Magnus Gabriel De la Gardie

• https://en.wikipedia.org/wiki/Magnus_Gabriel_De_la_Gardie
• Wiki english
• http://www.blf.fi/artikel.php?id=2981
• http://www.adelsvapen.com/genealogi/De_la_Gardie_nr_3#TAB_2
• http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17381

In English

Count Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), Swedish statesman. He was the son of Jacob De la Gardie and the grandson of Ponce (Pontus) de la Gardie a French mercenary who had been in Danish service, but made a career in Sweden after having been captured by Swedish troops in 1565, eventually marrying Sofia Gyllenhielm, the illegitimate daughter of king John III. His mother was Ebba Brahe, whose marriage to King Gustavus Adolphus had been thwarted through the resistance of his mother.

After a careful education, completed by the usual grand tour, Magnus learned the art of war under Gustav Horn, and during the reign of Christina of Sweden (1644-1654), whose prime favourite he became, though the liaison was innocent enough, he was raised to the highest offices in the state and loaded with distinctions. In 1646 he was sent to Paris in order to find Queen Christina musicians for her Swedish court, and on his return married the queen's cousin Marie Euphrosyne of Zweibrücken (1625–1687), who, being but a poor princess, benefited greatly by her wedding with the richest of the Swedish magnates. Immediately afterwards, De la Gardie was made a Privy Councillor, Governor General of Saxony during the last stages of the Thirty Years' War, and in 1652, Lord High Treasurer, or Riksskattmästare. In 1653 he fell into disgrace and had to withdraw from court. During the reign of Charles X Gustav of Sweden (1654-1660), his wife's brother, he was employed in the Baltic provinces both as a civilian and a soldier, although in the latter capacity he gave the martial king but little satisfaction. Charles X Gustav nevertheless, in his last will, appointed De la Gardie, Riksdrots or Lord Chief Justice and a member of the council of regency which ruled Sweden during the minority of Charles XI of Sweden (1660-1672). During this period De la Gardie was the ruling spirit of the government and represented the party of warlike adventure as opposed to the party of peace and economy led by Counts Gustaf Bonde and Per Brahe. After a severe struggle De la Gardie's party finally prevailed, and its triumph was marked by that general decline of personal and political morality which has given to this regency its unenviable reputation.

It was De la Gardie who first made Sweden the obsequious hireling of the foreign power which had the longest purse. The beginning of this shameful "subsidy policy" was the Treaty of Fontainebleau (1661) of the Northern Wars, by a secret paragraph of which Sweden, in exchange for a considerable sum of money, undertook to support the French candidate on the first vacancy of the Polish throne. It was not, however, until April 14, 1672 that Sweden, by the Treaty of Stockholm, became a regular "mercenanus Galliae" pledging herself, in return for 400,000 écus per annum in peace and 600,000 in war time, to attack with 16,000 men those German princes who might be disposed to assist the Netherlands. The early disasters of the unlucky war of 1675-1679 were rightly attributed to the carelessness, extravagance, procrastination and general incompetence of De la Gardie and his aristocratic colleagues. In 1675 a special commission was appointed to inquire into their conduct, and on May 27, 1682 it decided that the regents and the senate were solely responsible for dilapidations of the realm, the compensation due by them to the crown being assessed at 4,000,000 Riksdaler. De la Gardie was treated with relative leniency, but he "received permission to retire to his estates for the rest of his life" and died there in comparative poverty, a mere shadow of his former magnificent self. The best sides of his character were his brilliant social gifts and his intense devotion to literature and art.

Property owner

During his life, De la Gardie succeeded in adding large numbers of estates and castles to his possession. In his prime, he owned estates and castles in the provinces of Uppland, Närke, Västmanland and Västergötland. Among these were Karlberg, Drottningholm, Jakobsdal (now: Ulriksdal), Venngarn, Ekholmen, Kägleholm, Läckö, Traneberg, Mariedal, Katrineberg and Höjentorp. Moreover, De la Gardie owned large properties in Livonia, Finland, Pomerania and Mecklenburg, at the time all parts of Sweden.

Constructor

De la Gardie is known as being an eager constructor and the amount of different building projects he was running was huge. In 1674, the Italian diplomat Lorenzo Magalotti estimated that De la Gardie had at least 50 on-going projects in Sweden and its provinces, excluding the 37 churches he was constructing or repairing at the time.[1] One of the churches De la Gardie restored was the abbey church of Varnhem, in which he established a family mausoleum where Magnus Gabriel himself, his wife Maria Euphrosyne, their son Gustav Adolf De la Gardie and daughter-in-law Elisabet Oxenstierna are buried.[2] Jean de la Vallée and Nicodemus Tessin the Elder were among the architects that De la Gardie engaged to fulfill his building ambitions

Magnus Gabriel De la Gardie

Wikipedia

Magnus Gabriel De la Gardie oli ruotsalainen kreivi, upseeri ja valtiomies. Hän oli Jakob De la Gardien ja Ebba Brahen poika. Hän oli vuodesta 1647 naimisissa kuningas Kaarle X Kustaan sisaren Maria Eufrosynen kanssa. Hän oli kuninkaan läheinen avustaja.

De la Gardie yleni sotilasuralla sotamarsalkaksi vuonna 1649 ja toimi valtamarsalkkana vuodesta 1651. On kuitenkin arvioitu, ettei hänellä ollut erityisiä sotilaallisia kykyjä. Hän siirtyikin siviiliuralle kamarikollegion presidentiksi ja valtiovarainhoitajaksi vuonna 1652. Hän oli Liivinmaan kenraalikuvernöörinä vuodesta 1655 ja valtiokanslerina vuodesta 1660.

Kuningas Kaarle X Kustaan testamentin perusteella hän toimi alaikäisen Kaarle XI:n holhoojahallituksen ajoittain keskeisenäkin jäsenenä. Hän pyrki luomaan Ruotsin ja Ranskan liittosuhteen, jolloin olisi voitu välttää aatelistolle epäedullisen reduktion jatkuminen. Vuonna 1672 tämä liittosopimus saatiinkin aikaan, mutta sen seurauksena oli, että Ruotsin oli osallistuttava Ranskan 1670-luvun sotiin.

De la Gardien asema alkoi horjua Kaarle XI:n tultua täysi-ikäiseksi 1672, vaikka hän saikin drotsin viran 1681. Hän menetti valtavan omaisuutensa holhoojahallitusta vastaan nostetuissa tuhlaussyytteissä ja isossa reduktiossa.

De la Gardie oli Ruotsin historian merkittävimpiä mesenaatteja. Hän rakennutti Ruotsiin lukuisia palatseja ja palkkasi aikansa merkittäviä ulkomaisia taiteilijoita ja arkkitehteja työskentelemään Ruotsissa. Hän myös osti Codex Argenteuksen eli gootinkielisen Raamatun käsikirjoituksen ja lahjoitti sen Upsalan yliopistolle.

De la Gardie on kirjoittanut myös yhden virren. Kuolemaanvalmistautumisvirtensä hän lienee kirjoittanut viimeisen elinvuotensa aikana ja se on julkaistu vuoden 1695 virsikirjassa. Ruotsin kirkon virsikirjoissa se on virsi 621 O Jesus, när mitt liv släcks ut, Ruotsin kirkon virsikirjassa Pekka Kivekkään 1998 suomentamana ”Kun täältä, Jeesus, erkanen”. Se on Suomen ev.- lut kirkon virsikirjassa virsi 605 ja Suomen kirkon ruotsinkielisessä virsikirjassa virsi 558.

Adelsvapen

Magnus Gabriel De la Gardie, till Leckö och Arensburg, friherre till Ekholmen, herre till Hapsal och Helmet samt Höjentorp i Eggby socken och Mariedal i Ova socken (båda i Skaraborgs län), Magnusberg (nu Karlberg) i Solna socken och Venngarn i S:t Olofs socken (båda i Stockholms län) samt Käggleholm i Ödeby socken Örebro län.

Född 1622-10-15 i Reval, döpt 1622-10-15 i S:t Olofs kyrka därstädes, student i Uppsala 1635. Rektor illustris vid Uppsala akademi 1639. Student vid universitetet i Leiden 1641. Överste vid livgardet 1645. Erhöll donation å Magnushof på Ösel 1646. Ambassadör till Frankrike 1646. Återkom 1647. Riksråd 1647. Krigsråd och assessor i krigskollegium 1647. Häradshövding i Valle härad 1647.

General över svenska och finska militien i Tyskland samt guvernör och överkommendant i Leipzig och Meissen 1648. Erhöll donation på trettio hemman till förbättring av Ekholmens friherrskap 1648, på fästningen Arensburg 1648 och förbättring på Arensburgs donation med underlydande amt såsom grevskap 1648. Erhöll fältmarskalks lön 1649.

Generalguvernör över Livland 1649. Avsked från chefsbeställningen för livgardet 1650. Erhöll förbättring på sitt grevevapen 1650. Hovmarskalk 1651. Överstemarskalk 1651. Rikskammarråd och president i kammarkollegium 1652. Lagman i Västergötland och Dal 1652. Riksskattmästare 1652. Erhöll donation på 141 mantal i Medelpad 1653. Överstekammarherre 1653.

Generalguvernör över Västergötland, Dal och Halland 1654. Kansler för Uppsala universitet 1654. Åter riksskattmästare 1655. Generalguvernör över Livland och Kungl Maj:t egen generallöjtnant över hela krigsväsendet i Livland, Estland och Ingermanland 1655. Generalguvernör över Samogitien och en del av Litauen 1656.

Befullmäktigad att sluta förlikning mellan Sverige och Ryssland 1656. 1. legat vid fredstraktaten med Polen 1658. Fullmakt att jämte medkolleger avhandla om fred med Danmark 1659. Rikskansler och en av riksförmyndarna 1660. Erhöll donation på grevskapet Pernau såsom ersättning för Arensburg 1661. Överste för ett regemente till häst 1674. Förordnad att förestå försvarsverket i Västergötland, Dal och Bohuslän 1676.

President i Svea hovrätt 1680. Riksdrots 1680. Avsked från alla sina ämbeten utom såsom riksdrots och kansler för Uppsala universitet 1682.

Död 1686-04-26 på Venngarn, jordfäst 1686-09-26 i Riddarholmskyrkan och ligger jämte sin fru begraven i ett eget gravkor i Värnhems kyrka i Västergötland.

"Han studerade i ungdomen med pfaltzgreven, sedermera konung Carl X Gustaf men fick sedan enskild handledare i den lärde Mylonius, sedermera riksrådet Björnklou, och höll, på sitt 12:e år å riddarhuset i ständernas närvaro, en latinsk parentation över konung Gustaf II Adolf. Stod till en början i mycken nåd hos drottning Christina och erhöll av henne en briljanterad ringkrage samt värja av guld, varemot han förärade henne en kröningsstol av silver, men föll 1653 i onåd och råkade i gräl med överstallmästaren Steinberg och överste Schlippenbach. Fick av konung Carl X Gustaf en värja av guld, densamma som konungen själv fått av drottning Christina." 

Han är utan tvivel den störste gynnare av vetenskap och konst, som någonsin funnits i Sverige.

Gift 1647-03-07 på Stockholms slott med prinsessan Maria Eufrosyne af Zweibrücken, hertiginna af Baiern, född 1625-02-09 på Stegeborg i Gryts socken Östergötlands län, död 1687-10-24 på Höjentorp, begraven 1688-02-19 i Riddarholmskyrkan och sedan flyttad till Värnhems kyrka, dotter av pfalzgreven Johan Casimir af Zweibrücken, hertig af Baiern, och prinsessan Catharina af Sverige.

/////

• http://www.blf.fi/artikel.php?id=2981
• http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17381
  
  

Magnus Gabriel De la Gardie

• http://www.adelsvapen.com/genealogi/De_la_Gardie_nr_3#TAB_2
• https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A4ck%C3%B6_slott
• http://www.slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=11
• http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17381
• http://www.historiesajten.se/visainfo.asp?id=1
• Wiki svenska
• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17383 Hans hustru, Maria Euphrosine De la Gardie.

Född 15 oktober 1622 i Reval (Tallinn), Estland, död 26 april 1686 på Venngarns slott nära Sigtuna, Stockholms län (Uppland), svensk greve, riksmarskalk, riksdrots, rikskansler och diktare. Son till Jacob De la Gardie och Ebba Brahe. Han ligger begravd i Varnhems klosterkyrka. Magnus Gabriel De la Gardie vann drottning Kristinas ynnest och begåvades med höga utmärkelser och stora förläningar, senare föll han dock i onåd. Med Karl X Gustav:s tronbestigning återvann Magnus Gabriel konungagunsten, främst kanske för att Karl X Gustav var bror till Magnus Gabriels hustru Maria Eufrosyne. Dessa gifte sig år 1647.

Magnus Gabriel innehade en stor mängd höga ämbeten, bland annat: • År 1647 riksråd. • År 1648 general i Tyskland • År 1649 generalguvernör i Livland • År 1651 riksmarskalk och överstemarskalk • År 1652 riksskattmästare • generalguvernör i Västergötland • kansler för Uppsala universitet • Vid Karl X Gustavs död blev Magnus i enlighet med dennes testamente år 1660 rikskansler och medlem av Karl XI:s förmyndarregering.

Dessutom var han ledare av förmyndarregering år 1660-1672. Magnus Gabriel var också en stor byggherre, och han lät uppföra ett stort antal slott, bland annat: • Karlbergs slott • Venngarn • Läckö slott, • Mariedals slott, • Jacobsdal (Ulriksdal) • Kägleholm i Väringen • ägde en tid även slottet Arensburg på Ösel.

Såsom en av rikets största jordägare uppmuntrade han förläningssystemet och stimulerade knappast till någon större sparsamhet. Hans franskvänliga utrikespolitik och olyckorna under år 1675-år 1679 års krig medförde att han förlorade sitt inflytande. Magnus Gabriel blev år 1680 riksdrots, vilket innebar en reträtt från rikspolitiken. Förmyndaräfsten och reduktionen drabbade honom hårt och han dog i fattigdom - en levnadstragedi som bl a kom till uttryck i dikterna O Jesu! när jagh hädan skal och Kom, Jesus, du min Frälserman (Sv. Ps. 621). Sin största insats gjorde Magnus Gabriel som frikostig mecenat och främjare av konst och vetenskap. På hans initiativ inrättades år 1666 Antikvitetskollegium.

I Nordisk Familjebok 1876-1923 kan man läsa följande om Magnus Gabriel De la Gardie: ”Genom sin börd, sina rikedomar och lysande naturgåfvor på förhand bestämd för statens högsta äreställen, dröjde De la G. ej länge att taga dem i besittning. Efter att förut i hemmet erhållit en grundlig undervisning af Mattias Biörnklou (se sid. 97) valdes De la G. 1639 till rector illustris vid Uppsala universitet och for nästa år utrikes för att fullkomna sin bildning. När kriget utbröt med Danmark 1643, kom han hem och gjorde först tjänst under Gustaf Horn. Nu gjorde han sitt inträde vid hofvet, där hans ädla, ridderliga väsen, fina och lediga umgängessätt, snillrika tal och fördelaktiga utseende icke förfelade sin verkan på den adertonåriga, nyss myndig blifna drottningen. Han befordrades 1645 till öfverste för lifgardet och skickade året därefter i spetsen för en lysande ambassad till franska hofvet. Efter sin återkomst öfverhopades han af Kristina med utmärkelser och nådebevisningar, hvilka äro utan motstycke i Sveriges historia. Det ansågs äfven, att drottningen hyste djupare känslor för den vackre ädlingen, hvilken genom hennes inflytande förlofvades med Carl Gustafs syster, prinsessan Maria Eufrosyna. Bröllopet firades på Stockholms slott 1647. Nu följde en rad af utmärkelser. Han utnämndes till riksråd 1647, general 1648, generalguvernör öfver Livland 1649, riksmarskalk 1651, president i kammarkollegium, lagman öfver Västergötland och Dal samt riksskattmästare 1652 men föll därefter i onåd hos drottningen och höll sig undan på sina gods, tills Carl X Gustaf uppstigit på tronen, då han 1654 utnämndes till kansler för Uppsala universitet, 1655 blef konungens generallöjtnant i Ingermanland, Estland och Livland samt öfver två år förde öfverbefälet öfver trupperna mot Polen och därefter mot Ryssland. Oaktadt de höga militära värdigheter, till hvilka De la G. uppsteg, var likväl kriget icke den bana, på hvilken han var bestämd att lysa. Han utmärkte sig väl först i kriget med Danmark och vid belägringen af Prag, men ådagalade längre fram obetydliga fältherretalanger. Sedan han genom sina tillvägagåenden åsamkat sig konungens misshag, återkallades han från Livland och utsågs till underhandlare med Polen samt var ett af sändebuden, som slöto Olivafreden, 1660.

Vid Carl Gustafs död genom konungens testamente rikskansler och en af den unge konungens förmyndare, förvärfvade han, dels genom sina personliga egenskaper, dels genom sin släktskap med konungahuset ett inflytande på regeringen, hvilket blef lika menligt för statens välfärd som för hans egen ära. I den yttre politiken stod han nästan alltid på Frankrikes sida, en följd af öfvertygelse och ungdomsminnen, kanske också af egennytta, och höll därigenom på att inveckla Sverige i krig med både Ryssland och Polen. Den mörkaste sidan af hans statsförvaltning är likväl den inre hushållningen och det sätt, på hvilket statens medel handhades. Under det han med kronans kontanta medel lät betala sina egna tvifvelaktiga fordringar och tvärtemot gällande beslut gifva sig åtskilliga donationer, fick krigsväsendet förfalla, flottan förstöras af brist på underhåll och garnisonerna i rikets fästningar omkomma af hunger eller löpa bort, emedan de ej fingo sin sold. Ämbetsverken försjönko i ett tillstånd af slapphet och oordningar, och främlingar, som sett Sverige under dess stormaktstid, häpnade öfver dess plötsliga vanmakt. De la G. blef emellertid, när Carl XI 1672 själf tillträdde regeringen, mäktigare än någonsin, enär konungen villigt hörsammade hans råd.

1675 började marken vackla under den förut så inflytelserike mannen, i det att hans politik medförde idel olyckor. Han sökte nu, ehuru förgäfves, samla rådets medlemmar mot det hotande enväldet. 1680 fråntog konungen honom skötseln af utrikes ärenden genom att upphöja honom till riksdrots och president i Svea hofrätt - något som i själfva verket var ett tecken till onåd. 1682 erhöll han tjänstledighet från alla sina ämbeten och vistades sedan på sina egendomar. Af de inre angelägenheterna kände och älskade De la G. företrädesvis dem, som rörde konst och vetenskap, och vården om dessa är ock den vackraste sidan af hans minne. I sin egenskap af kansler för Uppsala högskola ägde han många tillfällen att gagna och hans förtjänster om detta lärosäte äro öfver allt beröm.

Praktlysten, älskade han framför allt byggnadskonsten och lämnade dess idkare en riklig förtjänst, i det han dels uppförde eller tillbyggde slott såsom Leckö, Höjentorp, Mariedal, Käggleholm, Ekholmen, Venngarn o. s. v., dels på sin bekostnad lät åt fattiga församlingar bygga kyrkor, skolor m. m. En ytterligare förtjänst var det nit, hvarmed han omfattade fäderneslandets språk, häfder och minnesmärken. Genom hans inflytande inrättades 1666 antikvitets-kollegium, för hvars verksamhet han själf uppsatte föreskrifterna och lämnade sitt hus i Uppsala till boställe åt verkets ordförande.

För öfrigt gynnade han all slags lärdom. Han ägde stora boksamlingar på Leckö, Venngarn, Karlberg och i Stockholm och utmärkte sig själf som författare. Han stod i beröring med de lärda i norden, och de flesta af dem stodo å sin sida till honom i förbindelse för uppmuntringar, befordringar och betydliga understöd. De la G. är utan tvifvel den störste gynnare af vetenskap och konst, som någonsin funnits i Sverige. Vid detta storartade mecenatskap, liksom i hela sitt lefnadssätt, rådfrågade han mera sin böjelse än sina tillgångar, så att, ehuru hans årliga inkomster stego till oerhörda summor, dessa likväl blefvo otillräckliga. Till de politiska bekymren, då hans statsmannahandlingar blefvo på alla sidor angripna, sällade sig äfven ekonomiska svårigheter. En betydlig del af hans egendomar blef indragen genom reduktionen. Detta var mer än han förmådde bära, ty han var icke den man, som hade moralisk kraft nog att besegra eller bära motgångar, och han klagade för sina vänner bittert öfver sina olyckor, utan att förstå, att han själf hade del häri. Nedtyngd af sorger och förödmjukelser, förbisedd, fattig och missaktad, tillbragte han den sista tiden på Venngarn och dog d. 26 april 1686.”