

På morgonen den 8 November 1520, som var om torsdagen, fördes de fångne åter till stora slottssalen, der domen förkunnades dem. Under tiden redo konungens trumpetare omkring staden och en härold utropade, att ingen skulle få lemna sitt hus, förr än det blåstes andra gången med trumpeterna. Stadsportarne höllos fortfarande stängda, så att ingen fick slippa ut och sålunda i trakten omkring förkunna hvad som förehades i staden. Men hvem som helst fick slippa in. Starka hopar af krigsfolk tågade fram genom gatorna, synnerligast mellan slottet och Stortorget, der äfven kärrebyssor uppfördes.
Fram emot middagstiden redo åter igen konungens trumpetare genom staden, och nu förkunnades det, att en hvar skulle komma till torget och se, hvad konungen ville företaga. Och folket strömmade tillsammans. Men hjertat ville brista i bröstet på mången gammal borgare, då han såg slottets portar öppnas, och derifrån utföras fängslade prelater och riddare, gråhårsmän, som han från unga år varit van att se upp till såsom de ypperste och mäktigaste i riket. På Stortorget framför rådstufvans burspråk bildade konungens knektar en spetsgård, inom hvilken bödeln stod med draget svärd. Der stannade det sorgliga tåget.
Den förste som måste framsträcka sitt hufvud för bödelssvärdet var biskop Mathias i Strengnäs.
Efter biskoparne och rådsherrarne kom ordningen till Stockholms borgmästare och råd. Äfven deras namn må här anföras, mindre för den ofärds skull, som här drabbade dem, än för den trohet och den fosterlandskärlek, som de ådagalade, innan de förleddes att tro på konungens löften. Borgmästarne voro tre: Jöns Gudmundsson, Anders Olofsson och Anders Henriksson; rådmännen Olof Hansson, Måns Budde, Baggaus Björn, Anders Rut, Anders Carlsson, Mickel Nilsson, Knut Öning (Öländing), Erik Helsing, Peder Ersson, Asmund, Mats Krone, Jakob Pedersson, Nils Birgersson och Heming Grönskalle; inalles fjorton.
samt drygt 35-40 av de adligas tjänstefolk
Enligt Lars Ericson Wolke avrättades dessa personer i Stockholm den 8–9 november 1520.