Wellam de Besche

Odd Fellow Brödralogen No 19 Louis de Geer

(där HJ, DÅ, JÅ, NÅ och SL är medlemmar och BÅ var medlem.)

http://www.oddfellowlogen19.org/

Finans- och industrimannen Louis De Geer föddes i Liége 1587 och ägnade sig tidigt åt handel och bankirrörelse, först i Dordrecht och från 1615 i Amsterdam. På 1610-talet gjorde han stora vapen- och kopparaffärer med svenska kronan. Tillsammans med Willem de Besche, som sedan 1618 arrenderade Finspångs kronobruk, deltog De Geer i skapandet av svenska järnkanonexporten.

Läs mer....

+++++++++++++++++++++++

http://www.edu.linkoping.se/lokalhistoria/finspong/skog/korthistori...

Skogshistoria i Finspångstrakten

Finspångs Styckebruk Holmens Bruk

1593 - Wilhelm de Wijk driver kronobruket

1611 - Manufakturverket som en gång ska bli Holmen grundläggs

1625–1629 - Wellam De Besche leder manufakturerna

1629 - Louis de Geer övertar såväl Finspångs styckebruk som manufakturerna vid ­Strömmen i Norrköping

1857 - Finspång går ur de Geerfamiljens ägo efter ett 200-årigt innehav

1857–1917 Den Ekmanska eran skogarnas nydaningstid

1931–1942 - MunksjötidenNamnet ändrat 1918 till Fiskeby Fabriks AB

1942–1984 - under KF:s ägarskap

1985 - Fiskeby köps av Holmen

1700 - Efter Louis de Geers död ägs Holmen av andra nederländska köpmän. Detta ägarskap upphör nu

1704–1740 Riksbanken äger Holmen

1836 - Den första pappersmaskinen Johan Swartz leder företaget

1880-talet - Koncentration mot pappers­tillverkning. Holmen börjar köpa skogsfastigheter

1907–1938 - Carl Warens tid. Stavsjö köps.

1950-talet - Textilkris – renodling mot cellulosa­industri

1987 - Holmen köps av MoDo

2000 - Förändringar i MoDos organisation. Namnet Holmen Skog återtas

+++++++++++++++++++++

http://www.kulturarvostergotland.se/pobfin/html/finsp_indhi.html

FINSPÅNG

Finspång, skrevs Finspong fram till 1942, då det blev köping, till arealen Sveriges största. Idag har tätorten omkring 15 000 invånare, vilka i ovanligt hög grad är beroende av tillverkningsindustrin. Nu, som alltid i Finspångs historia, är det metallindustrin som dominerar.

Redan i mitten av 1500-talet anlades det första bruket vid Finspångsån av kronan. Ett bra läge, eftersom ån var vattenrik och bergslagerna i Hällesta och Vånga fanns inom räckhåll. Dessutom var avståndet inte så långt till utförselhamnen i Norrköping.

Även om bruket anlades redan på 1500-talet så var det inte förrän på 1600-talet som tillverkningen tog riktig fart. Bakom uppsvinget låg dels alla krigen i 1600-talets Europa, dels utländsk kunskap och utländskt kapital och affärssinne. Finspångs bruk blev under århundradet en mycket framstående vapentillverkare, som inte bara försåg Sveriges utan stora delar av Europas arméer med kanoner. Detta framgångsrika företag hade inte varit möjligt utan den store industri- och företagsledaren Louis De Geer.

De Geer klev in i brukets historia 1618 då han som borgensman såg till att landsmannen Willem De Besche kunde arrendera Finspångs bruk. 1641 köpte han själv bruket och utvecklade det, inte minst med hjälp av invandrade vallonsmeder från hans hemtrakter i nuvarande Belgien.

Ätten De Geer kom sedan att leda bruket i 200 år innan namnet försvann ur längderna 1841. Stångjärns- och framförallt kanontillverkningen utgjorde hela tiden grunden i företaget. Tillverkningen av inte minst kanoner var emellertid mycket konjunkturkänslig och i början av 1800-talet gick bruket in i en mycket allvarlig kris. Genom de nya ägarna Gustaf af Wetterstedt och senare Carl Ekman bröts dock den nedåtgående trenden och nyinvesteringar gjordes. En ny, väldig masugn uppfördes och kanontillvekningen drevs upp ordentligt. En tid verkade även den erkände preussiske konstgjutaren Carl Mertens vid bruket. Dennes prydnadssaker av gjutjärn i götisk stil finns ännu att beskåda i Finspångs bruksmuseum.

++++++++++++++++++++++

Mimers brunn:

VALLONERNA

Invandring och kontrakt

Vallon invandringen skedde på initiativ av hertig Karl och Welam de Besche. Senare agerade Louis de Geer, en skicklig köpman och företagsledare i Amsterdam, som finansiär.

I början av de Besches verksamhet hade de vallonska arbetarna förts till Nyköpings bruk, Fada och Bränn-Ekeby. Men när de Geers kom in i bilden dirigerades trafiken till Norrköping, där efter till Finspång och de uppländska bruken, t.ex. Österby, Gimo och Lövsta som de Geer arrenderade. Dit skedde en omfattande invandring av valloner i början av 1620-talet.

För att komma till Sverige måste de värvade först ta sig till Amsterdam, ibland på egen hand, ibland i grupper, insamlade av värvaragenter. Man tog sig via floden Meuse ett stycke från kusten till Utrecht och slutligen till Amsterdam som var utskeppningsorten. Där besökte man de Geers kontor för en bekräftande kontraktsskrivning och inskeppades efter några dagar till Sverige.

Invandringen skedde huvudsakligen via Norrköping och de blev verksamma i Östergötland och Södermanland. Norrköping var även därefter den viktigaste inslussningsorten.

Vallonerna skrev anställningskontrakt med nederländska företagare som hade skapat sig positioner inom internationell handel och byggt upp industriella intressen i Sverige.

Den mest framstående var Louis De Geer, men även medlemmar av släkten de Besche var viktiga arbetsgivare. Värvarkontor upprättades på de större orterna och värvade arbetare fick skriva på noggrant uppsatta anställningskontrakt. En notarie var alltid närvarande vid kontraktskrivningen, då de värvade i regel var analfabeter. En arbetare anställdes oftast för ett eller två år. Han fick resa fram och tillbaka betald. Skulle familjen med, betalades även deras resa, även om de kom först ett år senare. En del av lönen betalades fortlöpande till kvarvarande familj. Arbetsuppgifterna preciserades och man förband sig att stanna på det bruk man blivit anvisad.

framstående var Louis De Geer, men även medlemmar av släkten de Besche var viktiga arbetsgivare. Värvarkontor upprättades på de större orterna och värvade arbetare fick skriva på noggrant uppsatta anställningskontrakt. En notarie var alltid närvarande vid kontraktskrivningen, då de värvade i regel var analfabeter. En arbetare anställdes oftast för ett eller två år. Han fick resa fram och tillbaka betald. Skulle familjen med, betalades även deras resa, även om de kom först ett år senare. En del av lönen betalades fortlöpande till kvarvarande familj. Arbetsuppgifterna preciserades och man förband sig att stanna på det bruk man blivit anvisad.

Vid ankomsten tilldelades familjen en bostad i en brukslänga eller en bit mark där man kunde bygga sig ett eget hus och ha ett litet jordbruk. Virke köpte man till subventionerat pris på bruket.

Var det bara gruvarbetare som invandrade?

Nej, för att snabbt få igång en järnindustri blev det nödvändigt att importera arbetskraft till flera olika arbetsmoment. Rutinerna från hemlandet fick inte brytas. Förutom kolare, masugnsarbetare och smeder fanns på bruket en hel rad olika hantverkare. Det krävdes klensmeder,bälgmakare,sadelmakare, remsnidare, byggmästare, snickare, skomakare, skräddare, mjölnare m.fl. Det hette att vissa bruk var en vallonsk by överflyttad till Sverige.

Att värva alla dessa arbetare var inget problem, de vallonska bruksområdena led av arbetslöshet och de svenska bruken lockade med goda löner, det fanns gott om arbetslösa smeder och andra som såg en tillfällig vistelse i Sverige som en möjlighet att komma ur en krissituation på hemorten.

Vad var det som gjorde Vallonerna så speciella?

Vallonerna hade en bättre smideskonst som var överlägsen i kvalitet och de var mer effektiva än övriga länder. Detta ledde till en hög produktions nivå.

Vallonernas betydelse för svensk järnhantering blev mycket stor. Till detta samverkade flera faktorer: skickligt folk fick ta hand om ypperliga råvaror och duktiga företagsledare uppmuntrades av myndigheterna. Det skapades en järntradition i landet och järnhanteringen blev hyllad av de styrande. Den svenska regeringen var inte bara angelägen om att få hit kunnigt folk utan den såg också till att invandrarna stannade. Följden blev att vallonerna kom att spela en viktig roll även på andra håll än inom järnhanteringen. De valloner som så småningom inte fick plats i hyttor och smedjor på bruken kom i regel in i landets förvaltning.

Bemötandet i det nya landet

Av de olika yrkesgrupperna som kom till Sverige utgjorde kolarna den största. Der gick åt enorma mängder kol till smedjor och masugnar.

Kolarna var en mycket uppsatt grupp bland invandrarna. De bodde ute i bondbyarna och hade inte brukledningens beskydd så som smeder och masugnsarbetare hade. För kolarna gällde det att så snabbt som möjligt smälta in i traktens befolkning för att undvika trakasserier. Den svenska allmogen var inte road av invandrare.

Till en början höll vallonerna sig mycket till sina egna. Man behärskade inte det svenska språket och hade dessutom ett annorlunda sinnelag än svenskarna. Även religionen var en anledning till detta samt att svenska bergsmän kände konkurrens från de arbetsamma och skickliga yrkesmännen. Deras kunnande ledde nämligen till stor efterfrågan från andra bruksägare, och efter hand spreds vallonerna till flera bruk i Bergslagen och på andra håll och de började blandas med svenskarna. Med tiden gav de sig även också in på andra yrken och spreds till alla delar av landet.

Var kom de ifrån?

Vallonerna kom från delar av nuvarande Belgien och Nordfrankrike som tidvis drabbats av produktionsproblem under det nederländska frihetskriget (1579-1648).

De är ett blandfolk av kelter, germaner och romare och det fanns länge ett vallonskt språk som inte var någon fransk dialekt utan snarare utvecklats parallellt med franskan. Språket är idag liktydigt med den franskspråkiga befolkningen i Belgien.

Vad vet vi om deras kultur?

Vallonerna hade en helt annan kultur en svenskarna, de kom från ett mer utvecklat samhälle med rikare kultur, både andligen och materiellt. De var t.ex. noga med sin klädsel och deras högtidskläder imponerade på den svenska allmogen. De bildade en elit på bruken och hade olika privilegier, i början skattefrihet och befrielse från militärtjänst.

De tyckte även om musik och dans. Deras instrument var i första hand nyckelharpan. Den fanns över hela Skandinavien och Tyskland. I Sverige känd sedan medeltiden. I Uppland bidrog vallonerna till att utveckla en egen folkmusik, vallonska spelmän har blivit legender.

Något som verkligen skilde vallonerna från svenskarna, var deras krav på renlighet. Smedernas lördagsbad blev en myt. Fruarna satte en ära i att uppträda prydligt och att hålla hemmet rent och snyggt, trots en för våra dagar nästan obegriplig trångboddhet.

Vallonerna var även måna om att ta hand om varandra..

Barn erhöll tilldelning av säd upp till tolv års ålder, s.k barngratial. Skolundervisning gavs till både pojkar och flickor tills de blev tolv år, den undervisningen stod deras präster för. Att arbetarbarn fick dessa privilegier var något unikt för 1600-talets Sverige

Vid tolv års ålder erhölls pojkarna yrkesutbildning t.e.x. som goujard (kolarpojke) i smedjan. Flickorna fortsatte att hjälpa till i hemmet och gjorde dagsverken. Den vuxne mannen var garanterad arbete hela sitt vuxna liv. Blev han mästersmed, hade han hög status och god ekonomi. Blev en arbetare tillfälligt sjuk, fick han ändå ut sin lön. Laget övertog hans sysslor. Blev sjukdomen långvarig, fanns det sjukstuga. Han kunde också anlita brukets fältbardskär. Den som av ålderskrämpor inte kunde fullgöra sitt ordinarie arbete fick trappa ner till mindre betungande jobb, med mindre lön förståss. När man slutade arbeta erhöll man åldersgratial, en sorts pensionering, för livets nödtorft. När man inte kunde klara sig själv längre fick man flytta till sjukstugan, som också fungerade som ålderdomshem. Änkor erhöll änkegratial.

Louis de Geer

Louis de Geer är nyckelmannen när det gäller valloninvandringen. Hans insatser för det svenska näringslivet är så betydande att han kallats den svenske industrins fader.

Louis de Geers affärer med svenska staten började med förmedling av ett lån till Gustav II Adolf för att denne skulle klara av Älvsborgs lösen. De Geer sålde en mängd vapen till svenska armén och från sina svenska industrier kunde han senare utrusta hela armén för fälttåget i Tyskland. Den höga produktionstakten i de Geers svenska vapensmedjor var häpnadsväckande.Louis de Geer blev bankir för hela Sverige och för att kunna få ut sina enorma fodringar på svenska staten blev han svensk medborgare och köpte sig vidsträckta landområden. Han ägde så stor de...

…läs fortsättningen genom att logga in dig. Inte medlem? Enkelt – klicka här!

(Medlemmar ser alla arbeten, användarprofiler, medlemsbilder, tillgång till kommentarer, forum, bloggar och mycket mer)

Källhänvisning:

Nathalie, Johannesson. (2004-01-16). Vallonerna. Mimers Brunn [Online]. www.mimersbrunn.se/arbeten/3659.asp [2008-04-04]

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

http://www.tunaberg.se/bygdespel.htm

Den historiska bakgrunden till det nya bygdespelet

Soupe de Näfveqvarn – en djävulsk soppa

Av Fredrik Andersson och Dan Mattsson

Teatergruppen Löskefolkets bygdespel är en historia om kanoner, brännvin och förbjuden kärlek i 1620-talets Tunaberg. Vi får följa vanliga människors öden i skuggan av krig och storpolitik. Denna artikel vill ge en lite fördjupad bakgrund till pjäsens historia.
Mannen som kom att kallas ”den svenska industrialismens fader”, Louis De Geer, kom första gången till Sverige om aftonen den 19 februari 1627. De Geer var en vallonsk bankir och köpman från Amsterdam. Han var en av Europas största vapenhandlare och Sveriges främste vapenleverantör till de krig som kom att göra Sverige till en stormakt. Tre dagar senare, den 22 februari, kallades De Geer till konung Gustav Adolf för en timmes samtal. De Geer kunde efter det samtalet inte nog uttrycka sin beundran för konungens begåvning.

   Konungen hade länge förgäves försökt få någon fason på den svenska vapentillverkningen. Råvaror som malm, skog och vattenkraft fanns det ju gott om. Kunnande gick att importera, men det stora problemet var kapital. Det krävdes stora mängder kapital för att modernisera de omoderna svenska järnbruken. Sverige var ett land baserat på naturahushållning. Skatterna var i natura, handeln var oftast byteshandel och det saknades rörligt kapital. Pengar var sällsynta och det saknades banker. Det var då konungen vände sig till De Geer, som gjort sig en stor förmögenhet på vapenhandel i Europa.  

Det var Willem de Besche som först gjorde De Geer uppmärksam på Sveriges ovanligt goda förutsättningar för järnbruk och vapentillverkning. Dee Geer fick, tillsammans med Willem de Besche, ensamrätt på all kanongjutning i riket och 1627 fick De Geer själv kontroll över landets samtliga vapenfaktorier.
De Geer hade länge försökt få svenskt medborgarskap. Anledningen var att han ville slippa den Öresundstull som danskarna krävde, men som svenskar inte behövde betala. Konungen svarade att De Geer inte kunde få medborgarskap om han inte var bosatt i Sverige.
Nu skulle det alltså ske. De Geer skulle komma att slå sig ner i Norrköping och starta gevärsfaktorier, mässingsbruk, krutbruk, varvsanläggningar, repslagerier och landets första pappersbruk. Han insåg att mässingskanonerna snart skulle komma att ersättas av järnkanoner och han införde tekniken att borra upp loppet i kanonerna.
Styckebruket i Nävekvarn, som anlagts 1623, hade sju delägare, varav Nyköpings borgmästare Joakim Danckwardt var den främste. Två andelar innehades av bröderna Gillis och Gerard de Besche. Det var nu dags att förnya arrendet och de övriga delägarna försökte manövrera ut bröderna de Besche genom att erbjuda ett förskott på arrendesumman av 25 000 daler. Bröderna de Besche, som ju grundlagt bruket, hade själva ingen möjlighet att bjuda över. Istället bad de enträget Dee Geer om hjälp. Redan samma dag som De Geer fått audiens hos konungen bjöd han 50 000 daler i förskott för arrendet så att bröderna de Besche skulle få behålla bruket. Bröderna skulle å andra sidan förbinda sig att inte sälja sina stycken (kanoner) till någon annan än Dee Geer, som går in som hälftenägare i bruket.
Den 23 februari skriver De Geer första brevet hem till Amsterdam. Han skriver att de fyra stånden vid riksmötet beviljat utskrivning av var tionde man till kriget på kontinenten, även frälsets bönder och prästernas tjänare.
För några vanliga människor i Tunaberg kommer denna utskrivning att få ödesdigra följder. Kronotorparen Michil Bertilsson i Lilla Ingolvshyttan hör till dem som blir utskrivna. Hans hustru Maridt väntar deras första barn och får, som alla soldathustrur, svårt att klara sig själv. Som väl är har hon en god granne, Erich i Stora Ingolvshyttan, som hjälper henne.
Alla historier slutar inte lyckligt, så ej heller denna. Både Michil, Maridt och Erich skall komma att möta döden. Erich och Maridt kommer att bli de enda Tunabergare som dömts till döden och avrättats, men låt oss inte berätta historien i förväg.
Den enda tröst som fanns i dessa tider var brännvinet. Att göra brännvin av säd var en nyhet som kom från Ryssland och som snabbt spred sig bland folket. Tidigare hade brännvin gjorts av destillerat, ”bränt” rödvin, som var en dyr importvara. Det användes främst som medicin, för den som hade råd, och användes också vid tillverkningen av krut. När man så lärde sig att göra brännvin av billig säd fick det konsekvenser som ännu drabbar det svenska folket.
Den första rusdrycksförordningen kom 1622 och där begränsades hembränningen. Det stadgades nämligen att den ende i socknen som fick inneha en brännvinspanna var prästen!
I år 2006 spelas den 10 och 11 juni kl 15.00, den 16 juni kl 18.30 samt den 17 och 18 juni kl 15.00 bygdespelet Soupe de Näfveqvarn – en djävulsk soppa vid Hembygdsgården i Koppartorp. Den som kommer dit får följa historien om Erich och Maridt och deras öde i 1620-talets Tunaberg, i skuggan av Gustav II Adolf, Louis De Geer och bröderna de Besche.
Välkomna!

Källor:

Douhan, Bernt; Louis De Geer. Vallonerna, Lövstabruk 1996.

Dahlgren, E W, Louis De Geer. Atlantis 2002.

Furuhagen, Hans; Mercurius och Vulcanus. Jernkontoret 1997.

Wettergren, Gunnar; Levande 1600-tal. Atlantis 2003.

++++++++++++++++++++++++++++++++++

http://www.verita.se/texter/Wellam_de_Besche.doc

Wellam de Besche (1573-1629)

Wellam var utbildad i mekanik och byggnadskonst i hemlandet innan han, som den förste i sin släkt, lockades till Sverige 1595 av Wilhelm de Wyk. Han började som järndragare (tillverkare av järntråd) i Nyköping.

Öppet Bestellingz Breff för Willam Jerndragare.

aff Nyköpingh den 7 Julij åhr 1598

"Wij Karll göre wittwrligit, att oppå ded denne Breffwisere Willem Gilliusson Jerndragare sigh desto flijtigere uti sitt Kall och Embete skall bruke och befinne lathe, aff gunst och nåde haffwe undt och effterlatidt, som wij och nu her medh unne och nådigst effterlathe honom till åhrligh Lhön och befodringh, Rijksdaler Etthundrede femptije stycken, Engellst otte alner Elgzhudh bereedd ett stycke, Oxer ett par, Item till sin Mesterswen, Penningar Sextije daler Engellst Paklaken sex allner, Elgzhudh ett stycke. Desslikes till en sin drengh Penningar tolff daler, Pyck sex alner Elgzhudh ett stycke. Hwilcke partzeler han på tre terminer hwart åhr aff wår räntCammerer, Räntemester och Cammarswen hafwer sigh effterrätte. Lathendes för:de Willam samme partzeler i rättan tidj uthan oppeholdingh bekomme.

Datum ut supra."

Så börjar en snabb karriär i rikets tjänst.

Redan från 1604 tituleras han Mester Wellam Byggmäster.

1604 Byggmästare på Nyköpings slott. Han efterträdde sin svärfar Peter Dionysius.

(Han byggde västra rundeln och vallmuren på Nyköpings slott och också en rundel och ett fyrkantigt torn vid Gripsholm)

1605 börjar bygga järnbruk vid Nyköping

1606 Fullmakt att antaga hammarsmeder, kolare och masmästare till Noraskog och Lindesbergs bruk

Fullmakt att ha inseende över byggnadsarbetena vid Nyköpings slott och gård samt över Ekeby bruk och smedjorna vid Nyköping.

Erhöll i förläning Söderby i Runtuna socken i Södermanland

1607-1608 Gör för regeringens räkning en resa till utlandet för att värva yrkesskickliga arbetare

1610 Fullmakt att ha inseende över alla järnbruk i Södermanland

1615 Arrenderade Bränn-Ekeby och mässingsbruket och hamrarna i Nyköpings ström av Änkedrottning Kristina

1618 Arrenderade S:t Annae kvarn i Nyköping av änkedrottning Christina

Arrenderade av kronan som Louis de Geers ombud genom kontrakt Finspångs bruk i Östergötland och Sundbo härad i Närke i 12 år.

1623 Öppet brev på Vällinge ström och Danviksströmmen samt privilegier på mässingsbruk.

Arrenderade Åkers bruk med Skeppsta hammare.

1625 Arrenderade Memmings och Skärkinds härader i Östergötland på 4 år

1626 Arrenderade Österby och Lövsta bruk jämte Olands härad samt lövsta och Hållnäs socknar

1627 Arrenderade Gimo bruk

Anlade kanongjuteri vid Finspång samt Norrköpings mässingsbruk.

Fick tillsammans med de Geer monopol på kronans vapen faktorier i hela riket.

Byggnadsverksamheten överlät Wellam redan 1608 på fadern och brodern Hubert för att helt kunna ägna sig åt sina krävande industriella uppdrag. Han ägnade sig framför allt åt kanongjutningens modernisering men införde även på talrika andra områden viktiga tekniska förbättringar. Redan under Karl IX:s sista år verkade han som grosshandlare genom att i stor skala exportera järn och mässing. Därigenom kom han 1614 i affärsförbindelse med en annan storföretagare i branschen, vapenhandlaren Louis de Geer (1587-1652) i Amsterdam, som med tiden kom att få ett allt överskuggande inflytande över den dåtida svenska järnhanteringen och valloninvandringen.

Relationen mellan de Besche och de Geer knöts närmare 1615 då de Besche själv reste till Amsterdam med en skeppslast, som de Geer försålde. Denne fungerade under de närmaste åren som de Besche´s agent i Holland, försålde de av de Besche levererade varorna, värvade åt honom yrkesskickliga arbetare för de svenska verken och började redan då förskjuta pengar till de Besche´s bruksföretag. Vid de Besche´s besök hos de Geer 1615 planerades större vapenleveranser från Sverige, och troligen med tanke på dessa arrenderade de Besche 1616 av hertig Johan en del av Finspångsverken, där han genast företog omfattande moderniseringsarbeten.

Följande år sände De Geer sin svåger Steven Gerards, som 1618 med de Besche besökte Finspångs bruk för att undersöka dess utvecklingsmöjligheter. Kort därefter slöt de Besche med de Geer som förslagsgivare och borgensman med Gustav II Adolf ett kontrakt, enligt vilket de arrenderade Finspångs gård och bruk jämte tio socknar i Östergötland och Närke. Därmed hade mellan de Besche och de Geer grundlagts ett kompanjonskap, som snart kom att spela en dominerande roll inom den svenska bruksindustrin.

År 1626 arrenderade de Besche för det de Geerska konsortiets räkning Österby, Lövsta och Gimo i Uppland samt 1627 Nora och Linde bergslag och Lax- och Kvarnholmarna i Norrköping; samtidigt erhöll de Besche jämte de Geer monopol på kronans vapenfaktorier i hela riket. Sedan de Geer 1627 blivit svensk medborgare var de Geer även till namnet konsortiets ledare, men de Besche uppträdde alltjämt som hans kompanjon i en lång rad omfattande industriella transaktioner och gjorde vid finansmannen och affärsledaren de Geers sida såsom industriman och tekniker en bestående insats på den svenska metallindustrins område.

Källor

Släkt och Hävd 1998:1. Von Warnstedt, Christopher: Om invandrare till Sverige i äldre tid - en

skiss

Elgenstierna: Den introducerade adelns ättartavlor (1925)

Svenska män och kvinnor.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++

http://runeberg.org/sbh/degeerl1.html

1. De Geer, Louis, d.ä.,

köpman, industriidkare. Född i Lüttich d. 17 nov. 1587. Föräldrar: Louis Lambertsson De Geer, herre till Gaillardmont, och Jeanne de Neille.

Vid tjuguåtta års ålder öppnade De G. ett handelshus i Amsterdam, där han när Gustaf Adolf 1616 upptog ett större lån från Holland, kom i förbindelse med svenska kronan. Hans ombud i Sverige, Welam Gilliusson De Besche, fäste hans uppmärksamhet på, att i landet fanns ymnig tillgång på malm, skog och vattenfall, men att järnförädlingen genom bristande kapital och företagsamhet vore försummad. Denne De Besche arrenderade 1618 af kronan Finspångs gård och län för De Geers pengar och mot hans borgen och blef på så sätt hans förvaltare. Från den stunden började en ny tid för hela orten. Vid Finspång uppstod inom kort nya masugnar, härdar af förbättrad konstruktion, hammare och det kanongjuteri, som där ännu bedrifves. Järnverken i Godegård fördubblades, i Lerbäcks socken inrättades Skyllbergs bruk för stångjärnssmide och i orten däromkring infördes det lüttichska handsmidet af söm, spik, nubb och hästskor. Från De G:s verk spridde sig de nya uppfinningarna till andra trakter, välmågan ökades, handel och rörelse fingo nytt lif och såsom en särskild följd af detta beslöt regeringen att till ortens lättnad anlägga en ny stad, Askersund, 1640.

Till utskeppningsort för den sålunda frambragta varumängden utsåg De G. Norrköping. Staden fanns visserligen förut, men var obetydlig.

1620 erhöll den nya privilegier med stapelrätt och tillväxte så hastigt, att den tjugu år därefter måste efter ny plan betydligt utvidgas. Här bland en mängd nya bruk och inrättningar valde De G. sin boning, då han 1627 första gången besökte Sverige och sedan så ofta han längre eller kortare tider uppehöll sig i detta land. De G. blef vid sin ankomst till Sverige genast naturaliserad. Under sin fortsatta verksamhet i Sverige hade De G. flera gånger försträckt kronan penningar samt därför 1643 fått köpa Leufsta, Österby och Gimo bruk i Roslagen samt redan 1641 Finspång, af hvilka han redan vid sin hitkomst fått arrendera de båda förstnämnda. Detta föranledde honom till en ännu vidsträcktare affärsrörelse, hvarunder han, så mycket en enskild någonsin kan, inverkade på statshändelserna och hela landets ställning. På hans förslag inrättades 1649 det s. k. Afrikanska handelskompaniet, med nederlagskontor vid Cabo Corso på Guineakusten. Han förmådde regeringen att nyttja kanoner af järn, i stället för de förut brukliga dyrbara kopparkanonerna. Ofta blef han af styrelsen i allmänna ärenden använd och rådfrågad, men det mest ovanliga och som framför allt annat gjort honom namnkunnig i vår politiska historia, var hans uppsättning af en hel krigsflotta för landets räkning. Denna flotta, hvilken utrustades i Holland, bestod af 30 fartyg, hvaribland flera linjeskepp. Förstärkt med densamma, vann svenska flottan d. 13 okt. 1644 den stora sjösegern vid Femern, hvaraf freden i Brömsebro blef den närmaste följden.

Likviden för den holländska flottiljen föranledde likväl några tvister mellan kronan och De G. Vid krigets slut uppgaf denne sin fordran för flottans anskaffande till nära en half million riksdaler specie, hvarför han godtgjordes på flera sätt, tvärtemot den vanliga oriktiga uppgiften, att han endast fick otack till lön. Något ämbete eller någon värdighet, med undantag af, att han 1642 fick sitt sköldebref inregistreradt på svenska riddarhuset, tillföll dock aldrig denne utmärkte man. Den enda titel, hvarmed han någon gång nämnes, är den af »svenska kronans kommissarie». Likväl svalnade hvarken hans egen eller hans efterkommandes kärlek till Sverige, för hvilket få släkter torde hafva gjort så mycket som den De Geerska. Och dock »har ingen minnesvård blifvit upprest åt Louis de Geer, utom dem han själf rest sig, nämligen Sveriges förbättrade järnindustri och handel, Roslagens, Finspångatraktens och Norrköpings utveckling och tillväxt, samt den lyckliga utgången af fälttåget 1644. Dessa vårdar äro oförgängliga. Allt hvad Oxenstiernas statskonst, allt hvad Banérs, Torstenssons och Wrangels svärd med blod och brand eröfrade från det förtryckta Tyskland är redan återigen förloradt. Hvad Louis De G., i gudsfruktan och flit, i ordning och fridsamhet, åt Sverige vunnit, det har blifvit kvar och bär åt den senaste eftervärld sina välgörande frukter.» Han dog i Amsterdam d. 19 juni 1652.

Gift 1612 med Adrienne Gérard, med hvilken han hade sexton barn. Sv. Akademien lät 1829 slå en medalj öfver honom.

++++++++++++++++++++++++++++++++++

http://web.telia.com/~u31220314/anorna/dorothea/lothigia.htm

Holmens bruks tidigaste historia:

1613 - Hertig Johan inkallar främmande vapensmeder och grundar vapenfaktori.

1618 - Samtliga vapenverkstäder i Norrköping sammanslås under kronans ledning.

1624 - Staffan Svensson avlider. Han hade varit faktor för vapenfaktoriet.

1625 - Wellam de Besche åtar sig ledningen av vapenfaktoriet. Drev även mässingsbruket.

1627 - Louis de Geer och Wellam de Besche kompanjoner om industrien i Norrköping.

1629 - Sedan de Besche avlidit övertar de Geer ledningen av alla Holmens bruk.

Henrik von Brobergen ovan var gift med Christina som var dotter till fogden

Staffan Svensson

Erik Dahlberg har i sitt praktverk "Suecia antiqua et hodierna" porträtterat Norrköping såsom staden såg ut vid slutet av 1600-talet med slottet Johannisborg och fem segelfartyg seglande till och från Bråviken i förgrunden. Tre kyrkor syns i bakgrunden och vid sidan av dessa rådhuset, Holmentornet och Wåhltornet. Läs mera! (ext.länk)

Johannisborgs slott blev säte för kungliga befattningshavare i Norrköpings län såsom ståthållaren, fogden och slottsskrivaren. Slottsfogde för det under uppförande varande Johannisborg, och för det gamla slottet Bråberg vid Bråviken, samt fogde i Norrköpings län från 1618 till sin död 1624 var Staffan Svensson som gått skrivarevägen. Han omtalas även som arrendator av kronosågen i Borg 1622 och hans arvingar disponerade efter honom 11 tunnland jordbruksmark. Han var även faktor för kronans vapenfaktori på Kvarnholmen från 1618. Från den tiden finns ett harnesk, utfört för hertig Karl Filip, bevarat i Kungl. Livrustkammaren. Källa: Helmfrid-Norrköpings stads historia.

I boken Holmenöden av samme författare står mer att läsa om fogden Staffan Svensson:

"Den direkta ledningen (för vapenfaktoriet) i Norrköping betroddes den nye fogden över Norrköpings län, Staffan Svensson, vilken således med skäl kan tituleras Holmens förste disponent. Instruktion för honom utfärdade konungen (Gustaf II Adolf) under sin vistelse i Linköping (24/1 1619) i samband med hertig Johans begravning. Vid sidan av sin ordinarie tjänst skulle Staffan fungera som faktor över alla vapensmeder i Norrköping samt spiksmederna i Kvillinge. Till "ämbetena" borde han leverera, vad de enligt kungl. majt:s tidigare utfärdade ordning för vapenhantverkarna behövde.

   Harnesk- och rörplåtar skulle hämtas från Lindesberg - Wellam De Besches tillverkningsprogram i Finspång borde icke splittras på småuppgifter. Vissa smärre halvfabrikat finge tagas ur kronans förråd på Johannisborg. --- 

Till lådmakarnas behov skulle Staffan anskaffa dugligt virke, som han finge hugga, där det befanns bäst. --- Staffan Svenssons första och mest brådskande ämbetsåliggande inom det nya verksamhetsområdet gällde de 200 harnesk, som mäster Wellam för snart ett år sedan hade ombetts låta plåtslagarna i Norrköping fullborda. Arbetet därmed borde drivas på med största energi.
Några dagar senare orienterades fogden över Nora och Lindes bergslag om planerna beträffande Norrköpings faktori. Den 1 februari utfärdade Gustav Adolf, ännu kvar i Linköping, pass för Staffan Svensson att bege sig upp till bergslagen och upphandla järn."
Holmens bruks tidigaste historia:

1613 - Hertig Johan inkallar främmande vapensmeder och grundar vapenfaktori.

1618 - Samtliga vapenverkstäder i Norrköping sammanslås under kronans ledning.

1624 - Staffan Svensson avlider. Han hade varit faktor för vapenfaktoriet.

1625 - Wellam de Besche åtar sig ledningen av vapenfaktoriet. Drev även mässingsbruket.

1627 - Louis de Geer och Wellam de Besche kompanjoner om industrien i Norrköping.

1629 - Sedan de Besche avlidit övertar de Geer ledningen av alla Holmens bruk.

Gift tre gånger:

Elisabet Rochet, 21 november 1609. Hon dog 1623.

Marguerite de Vaux. Hon dog 1628.

Maria Roschette 1619.

Invandrad till Sverige 1595. Slottsbygggmästare i Nyköping 1604 och senare ledare av Kronans (Hertigdömets) järnindustri i Sörmland. Stod i livllig affärsförbindelse med Louis De Geer. Var först gift med en syster (halvsyster?) till Sara Dionysia och därpå med Dionysius änka, vilken möjligen kan vara identisk med hans första till namnet kända hustru Elisabeth Rochet. Senare blev han gift med Marguerite de Vaux.

Alf Henriksson uppger i boken Svensk Historia att godset Finspong sommaren 1618 överläts till en nyinflyttad holländsk industriman som hette Welam de Besche. Överlåtelsen utgjorde säkerhet för lån som Svenska Kronan upptagit av Lois De Geer i samband med betalningen av Älvsborgs Lösen (ur del 1 tryckt i Stockholm 1982, sid 406). På sid 409 uppges att Welam de Besche på Lois De Geers vägnar anlade masugnar,stångjärnshammare och kanongjuteri i Finspong och ett mässingsbruk i Norrköping.

Invandrad till Sverige 1595. Slottsbygggmästare i Nyköping 1604 och senare ledare av Kronans (Hertigdömets) järnindustri i Sörmland. Stod i livllig affärsförbindelse med Louis De Geer. Var först gift med en syster (halvsyster?) till Sara Dionysia och därpå med Dionysius änka, vilken möjligen kan vara identisk med hans första till namnet kända hustru Elisabeth Rochet. Senare blev han gift med Marguerite de Vaux.

Alf Henriksson uppger i boken Svensk Historia att godset Finspong sommaren 1618 överläts till en nyinflyttad holländsk industriman som hette Welam de Besche. Överlåtelsen utgjorde säkerhet för lån som Svenska Kronan upptagit av Lois De Geer i samband med betalningen av Älvsborgs Lösen (ur del 1 tryckt i Stockholm 1982, sid 406). På sid 409 uppges att Welam de Besche på Lois De Geers vägnar anlade masugnar,stångjärnshammare och kanongjuteri i Finspong och ett mässingsbruk i Norrköping.

Exporterade den svenska metallen

Under 1500-talets sista decennier styrde hertig Karl (från 1604 kung Karl IX) över ett hertigdöme som sträckte sig från Södermanland till Värmland. Han försökte på olika sätt utveckla industrin i hertigdömet, framförallt gruvorna och metallindustrin. Därför engagerade han den från Antwerpen 1595 invandrade teknikern Willem de Besche (1573-1629).

Det första uppdraget för de Besche var att 1598 anlägga ett så kallat dragverk i Nyköping. Genom denna anläggning kunde man tillverka tråd, plåt och band av det järn som tillverkades vid hertigens anläggningar i Södermanland. De Besche blev senare byggmästare, bland annat för slotten i Nyköping och Gripsholm, och ansvarig för hela den sörmländska metallindustrin. Han anlade exempelvis ett mässingsbruk i Nyköping.

De Besche kom även att ägna sig åt export av vapen, koppar och mässing till Nederländerna. Han kom där i kontakt med Louis De Geer (1587-1652) som sedan 1615 verkade som affärsman i Amsterdam. De Geer kom att göra stora exportaffärer för de Besche och den svenska statens räkning. Detta blev inledningen på ett fruktbart samarbete där de Besche ansvarade för den tekniska utvecklingen och ledningen av flera svenska industrier medan De Geer svarade för finansieringen och försäljningen av produkterna.

År 1627 kom De Geer till Sverige och blev svensk medborgare. Tillsammans grundade eller övertog de Besche och De Geer ett stort antal järnbruk och fabriker, bland annat Nyköping och Åker i Södermanland samt Gimo, Lövsta och Österby i Uppland. Efter de Besches död 1629 övertogs det mesta av De Geer själv.

Vilhelm de Besche (son av Gillis de Besche, Tab. 1), född 1573-12-03 i Liège. Död 1629-02-10 på Finspång. Han erhöll i förläning Söderby i Runtuna socken. ?? Gift 1:o och ?? 2:o möjligen med två systrar, hans svägerskor, döttrar av Peter Dionysius. Gift 3:o med Elisabeth Rochette, död omkr. 1623. Gift 4:o med Marguerite de Vaux, död 1628-11-30. (oklara uppgifter om hans olika giften)

Dödsdatum 10 februari 1629 28 mars 1629 Dödsort Finspång (E) Finspång, Sweden