Gustaf Düben, d.ä.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_D%C3%BCben_den_%C3%A4ldre

Se Wikipedia Om D: s utbildning äga vi föga kännedom. Sannolikt var han elev i tyska församlingens skola och åtnjöt musikundervisning där samt av sin fader. Efter 1640, då denne blivit hovkapellmästare, torde hovkapellisten och kantorn vid Tyska kyrkan, Caspar Zengel, ha handhaft hans utbildning. I varje fall har denne skrivit en övningsbok, som bevaras i Uppsala univ.-bibliotek (Instr.-mus. i handskr., tab. vol. 408), på vars första blad står »Gustavus Düben Holmensis Anno 1641. C. L. Zengel scripsit». Den omsorgsfullt skrivna huvuddelen innehåller danskompositioner för tangentinstrument, av övervägande engelska och tyska, med fadern, Anders D. (D. 1), samtida tonsättare, företrädande den äldre kontrapunktiska stilen efter vokala förebilder, som vid denna tid blivit omodern och tung i jämförelse med den solistiskt färgade instrumentalkonsten från Italien och Frankrike. Möjligen vistades D. utomlands någon tid före 1648, då han anställdes i hovkapellet.

Av betydelse för D: s utveckling blev drottning Kristinas regering. Hon lät M. G. De la Gardie på sin återresa från Paris 1646 medföra »sex fransöske violinister», av vilka några voro tonsättare, för att dessa bättre än hovkapellet skulle kunna medverka i de talrika, operamässiga baletterna. Även den åldrande Anders D. och hans son G. D. försökte att skriva i den franska dansstilen, men då man ej med säkerhet kan påvisa mer än tre dansstycken avD., torde denna art knappast ha tilltalat honom. Däremot finns en kyrklig komposition från denna tid (1651) av honom, Veni sancte Spiritus, som torde ha uppförts vid drottning Kristinas kröning 20 okt. 1650. Den bär övervägande en konservativ prägel. Än större betydelse fick den italienska operatrupp, som mot slutet av 1652 anlände till Stockholm och vars ledare var den särskilt som kyrkomusiker utomordentlige Vincenzo Albrici (1631—96). Ehuru dennes verksamhetstid här varade knappt två år, torde hans konst ha övat mäktigt inflytande, mest påtagligt hos D. Albricis »Fadher wår», dat. 1654, för kör och orkester är den första konstmusikaliska komposition till svensk text, som är känd; i enlighet med det katolska Pater noster slutar texten med bönen »utan fräls oss ifrån ondo», varpå följer en amen-sats. Även D. skrev ett Fader vår, dat. 1663, men sannolikt tillkommet omedelbart efter Albricis. I varje fall efterbildas italienarens verk till såväl form och besättning som musikspråk (t. o. m. melodiska citat). Från 1654 härrör med visshet en instrumental komposition av D., en Sinfonia á 4 con cembalo e spinetta (dat. 16 aug. 1654), som även den återspeglar nyare musikaliska strömningar. Liksom Albricis Sinfonia ä 6 räknar också det musikaliskt anspråkslösa svenska verket med fri improvisation över en given bas.

I samband med drottningens tronavsägelse minskades snabbt de musikaliska maktmedel hennes slösaktiga hovhållning hopat i huvudstaden, och man kan anta, att dessa förhållanden stärkt D: s längtan efter att fortsätta sina studier utrikes. Då han strax efter faderns död 1662 ansökte om att bli hovkapellmästare, och därvid framhöll, att han »ock försökt uti främmande land på åtskilliga orter» göra sig förfaren i musik, så syftar han väl antagligen på någon resa före 1648. Efter denna tid återfinnes hans namn regelbundet i hovkapellets avlöningslistor. Troligen har han emellertid företagit en studiefärd också strax efter sin utnämning till hovkapellmästare, ty på annat sätt kan man svårligen förklara tillkomsten av den storslagna antologi med samtida mästares kompositioner, som finns bevarad i fem volymer under rubriken Motetti et concerti i Uppsala univ.-bibliotek (Vok.-mus. i hs., tab. vol. 77— 81) och enligt dateringarna avskrivits mellan 1663 och 1667. De innehålla närmare 300 kompositioner av ett hundratal namngivna och anonyma tonsättare. Det är mest andliga körverk samt några solokantater och instrumentalstycken. Att D. skulle ha vistats utomlands hela denna tid är nästan uteslutet. En del har han väl skrivit av under sin resa, resten torde han ha medfört hem och infogat i sin samling under de närmast följande åren. Den överväldigande delen av Dubensamlingen (såväl de 5 foliobanden som de många i stämmor utskrivna verken för praktiskt bruk) står i förbindelse med tonsättare i norra Tyskland: Caspar Förster junior (37 verk), C. Bütner (13) och Balth. Erben (13) verkade i Danzig, Aug. Pfleger (24) i det mecklenburgska Gtistrow, Franz Tunder (15) och Dietrich Buxtehude (139!) i Lybeck, Chr. Bernhard (32) och Chr. Geist (55) i Hamburg. Om det är riktigt, att den franske musikforskaren A. Pirro funnit anteckningar om D. i Paris på 1660-talet, så förklarar detta också tillvaron av t. ex. 14 vokalverk av Saint-Paul-organisten H. Dumont, en av tidens ytterst få franska kyrkokomponister. Å andra sidan kunna de 41 verken av den store Carissimi, de 14 av Foggia och de 2 av Cifra ha förmedlats genom D: s nära bekantskap med Chr. Bernhard, som var lärjunge av Carissimi. Vid Bernhards sida i Dresden verkade Peranda (17 vok.-verk), som efterträdde Albrici (23) som kapellmästare i Dresden. Vid det katolska hovet där var även Chr. Ritter (13) verksam och senare, liksom Chr. Geist, lång tid anställd i svenska hovkapellet, sannolikt genom D:s förmedling.

Särskilt nära torde D. ha kommit den ryktbare tonsättaren Chr. Bernhard, som 1669 tillägnade honom ett verk med egenhändig påskrift, samt de båda lybeckorganisterna Tunder och Buxtehude, vilka även de tillägnat honom kompositioner och med honom som förbindelseled i toner ägnat även svenska furstar sin hyllning. Den åldrande D: s förtroende för Buxtehude, som 1667 efterträdde Tunder i Lybeeks Mariakyrka, bevisas också därav, att han tydligtvis anförtrott honom utbildningen av sin son Anders (D. 6).

Detta ivriga samlande och studerande av tidens värdefullaste musik gav naturligtvis D. också impulsen till egna verk i samma stil. Till Karl X Gustavs begravning i nov. 1660 skrev han ett Cessat gaudium, en värdefull tonsättning med konserterande partier av violeinstrument mot ett altsolo, som här och var gör försök till en viss monodiskaffektiv tolkning. Ännu märkligare är måhända Surrexit pastor bonus (dat. 1664), som visserligen även det låter nyare stiltendenser framträda endast sparsamt men med sin madrigalt broderade melodilinje och vackra harmoniska utveckling uppenbarar en begåvad tonsättare, som i en rikare musikalisk miljö säkerligen kunde ha nått en djupare konstnärlig mognad än i den karga Norden.

Efter Surrexit pastor bonus förefaller D. ha vänt sin håg från större kompositioner, måhända i känslan av att ej befinna sig på sitt rätta fält, antagligen också därför, att han åt den 1670 inkallade Chr. Geist kunde överlåta att fylla behovet, av sådan större kyrkomusik. Själv drogs han synbarligen alltmera till den strofiska visan, som på tysk botten genomgått en kraftig utveckling tack vare Heinr. Albert och kretsen av tonsättare kring Joh. Rist. Bland D: s visartade andliga kompositioner märkas Wer Gott das Herze giebet (text av M. Opitz) för sopransolo med instrumentala ritorneller och O grosser Gott (till text av Aurora Königsmarck, efter 1684) för sopransolo och trestämmig kör med ritornell för blockflöjt, viola d'amore och gamba. Det är veterligen första gången viola d'amore förekommer i en svensk komposition. Den hos D. ovanliga instrumentensemblen i sistnämnda verk liksom den trestämmiga vokalsatsen bevisa det mot seklets slut allt kraftigare franska inflytandet på svensk musik. Andra visartade tonsättningar äro t. ex. de två för Uppsala komponerade »ariorna» sjungna vid en oration med anledning av segern vid Lund 4 dec. 1676 (som kostade honom själv en son) och Heut freut sich der Himmel (till prinsessan Ulrika Eleonoras födelse 1688) i behagfull polonäsmelodik med glädjemålande madrigalismer.

Sitt allra bästa har D. dock givit med tonsättningarna av Samuel Columbus' Odaa sveticaa, vilkas utgivning i tryck 1674 bekostades av vänner till de bägge konstnärerna. Här liksom i de flesta andra visorna av D. är metodikens utseende bestämt av koralens och dansvisans stilistiska normer. Det är sålunda naturligt, att koralpsalmboken 1697 upptagit ej mindre än 4 av de 10 melodierna (n:ris 245, 288, 297 och 370). Hæffner bibehöll 2 (som nr 8 och 440) och den nu (efter 1939) gällande koralboken 1 (som nr 120). Hur beroende D. varit av tidens (franska) dansmusik, därom vittnar ej minst den sistnämnda melodin, som är av gavott-typ och nära ansluter sig till en fransk kärleksvisa, en air de cour med texten Baisez-moi mon coeur je vous prie (Palmsk. Vol. 402, UB). Ett vackert prov på sin harmoniska djärvhet lämnar D. i aftonsången »Alt effter Guds behaag». Verkligt, gripande är dock främst »Werl-denes fåfängia», som börjar »Hwad är doch werldsens wäsende?» Inom det strofiska schemat har D. här i ett lyckligt ögonblick av inspiration kunnat ge den dystra texten en äkta monodisk utformning, som höjer den lilla visan upp till den stora konstens sfär.

Tidens avlöningsförhållanden voro ej lysande. Hans ansökan 1674 om löneförhöjning från 600 till 900 dir smt beviljades av den unge Karl XI, som visade honom sin bevågenhet både genom att uppta, hans unge son Gustaf som kammarpage hos kronprinsen och att 1675 förläna sin kapellmästare fyra kronohemman i Konga härad »i anseende till hans långlige gjorde tjänster och välförhållande, så väl som för hans olägenhet han med de sina sitter uti». Reduktionen på 1680-talet berövade honom dessa fördelar, och 1684 måste han anhålla om att utfå innestående lönemedel. I en annan skrivelse klagar han över det otillfredsställande sätt, varpå åborna fullgjorde sin redovisningsskyldighet. Till svårigheterna torde också sjukdom ha bidragit. I hovkapellet tillsattes 1681—82 Chr. Ritter som andre man, under 1682 och efter 1688 med titeln vice kapellmästare.