön S:t Barthélemy inom gruppen Leward Islands, öster om Puerto Rico, som hade upptäckts av fransmännen 1648.

En ofruktbar ö

När nyheten spreds i Sverige väckte den blandade känslor. I rådet framfördes olika meningar om kolonins värde. Den var tämligen ofruktbar, hade ont om sötvatten och var liten till ytan – något mindre än Gotska Sandön. Det fanns alltså små möjligheter till inkomstbringande plantageodlingar, som andra kolonialmakter i Västindien hade. Folkmängden var liten, omkring 730 personer, av vilka ungefär en tredjedel var svarta slavar. Övriga utgjordes av fransmän och blandfolk. S:t Barthélemys största värde låg i att det gick att anlägga en skyddad och bra hamn på dess västra sida. Där kom sedan staden Gustavia att byggas.

Den nyförvärvade kolonin togs i bruk genom att fregatten Sprengtporten avseglade från Göteborg i december 1784 och efter en besvärlig resa nådde sin destination den 6 mars 1785. Med på skeppet fanns den 27-årige kommendanten, sedermera guvernören, Salomon Mauritz von Raylin, andra utsedda kolonialtjänstemän samt den blivande garnisonen på cirka 50 soldater. Redan tidigare hade två köpmän på K Majt:s uppdrag upprättat handelshus på ön.

Direkt efter ankomsten började svenskarna att planera verksamheten och rusta upp efter det franska innehavet. Man anlade hamnen i Gustavia, som var en så viktig förutsättning för kolonin, byggde vägar, affärshus, värdshus och bostäder. Man upprättade också mantalslängder för att skilja de svenskar som fanns där från den huvudsakligen franska befolkningen på landsbygden.

Under de första decennierna efter det svenska övertagandet påverkades Västindien i hög grad av stormaktskonflikterna i samband med franska revolutionen och napoleontiden, något som blev gynnsamt för S:t Barthélemy som transitohamn. Handeln på Västindien och Nordamerika lämnade svenska staten som monopol till ett svenskt västindiskt handelskompani (grundat 1786), som delade styrelsen av ön med den av regeringen utsedde guvernören.

Kompaniet fick rätt att uppbära inkomsterna av handeln mot skyldigheten att förbättra och underhålla hamnen i Gustavia samt avlöna de ämbets- och tjänstemän som skötte förvaltning och rättskipning. År 1805 upphörde emellertid kompaniets privilegier. Tullavgifter och andra inkomster gick nu direkt till svenska staten.

Växande handel

Från 1793, när den långvariga krigsperioden mellan Frankrike och England började, ökade, som nämnts, S:t Barthélemys handel under alltmer förbättrade konjunkturer. Gustavia fick en accelererande inflyttning, inte bara beroende på de goda ekonomiska tiderna, utan också därför att många människor i samband med krigen och de sociala omvälvningarna sökte sin tillflykt dit från Frankrike och andra länder. Staden blev till och med en av de större orterna i riket eftersom dess invånarantal ökade från 512 år 1791 till cirka 5000 vid sekelskiftet 1800.

Gustavia fick därigenom en blandad etnisk sammansättning, där inslaget av engelsmän och amerikaner var stort. Som officiellt språk användes engelska vid sidan av svenska och franska. De svenskar som bosatte sig där utgjordes främst av kolonialtjänstemän och soldater samt enstaka handelsmän och hantverkare.

I Finland blev intresset för att flytta till S:t Barthélemy stort – liksom det varit bland finnarna från Bergslagen att flytta till Nya Sverige. Åren 1785 och 1786 samlades en mängd fattiga bönder och lantarbetare i hamnstäderna i hopp om att komma till kolonin, där de trodde sig ha goda möjligheter till utkomst. De bekymrade svenska myndigheterna såg sig i detta sammanhang till och med skyldiga att utfärda förbud mot ”obetänksam” utflyttning.

Engelsk ockupation

Då och då drabbades kolonin av avbräck i utvecklingen på grund av de många kaperierna av franska och brittiska örlogsmän, men framför allt av den ockupation som engelsmännen gjorde av ön 1801–1802.

Den ekonomiska blomstringen på S:t Barthélemy fortsatte dock så länge napoleonkrigen varade. Därefter kom en nedgång, som inte bara berodde på sviktande krigskonjunkturer utan också på naturkatastrofer av olika slag, samt på en sjukdomsepidemi. Det napoleanska väldets fall fick konsekvenser på många håll i världen, bland annat att de spanska och portugisiska områdena i Latinamerika började sin frigörelseprocess. Detta påverkade handelsförhållandena på S:t Barthélemy, eftersom de tidigare latinamerikanska kolonierna nu successivt blev oberoende av hemländerna.

Från 1820-talets mitt förlorade S:t Barthélemy alltså mer och mer sin betydelse som transitohamn, inte minst efter det att engelsmännen öppnat sina kolonier för direkt handel med amerikanerna. Från att ha varit en god inkomstkälla förorsakade kolonin istället den svenska staten årliga förluster, varför frågan hur den skulle kunna säljas blev av allt större betydelse.

Efter att detta problem hade diskuterats vid upprepade tillfällen i den svenska riksdagen, inleddes förhandlingar med USA, Italien och slutligen Frankrike. En uppgörelse nåddes med sistnämnda land och efter en folkomröstning, varvid alla utom en röstade för en återförening med Frankrike, såldes kolonin dit 1878.

Handel med slavar

En känslig fråga under det svenska innehavet var slaveriet på ön. I samband med förvärvet hade det setts som värdefullt att komma in på den inkomstbringande handeln med slavar. Detta gick så långt som att en expedition med sådant syfte förbereddes, men den avbröts i och med det påbörjade kriget mot Ryssland 1788. Förutsättningarna ändrades sedan gradvis, inte minst beroende på den agitation mot slaveriet som från 1790 skedde i det brittiska underhuset. Slavsystemet var heller inte utan problem på S:t Barthélemy. I Gustavia förekom exempelvis slavkravaller.

Med det allmänna liberala uppvaknandet och med de humanitära organisationer som vann terräng i Sverige under början av 1800-talet, följde ett starkt engagemang för att avskaffa slaveriet. På riksdagen 1844/45 fattades beslut om att slavarna på S:t Barthélemy skulle friköpas, något som innebar en stark förändring av den sociala strukturen på ön.

Blev kortlivade företeelser

De svenska kolonierna har haft något av tillfällighetskaraktär över sig. Båda 1600-talsprojekten, Nya Sverige och Cabo Corso, blev kortlivade företeelser, därför att de svenska kompanierna helt enkelt inte kunde stå emot övermakten från konkurrerande intressenter och svenska staten hade svårigheter att ge dem tillräckligt stöd. Vår sista koloni, S:t Barthélemy, blev en ekonomisk framgång så länge krigskonjunkturerna höll i sig. Därefter förlorade den sin betydelse och kom därför att avyttras.

Att det svenska koloniinnehavet blev kortvarigt och inte ledde till ett expanderande kolonialt välde, får väl nu, när vi kan betrakta utvecklingen i ett historiskt perspektiv, avgjort ses som en fördel. Vi har därmed undgått att vara inblandade i den stora smärtsamma avkoloniseringsprocess, som präglat världen under vårt århundrade.

Hans Norman är lektor i historia och verksam vid Uppsala universitet.

Av: Hans Norman

Anna Larsdotter

Publicerad i Populär Historia 4/1994

Petter och Elisabet Strengberg var barn till tullnären över småtullarna i Viborg Petter Mattsson Strengberg, som var avliden 4.2.1680, då hans änka Helena Hansdotter Ridder uppträdde inför Viborgs rådstugurätt. Hon var synbarligen dotter till kronobokhållaren Hans Hansson Holländer d.ä. (som kallas Ridder ibland, men mera sällan än brodern, kommendanten Peter Holländer Ridder), begr. i Åbo 22.9.1658, och Brita Johansdotter, begr. i Viborg 31.8.1660, samt syster till kronobefallningsmannen i Kymmene härad Hans Hansson Holländer d.y.

Vid Viborgs kämnersrätt nämns 7.12.1688, att Helena Ridder hade gift om sig med regementsskrivaren Kasper Johansson.[11] Hans hustru nämns i mantalslängden för 1682 på Siikaniemi, men Kasper var avliden i november 1685.[14] Mellan 1682 och 1690 finns bara mantalslängden för 1688 bevarad. Där nämns Kaspers änka, men två år senare hade hon gift om sig med sin tredje man, advokaten i Viborg Gideon Ingerman.[15] Han var son till rådmannen i Nyen Jonas Jespersson och Helena Fatebur[16] samt hade inskrivits som student i Åbo 1674. Gideon avled före 1699, då Helena i mantalslängden nämns som svärmor hos befallningsmannen Otto Karl Thiele i Säminge. Helena Ridder nämns sista gången i Viborgs mantalslängd 1702 som »Moor» i Petter Strengbergs hushåll.[17]

Enok Elfvengren är för gammal för att härstamma ur Helena Ridders tredje gifte. Hans far måste alltså vara Kasper Johansson. Denne nämns tidigast i Villmanstrand 19.6.1672, då han vid rådstugurätten uppträdde som skrivare hos den nyligen avlidna befallningsmannen Hans Johansson. Till regementsskrivare vid Berendt Mellins, d.v.s. Viborgs läns kavalleriregemente utnämndes han 10.3.1677. År 1682 sägs emellertid i avlöningslistan, att han »befins wara removerat ifrån tiensten för sin försummelse med räkningens anlefwerande (?)» [18] Liksom många andra fogdar och skrivare förmådde alltså Kasper inte avge tillfredsställande redovisning för de medel han förvaltat. Närmare uppgifter är inte kända om arten och omfattningen av oklarheterna. Kasper levde 3.10.1684, då han vid Lapvesi ting drev in en uppbördsfordran från sin regementsskrivartid, men i november 1685 var han som sagt avliden.

Wikipedia Genos