Sophie Adlersparre

Adelsvapen

Carin Sofia Leijonhufvud, född 1823-07-06 på Helgerum. GMiqml 1894. Död 1895-06-27 på Ström vid Södertälje och begraven å flottans begravningsplats på Djurgården.

Utgav under signaturen »Esselde» ett stort antal uppsatser och utgav »Tidskrift för hemmet» 1859-1867 i förening med fru R. Olivecrona och ensam 1868-1885 samt tidskriften »Dagny» 1886-1888.

Bidrog verksamt till stiftandet av Röda korset. Handarbetets vänner, Stockholms läsesalong och Fredrika Bremer-förbundet. Ägde hus i Stockholm.

Gift 1869-12-26 i nämnda stad med kommendören Axel Adlersparre, i hans 2:a gifte, född 1812, död 1879.

/////

Wikipedia

Carin Sophie Adlersparre, född Leijonhufvud var en svensk friherrinna och pionjär inom den svenska kvinnorörelsen, även känd under signaturen "Esselde". Hon startade tillsammans med Rosalie Olivecrona Nordens första kvinnotidskrift Tidskrift för hemmet 1859 och 1884 grundade hon Fredrika Bremerförbundet.

Biografi och verksamhet

Sophie Adlersparre var dotter till överstelöjtnanten, friherre Erik Gabriel Knutsson Leijonhufvud och Sofie Emerentia Hoppenstedt. Familjen var en av de förnämaste i landet och redan i barndomen kom Sophie Adlersparre i kontakt med tidens sociala idéströmningar och de kvinnosaksfrågor som drevs i Sverige och utomlands. Fredrika Bremer blev tidigt en av Sophie Adlersparres förebilder, och hon lät organisera kvinnorörelsen enligt Bremers riktlinjer. Med sig hade hon barndomsvännen Rosalie Olivecrona, född Roos och vännen Fredrika Limnell som ekonomiskt bidrog till många av Sophies projekt.

Få kvinnor i Sverige har haft ett så stort inflytande med sina sociala och feministiska gärningar som Sophie Adlersparre. Tillsammans med Rosalie Olivecrona grundade hon 1859 Tidskrift för hemmet (senare Hertha) som rönte en oerhörd popularitet. På egen hand drev hon skolor för flickor från arbetarklassen, startade läsrum för kvinnor och grundade Handarbetets vänner.

Vid denna tid vaknade ett enormt intresse för handarbete och ett flertal sällskap och föreningar för handarbeten bildades runt om i landet, bland annat syjuntor. Vidare grundades 1884 Fredrika-Bremer-förbundet med ett program utstakat av Sophie Adlersparre. Hon ingick i den statliga Flickskolekommittén 1885 och blev därmed tillsammans med Hilda Caselli den första av sitt kön i en statlig utredning. Kort därpå instiftades Fredrika-Bremers Stipendiestiftelsen 1887 och hon drev igenom att Sverige gick med i Röda korset. Adlersparre var redaktör för tidskriften Dagny. Hon medverkade också i bildandet av Föreningen för sinnesslöa barns vård.

Sophie Adlersparre gifte sig 1869 med Axel Adlersparre som var ledamot av riksdagens andra kammare och kommendörkapten.

De är begravda på Galärvarvskyrkogården i Stockholm. Hans syster Sofia Adlersparre var målare och konverterade till katolicismen. Samma namn hade också Sophies (1823) styvdotter, stiftsjungfrun Sofie Heliodora Ottiliana Adlersparre.

Bibliografi

• Bref till svar på frågan : hvilka fordringar ställer den nya tiden på Sveriges qvinnor?. Stockholm: Redakt. af Tidskrift f. hemmet. 1866. Libris 1570410h
• En julgåta för stora och små. Stockholm: red. af Tidskr. f. hemmet. 1866. Libris 1570411
• Några data ur en drottnings lif. Stockholm. 1876. Libris 2535948
• Thérèse af Ugglas, född Bjönstjerna : minnesteckning. Stockholm. 1881. Libris 2981944
• Ibsens Gengangere ur etisk synpunkt : föredrag ... Stockholm: J. Seligmann & K. 1882. Libris 1595128
• Frågan om politiska rättigheter för qvinnan, sedd i samband med hennes rättsliga ställning i andra afseenden. Stockholm. 1884. Libris 2535842
• Om studie- och yrkes-stipendier för flickor, i syfte att bereda dem utväg till sjelfförsörjning. Stockholm. 1884. Libris 2535843
• Riksdagen och flickskolan. Stockholm. 1885. Libris 2535845
• En öfverblick af arbetet på den svenska qvinnans framåtskridande : med anledning af Fredrika Bremerförbundets stiftande. Fredrika-Bremer-Förbundet, Meddelanden.1. Stockholm. 1885. Libris 2535846
• Det moderna sedlighetskrafvet i kamp emot reaktion och radikalism : (finska qvinnors och mäns protester mot en svensk föreläsares uttalanden i sedlighetsfrågan). Stockholm. 1887. Libris 2084937
• Om sedlighetsfrågans ståndpunkt i de skandinaviska länderna under år 1888. Norrköping: s.n. 1889. Libris 14556334 - Fulltext: Kungliga Biblioteket och Projekt Runeberg.
• Fredrika Bremer / biografisk studie af S. L-D Adlersparre och Sigrid Leijonhufvud. Stockholm: Norstedt. 1896. Libris 82017
• Bilder från Danmark : (minnen och erfarenheter af L-d.). [Uppsala]. 1898. Libris 2535841
• Ernst Ahlgren och Esselde : en brefväxling / utgifen af Sigrid Leijonhufvud. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 1910. Libris 1391591

Redaktörskap

• Axel Adlersparre 1812-1879. 1879. Libris 10546459
• Tre episoder i Karl XV:s lif : ur kommendör Axel Adlersparres efterlämnande papper. Stockholm. 1893. Libris 2535820

/////

Riksarkivet

K Sophie Adlersparre (f. Leijonhuvud)

Biografi

Avgörande för S. L:s utveckling blev hennes vänskapsförhållande till Rosalie Roos, sedan 1857 fru Olivecrona, vilken under flera års vistelse i Amerika fått en annan uppfattning av kvinnan än den i Sverige hävdvunna. Tillsammans med henne startade hon år 1859 Tidskrift för hemmet, som genast väckte uppmärksamhet genom sitt på en gång gedigna och lättlästa innehåll. Med alla medel, det sakliga allvarets såväl som ironins, humorns och det lätta skämtets, sökte den väcka, vinna och uppfostra sin publik. S. L:s mod och energi växte i kapp med de från ett företag av sådan art oskiljaktiga svårigheterna, och när Rosalie Olivecrona efter nio år utträdde ur redaktionen, övertog hon utan större tvekan ensam utgivandet av tidskriften. Redaktionsarbetet bragte Esselde – ty under denna pseudonym var det, utgivarinnan i allmänhet uppträdde – i beröring med framstående personligheter hemma och utomlands, i första rummet med Fredrika Bremer, som med glädje i tidskriften hälsade en bundsförvant och flera gånger lämnade bidrag till den.

Snart blev det ej nog för S. L. att genom sin tidskrift förfäkta satsen, att »kvinnan behöver arbetet, och arbetet behöver kvinnan» Redan 1862 satte hon i gång söndags- och aftonskolor för arbetarklassens döttrar, året därpå en renskrivningsbyrå, som snart blev mycket anlitad, och det var hon, som uppgjorde planen till Stockholms läsesalong, vilken 1866 startades i form av ett läsrum för damer. Hon hörde även till pioniärerna för Sveriges anslutning till den stora internationella sjukvårdsföreningen röda korset.

Sedan S. L. 1869 trätt i äktenskap med den framstående politikern kommendör Axel Adlersparre, fick hon som maka, husmor och mor för fem styvbarn en vidgad verksamhet. Men den hindrade henne ej från att alltmer målmedvetet fortsätta sitt arbete i det allmännas tjänst, ett arbete, som hennes man ända till sin död år 1879 följde med intresse och sympati.

»Ju mera vi hoppas och vänta av kvinnans deltagande i samhällsarbetet», yttrade fru A. 1884, »desto viktigare synes det oss, att detta arbete blir väl förberett». Med detta hennes intresse för kvinnlig utbildning sammanhänger, att hon blev en av de båda kvinnor, som kallades att inträda i den s. k. flickskolekommittén av 1885, den första K. kommitté, som haft kvinnliga ledamöter. I dess tvååriga arbete tog hon en verksam del och följde alltjämt med vaket intresse reformsträvandena inom flickskolan. Men främst har hon fäst sitt namn vid handarbetets vänner och Fredrika-Bremer-förbundet. Det var industriutställningen i Köpenhamn 1872, som först förde S. A. på tanken, att något borde göras för att höja det kvinnliga handarbetets konstnärliga nivå. Hon lyckades för saken entusiasmera några av sina vänner, främst målarinnan fru Hanna Winge, och 1874 stiftades handarbetets vänner, en förening, vars insats i vår konstslöjds renässans knappast kan överskattas. Framgången berodde i väsentlig mån på S. A: s intuitiva blick för människor och förmåga att tända deras entusiasm för det arbete, som passade deras läggning. I kanske ännu högre grad framträdde den sidan av hennes väsen, då det gällde att organisera en samverkan av skilda krafter för vad som dock låg henne närmast om hjärtat, kvinnosaken. Det var efter mycket förberedande arbete, som Fredrika-Bremer-förbundet hösten 1884 stiftades med det av S. A. utstakade programmet att »verka för en sund och lugn utveckling av arbetet för kvinnans höjande i sedligt och intellektuellt såväl som i socialt och ekonomiskt hänseende». Hon var lika angelägen att få männen med i arbetet som kvinnorna; utom fru Ellen Anckarsvärd, som skulle bli hennes närmaste arvtagare inom kvinnosaksarbetet, fil. doktor Ellen Fries, den unga kraft, som hon hoppades mest av, och fru Fredrika Limnell, hennes trogna hjälparinna, hade lektor Gustav Sjöberg och riksantikvarien Hans Hildebrand, förbundets förste mångårige ordförande, med henne undertecknat inbjudan till sammanslutningen. Själv deltog S. A., så länge hon levde, med iver i arbetet inom styrelsen, och de flesta av de kommittéer, i vilka förbundets verksamhet under de första tio åren av dess tillvaro förgrenade sig, hava spirat, upp ur frön, som hon utsått. Särskilt varmt om hjärtat låg henne stipendieinstitutionen, vars sekreterare, fröken Matilda Silow, under de sista åren av hennes levnad delade hennes hem. För utvecklingen av byrån, det organ, genom vilket förbundets beröring med allmänheten förmedlas, hyste hon det livligaste intresse, och hon lyckades för arbetet inom den värva de goda krafter, som lade grunden till dess anseende, främst fröken Gertrud Adelborg.

Det var ej blott när det gällde att sätta nya företag i gång, som S. A:s blick för personligheter röjde sig. Även hennes förhållande till den litterära världen vittnar därom. Den viljekraftiga föregångskvinnan med sin utpräglade etiska läggning var på samma gång ej så litet av fantasimänniska, med starka känslor och förfinad estetisk kultur, och i tendenslitteraturens gyllene dagar var det dock ej uteslutande för tendensens skull, som hon med den livligaste uppmärksamhet följde de litterära företeelserna. Viktoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) mötte hon med varmaste sympati, och det var hon, som, betagen av det nya och geniala i Selma Lagerlöfs diktning, skaffade henne arbetsro att fullborda Gösta Berlings saga.

Sedan S. A. i tjugusjunde årgången av sin tidskrift offentliggjort Fredrika Bremer-förbundets första årsmeddelanden, hade hon rätt att betrakta sin vägröjargärning inom pressen som avslutad. Hon kvarstod dock de första åren som redaktris för Dagny, förbundets organ, och hörde till dess verksammaste medarbetare, så länge hon levde. Under de sista åren av hennes liv var det emellertid ett annat litterärt arbete, som mer och mer lade beslag på hennes krafter och hennes intresse: den omfattande biografi över hennes stora föregångerska Fredrika Bremer, som hon samlade material till, planlade och delvis utförde men ej hann fullborda. Hennes skriftliga kvarlåtenskap äges av brorsdöttrarna Ebba och Sigrid Leijonhufvud, hennes brevväxling med fru R. Olivecrona av häradshövdingen A. Olivecrona.

Genom en medalj, som svenska kvinnor ägnade Sophie L:d-Adlersparre tio år efter hennes död, hugfästes minnet av hennes banbrytande verksamhet och hennes sällsynt rika personlighet.

Författare: Sigrid Leijonhufvud.

//////

• Sophie Adlersparre - Kvinnofronten
• Sophie Adlersparre i Göteborgs Universitetsbibliotek
• Exempel på svenskt text på Projekt runeberg Om sedlighetsfrågans ståndpunkt, 1888.