Urban Hjärne

• Adelsvapen Hjärne nr 1149
• sv:WIkipedia Urban Hjärne
• fi:WIkipedia Urban Hjärne
• Historie sajten Urban Hjärne
• Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852
• Urban Hiärne, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2018-02-07.

läkare, naturforskare, f. 20 december 1641 i Nyenskans, d. 10 mars 1724 i Stockholm

Urban Hjärne blef 1655 student i Dorpat, men nödgades af krigsoroligheterna att 1656 från sin hemort fly till Narva, hvarifrån han 1657 anlände till Stockholm. Nästan utblottad, begaf han sig till Strängnäs, där han med välvilja upptogs af skolrektorn Tranæus, och in-skrefs 1658 som student i Uppsala. Ekonomiska svårigheter nödgade honom snart därefter antaga en huslärarplats i Stockholm, där han samtidigt på apoteken förvärfvade kunskaper i farmakologien. Oemotståndligt drogs han dock till medicinen och fortsatte sina studier i denna vetenskap, då 1661 tillfälle åter yppades för honom att besöka Uppsala. När den då nioårige Karl XI 1665 besökte Uppsala och universitetets professorer ville på bästa möjliga sätt förströ honom, författade Hjärne den ryktbara tragedien Rosimunda (tr. 1856), som hade sin förebild i holländaren Jac. van Zevecotes latinska drama "Kosi munda" (1621) och som uppfördes å en redan dessförinnan af Hjärne, med understöd af Olof Rudbeck d. ä., å Uppsala slott inrättad teater, hvars dekorationer Hjärne själf utfört. Stycket, som i visst afseende bildar epok i den svenska dramatikens historia, emottogs med mycket bifall. Under förberedelserna till spektaklet hade Hjärne blifvit bekant med grefve Klas Tott, som erbjöd honom plats som sin läkare. I hans sällskap begaf sig Hjärne till Riga och sattes 1667 och 1669 i tillfälle att genom vidsträckta resor yttermera utbilda sig. Under den senare af dessa blef han 1670 med. doktor i Angers, sedan han utgifvit en afh. De obstructione lacteorum vasorum et glandularum mesenterii samt rönte ungefär samtidigt den sällsynta utmärkelsen att inväljas till led. af Royal society i London. Efter en treårig vistelse i Paris, där Hjärne studerade bl. a. för Bourdelot, återkom han till fäderneslandet 1674, egnade sig åt enskild praktik, blef 1675 e. o. assessor i Bergskollegium och utsågs 1676 till led. af den kommission, som skulle undersöka "och döma i de då pågående häxeriprocesserna. Snart uppdagade han, att där förelåg intet annat än sinnesförvillelser, och framlade oförskräckt sina åsikter med en så öfvertygande kraft, att från den tiden trolldomsprocesserna nedlades. Kort därefter vann Hjärne en annan seger. Han hade länge med stor ifver sökt upptäcka hälsokällor i Sverige, ehuru förgäfves, då k. rådet G. Soop 1677 sände till honom två flaskor vatten från Me/ievi, hvilket Hjärne genast fann vara "icke något gement eller ofullkomligt vatten, utan en rätt martialisk surbrunn". En undersökning på ort och ställe 25 juli 1678 bekräftade till fyllest hans åsikt. Om Medevi utgaf han sedan flera skrifter och var ända till 1682 läkare där samt lyckades åt dess vatten förskaffa stort anseende, ehuru han i början från många håll rönte starkt motstånd. Hans rykte som läkare steg alltmer. I Collegium medicum arbetade han på medicinalväsendets ordnande och utrotande af missbruk samt höll därjämte föreläsningar i anatomi, anlade 1694 en botanisk trädgård på Kungsholmen o. s. v. Han rönte också fullt erkännande för sina förtjänster. 1684 kallades han till tjänstgörande förste lifmedikus hos Karl XI, erhöll 1689 adlig värdighet samt utnämndes 1696 till arkiater och preses j Collegium medicum. - Men icke endast som läkare vann Hjärnes ära och ryktbarhet. Genom sina kemiska arbeten icke blott grundlade han kemiens studium i Sverige, utan förvärfvade sig äfven ett aktadt vetenskapligt namn. På Hjärnes förslag inrättades 1685 i Stockholm ett kemiskt laboratorium, till hvars förste föreståndare han själf utsågs. I detta laboratorium, ett af de allra äldsta offentliga, utförde Hjärne under årens lopp flera betydande arbeten, och t. o. m. utländska kemister, t. ex. den berömde Hornberg i Paris, reste till Stockholm enkom för att lära känna detsamma och dess föreståndare. Sina kemiska rön nedlade Hjärne i Acta et tentamina chymica in laboratorio Stock-holmensi elaborata (I,1712; del II jämte DV uppl. af d. I utgafs 1753 af Vallerius). Af Hjärnes kemiska arbeten och upptäckter må här framhållas en stor mängd analyser af svenska mineralkällor, upptäckten af myrsyran, den första kända syra från djurriket, undersökningen öfver uppkomsten af det flyktiga salt, som stundom erhålles vid torr destillation af växter, och dettas förhållande till det fixa alkali, som ingår i växternas aska, upptäckten och beskrif-ningen af mineralet kupfernickel (1694) o. s. v. Hjärnes. var en stor beundrare af Paracelsus och utgaf i anledning af en skrift af doktor Bloch Defensionis paracelsicæ prodromiis eller kort föremäle af then utförligare försvarsskrift för then stora philosophus Paracelsus (1709). - I nära samband .med Hjärnes kemiska undersökningar stå hans arbeten i bergsvetenskapen. Sedan han 1683 utnämnts till assessor i Bergskollegium," företog han 1685 en resa i rikets nordliga provinser för att undersöka bergverkens ställning och afgaf efter sin återkomst förslag till nya bergverks bearbetande och de äldres förbättring. Äfven utgaf han skrifter i detta ämne, såsom En kort anledning till åtskillige malm- och bergarters......efterspörjande och angifvande (1694) m. fl. För sina förtjänster om bergverken befordrades H. 1713 till vice president Bergskollegium. - Med stor kraft uppträdde H. mot brännvinssupandet, och till stor del hans´inflytande framkallade 1698 års förordning, hvarigenom husbehofsbränningen för en längre tid inställdes. Kraftigt uttalade han sig äfven mot skogs-sköfling och manade till sparsamhet med veden (Om vedsparande j 1696). Förslag till allmännyttiga inrättningar frainlades, det ena efter det andra, af H :s verksamma ande; bl. a. ifrade han för inrättande af ett "oeconomie collegium", som skulle verka för jordbrukets och näringarnas förbättring. I sin statslära var H. liberal: frihet i handel och näringar hade i honom en liflig förespråkare; vidare uttalade han sig mot alltför höga grundskatter och förordade lämplig indirekt beskattning. Frimodigt framlade han sina tankar, såsom då han i en skrift öppet ogillade den behandling Paykull fick röna af Karl XII. , (Därtill föranleddes han till en väsentlig grad af öfvertygelse om att Paykull "verkligen varit en adeptus, eller kunnat göra guld".) I hög grad nitälskade H. äfven för att bland folket sprida kunskaper och att utrota fördomar. Modersmålets vård låg honom mycket om hjärtat. I anledning af de i biskop Svedbergs arbete "Schibboleth" framställda rätt-skrifningsgrunderna angrep H. denne författare skriften Orthographia svecana, eller den rätta swen-ska bookstafweringen etc. (1716), hvars fortsättning likasom en del af Svedbergs svar, på grund af angreppets häftighet af Kanslikollegium förbjöds att utgifvas. Mycket af det, som H. där yrkar, har af eftervärlden antagits, t. ex. utbytet af t mot d i du, dina o. s. v. Han framhöll f. ö., att man icke bordr-hämta våra språklagar uteslutande från latinet, utan jämväl rådfråga isländskan, gotiskan och deras af-komlingar. - H. är därjämte Sveriges förste romanförfattare med sitt arbete Stratonice (1665). H. hade ovedersägligen stora skaldeanlag, ehuru han snart öfvergaf skaldekonsten för sina många andra värf. Ofvannämnda dramatiska stycke äfvensom de lyriska dikter, hvilka ännu finnas kvar, gifva honom emellertid en framstående plats inom Sveriges äldre litteratur. Hans dikter finnas införda i P. Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten etc". (III, 1856). H:s namnteckning meddelas i art. Autograf, pl. III. Under slutet af sin lefnad tog H. äfven del i det politiska lifvet. Då efter Karl XII:s död ett nytt regeringssätt skulle införas, blef H., som hela sitt lif varmt älskat fria statsförfattningar, en af de mest framstående deltagarna i dettas utarbetande. Åt honom och lagman Gyllencreutz uppdrogs att granska den nya författningen, innan den förelades ständerna.

Han var en ifrig motståndare till att Fredrik I skulle väljas till konung, begärde och erhöll 1720 afsked från alla sina befattningar samt fick då titel af landshöfding. Svenska akad. lät 1856 slå en medalj öfver H., och 25 juli 1878 aftäcktes vid Medevi hälsobrunn hans af J. F. Kjellberg modellerade byst. Jfr "Minne af landshöfdingen m. m. Urban Hjärne" af B. Beskow (i "Sv. akad :s Handl. ifrån år1796", 29:e d., 1857).

Karl XI:s livläkare.

Stormaktstidens universalgeni

• Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852

Urban Hjärne t. Hiärne (1641–1724) oli ruotsalainen lääkäri, kirjailija ja luonnontieteilijä. Nevanlinnassa syntynyt Hjärne opiskeli Tarton yliopistossa, mutta pakeni vuonna 1656 Ruotsiin. Hänestä tuli Kaarle XI:n henkilääkäri ja hän sai vuonna 1696 nimityksen arkkiatriksi ja collegium-lääkäriksi. Hänen ansiostaan noitajutut lakkautettiin, ja hän oli perustamassa Tukholmaan kemiallista laboratoriota, jonka esimies ja tutkija hän oli. Vuorikollegion asessorina hän edisti Ruotsin vuoriteollisuutta. Nuorena hän kirjoitti kaunokirjallisuutta