Follow
View in:
The Scanian War (Danish: Skånske Krig, Norwegian: Den skånske krig, Swedish: Skånska kriget, German: Schonischer Krieg) was a part of the Northern Wars involving the union of Denmark–Norway, Brandenburg and Sweden. It was fought from 1675 to 1679 mainly on Scanian soil, in the former Danish and Norway provinces along the border with Sweden, and in Northern Germany. While the latter battles are regarded as a theater of the Scanian war in English, Danish, Norwegian and Swedish historiography, they are seen as a separate war in German historiography, called the Swedish-Brandenburgian War (German: Schwedisch-Brandenburgischer Krieg). The war was prompted by Swedish involvement in the Franco-Dutch War. Sweden had allied with France against several European countries. The United Provinces, under attack by France, sought support from Denmark–Norway. After some hesitation, King Christian V started the invasion of Skåneland (Scania, Halland, Blekinge, and sometimes also Bornholm) in 1675, while the Swedish were occupied with a war against Brandenburg. The invasion of Scania was combined with a simultaneous Norwegian front called the Gyldenløve War, forcing the defending Swedes to fight a two-front war in addition to their entanglements in the Holy Roman Empire. The Danish objective was to retrieve the Scanian lands that had been ceded to Sweden in the Treaty of Roskilde, after the Northern Wars. Although the Danish offensive was initially a great success, Swedish counter-offensives led by the 19-year-old Charles XI of Sweden nullified much of the gain. At the end of the war, the Swedish navy had lost at sea, the Danish army had been defeated in Scania by the Swedes, who in turn had been beaten in Northern Germany by the Brandenburgers. The war and the hostilities ended when Denmark's ally the United Provinces settled with Sweden's ally France and the Swedish king Charles XI married Danish princess Ulrike Eleonora, sister of Christian V. Peace was made on behalf of France with the treaties of Fontainebleau and Lund (Sweden and Denmark- Norway) and Saint-Germain-en-Laye (Sweden and Brandenburg), restoring most of the lost territories to Sweden.
Skånska kriget var ett krig 1675–1679 som stod mellan Danmark-Norge, Brandenburg och Sverige. Kriget ägde främst rum på skånsk och bohuslänsk mark, samt i norra Tyskland.
Kriget orsakades av det svenska ingripandet i det fransk-nederländska kriget. Sverige hade allierat sig med Frankrike mot flera europeiska länder. Förenade Nederländerna, som angreps av Frankrike, sökte hjälp från Danmark-Norge. Efter viss tveksamhet inledde kung Kristian V en invasion av Skåneland år 1676, medan de svenska trupperna var upptagna med ett fälttåg mot Brandenburg. Invasionen av Skåne anknöts med en norsk front kallat Gyldenløvefejden, vilket tvingade de svenska försvararna att bekämpa ett tvåfrontskrig utöver sina konflikter i det tysk-romerska riket. Det danska målet var att återerövra Skåneland som överlåtits till Sverige i freden i Roskilde, efter Karl X Gustavs danska krig. Danskarna gjorde inledande vinster under sitt fälttåg, som dock senare stoppades av kung Karl XI:s motoffensiv.
Kriget hade ingen bestämd segrare; den svenska flottan förlorade till sjöss och den danska armén besegrades i Skåne av svenskarna, som i sin tur besegrades av Brandenburg. Kriget och stridigheterna upphörde när Danmarks bundsförvant Nederländerna gjorde fred med Sveriges bundsförvant Frankrike, och Karl XI gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora, syster till Kristian V. Fred gjordes på uppdrag av Frankrike med fördragen i Fontainebleau och Lund (Sverige och Danmark) och Saint-Germain (Sverige och Brandenburg), där man kom överens om att återlämna det mesta av de erövrade territorierna till Sverige.
Efter Karl X Gustavs död leddes Sverige av en förmyndarregering ledd av Magnus Gabriel de la Gardie, som fick Sverige att ingå i en militärallians med Frankrike. Tidigare under förmyndarregeringen hade Sverige försökt stå utanför sådana allianser så långt som möjligt och verkat för att jämvikten i den europeiska politiken bibehölls, för att undvika ett krig i vilket det som vunnits skulle kunna gå förlorat. År 1672 anföll Frankrike Nederländerna i Fransk-nederländska kriget och drogs därmed in i ett krig även med Spanien, den tyske kejsaren samt andra tyska furstar, däribland Brandenburg, och försökte få Sverige med sig med hot om uteblivna subsidier om Sverige inte satte upp en här i Tyskland.
1674 marscherade en svensk armé in på Brandenburgskt område utan att förklara krig. I juni 1675 förklarade Nederländerna Sverige krig, samtidigt som hären i Tyskland förlorade en i sig tämligen obetydlig strid i Fehrbellin. Även om det taktiska militära läget knappast förändrades av denna, hade förlusten visat att svenskarna inte var oövervinnerliga. Detta uppmuntrade Sveriges fiender och drev dem till aktion. Kurfursten av Brandenburg och konungen av Danmark, Kristian V, lovade varandra att inte sluta fred förrän Danmark återfått vad landet förlorat genom frederna i Brömsebro och Roskilde samt dessutom Wismar och Rügen, och kurfursten erhållit det övriga av svenska Pommern.
I september 1675 kom den danska krigsförklaringen. I september och oktober intogs Svenska Pommern av Brandenburg och Danmark. Danskarna intog Wismar och Bremen-Verden, medan brandenburgarna intog Stettin.
Under 1675 lämnade den svenska flottan under ledning av Gustaf Otto Stenbock hemmahamnen i Stockholm, men kom aldrig längre än Karlsöarna väster om Gotland innan den var tvungen att vända tillbaka på grund av dåligt väder, sjukdom och förlust av utrustning. Stenbock hölls personligt ansvarig för misslyckandet av Karl XI och tvingades betala expeditionen ur egen ficka. Vintern 1675–76 försökte den svenska flottan igen, nu under Lorentz Creutz, men hindrades av den tjocka isen den vintern.
En kombinerad nederländsk-dansk flotta opererade mot svensk sjöfart på Östersjön, och hela Gotland erövrades av danska trupper. Svenska flottan under Lorentz Creutz lyckades inte att i Slaget mellan Skåne och Rügen betvinga den danska flottan innan denna kunde förstärkas med en nederländsk eskader. Den 1 juni 1676 besegrades den svenska flottan i slaget vid Ölands södra udde vid av den nederländske amiralen Cornelis Tromp och danska Nils Juell. Det nybyggda, imponerande svenska Stora Kronan regalskeppet Kronan] sjönk av misstag och gick förlorat. Danskarna och nederländarna hade därefter herraväldet över Östersjön.
I juni 1676 marscherade en dansk-norsk armé in i Sverige från Norge under Ulrik Fredrik Gyldenløve, samtidigt som en annan dansk armé landsteg vid Råå, ledd av hertig Johan Adolf av Holstein-Plön. De strider som utkämpades vid den svensk-norska gränsen, företrädesvis i Bohuslän, fick namnet Gyldenløvefejden. Det danska krigsmålet var att återerövra Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Svenskarna, ledda av kung Karl XI själv, drog sig i god ordning tillbaka till Småland.
Den 29 juni 1676 landsattes den danska hären utanför Råå och snart föll Helsingborg (staden återtogs visserligen den 11 december 1676 men togs tillbaka av danskarna 1678). Den 3 augusti föll Landskrona i danska händer och den 15 augusti föll Kristianstad. Danskarna lyckades snabbt besätta hela Skåne, förutom Malmö, medan svenskarna endast vann fördröjande segrar – såsom i slaget vid Fyllebro i Halland. Trots dessa motgångar ryckte Karl XI i oktober fram mot dem med en armé om 15 000 man. Den 4 december 1676 vann den svenska armén en avgörande seger i det blodiga slaget vid Lund, där både svenskarna och danskarna förlorade nästan 50 procent av sin totala styrka. Detta var krigets verkliga vändpunkt. Därefter ryckte svenskarna återigen in i Skåne.
Sommaren 1677 fortsatte de svenska nederlagen till sjöss. Den dansk-norske amiralen Niels Juel lyckades tillfoga svenskarna svidande nederlag vid slaget under Lolland och slaget vid Köge bugt. Under tiden fortsatte de blodiga striderna till lands, där dock de svenska trupperna hade övertaget.
Efter att ha försökt sig på en misslyckad stormningen av Malmö, bröt danskarna den 5 juli belägringen och drog tillbaka till Landskrona. Orsaken till att man misslyckades med belägringen var att borgarna i staden ställde upp till stadens försvar, då de insåg att staden skulle plundras om den föll. Stadens försvarare uppgick till cirka 7 000 man (mest borgare) under Fabian von Fersen . Karl XI och huvudarmén segrade 14 juli 1677 vid Landskrona mot en något mindre dansk styrka. 3 000 av de svenska soldaterna var småländska bönder. I augusti 1678 återerövrade de svenska trupperna Kristianstad.
I de norra delarna av Skåne opererade delar av lokalbefolkning i gerillaförband, snapphanar, mot svenskarna. De utgjorde en belastning för de svenska försörjningslinjerna, då de bland annat lyckades stjäla krigskassan vid Loshultskuppen. Den 19 april 1678 gavs därför en order med avsikt att lösa problemet med snapphanarna. Ordern lydde att alla gårdar och allt boskap i Örkened socken skulle brännas och att allt mansfolk som kunde bruka ett gevär skulle avrättas.
Övrig relaterad information och länkar
Slag under skånska kriget - Wikipedia
Slag under Skånska kriget:
N.B ej i exakt slagordning samt kommer att uppdateras/fyllas på
Slaget mellan Bornholm och Rügen 1676
Slaget vid Halmstad- Fyllebro 1676
Slaget vid Ölands södra udde 1676
Belägringen av Landskrona 1676
Första slaget om Kristianstad 1676
Belägringen av Kristianopel - Blekinge 1677
Andra slaget om Kristianstad 1677-1678
Belägringen av Helsingborg 1678
//Skapad/Created/Luotu 26/2-2021
Skoonen sota käytiin vuosina 1675–1679 Tanskan ja Ruotsin välillä. Sota oli osa Ranskan–Hollannin sotaa, jossa Tanska oli Alankomaiden ja Ruotsi Ranskan puolella. Skoonen sota päättyi kun pääsotatoimet Länsi-Euroopassa saatiin päätökseen, ja Ranska painosti Tanskaa miehittämällä Oldenburgin.
Tanska julisti sodan syyskuussa 1675, ruotsalaisten kärsittyä tappion Brandenburgin armeijalle Fehrbellinin taistelussa kesäkuussa 1675. Sodan julistuksen jälkeen tanskalaiset ja Brandenburgin joukot valtasivat aluksi Ruotsille kuuluvat Wismarin ja Bremer-Verdenin ja myöhemmin myös Pommerin. Itämerellä käytiin useita meritaisteluita, joiden jälkeen tanskalais-hollantilainen laivasto saavutti meriherruuden. Tanskalaisten hyvä menestys merellä jatkui koko sodan ajan.
Kesäkuussa 1676 tanskalais-norjalainen armeija marssi Norjasta Ruotsiin. Samoihin aikoihin toinen tanskalainen sotajoukko nousi maihin Helsingborgin luona. Tanskalaisten tavoitteena oli valloittaa takaisin Skåne, Halland, Blekinge ja Bohuslän. Ruotsalaiset joukot vetäytyivät kuningas Kaarle XI:sta johdolla Smålandiin. Tanskalaiset miehittivät koko Skånen Malmötä lukuun ottamatta. Ruotsalaiset voittivat vain viivytystaisteluita. Huolimatta tappioista Kaarle XI hyökkäsi lokakuussa 15 000 miehen armeijan voimalla. Ruotsalaiset saavuttivat joulukuussa 1676 Lundin taistelussa ratkaisevan voiton, jonka jälkeen Ruotsin joukot pääsivät tunkeutumaan takaisin Skåneen. Taistelut jatkuivat Skånessa ruotsalaisten ottaessa yliotteen. Syyskuussa 1678 Ruotsin joukot valloittivat takaisin Kristianstadin kaupungin.
Rauha solmittiin Lundissa syyskuussa 1679. Rauhaan ei kuulunut alueluovutuksia, joten Ruotsin suurvalta oli onnistunut puolustamaan aluettaan.
Etelä-Ruotsin väestö, joka oli aiemmin kuulunut Tanskaan, ei ollut tottunut Ruotsin hallintoon. Niinpä kansa tuki sodassa tanskalaisia, ja jotkut ryhtyivät kapinallisiksi Snapphane-sisseiksi. Sodan jälkeen tämä kostautui, sillä alue ruotsalaistettiin perinpohjaisesti ja tanskan kieli ja kulttuuri pyrittiin tukahduttamaan.
Датско-шведская война 1675—1679, также война за Сконе, Сконская война (дат. Skånske Krig, швед. Skånska kriget) — война между Данией и Швецией, проходившая главным образом на территории провинции Сконе
La guerre de Scanie se déroula de 1675 à 1679 et opposa la Suède, alliée de la France, au Danemark, allié des Provinces-Unies, et à l'électorat de Brandebourg. Le conflit s'est déroulé principalement en Scanie, province disputée entre le Danemark et la Suède, et en Poméranie.
La guerre fut déclenchée par l'implication suédoise dans la guerre de Hollande, où la Suède s'était alliée à la France et combattait le Brandebourg. Les Provinces-Unies, quant à elles, cherchaient le soutien du Danemark, et, après quelques hésitations, le roi Christian V envahit la Scanie en 1675, alors que les Suédois étaient occupés par leur guerre contre le Brandebourg. L'invasion de la Scanie fut combinée avec une campagne en Norvège (appelée guerre de Gyldenløve), forçant ainsi les Suédois à se battre sur deux fronts, en plus de leurs démêlés avec le Brandebourg.
L'objectif visé par les Danois était de récupérer la Scanie, qu'ils avaient dû céder aux suédois en 1658 par le traité de Roskilde, à la suite de la première guerre du Nord. Bien que les premières offensives danoises aient été un grand succès, la contre-offensive suédoise emmenée par le roi Charles XI permit à la Suède de reprendre la plupart des territoires perdus.
Aucun vainqueur évident ne se dessina dans cette guerre ; la flotte suédoise avait été vaincue sur mer, l'armée danoise avait été battue en Scanie par les Suédois, qui avaient eux-mêmes été défaits en Poméranie par le Brandebourg. Les hostilités prirent fin quand la paix fut signée avec la médiation de la France, le roi Charles XI se mariant avec la princesse danoise Ulrique Éléonore, sœur de Christian V, et la paix de Lund (entre le Danemark et la Suède) et le traité de Saint-Germain-en-Laye (entre la Suède et le Brandebourg) rétablissant le statu quo ante bellum.
Wikipedia en français
De Schoonse Oorlog of Schonense Oorlog (Deens: Skånske Krig, Duits: Schonischer Krieg, Zweeds: Skånska kriget) was een oorlog tussen een coalitie van Denemarken en Brandenburg tegen Zweden van 1674 tot 1679.
Na de vele oorlogen in de zeventiende eeuw zat Zweden in financiële moeilijkheden. In 1668 sloot het zich aan bij de Triple Alliantie, samen met Engeland en de Republiek der Zeven Verenigde Nederlanden. In ruil voor financiële steun bood Frankrijk een tegenalliantie aan en zo raakte Zweden verzeild in de Hollandse Oorlog. De Republiek der Zeven Verenigde Nederlanden op zijn beurt zocht steun bij Denemarken-Noorwegen, de aartsrivaal van Zweden. Na wat aarzeling startte Christiaan V van Denemarken in 1675 een invasie van Blekinge, Halland en Schonen, terwijl Zweden in een oorlog tegen Brandenburg verzeild geraakte. De invasie van Blekinge, Halland en Schonen ging gepaard met een gelijktijdig Noors front genaamd de Gyldenløveoorlog, waarbij Zweden werd gedwongen een oorlog te voeren op twee fronten om de Zweedse invasie binnen het Heilige Roomse Rijk te bemoeilijken.
Het doel van de Denen was het terugwinnen van gebieden Blekinge, Halland en Schonen die in het Verdrag van Roskilde na de Deens-Zweedse Oorlog (1657-1658) aan Zweden waren toegewezen. Alhoewel het Deense offensief aanvankelijk een groot succes was, maakten de Zweedse tegenaanvallen onder het bevel van de 19-jarige Karel XI van Zweden, het meeste van de Deense aanwinst ongedaan. Uiteindelijk lukte het de Fransen om vrede te brengen met het Verdrag van Fontainebleau. Het werd op 23 augustus 1679 getekend. Er stond in dat al het grondgebied dat de Zweden gedurende de oorlog hadden verloren, moest worden teruggegeven.
Skånske Krig 1675–79 blev indledt i september 1675, da Danmark og Brandenburg angreb svenske tropper i Pommern. Foråret 1676 indledtes angrebet på Skåne. Det skulle bringe Skånelandene hjem til Danmark. Den danske hær var i almindelighed bedre uddannet, bevæbnet og udrustet end den svenske.
Krigen fik ingen bestemt sejrherre; den svenske flåde tabte til søs, og den danske hær besejredes i Skåne af svenskerne, som selv blev besejrede af Brandenburg. Krigen og kampene standsede, da Danmarks allierede Nederlandene indgik fred med Sveriges allierede Frankrig, og Karl 11. giftede sig med den danske prinsesse Ulrika Eleonora, søster til Christian 5. Freden blev indgået efter pres fra Frankrig med aftalerne i Fontainebleau og Lund (mellem Sverige og Danmark) og Saint-Germain (mellem Sverige og Brandenburg), hvor man enedes om at tilbagegive det meste af de erobrede territorier til Sverige.
