Provinsialläkare Victor Emanuel Ahlberg

https://picasaweb.google.com/171141/Portrattgalleri#561056966883865...

Liten Krönika om släkten

Victor Emanuel Ahlberg

sammansatt av

Ninne Rinnblad

Laholm 1959

Digitaliserad av Andreas Nygren 2007

Hela krönikan med foto och släkträd finns också som ett pdf dokument

många av mina yngre släktingar har bett mig sammanföra lite av det jag hört berättas huvudsakligen av morfar, mamma och moster Titti angående min mor-fars, Victor Emanuel Ahlberg, och hans hustrus, Sophie Albertina Larsson, och deras ättlingars liv och leverne. Jag sätter alltsa igang men förutskickar, att det blir en enkel krönika men som kanske ändå kommer att ha ett visst intresse for senare generationers släktingar.

Victor Emanuel Ahlberg föddes i Lilla Edet den 17 juni 1824, där fadern, Vincent Ahlberg,var präst och lärare. Hans mor hette Britt-Louise Ström och var från Lilla Edet. Förutom morfar hade familjen två söner, Nils och Fredrik. När morfar, som var äldst, var 5 år gammal, dog fadern i nervfeber. Det var inte lätt för änkan att bli lämnad ensam med tre pojkar och det är ovisst, om hon ens fick någon pension. Hon hade två bröder i Göteborg, som väl hjälpte henne något. Morfar berättade för mig, att hon tidvis var värdinna hos den ene brodern, som var ogift. Annars bodde hon nog i Lilla Edet, dar hon förbättrade ekonomin med att sticka täcken. Under skolferierna var morfar ofta hos sin moster Karin, som var gift med kyrkoherde Sjöblom i Fjäras, dar han trivdes mycket väl.

Sina studier gjorde bröderna i Göteborg. De bodde i ett skolhem, där de fingo logi men själva hålla sig med mat. Vid terminernas början hade de förning med sig, som vad det led blev rätt trist, torr och gammal. För att få lite inkomster läste morfar med kamrater, som voro läströga, gick ärenden - köpte t ex bröd och mjölk och fick lite slantar härför. En gång köpte bröderna på realisation en kagge jäst ansjovis. De ansågo sig inte ha råd kasta bort detta hemska jästa utan höllo ut till sista ajnsjovisen. Jag hörde aldrig, att de blevo sjuka därav. Ingen av bröderna kunde sedan under hela sitt liv äta an¬sjovis. Sedan morfar genomgått läroverket i Göteborg, blev han student i Upp¬sala 1842, där han sedan studerade medicin. Sina studier fick han ofta avbryta för informatorsplatser for att få medel att fortsätta. Han blev med. kand. 1852 och med. lic. 1864. Sin exercis fullgjorde morfar vid Polacksbacken i Uppsala, iförd studentmössa, frack och sabel.

Morfar tjänstgjorde som underläkare vid Allm. Garnisionssjukhuset 1849-50, som extra bataljonsläkare vid Norrbottens fältjägarkår under sistnämnda års möten, förordnades bl a till besiktninglsläkare pa Djurhamns karantänplats 1850, till karantänläkare därstädes 1852 och i Marstrand 1853, koleraläkare i Öregrund 1854 och uppbördsläkare pa korvetten Najaden 1855, extra bataljons¬läkare vid 2. Livgardet 1856 och vid flottans station i Karlskrona 1857, extra läkare under gardesregementenas beväringsmöte 1858, uppöbrdsläkare pa korvetten af Chapman 1859, som gjorde långfärder (bl a som var med ombord var en av våra prinsar, sedermera Oscar II), extra bataljonsläkare vid Kronobergs-regemente 1860, vid Upplands regemente 1861, förordnades till extra provinsialläkare i Sigtuna distrikt 1864 och erhöll fullmakt som ordinarie provinsialläkare där 1866 och transporterades 1868 som provinsialläkare till Gunnarsnäs distrikt.

Om morfars år i Sigtuna har jag inte mycket att förtälja. Familjen bodde vid torget i ett bus, som da kallades "gula gården", snett emot det lilla rådhuset. Det var strängt förbud för barnen att gå ned till den stora bryggan, där stockholmsbåtarna lade till, men en dag gav sig mamma iväg med en jämnårig, som fått för sig, att hon skulle skölja en smutsig potatiskappe. "Så blir mamma så glad", trodde hon. Kamraten la sig på knä och sköljde fram och tillbaka, kappen blev vattenfylld och mamma såg hur lekkamraten drogs ned i vattnet. Hon fick tag i hennes fläta och lyckades på så sätt få upp henne på det torra. Då hon kom hem och berättat sitt äventyr, fick hon stryk. När mam¬ma sedan i livet hörde talas om någon, som fått Carnegiepris, brukade hon saäga: "Ja, jag fick stryk i stället, jag."

Från Sigtuna företog familjen resan till Dal båtledes. Under färden promenerade mamma utanför relingen, men när en man sa till henne, att det vore bättre, om hon gick innanför, gick hon beskedligt in. Jag skulle tro, att familjen hade 9 barn med sig till Dal. Till bostad fingo de ett hus vid foten av Kroppefjäll, där de bodde i 7 år, Huset står kvar än i dag. Det bestod på nedre botten av 3 rum och kök. Det minsta av rummen tog mormor till s k handkammare och de övriga användes som matrum och mottagningsrum, Övre våningen bestod likaså av 3 rum, förmak, sängkammare och barnkammare. Varje morgon kom morfar in i det sistnämnda rummet och vid inträdet sa ban alltid "puh" och öppnade fönstret. Mamma, mostrarna Gulli och Titti lågo i en utdragssoffa med Titti i mitten. Det var 2 täcken i bädden och den som låg i mitten fick inte mycket gott utav täckena. De två yngsta lågo alltid inne i sängkammaren, I köket fanns endast öppen spis och i detta lågo 2 jungfrur. Mormor gav sig inte, förrän socknen lovade sätta in en riktig järnspis. Mormor var vid ett tillfälle borta från hemmet och rätt vad det var, kände hon sig orolig. Jag måste hem och det var väl, hon det gjorde, för vid hemkomsten fann hon två arbetare, som på kommunalordförandens order satte in en gammal utbränd spis. Mormor sa ögonblickligen: "Tag genast ut spisen igen, vi ska ha en ordentlig spis". Sa blev det också men icke utan strid. Mor¬mor var en praktisk och resolut kvinna.

Nästan genast vid morfars ankomst till Dals-Rostock utbröt en svår nervfeberepedemi som krävde många dödsoffer. Men ändock voro begravningarna stora. Mor¬far kämpade förgäves däremot. När han själv blev sjuk, yrade han om att vid Gunnarsnäs kyrka, när begravningsföljena kommo, skulle stå en man och tuta i trumpet för att varsko människorna om faran. Det var inte underligt, att epedemin blev så svår. Det var det stora nödåret, då endast en halv timmes regn föll från sådd till skörd. Det var fattigt även för bönderna, men för stugsittarna den verkliga nöden. De mera besuttna fingo på sin lott en karl, som skulle göra lite arbete för mat och 25 öre om dagen. Hemma sutto deras familjer och svulto. Men efter vad jag hört av utomstående, gick aldrig en behövande från morföräldrarnas dörr utan att ha något med sig i sin påse till den hemmavarande familjen. Jag tycker annars, att mormor inte skulle haft mycket att undvara själv.

Jag har kommit långt ifrån morfar och hans sjukdorn. Innan sjukdomen fått honom i sitt våld, hade han sagt till sin hustru: "Om det verkar, som om jag vore död, skall du bryta upp min käke och lägga något hårt emellan över- och under-käkarna och sticka din hand ner i halsen på mig, för det kan hända, att det samlat sig slem som du kanske kan få upp." Som hjälp hade mormor fått en sjukvårdssoldat. Pa själva juldagen - jungfrurna hade lämnat sina platser pa morgonen och rest hem - och familjen satt och åt middag, kom sjukvaårdssoldaten ner och sa: "Ja, nu är doktorn död." Som en pil sprang mormor upp till sängkammaren, gjorde som hon blivit lärd, bröt upp hans käke och samtidigt 2 tänder i överkäken. Bearbetade honom sedan med is i ansiktet och - si, drt lycka¬des - han andades igen. De förfärade barnen sutto stilla och voro givetvis rädda. Mamma berättade, att de fått in en julgran, men den blev aldrig klädd. Som dekoration hängde mamma upp sin docka i den. Många vaknatter blev det för mormor. Jag tycker mig minnas, att det beräknats, att hon inte hade kläderna av sig på 18 dygn. Mormor hörde säkert till den duktiga, modiga sorten. Det blev nog inte mycket talat om all hennes strävan. Vid trettonde kom morfar i skymningen inkrypande till sin församlade familj. Jag grät första gången, jag hörde detta, jag tyckte det var så synd om dem alla. Egentligen var det ju bara roligt, att han var på bättringsvägen efter sin svåra sjukdom. Han vistades som konvalescent på Mosseberg under 2 månader. Sedan vidtog igen hans strävsamma liv. Han tyckte bäst om vintrarna, då han på sjukresor färdades med släde och varmt inlindad i skinnpläd. På somrarna fick han åka i en schäs med dåliga eller inga resåror. Han hade även en enbetsdroska, men den kom inte sa ofta till användning. Vägarna pa Dal äro ännu dåliga men på morfars tid urusla.

Okänt motiv, foto från orginaldokumentet

På en nattlig sjukresa till en svårt ansatt barnsängskvinna skenade hästen och sedan den kommit ur skacklarna, sprang den runt morfar och körsvennen. I mörkret upptäckte morfar ett svagt ljus och kröp dit. Han knackade pa en fönsterruta. När han sagt sitt namn och att han troligen brutit benet, kom det folk och hjälpte honom. Bl a fick han låna en lång sopborste och med denna och sitt långa pälsskärp spjälkade han provisoriskt sitt brutna ben, fortsatte så färden och förlöste barnsängskvinnan och reste sedan hem för att nästa dag fara den 7 mil-långa vägen till Vänersborgs lasarett för att bli omskött. Vem gör detta efter!. För nutidens läkare, som med sina bilar fort komma fram till de sjuka och fort nog kunna hjälpa dem, verkar det otänkbart. Inga telefoner och sa tröttsamt för läkaren med dessa långa resor. Ibland var han borta flera dagar. Då fick mormor taga hand om de långväga patienterna och även hysa dem över natten. Under morfars verksamhet i Gunnarsnäs opererade han hos soldaten Pirat dennes hustru, som fått inklämt bråck. Morfar talade ingående med makarna. En 7-milafärd med skjuts till Vänersborg skulle hon inte kunna klara med livet i behåll, kanske - men med stor risk - skulle en operation på platsen rädda henne. Han bad makarna noga övertänka, hur de ville ha det, De beslöto sig för operation, som utfördes av morfar med biträde av barnmorskan Karolina, som enligt den tidens uppfattning ansags vara kunnig i hygien. Operationen utfördes på Pirats köksbord. Den lyckades och bidragande orsak var nog delvis hustru Pirats sunda och starka natur. Det var ett djärvt företag, morfar gjorde och alla i familjen voro mycket oroliga för utgången. Under morfars tid blev järnvägen Mellerud-Kornsjö färdig och morfar dess läkare.

Från Dals-Rostock flyttade familjen till Stakelund. På ett av flyttlassen satt mamma med en spegel i knät. De mötte en skjuts och vid mötet satte mamma spegeln rakt mot den mötande hästen. Denne blev förskräckt och hoppade i diket. Detta lilla trick vågade hon aldrig tala om.

Stakelund var rymligt med många rum och andra utrymmen, stor park och många fruktträd. Gunnarsnäs kyrka med klockstapel låg mitt emot läkarbostaden och en alle' förde från landsvägen upp till huset. Mitt på den stora gården stodo två jättekastanjer - den ena finns fortfarando kvar - och däremellan ett stort fyrkantigt stenbord (granit). I trädgården fanns en stor berså} där hela den talrika familjen fick plats. Gången, som ledde dit,var på bägge sidor kantad med breda bårder av pingstliljor. Det arrangemanget var mamma mycket förtjust i. Det hörde till ordningen, att sa fort det blev lite varmt på våren, skulle den firas med kvällsmat i nämnda berså. I salen, som det största rummet i nedre botten kallades, berättade mamma, att det i samband med vårrengöringen förstås sattes upp rena gardiner, och på golvet lades runt ett antikt klaffbord3 som jag sett, ny- och hemvävda ljusa halmmattor (vetehalm). De varade bara en sommar. På den gustavianska soffan liksom på alla stolar sattes hemvävda vita och blå överdrag med krås. Pa divanbordet en hög "gelé-skål med blommor, blandade med vackra grässtrån. Mamma har berättat detta för mig många gånger. Så jag kan se det ljusa och inbjudande rummet för mig. Dessutom en Kalla på golvet framför varje fönster. Alla längtade efter sommaren då som nu. Det blev livligare umgänge grannarna emellan. De omkringboende samlades allt då och då, vanligen kommo de till Stakelund den 4 juli, då två av döttrarna, mamma och moster Titti, hade födelsedag. Det var 4 års skillnad dem emellan. Det var inte alla som kommo ihåg, vilka utav döttrarna, som voro födelsedagsbarnen. Så blev ofta moster Gulli, den äldsta dottern, gratulerad och moster Titti glömd. Det berodde nog på, trodde hon, att Gulli var så vacker och hon själv så ful med sitt röda hår. Hon blev så trevlig och glad och under hela sitt liv en glädjespriderska inte bara inom familjekretsen utan bland alla de människor hon kom i beröring med.

Gästerna kommo vid 3-tiden på eftermiddagen, de äldre i charabanger, ungdomarna i lövade skrindor. Det bjöds först kaffe med dopp, och sedan fla¬nerades det i parken. De äldre manfolken satte sig så småningom till priffeborden. Morfar spelade gärna kort och på söndagseftermiddagarna träffades kamrer Wittrock, pastor Larsson och morfar till viraspel. Morfar blev sällan häftig, men om någon skötte korten illa, blev han det. Han svor aldrig, men en gång hörde barnen honom använda ett kraftuttryck, vilket de tyckte lät så karlaktigt. Detta var en liten parentes. Ungdomrna satte igång och dansade, det var alltid någon, som kunde spela. Prostinnan Fryxell kunde en vals och en polka och dem spelade hon om och om i ett kör. På den tiden voro ungdomarna inte så pretentiösa. Vid 6-tiden bjöds det omkring te på stora brickor med stora vetekringlor till. Rätt långt fram på kvällen blev det supe, s k gående bord. På den tiden fanns det ju hembiträden, som kanske inte voro så duktiga, men hos Ahlbergs gick det bra ändå. Gulli skötte köket med den äran, mamma och Titti det inre som dukning, uppassning m m. Efter supen följde så dans igen och innan hemfärden bjöds det på porter, A propos dans voro de äldsta flickorna bjudna en gång på en s k kungabal (kungens namnsdag) i Vänersborg. De voro inte måttligt stolta över att de med sina kavaljerer öppnade balen.

Umgängesvännerna bestodo bl a utav: ingenjör Gyllenhoff, Sverkelsbyn, teol dr Anders Fryxell, Örs prostgård, Iöjtnant Klöversköld, Framnäs, pastor Karl Kullander, Karlslund, kamrer Wittrock, Ekholmen, apotekare Estelle, Mellerud m fl.

Varje söndag gick familjen i Gunnarsnäs kyrka, utom när det var mässfall. Säl¬lan hade morfar tillfälle gå med. Bakom altaret i kyrkan fanns en trappa och den gick prästen uppför när han skulle predika. Från menighetens sida syntes hans huvud ovanför altartavlan, Jag har många gånger sett den synen, verkligen originell, men så var det på morfars tid på Dal. Då kyrkan en gång skulle vitmenas var min farfar kommunalordförande och kyrkvärd. Han opponerade sig mot att takmålningarna skulle målas över utan föreslog att ett innertak skulle sättas upp vilket även bestämdes. Tack vare farfars framsynthet voro målningarna i oskadat skick, när innertaket togs bort vid kyrkans restaurering 1940. Det blev predikstol också. Kyrkan är i sitt nuvarande skick som en liten pärla. Jag uppmanar mina anhöriga att bese den vid ev Dalslands-resor. Dörrar till kyrkbänkarna finnes nu som förr. I ungdomligt övermod hoppade Titti en gång utan att öppna dörren in till bänken, vilket mamma ansåg vara nästan oförlåtligt. Vid bägge sidor om koret fanns förr de s k herrskapsbänkarna (vilket hemskt uttryck!), Stakelundsbänken till vänster och Ekholmsbänken till höger. Från sin plats i koret så gott som ledde mormor psalmsången. Barnen voro generade över hennes starka röst. Kyrkan har klockstapel och såväl denna som själva kyrkans taktäckning består av skiffer, som åtminstone förr var mycket vanligt på Dal. Det fanns ett skifferbruk på Kroppefjäll. Den trasiga skiffern användes av barnen Ahlberg som byggnadsmaterial att leka med. Församlingsborna hade sina platser anvisade rotevis, såsom Hälle rote, norra och södra Bäckebols rote, Rinne rote (från sin plats kunde mamma se sin blivande make). Allra tjusigast var han då han var iförd Vänersborgs läroverks sommarmössa av ljusblått siden. Den synen tog nog bort mycket av hennes andakt, antar jag. Efter högmassan i Gunnarsnäs kyrka följde prästen alltid över till Stakelund och åt middag. Präs¬ten och morfar togo sig en kyrksup - för någon religion skall man väl ha, tyck¬te morfar. Örs pastorat bestod av Ör, Gunnarsnäs, Dalskog, Skållerud och Järn med 4 präster. Det var alltså mässfall i en av kyrkorna.

Rostocks brunn var på sin tid en livligt besökt brunnsort med järnhaltigt vatten, Gyttjebad serverades där för reumatiska åkommor. Morfar var brunnens läkare, där varje morgon kl 7 hölls morgonbön framför socitetspaviljongen. En gång, då morbror Victor var hemma på besök, hade han fått en tupp till sällskap. Vid morgonandakten började tuppen under psalmsången gala länge och ljudligt. Efter morgonbönen gingo gästerna fram och tillbaka i brunnsparken och drucko av det järnhaltiga vattnet samt hoppades på hälsa. Sedan 10 år tillbaka är anläggningen nedlagd. Nu är där visst en mindre konfektionsfabrik. Medan brunnen ännu var i sitt flor, gavs under säsongen många baler, s k herrskapsbaler och baler for "städad allmoge".

Även på vintrarna var umgänget ganska livligt, då man samlades i hemmen. När gästerna anlände till de olika gårdarna, voro alla fönstren upplysta och ofta tända marschaller på bägge sidor om uppkörseln, så alltid åtminstone hos Fryxells på prostgården. Festklänningarna förvarades under slädfärderna i kartonger och för omklädseln fanns alltid ett stort rum reserverat. De unga damerna hade oftast vida tarlatanskjolar med sidenliv. Dessa kjolar blevo lätt skrynkliga (samma material som förr användes för att skydda ljuskronor och taklampor mot flugor under somrarna). Slädpartier förekommo mycket på Dal, där de hade vackra slädar och dito slädnät. Mamma tyckte alltid, att Halland, där hon hamnade, var dåligt utrustat beträffande slädar. I Stakelunds grannskap funnos två större sjöar och på dem åktes mycket skridskor. Ungdomarna kommo ibland överens om att en viss dag i sällskap ge sig av på skridskor över sjöarna till några vänner och blevo alltid väl emottagna. En angenäm omväxling för de familjer som blevo föremål för besök.

Barnen Ahlbergs skolförhållanden

Förr var det ju bara pojkarna, som skulle få läsa. Sönerna Ragnar, Ivar och Mortimer skickades till Göteborg, där de under terminerna bodde hos sina farbröder Nils och Fredrik. Sina första lärospån fingo de alla hos J, Henriksson, som hade privatskola i Dals-Rostock. Som barn hade han varit mycket sjuk och blivit skött av morfar, som lyckades göra honom frisk. Han visade sedan all¬tid stor tillgivenhet för morfar. Jag talar mycket om denne J. Henriksson. Han samlade medicinalväxter och var på det området mycket känd i Sverige. Jag har hört honom i radio, så han måste ha blivit ganska gammal, Henrikssons skola utvecklades med åren. Han skaffade sig lärare och kallade sig småningom rektor, Där gick Titti också och någon kortare tid även Anna och Rolf. Denne Henriksson uppvaktade i tur och ordning de fyra flickorna Ahlberg. Jag kommer mycket väl ihåg, när moster Anna i Mölndal fick hans fotografi och hans dikter inbundna i rött saffiansband. Denna uppvaktning lämnade henne helt oberörd. När Henriksson beklagade sig hos morfar över att Rolf i stället för att läsa bara lekte, svarade morfar:"Låt honom leka". För att återgå till skolgången gick min mamma i Göteborg i Andersinska skolan och sedan i Vänersborg, där hon gick ut flickskolan. Hon fick avbryta sin skolgång ofta, då morfar inte ansåg sig ha råd därmed. För att kunna fortsätta skolgången tog hon reda på kurserna och läste själv hemma med morfar som lärare. Hon visade stor energi, men hennes dotter, som skriver dessa raders hade inte lika stor läslust. Hon hoppade dock över 2:dra förberedande. Jag tror, jag är den enda av barnbarnen, som hoppat över en klass.

Under 3 år hade morfar skolhushåll i Lund, som förestods av moster Titti, for Mortimer som 16-årig tog studenten i Göteborg och sedan studerade medicin, Anna som gick ut flickskola där samt Rolf som gick i katedralskolan, Varje morgon - Rolf hade väckarklockan - bjöd han Titti kaff'e på sängen klockan halv 7. Han tände många gånger tändstickor under natten för att se på klockan för att inte försova sig. Titti sade se'n flerfaldiga gånger:"Jag skäms, när jag tänker på att jag lät honom göra detta". Det kanske fördärvade hans sömn för framtiden". Under Lundatiden tog Titti lektioner i pianospelning av den erkänt skickliga lärarinnan, fröken Killander. Musiken var hennes största intresse. Hur många gånger har hon inte glatt sina syskonbarn med sin musik, Vi komma nog alla ihåg hennes komposition "Titti-valsen", som är upptecknad av Kajas svägerska Gudrun Sörvik.

I samband med skolgången i Dals-Rostock förirrade jag mig till Lund, men nu återgår jag till Dal. En viktig sak var kosthållet för denna stora familj. På gården fanns alltid 2 kor, grisar och höns. Till läkarbostallet hörde några tunnland jord. Uppköpen fingo göras så att de blevo så ekonomiska som möjligt. Flera gånger om året företogo mormor och mor¬far uppköpsresor till Vänersborg, där det inköptes ett par stora tunnor salt sill, mjöl, gryn och socker ("till sötning användes uteslutande sirap, som på den tiden var ganska billig), tyger och vita vävnader, tråd m.m. För att glädja barnen vid hemkomsten medfördes lite karameller och en

gång två st apelsiner att fördelas bland dem alla, Resan till Vänersborg tog tre dagar i anspråk. Halvvägs till Vänersborg vid gästgiveriet Dykällan byttes hästar och resenärerna hade möjlighet få vila ut,

Kosthållet var enkelt och enformigt. Morfar och mormor åto smörgås och drucko kaffe till frukost. Barnen fingo till detta mål kall rågmjölsgröt med varm mjölk. Kl 12 åts middag med omväxlande salt sill och salt kött med potatis. På söndagsmorgnarna fingo barnen mjukt bröd (en "landgång") och en halv kaka hårt ragbröd med en smörklick i ena hörnet. Smöret flyttades oftast över till det mjuka brödet. Pojkarna fingo äta stående. Söndagsmiddagen bjöds det oftast på gödkalvstek ( en-månads sötmjölkskalv) samt ugnstekt pannkaka. Mormor blev ofta mätt av steken och beslöt att pannkakan skulle avnjutas som kvällsmat. Barnen gillade aldrig detta, men Titti sa i alla fall, att hon alltid hade knip i magen på söndagseftermiddagarna. Barnen fingo alltid kl 4 "meraftonsmål", bestående av en stor brödskiva med ettdera sirap eller honung på, Mjölk fingo de dricka så mycket de ville. Kvällsmaten utgjordes av varm rågmjölsgröt och mjölk.

Rolf hade många vänner under Stakelunds-tiden. Först och främst familjens vedhuggare Karl Johann (norsk accent). Det hette alltid: "Jag ska gifta mig med Karl Johann, när jag blir stor." En annan vän var Post-Lars. Han kom med posten tre gånger i veckan efter en 3-milavandring. Rolf höll alltid reda på hans tider och sprang lång väg för att möta honom. Det var en syn att se den gamle smutsige postbäraren med den lille ljuslockige pojken hand i hand. Det lämnades post på Stakelund även till grannarna. Till Stakelund hörde ett hus, som var uthyrt till en major Gyllenspets. Han hade eldat upp staketet som omgav huset, och för detta blev morfar instämd till tinget och bötfälld, men någon hyra för huset fick morfar aldrig.

Under vintern hängde det mycket vilt på köksytterväggen. Där fanns harar, tjädrar, orrar m m, för man måste vara beredd taga emot oväntade gäster. Som på alla ställen saltades det ned stora förråd. av kött, torkades fårbogar och saltades ned smör i många tinor m m. Självfallet bakades allt bröd hemma och bryggdes dricka. Under jultiden stod i matrummet på ett serveringsbord smör, uppskuret bröd (jullimpa), hemlagad ost och dito dricka. Dit bjödos patienterna in för att ta sig en bit och även vänner som kommo. Alla måste förse sig, annars "bar man ut julen". Kosthållet var enkelt, som framgår av det föregående. Morfar höll före, att man mer äter sig till sjukdom än man svälter sig till den. Det fick inte "tvesuglas". Smör och bröd oeh dessutom pålägg kallades for "tvesuggling". Någon brist på mat var det aldrig men säkert enformigt.

Sedan morfar även blivit järnvagsläkare, flyttade han till Österråda i Mellerud. Mormor dog på Österråda i mars 1884, 48 år gammal, efter sängläge i tre månader. Under dessa månader vakade mamma och Titti. Gulli kunde inte hålla sig vaken. Ursprungligen hade mormor väl lunginflamination. Nar hon förstod, att det inte var stora utsikter att hon skulle få leva, blev hon djupt bedrövad: "Jag skulle så gärna vilja leva nu sedan barnen kan klara sig bättre." Det fick hon i alla fall inte. Den närmaste dödsorsaken var blodpropp i hjärtat. Hon ligger begraven pa Gunnarsnäs kyrkogård samman med några av sina barn, som dött vid späd ålder. Jag skulle gärna velat lära känna henne och fått säga henne, att jag beundrade henne och hennes livsgärning.

Då det var stormarknad i Sunnanå, där det gick hett till, hade morfar mottagning på apoteket i Mellerud. Det var alltid en arbetssam dag, då det ofta blev slagsmål och knivskärning och mycket att plåstra om.

Morfar hade funderat på att som pensionar flytta till Högsäter, där han tänkte fortsätta sin praktik. Detta blev inte utav. Till sin efterträdare sade han vid avskedet: "Jag har lärt dalslänningarna, att söka läkare, nu blir det för dig att lära dem betala." Vid sitt avsked hösten 1889 fick han av vänner och patienter en kaffeservis i rent silver. Till julen samma år fick han ett dussin äkta silverskedar och en stor silverbricka från några vänner och patienter, som ej blivit tillfrågade att vara med vid den första gåvan.

Doktor Borgström, stadsläkare i Laholm, hade tillskrivit morfar, om han skulle vilja flytta dit och hjälpa honom med praktiken. Så blev det ocksa och under några år verkade han i Laga-staden. Under den första tiden i Laholm var han mycket vital. Ansågs t o m som en god balkavaljer, då det gavs danstillställningar pa Laholms rådhus. Så drabbades han av sjukdom. 1893 flyttade han till Halmstad, där han bodde pa Norr 11 och 12, av oss kallad våningen. Sitt klara intellekt behöll han hela livet igenom. Efter år 1897, då min far dog, bodde vi hos morfar under terminerna. Mamma hade då hem och arbete i Mölndal. Vi sluppo således byta skolor. Vi tre flickor hade vårt rum vid sidan av morfars. Vi hade en stor trapets, där vi uppehöllo oss mycket. Livligt var det värre i vårt rum, men inte en gång tystade han på oss. Han läste läxorna med mig och varje gång jag kom in till honom för att förhöras, sa han: "Du har förstås läst över." Ja, det hade jag men inte tänkt på vad jag läst. En gång frågade han mig: "Vad tänker du på i skolan?" Han fick genast svar: "Pa mina dockor förstås." Aldrig ett otaligt ord från hans sida. Moster Titti var var vice-mamma. I skymningen brukade hon samla oss, vi sutto då i förmakssoffan, hon i mitten med Kaja i knät och Dige och jag pa var sin sida. Så berättade hon utan att någonsin förtröttas om barnen Blåöga, Rosenkind och Guldlock. Vi identifierade oss med dem, aldrig har det funnits sådana underbarn. Några somrar vistades morfar i Mölndal och i Göteborg fick han röntgenbehandling, som jag tror var en ganska ny behandlings-metod då. Men han blev inte bättre utan fick alltjämt sitta i rullstol. Jag fick ofta köra honom utomhus. En gång i Mölndal höll stolen på att fara ned för en slänt, men en man fick fatt i den i sista ögonblicket. Morfar vände sig om sägande: "Nu blev du allt bra rädd," Jag trodde han skulle säga något om olyckstillbudet till mamma, så jag var visst rädd. Han sa ingenting. På söndagen, då familjen gick ut till skogen, sa han: "Ninne, du kör mig väl som vanligt." Ja, sådan var han, morfar. Om kvällarna läste han högt för moster Titti, så ock sin sista kväll. Vi flickor hade varit pa barnbal och fast vi kommo hem efter den bestämda tiden, finge vi lov gå in och kyssa honom godnatt.

Victor Emanuel Ahlberg efterlämnade som närmast sörjande fem söner och fyra döttrar samt fyra barnbarn, som alla närvoro vid begravningen. Han uppnådde i det närmaste 76 år. Samlingen skedde i sorgehuset Norr 11 + 12 Halmstad. Sönerna Ivar och Rolf hade anlänt från Berlin. De flesta av Halmstads läkarna mötte också upp. Vi hade av morbror Victors fru fått svarta glacéhandskar och hade krusflor omkring vara mössor. Olle hade fått tjocka avig- och rät-stickade vantar, han var 7 år. När hans kusiner behöllo handskarna på, när vi hälsade, så gjorde Olle likadant, trots tillsägelse av sin mamma. Han tyckte det blev enformigt, men fann på sysselsättning, Så stilla gick han omkring och stötte till de äldres tår för att göra sig underrättad om vilka som hade liktornar. Jag såg många som hoppade till. Jordfästningen ägde rum i Halmstads kyrka den 2 mars kl 1 em och förrattades av prosten Wallinder. Gravsättningen ägde rum på Halmstads västra kyrkogård. Efter akten där kastade de fem sönerna ned var sin skovel jord. Även så sonsonen Olof. Syster Dige ville absolut göra som Olle och opponerade sig mot orättvisan. Kaja och jag förhöllo oss lugna.

Denna enkla familjehistoria visar kanske, fastän ofullkomlig, hur älskad han var av de sina i livet och vilket ljust minne han lämnat.

Under hans dödsannons stod en av honom själv skriven psalm, vers 5:

"Så från tidens oro, qval och strid,

En kristen tröstfullt blickar opp

Till evighetens ljusa frid -

Vid Jesu ord blott fäst ditt hopp

Hans ord till en botfärdig ljöd: Med mig I dag du skall i paradiset vara, Till himlen följ den rätta stig

Allt med de trognas skara."

Utdrag ur en Halmstadstidning:

Avliden läkarveteran.

"I går afled härstädes i en ålder af 75 år, 8 månader f d provinsialläkaren doktor Victor Emanuel Ahlberg. Den aflidne, som en längre tid varit fjättrad vid sjuklägret, bar i sin krafts dagar gjort sig känd som en mycket samvetsgrann och varmhjärtad läkare och har under sin långa tjänstgöringstid innehaft en mängd framstående platser på olika håll inom det militära sjukvårdsgebitet, där han bl a tjänstgjort vid militärsjukhus i Wien 1854 och som uppbördsläkare på korvotten Najaden 1855. - - -

Den aflidne efterlämnade det goda och vackra minnet av en ärans man både som läkare och människa."

Utdrag ur Dalslandstidningar:

"En popular läkare inom sitt distrikt var nyligen aflidne d:r V. E. Ahlberg. lite hvar minnes nog den enkle, vanlige mannen med det vördnadsbjudande utseendet och hvilken var så efterlängtad i de många hem, där liemannen gläntade pa dörren. Redan d:r Ahlbergs inträde i sjukrummet ingaf mod och hopp at såväl patienten som omgivningen. Hemligheten låg förvisso i det lugna, sansade och tillitsfulla i hans uppträdande, hvilket värkade så omedelbart. Med många ord talade han ej svävande hopp om tillfrisknande, där läkareblicken såg slutet nära, men det låg något hjärtligt värmande och ömmande hos honom, som gav tröst inför det oundvikliga. - - -

Dr Ahlberg förenade i sällsynt grad ärlighet och allvar i sin sträfvan med en varm humanitet? som lyste fram i både ett och annat.

Särskildt förtjänar omnämnas en hans princip att ifråga om honorarer vara billig mot allmänheten såväl vid mottagningar som sjukbesök, Betecknande är det svar dr Ahlberg gav en sin kollega, då denne harför förebredde honom: "Det är lätt att klandra. Jag har ändock lärt folk att vända sig till lä¬kare, då de förut avskräcktes för utgifterna." Dr A. var som läkare de fattiges vän. Märkte han, att nöd var för handen, gav han gärna efter det lilla honoraret. Minnet av den vänsälle läkaren skall länga lefva i de bygder, där han haft sin värkningskrets. Han ägde ett varmt hjärta och därför vann han hjärtan."

- - - "I Gunnarsnäs distrikt utovade han praktik under 21 år eller till 1889, då han efter erhållen pension flyttade sin verksamhet till Laholm men måste snart till följd af sjuklighet lämna all praktik. Var under de senaste sju åren bosatt i Halmstad. Doktor Ahlberg var en mycket sympatisk person, hvilket jämte det nit och intresse, han visade för sitt kall, och den humanitet, hvarmed han städse bemötte sina patienter, gjorde honom synnerligen afhållen aff allmänheten, hvilken äfven hyste stort förtroende till honom som läkare, Särskilt var detta fallet inom Gunnarsnäs distrikt, där han öfvat sin mesta praktik och hvarifrån läkarehjälp söktes hos honom t.o.m. flera år efter det att han afflyttat från trakten. Äfven bland sina kolleger åtnjöt dr A. stort förtroende.

Gift med Sofia Albertina Larsson, som afled 1884, sörjes den hädangångne närmast af fem söner och fyra döttrar."

Vid doktor V.E. Ahlbergs bår

I plågans boning hoppet re'n var svunnet,

och dödens ängel glantade pa dörr’n;

ett dyrbart lif var just pa vag att slockna,

det matta ögat bidade sin stund.

Då trädde in med vänligt allvar läkar'n,

som kallad var; kanhända räddning fanns.

Och verkligen! "Vi skola nog försöka." -

En tröstens stjärna börjar stråla ljus.

Nytt lif spred glädje i de bleka dragen,

och anförvandters hjärtan slogo högt. -

Så var du kommen för att mildra sorgen,

att häfva nöden, skänka frid och tröst.

Dock, tiden går. Mot ålderns qval

ej läkemedel hjälpa.

Var vän, som kraften aldrig spart,

när män'skors nöd den kräfde,

sist själv fick söka lugn och ro,

som vanns vid Nissans strand.

Din dag är all, ditt värf nu lycktadt,

bland oss ej doktor Ahlberg längre är.

Till sälla land din ande flyktat,

men minnet lefver oförvanskligt här.

Haf tack for hvad du gjort din nästa,

för lindrad sorg och minskadt qval och ve!

Haf tack för vänskap fast! Det bästa,

en ädel man förtjant, må det dig ske!

J. H-n.

Laholm i oktober 1959.