Petrus Erici

Kyrkoherde i Näshulta, (D).

kyrkoherde Petrus i Näshulta pastorat, Strängnäs stift.

Näshulta församling ligger i Eskilstuna kommun och Strängnäs stift.

Församlingskyrka är Näshulta kyrka.

Näshulta församling

Församling: Näshulta församling

Land: Sverige

Län: Södermanlands län

Kommun: Eskilstuna kommun

Stift : Strängnäs stift

Kontrakt: Rekarne kontrakt

++++++++++++++++++++++++++++++++++

Näshulta socken

Koordinater: 59°13′43″N 16°20′52″O

Näshulta socken ingick i Österrekarne härad och ingår nu i Eskilstuna kommun, Södermanlands län.

Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Näshulta församling och för de borgerliga frågorna till Näshulta landskommun. Landskommunen inkorporerades 1952 i Husby-Rekarne landskommun och uppgick 1971 Eskilstuna kommun. [1]

Socknens landareal är 122 kvkm[1] och 2000 fanns där 892 invånare[1].

Socknen ligger mellan Eskilstuna och Katrineholm längs Länsväg 214 finns det runt 1 000 invånare.

Tre befolkningstätare områden finns i socknen: Kyrkbyn, Svalboviken och Näshulta Österby.

Historia

Vid Näshultaån mellan Näshultasjön och Hjälmaren låg Näshulta bruk, ett av Eskilstuna kommuns äldsta industriområden med kvarn, vattensåg, ångsåg och järnbruk. Kvarnhuset och bruksstugorna finns fortfarande kvar liksom nyrustade ramsågen och kvarnmagasinet.

Näshulta kyrka, vid stranden av Näshultasjön, tillkom på 1100-talet. Den har byggts om och renoverats flera gånger. Majstigen, den gamla vägen genom Näshulta, omnämns redan på 1500-talet.

Haneberg säteri fick sin slutliga form på 1600-talet under ätten Rosenhane.

Hedensö ägdes i nästan 200 år av släkten Kurck och sedan av direktören för Ostindiska kompaniet Anders Arfwedson och hans släkt. En framstående ättling till direktören Arfwedsson är kemisten Johan August Arfwedson, född 1792 och död 1841 på Hedensö. Han upptäckte grundämnet litium och var lärjunge till den berömde Jöns Jacob Berzelius.

Vid Rotarbol föddes 1731 Jakob Jonas Björnståhl. Han blev känd bland annat för sina resor i Europa. En minnessten över honom finns vid Näshulta kommunalhus.

1946 fick Näshulta ett eget, av kung Gustaf V godkänt, kommunvapen.

Sommartid trafikeras Näshultasjön av ångbåten Gerda[2] byggd 1865.

Referenser

1.^ [a b c] Harlén, Hans; Harlén Eivy (2003). Sverige från A till Ö: geografisk-historisk uppslagsbok. Stockholm: Kommentus. Libris 9337075. ISBN 91-7345-139-8

2.^ ångbåten Gerda

+++++++++++++++++++++++++++++++ +++++++++++++++++++++++++++++++++

+++++++++++++++++++++++++++++++++++

KÄLLA: http://www.hernbloms.se/Books/Kommande/Saga/Nashulta.htm

Så hade vi åter fattat vandringsstaven och gingo mot Näshulta sockengräns, passerade ett antal grindar under vägen som dels skulle öppnas, dels stängas. Glömde man detta, kunde man både få böta och slita spö, beroende på vad konsekvenserna av slarvet blev.

Lilla systern ”Näshulta” var inte storvuxen som Västra Vingåker, eller sin grannsyster Floda strax söderöver. Nej, hennes mark kunde bara taxeras för 24 7/16 dels mantal, och då var merparten av detta skog. Endast omkring 500 tunneland beräknades vara öppen jord, och endast 5/8 delar av dessa var uppodlade med spannmål, resten utgjordes av äng, att föda boskapen på. Socknen avgränsades i norr av Hjälmaren där stränderna var bergländiga och skogen stod tät, annars dominerades landet av den långsmala Näshultasjön som sträckte sig genom nästan hela socknen. Sommartid var den en utmärkt vattenled och vintertid plogades vintervägar på dess yta. Mellan Näshultasjön och Hjälmaren utgjordes terrängen av omväxlande bergkullar på ganska höglänt mark. Däremellan små moras och vattendrag samt Präst- och Torpsjön, som bägge föll ut i Hjälmaren. Båda hade dock karaktären av slättsjöar och var stundtals rejält översvämmade under vårarna. Men fallhöjden var likväl tillräcklig för en kvarn. Söder, sydost och öster om Näshultasjön, uppemot den stora vattendelaren mot Floda var trakterna åter mera svårtillgängliga, med höga skogbevuxna bergklackar och däremellan små tjärnar och vattendrag vilka föll ut i Näshultasjön.

Landsvägen som vi nu färdades på kallades i folkmun för ”Majstigen”. Den vindlade genom oländig skogsterräng, 6 fjärdingsväg bort mot Näshultas gästgiveri, Nästorp. Det var backe upp och backe ned, krön och dalar, emellanåt passerades en torparstuga eller en inäga, men det mesta av resan gick genom mörka skogen. Efter tre kvarts vandring gick vi förbi en avtagsväg som löpte ut över några ängsvallar och sen fortsatte vidare mot, dels det lilla frälsesäteriet, 2 mantal, Magda, med sina rara åbyggnader, dels mot frälsesäteriet, 1 mantal Haneberg som kontrollerar närmar 8 mantal i socknen, inklusive Torps odalkvarn och såg samt en kalkugn. Därefter löpte vägen i en båge runt Prästsjön och passerade då prästgården, 1 1/4 mantal, Widökna, innan den åter anslöt till Majstigen.

Vi hade emellertid fortsatt Majstigen rakt fram och kom därför att snart passera den glada fors som rann upp i Prästsjön och sedan via Torpsjön fortsatte ut i Hjälmaren. Men då hade den strax innan utloppet fått lämna kraft till kvarnhjulet på Torpkvarn. Några ungar lekte i närheten av forsen och vi försökte fånga deras intresse genom att hojta och vissla på dem men de hörde ingenting. Så vi fortsatte den sista biten mot Nästorps gästgiveri. – Ja det blev en dryg promenad, där granskogen stod tät med vinden sus i de majestätiskt vajande topparna. Det höggs friskt lite längre in i skogen och vi skymtade ett lag karlar, i färd med att fälla en större fura.

Strax innan ankomsten till Nästorps Gästgiveri passerade vi en backstuga. På vägen vid backstugan stod en oxkärra i tvåbet, med ett flyttlass. De bägge oxarna stod lugnt och idisslade. Efter vagnen var en getabock och en gris bundna. På vagnen stod en pinnsoffa, där var husgeråd, några pallar och en stol, där stod en stor bykgryta och en gammal träbalja. På kärrans framkant satt kördrängen, en helt ung gosse i femtonårsåldern, med sänkt huvud och tycktes sova. Runt vagnen, på marken, stod fyra ungar, barfota i trasiga linnekläder, rena och friska, men spända och samlade. De två äldsta hade just släpat fram den dragkärra som de använde till de saker ur flyttlasset som inte drängen fått plats med på vagnen. Där fanns bland annat en mjölkstäva, en skäktkniv, en skäktstol, några trälådor och säckar.

Backstugan, var en timrad, låg och halmtaksförsedd, stuga med en liten farstukvist. Bredvid den låga farstudörren stod en björktvaga på lut. Nedanför den rankiga, grova, planktrappan, stod deras mor i en grå sliten kjol, en schalett och de nakna, smutsiga fötterna nedstuckna i ett par tofflor. Det femte barnet höll hon på armen. Hon, var soldatänka sedan ett år, hette Catharina Andersdotter och hystes nu in i backstugan ”Hållet”. En man höll upp dörren och föste henne, vänligt men bestämt, inåt stugans enda rum. Det var sexman i Näsna rote som fått uppdraget att ombesörja flytten, enär en ny soldat kontrakterats, och den förre bofaste, änkemannen ”Hållstu-Emil” nu fått vandra till en bättre värld.

Hennes skärv från sockenkassan, geten, grisen och det hon kunde skapa med sina händer var nu hennes enda tillgångar och barnens hopp om en bättre värld.

Vi önskade henne ett tyst ”Lycka till”, och fortsatte sedan vägen ned till Nästorps Gästgiveri där vi spisade brödkaka och tvänne kokta ägg.

Därefter skyndade vi ut på vår resas sista etapp. Vägen gick nu vidare ned längs den östra kanten på sidan ned mot Näshultaåns dalgång. Väl nere vid åfåran löpte den över till andra stranden på Edebron som var en robust stenbro som underhölls av traktens bönder. Vi stannade på bron, där det satt en man och fiskade. Längre nedströms, låg Näshulta Bruk, strax innan utloppet i östra Hjälmaren.

Där hade anlagts en stor fördämning och vatten tappades, dels till driften av en stångjärnshammare och en odal tullkvarn, dels till en ramsåg. Här låg med andra ord Näshulta sockens industriella centrum, allt under överinseende av patronen på Hedensö, ett frälsesäteri vars stamfastighet utgjorde 1 1/2 mantal och underlydande fastigheter cirka 9 5/8 dels mantal. Godsets herreman, Anders Arfwedson, hade låtit rusta upp anläggningarna och dessutom anskaffat en jakt vilken förde brukets produkter till marknader i Stockholm, Örebro och Västerås. Anders Arfwedson var ju egentligen en köpman, vars ursprung var den berömda köpmans- och brukspatronsläkten Arfwedson, där några av de äldre medlemmarna var Stockholmska affärsmän i den såkallade skeppsbroadeln. Denne hade innan han köpte Hedensö bland annat varit verksam i det Ostindiska Kompaniet under tolv år, varav sju år tillbringades i Ostindien som superkargör i Kanton (Kina). Han beslutade sig emellertid för att lämna sina uppdrag i handelskompaniet och ville därefter säkra sitt förvärvade kapital i någon räntebärande jord, eller bergsbruksrörelse. Genom sin nye ägare fick Hedensö det kapitaltillskott som krävdes för att rusta upp bruket och säteriet. Nu var ju inte Anders Arfwedson adlig, men det adliga privilegiesystemet luckrades successivt upp, och om ett köp ansågs gynnsamt för orten, och det ansågs just detta vara i och med att det var förknippat med bruksrörelse, så vann det myndighetens gillande. Det fanns förövrigt ett liknande resonemang kring Niklas Holtermans övertagande av Forsby säteri i Österåker.

Vi skulle snart få den äran att besöka Arfwedsons på Hedensö, eftersom han bjudit ut oss till gården för en aftonmåltid och möjlighet till en ståndsmässig övernattning. Men först skulle vi vandra vägen ned mot Näshulta lilla kyrkby. Landsvägen fortsatte nu vidare österut mot sockengränsen till Husby socken och därefter till Eskilstuna med sina församlingar Fors och Kloster. Vi tar dock av till höger längs sockenvägen ned till Näshulta kyrka som ligger på en udde i Näshulta sjön, vackert och fridfullt intill det glittrande vattnet.

I socknen bodde detta år, enl. prästerskapets beräkningar, 1 241 personer. Dessa fördelades på 167 hushåll, varav ett 60-tal var bondehemman, ungefär 70 stycken tillhörde torpare, ungefär 35 var fördelade på back- och undantagsstugor. Näshultaborna var kända för sin foglighet. De tjänade alla under olika frälsemän på Hedensö, Magda och Haneberg, som förvaltade socknens domäner utifrån sina intressen, och därför betalade bönderna, torparna och backstusittarna avrad eller arrenden som kunde bestå av dagsverken eller naturapersedlar. De huvudsakliga sysslorna fanns inom åkerbruk och boskapsskötsel men man vann också mycket av sin försörjning från skogen, där det fanns talrika kolbottnar som vittnade om kolningens stora betydelse för orten, likaså produktionen av trätjära. De många sjöarna och vattendragen erbjöd generöst sina fiskevatten.

Tro nu inte att man missunnade sig livets fröjder i sin bistra idoghet. Nej gamman och glädje fanns i var stuga och prästen var stundtals påtagligt bekymrad över ungdomarnas ofog att anordna ”lekstugor” i tid och otid.

Kongl. Södermanlands Regemente har inrättat ett Sergeants boställe för Öster-Rekarne Kompani på 1/4 mantal Rotarbol, och samma kompani har åtta huvudrotar med 9 soldater på i socknen.

Näshulta kyrka

Kyrkan är gammal och har byggts utan torn. De kyrkoherdar som varit verksamma här är kända sedan 1587 och kaplanslängden är från 1620. De äldst kända uppgifterna om kyrkan daterar sig till tidigt 1300-tal.  Den är utbyggd i slutet på 1677  på bekostnad av riksrådet, friherre K Kurck, på Hedensö, efter vilken det finns ett epitaphium, eller en minnessten, av alabaster inne i kyrkan.  

Även riksrådet Bengt Gylta är begraven här. Pastoratet i Näshulta är patronellt med patronatsrätt för herren på godset Hedensö.

Efter att ha besett kyrkan vände vi kosan mot Hedensö. När vägen nått stranden av Näshultasjön tog en bro vid som förde oss över det sund som avgränsade Hedensö från fastlandet. Arfwedson hade låtit upprusta och bygga om säteriets huvudbyggnad och det nya ”corps de logiset” var nu mera en iögonfallande vacker manbyggnad.

Vi bjöds att stiga in i dess stora rymliga salar och möttes snart av en hovmästare som tog emot, och bad oss vänta på husets herre. Denne gjorde snart entré och hälsade oss storligen välkomna. Han bjöd oss, efter att ha utbytt de sedvanliga artighetsfraserna, att näst intill omedelbart att ta plats i den vackra matsalen. Ty vi hade varit väntade. De stora fönstren vätte ut mot en bedårande utsikt västerut, mot solnedgången som nu började förgylla Näshultasjön krusiga vattenyta. Bordet, var dukat med en skir, lövtunn Kantonesisk porslinsservis i de vackraste azurblå toner. Snart bars måltiden in, vi drack värdens skål, och började därefter berätta vad vi upplevt under vår vandring. Låt mig då säga att vår värd var en synnerligen intresserad lyssnare. Han avbröt oss med jämna mellanrum för att vi skulle förtydliga, eller fördjupa oss kring någon av våra upplevelser. Ofta blev det tyst kring bordet när vi satt och reflekterade över resans olika händelser. Mera vin bars in och samtalet fortsatte till långt in på kvällen. Vår värd ansåg sig behöva bryta taffeln vid pass klockan 10 på kvällen. Dels var han trött, men framför allt var vi mycket trötta efter den långa resan. Vi visades till våra rum, vilka låg på våningen ovanför matsalen.

Jag satt på sängkanten och tittade ut genom fönstret utöver Näshultasjön. Skådande det sista ljuset från sommardagens solskiva som sakta sänkte sig ned över viken borta i nordväst. Där borta hade sjön sitt utflöde. Alldeles därborta låg en liten bondby med sitt gytter av hus och gårdar. Denna afton sken den slitna gamla byn som av guld i skenet från den dalande solen som trängde sig emellan bergknallar och granstammar.

Ja snart hade även denna sommardag kommit till ro - och vi med den.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++