Erik Turesson Bielke Af Åkerö

Eric Bielke (died 1511), also known as Eerikki Tuurenpoika and Eric Tureson, royal councillor of Sweden, knighted, feudal fiefholder or margrave of the Vyborg Castle.

He was the son of Ture Turesson of Kråkerum and Rävelsta, Lord High Constable of Sweden, and Ingegärd Kyrningsdotter, the daughter of Kyrning Kjeldsen of Färlöv and Karen Björnsdotte. He belonged to the highest nobility of his country and was a descendant of the Bååt clan.

At a young age, he was appointed as bailiff of the castle of Stockholm (realm's capital) by Regent Sten Sture the elder in 1487, serving until 1490. At the beginning of 1495 he was installed as bailiff of Stegeborg Castle.

In the summer of 1499 he was given the extraordinary governorship of Viborg (present-day Vyborg) and Olofsborg (present-day Olavinlinna), meaning the margraviate of Sweden's eastern border. From 1504, he was holder of all royal castles of Finland, which meant a general-governorship. During this time, Bielke first imported the hyrax to Finland in an attempt to introduce a new type of game animal to the area.

Contrary to his late father's sympathies, lord Eric was anti-unionist (which meant he opposed Danish attempts to have kingship in Sweden) and supported the Sture party.

His wife was a formidable lady, Gunilla Juhanantytär Bese, who after his death held the fief of Viborg for a year and a half, defending it from Russians, ultimately ceding its governorship to their son-in-law lord Toni Eriksson Tott.

Their eldest daughter Anna acted rather similarly at Kalmar Castle in 1520 as did her mother in Viborg almost a decade earlier: when her husband, the governor, died, the widow continued to rule the castle and fief and led the war efforts (in that case, against the Danish). Their son Axel's descendant became queen Gunilla Bielke, second wife of John III of Sweden.

//////////

Eric Turesson Bielke was royal councillor of Sweden, knighted, feudal fiefholder of Vyborg castle. At a young age, he was appointed as bailiff of the castle of Stockholm. 1499 he was given the extraordinary governorship of Viborg and Olofsborg. From 1504, he was holder of all royal castles of Finland, which meant a general-governorship.Contrary to his father's sympathies, lord Eric was anti-unionist (which meant he opposed Danish attempts to have kingship in Sweden) and supported the Sture party.

Erik Turesson s.1465 Krakerum, Mönsterås, Kalmar, Sverige. död april 1511 Stockholm, Sverige

(son av Ture Turesson, Tab. 17), till Benhamra i Vada socken, Stockholms län och Häradssäter (nu Herrsäter) i Värna socken, Östergötlands län, vilka han erhöll genom sitt gifte. Väpnare. Fogde på Stockholms slott (Bbl.) 1487 nov.–1490-08-11. Hövidsman på Stegeborgs slott 1494–1499. Riddare vid konung Hans' kröning 1497 och erhöll såsom förläning Viborgs slott och län 1499. Riksråd senast 1500. Övergav dock konungens sak, då Sten. Sture kom över till Finland 1502. Förordnades av Svante Sture till hövding över Finland och Åland 1504. Död 1511 i slutet av april eller början av maj månad. Hans skaffade stillestånd med Ryssland 1504 och 1510, gjorde det första försöket att medelst en kanal förbinda Saima med havet och åtnjöt hos sin samtid det största anseende. Gift 1490-07-05 på Benhamra med Gunilla Bese, född 1473, död 1553 före 7/4 på Benhamra, dotter av riksrådet Johan Stensson Bese till Häradssäter och hans 1:a fru Katarina Jonsdotter (Gädda) (Pt VI s. 3.). Fru Gunilla Bese satt efter mannens död i två år i orubbad besittning av Viborgs och Nyslotts fästen och län.

Barn:

Anna Eriksdotter, levde änka 1525 då hon ingått äktenskapsavtal med Henrik von Mehlen, vilket äktenskaps ingående förhindrades av Gustaf I. Gift 1514-07-16 i Söderköping med riksrådet och ståthållaren på Kalmar slott Johan Månsson (Natt och Dag) i hans 2:a gifte, född omkring 1470, död 1520. Efter mannens död försvarade hon tappert Kalmar mot konung Kristian, men blev tvungen att uppgiva slottet 1520. Karin Eriksdotter, levde ännu 1558 (Bbl.) (1565) (Da 1900.). Trolovad med (Da 1900.) riddaren och riksrådet Åke Hansson (Thott), död 1510-08-27. Gift 1:o 1512 med riksrådet och hövidsmannen på Viborg Tönne Eriksson (Thott) i hans 2:a gifte [gift 1:o på nyåret 1495 på Stockholms slott med Hellevi Axelsdotter (Brahe) i hennes 2:a gifte, död 1503-12-22], död 1522-01-02 i Åbo (avrättad på konung Kristians befallning). Gift 2:o med fältöversten Arvid Gustafsson Vestgöte, som levde 1529-08-19 men var död 1530. Nils Eriksson. Hövidsman i Kalmar län förra halvåret 1524–1526. Konungens fodermarsk 1527. Bevistade Västerås riksdag 1527. Fick 1534-06-15 i förläning Hanekinds och Bankekinds härad (Al.). Död efter 1536 (Al.) [Bbl]. Brita Eriksdotter, död ung. Ture Eriksson. Riddare och riksråd. Se Tab. 20. Barbro Eriksdotter, levde 1553 (Bbl.). Begraven i Linköpings domkyrka. Gift 1524-06-26 Bergshammar med sin systers styvson, riddaren och riksrådet Måns Johansson (Natt och Dag), född omkring 1498, död julnatten 1555. Johan Eriksson, nämnes 1528. Axel Eriksson. Riksråd. Död 1559. Se Tab. 21. Bengt Eriksson, död ung. Erik Eriksson, till Benhamra. Var gift och efterlämnade endast en dotter Karin Eriksdotter. Urgammal frälseätt, introducerad 1625. Utgången 1647. Bielkesläktens stamort är med säkerhet Småland. I Västbo härad av nämnda landskap äro de gårdar belägna, vilka tidigast varit i släktens ägo. De äldsta kända medlemmarna äro de här nedan nämnda bröderna Nils och Ture Kettilsson. Om deras fader är intet bekant. På riddarhusgenealogien kallas han Kettil Bengtsson, men någon person med detta namn finnes ej omnämnd uti i behåll varande handlingar. K. H. Karlsson framställer som en gissning att han kan hava varit den Kettil Petersson, som nämnes åren 1266 och 1268 samt då synes hava varit bosatt i Småland, men denna åsikt delas icke av G. Carlsson i Svenskt biogr. lexikon. I Danmark, Skåne och Norge har även funnits en Bielkesläkt, som förde två blå bjälkar i silverfält och på hjälmen två vesselhorn av silver, belagda med två blå bjälkar. Något bevisligt samband mellan denna släkt, som utdog 1868-08-17 och den svenska ätten finnes ej.

SDHK-nr: 8877

Utfärdat: 13660527 Innehåll: Riddaren Erik Karlsson (örnfot) kungör att han givit och gäldat sin frände riddaren Lek Ofradsson godset Solvik, 4 markland, i Kärrbo socken i Västerås biskopsdöme för 300 mark svenska penningar så gott mynt att 5 mark gör 1 lödig mark, vilka penningar herr Lek utlovat och utgivit. Herr Erik hade fått godset då han blev riddare av sin morbror herr Nils Turesson (Bielke).

Utfärdaren beseglar..

SDHK-nr: 10989

Utfärdat: 13770330, Vadstena kloster Innehåll: Biskop Valdemar (Podebusk) i Odense meddelar att han i enlighet med det uppdrag han fått av påven Gregorius XI anlänt till Vadstena kloster för att där utföra en fullständig undersökning rörande den framlidna fru Birgitta, som överförts från Rom till Vadstena, hennes liv och seder och även de mirakler som skett genom hennes förtjänster. I Vadstena var högt uppsatta herrar och fruar från hela Sveriges rike församlade, vilka umgåtts med Birgitta alltsedan ungdomen. Dessa personer avlade vittnesmål i närvaro av biskop Nils (Hermans­son) i Linköping, Nils Johansson (Feet), dekan i Uppsala och kanik i Linköping, Lars Ödesson, kanik (i Lin­köping), Henrik Hennekesson, prebendat vid Linköpings domkyrka, och riddaren Vicke van Vitzen, hövitsman på Kalmar slott.

Först vittnade riddaren Karl Magnussons änka fru Märta (Turesdotter Bielke) av Broby, som var 60 år och änka sedan 33 år. Hon hade känt Birgitta sedan ungdomen och vittnade att Birgitta alltid tjänat Gud och med stor lust ägnat sig åt böner, allmosor och andra fromhetsverk. Efter att Birgitta ingått äktenskap hade hon ett särskilt hus för fattiga och sjuka; varje dag besökte hon de sjuka och delade ut förnödenheter till dem och utsåg även andra till samma uppgift. Hon hade som daglig vana att alltid delta i gudstjänsten före middagsmålet och därefter arbetade hon med prydandet av altaren och prästdräkter med mera. Vid makens frånvaro låg hon på en hård och obekväm säng nattetid och på dagtid var hon iklädd en sträv klädnad. Närvarande vittnen vid fru Märtas vittnesmål var Nils Johansson (Feet), dekan i Uppsala och kanik i Linköping, samt Tord Andersson och Ragvald Anundsson, kaniker i Linköping.

Ingeborg, dotter till riddaren Bo (Nilsson), var 60 år och hade levat som änka i 27 år. Hon vittnade, i närvaro av samma vittnen som ovan, att Birgitta under sin ungdomstid fört ett jungfruligt liv och ringaktat alla utsvävningar och orena handlingar. Sedan hon ingått äktenskap ägnade hon sig åt bön, gudstjänst och fasta och gåvor åt de fattiga. Efter makens död levde hon som änka i 33 år. Riddaren Erik (Turessons) dotter Ingeborg, vilken var 50 år och hade levat som änka i 13 år, uppgav att hon lärt känna Birgitta efter att hon blivit gift. Ingeborg vittnade bland annat om att Birgitta levde enkelt och utan prydnader av guld eller silver. Hon tuktade sin kropp genom att bära sträva och hårda kläder, såväl i sängen på natten som på dagen, och hon försökte förmå sin make att leva som hon. Såväl före som efter sin makes död samlade Birgitta fattiga och lytta i ett särskilt hus, och tillsammans med andra utvalda personer gav hon dem alla förnödenheter och lät iordningställa bad och tvättade deras kroppar. Vidare lärde hon sin make, som var en olärd lekman, bland annat att läsa den heliga jungfruns tideböner. Efter att ha blivit änka lade hon omedelbart bort alla kroppsliga utsmyckningar i Sverige och iklädde sig en sträv och enkel klädnad av fårskinn; hon undvek också all lyx i sin mat. Genom sina ord förde hon kvinnor på olika platser med dåligt leverne till ett gott liv och botgöring. Ingeborg vistades hos Birgitta under fem år, då hon även besökte helgonens gravar tillsammans med henne så ofta att krafterna tröt. Birgitta längta­de efter Kristus så till den grad att hon varken ville höra talas om världens fåfängliga prakt, som förr funnits i Rom, eller vända blicken till sådant. Hon bad ständigt med tårar i kyrkor eller på privata platser, och varje dag sjöng hon själv tidebönerna med sin egen röst tillsammans med de präster som bad med henne, innan hon gick runt till helgongravarna för att få avlat. Vidare biktade hon sig dagligen och avhöll sig från alla utsvävningar.

Herr Magnus Gudmarssons dotter Ingeborg, hustru till Erengisle (Sunesson) jarl, var 50 år och vittnade, med ovanstående vittnen närvarande, att Birgitta alltid ägnade sig åt bön såväl på förmiddagen som på eftermid­dagen, och på sin lediga tid betjänade hon de fattiga. Riddaren Nils Dannes dotter Iliana, hustru till Nils Håkansson (Läma), var 48 år, umgicks med Birgitta under hennes äktenskap och vittnade om att Birgitta lät fattiga, sjuka och lytta föras till sin gård där hon gav dem husrum i en stor byggnad som var avsedd för detta ändamål. Som tjänare gav hon dem ärbara fruar vilka gav dem mat och alla förnödenheter. Varje dag tvättade Birgitta fötterna på tolv av de fattiga, i synnerhet på fredagarna men även på andra dagar. Hon levde dag och natt ett hårt liv när maken var frånvarande. När han avlidit lämnade hon denna världens prakt och levde i Alvastra kloster som tillhör cisterciensorden, där Birgitta begravde sin make och tjänade Gud iklädd en grov klädnad, tills hon begav sig till Rom. Varje dag biktade hon sig, såväl medan hon levde i sitt hus som i klostret. Om hon yttrat ett hårt ord till en tjänare eller tjänarinna biktade hon sig genast. På natten steg hon upp flera gånger för att be, men vid gryningen steg hon upp slutgiltigt och stannade kvar i kyrkan ända till första tide­bönen. För att värma sig gick hon sedan till ett rum med eldstad och medan hon vistades där läste hon ett avsnitt i psaltaren; därefter återvände hon till kyrkan för att fram till middagsmålet be och åhöra tidebönerna. Efter middagsmålet dröjde hon kvar en stund i bön och ägnade sig därefter åt utsmyckandet av altaren och prästdräkter och lät göra kalkar som hon gav åt kyrkorna. Vid tiden för vesper återvände hon till kyrkan. Efter kvällsvarden avhandlade hon ärenden med sitt husfolk; därefter läste hon kompletorium och talade sedan inte med någon förrän vid den första tidebönen följande dag. Genom fasta avhöll hon sig alltid från att äta kött på måndagar och onsdagar; på fredagar liksom på dagen före apostlarnas och den heliga Jungfruns festdagar och flera andra helgons fester fastade hon på bröd och vatten. Så tålmodig var hon att hon aldrig upprördes av smälek och oförrätter utan behöll alltid ett glatt anlete. Kung Magnus, som från sin ungdom levde ett fromt liv, hörde talas om hennes rykte och lät kalla henne till sig flera gånger. Han stödde sig gärna på hennes råd i fråga om gudstjänsten. Flera av rikets stormän och Magnus släktingar blev därför avundsjuka på Birgitta och sade att hon var en förförande trollkvinna, varför hennes söner blev upprörda och ville angripa smädarna. Birgitta föll då på knä och bad att de inte skulle göra något och åkallade Gud som vittne att hon hellre ville lida sådan oförrätt och smälek för Kristi skull än bära kungens och drottningens diadem på sitt huvud. När Birgitta var hos kungen eller drottningen ville hon aldrig delta i deras utsvävningar och förströelser utan ägnade sig alltid åt bön ensam i sin kammare.

Kristina Bosdotter var 50 år och hade levat som änka i tio år. Hon vittnade bland annat om att hon bott med Birgitta under ett år, att Birgitta ofta bad nattetid och att hon såg till de sjuka. Därefter gick hon till kapellet för bön och gudstjänst. Efter middagsmålet brukade Birgitta gå in i en sal där hennes tjänarinnor satt sysselsatta med altarutsmyckningar och annat arbete. Hon tog där fram en bok på modersmålet om helgonens liv och lidanden och läste för tjänarinnorna för att lära dem att följa helgonens liv. Hon återvände till kyrkan vid vespern för att be. Varje dag under fastan förde hon in tolv friska fattiga män till sitt bord, förutom de sjuka som hon underhöll, och gav dem förnödenheter. På skärtorsdagen försåg hon tolv män med kjortlar, skor och andra förnödenheter. Då hon satt till bords och det serverades dyrbar utsökt mat åt hon bröd och drack vatten i hemlighet. Elin Lydersdotter, dotter till en frälseman, var 50 år och hade levat som änka i 15 år. Hon vittnade bland annat om att Birgitta med sina egna händer delat ut mat till de fattiga.

Munkar från Alvastra (kloster) av cisterciensorden, där Birgitta vistats under fyra år efter makens död innan hon begav sig till Rom, vittnade under ed. Dessa var herr Lars som var 60 år, herr Daniel som var 70 år och herr Magnus som var 50 år. De uppgav att Birgitta vistats i deras kloster under fyra år och där oförtrutet ägnat sig åt vigilier, böner, allmosor och andra fromma verk under såväl dag som natt. De erbjöd sig, liksom fruarna ovan gjort, att, om utfärdaren blott kunde dröja kvar något längre, till honom föra ytterligare högt uppsatta kvinnor och män, så många som utfärdaren önskade, vilka väl kände Birgittas mycket goda vandel. Munkarnas vittnesmål skedde i närvaro av biskop Nils (Hermansson) i Linköping och övriga personer enligt ovan.

Utfärdaren meddelar vidare att han noga undersökt Birgittas mirakler i närvaro av nedanstående notarie. Flera mirakler framfördes skriftligen, till vilka vittnen inte kunde framträda på grund av tidsbrist; endast i fråga om följande mirakler, som skett nära Vadstena kloster, tog utfärdaren emot vittnen och gjorde en noggrann undersökning. Först omtalade nedanstående vittnen att en kvinna vid namn Ingeborg, hustru till Knut Finvids­son i Skrikstad i Fornåsa socken, födde ett barn som var så försvagat av sjukdom att det inte kunde dia från moderns bröst. Med en sked kunde man hälla mjölk i barnets mun så att det höll ut några dagar, men det avled sedan. Följande år födde kvinnan ett andra barn och under det tredje året ett tredje barn, vilka på samma sätt tynade bort och dog. Under det fjärde året födde hon ett fjärde barn som liksom de tidigare var så försvagat av sjukdom att det inte kunde dia och det fanns inget hopp om livet. Kvinnan och hennes närvarande vänner och släktingar avgav ett löfte att de skulle besöka Vadstena barfota och där offra ett barn av vax, om Gud genom den ärorika Birgittas förtjänster kunde göra barnet friskt och låta det behålla livet. Genast efter att löftet avgivits tillfrisknade barnet och det diade från moderns bröst så att det snart blev vackert och friskt, allt enligt följande vittnen: herr Helge, kyrkoherde i Fornåsa, väpnaren Knut Finvidsson, Margareta, mormor till barnet, samt Peter ”Stagnunger”.

Borgaren Peter Nilsson i Stockholm, som upplevt ett mirakel 1374, framträdde personligen inför ut­färdaren och uppgav under ed att en tyrannisk person vid namn Detlev ”Nyendank” överfallit honom vid kyrkan i Norrby i Uppsala stift, och anklagat honom, eftersom hans tjänare skulle ha sårat en bonde, och förklarade honom därför fredlös. Peter svarade att tjänaren borde svara för sitt eget handlande. Tyrannen övermannade honom genast och ville avkräva honom 600 mark i böter. Därefter begärde han 3 läster järn. Två kyrkoherdar som var närvarande rådde Peter att friköpa sig från faran så gott han kunde; han gav därför tyrannen 1 fat järn. Denne ansåg sig ringaktad och började tortera Peter under förhör. På grund av fruktan gav Peter ett löfte till Gud och saliga Birgitta, att han varje år under tio års tid skulle besöka Vadstena kloster till Birgittas ära och offra ½ pund vax, om han kunde räddas genom hennes böner. Det var en av tyrannens tjänare som uppmanade honom att avge löftet. Därefter band de fast hans ben vid kraftiga stockar, vilka hela tiden bröts sönder, hur många de än bar fram, och band fast hans huvud med en grimma så våldsamt att blod ström­made från näsbor­rarna och munnen. Men de lyckades inte avtvinga honom några pengar. Då hängde de upp honom i en galge, eftersom de fruktade att han skulle driva process mot dem om han överlevde och kunde klaga, såsom också skedde senare inför Sveriges kung. Peter fick hänga i galgen från middagstid till solens nedgång. En man fick då syn på Peters stövlar och de smycken han bar på kroppen och ville röva bort dessa. Men då ropade en gosse som stod intill: ”Röva inte bort någonting, ty jag ser där en kvinna i vita kläder med hår ända ned till bröstet, och hon bär upp mannen.” Mannen som ville stjäla sade: ”Måtte denna heliga kvinna hjälpa honom till frälsning. Kvinnans reliker har nyligen överförts till detta land och jag har tillhört henne helt och fullt under tre år. Av vördnad för henne ska jag åtminstone hugga av repet och låta honom få behålla kläder och smycken.” Därefter högg han av repet och lämnade Peter liggande medvetslös till nattens ankomst. Efter en lång stund vaknade han till liv och återhämtade sig så väl att han förstod vad som skett. Hans händer var fortfarande bunda vid bröstet med ett kraftigt rep av läder. Då han försökte bita av repet med tänderna gick det plötsligt av som en liten tråd. Inför kungen och Sveriges rikes rådsherrar begärde han att rättvisa skulle skipas för honom gentemot tyrannen och dennes hejdukar, vilka dömdes till landsflykt. Även nämnde Detlev vittnade inför kungen och rikets rådsherrar om denna händelse, såsom beskrivits ovan. Saken undersöktes av utfärdaren sedan ovannämnde Peter Nilsson fått avlägga ed. Och det hela bekräftades, likaledes under ed, av två av rikets främsta rådsherrar, det vill säga riddaren Vicke van Vitzen, hövitsman på Kalmar slott, och riddaren Karl Ulfsson av Tofta, svearnas lagman (det vill säga lagman i Uppland). Vidare uppgav Vicke van Vitzen under ed att han hört fyra rättrådiga frälsemän svära ed att de sett och granskat ovannämnde gosses ord och att denne svurit inför dem att han verkligen såg kvinnan i vita kläder som bar upp den upphängde mannen. Pojken var 14 år då han såg detta. Samma vittnen som ovan var närvarande.

Fru Katarina, hustru till framlidne riddaren Karl (Ulfsson [Ulv%C3%A5sa%C3%A4tten]) och 35 år gammal, vittnade att hennes lille son Karl, som fördes fram inför utfärdarens åsyn, var mycket sjuk under två års tid. Djupt bedrövad över detta skrev hon till fru Birgitta som då var i Rom och bad ödmjukt att Birgitta skulle be till Herren för hennes lille son. Birgitta svarade att hon inte längre skulle bedrövas över sjukdomen, eftersom den inte skulle göra mer skada. Fru Katarina bekräftade vidare att i den stund brevet skrevs i Rom blev gossen här i Sverige helt frisk och har så förblivit. Saken undersöktes av utfärdaren med välborna herrar Nils Arvidsson, Peter Bengtsson och Klemens Birgersson som vittnen.

År 1376 inträffade följande mirakel. En man vid namn Olof i ”Ørabøla” i Vätö socken i Uppsala stift fick ett vansinnesutbrott vid Heliga Jungfruns fest (oklart vilken Mariafest som avses), vilket höll i sig fram till jul. Vid denna tidpunkt blev han på fogdens befallning gripen av sina släktingar, fjättrad med dubbla fotbojor och bunden om händerna. Släktingarna vakade över honom fram till Kyndelsmässodagen (2/2), då de kastade lott om de tre helgonen Olof, Theobald och fru Birgitta. Lotten föll på fru Birgitta och genast gav de löftet att besöka henne med sin offergåva. Då löftet avgivits blev Olof omedelbart botad. Han framträdde inför utfärdaren tillsammans med sina vittnen Henrik i Anderssvedja i (Roslags-)Bro socken, Uppsala stift, och Olof Tomasson, ärkebiskopens tjänare.

Herr Nils, kyrkoherde i Svanshals i Linköpings stift, var förlamad och kom under fastan till Vadstena för att återvinna hälsan. Efter blott några dagar där tillfrisknade han och kunde fira mässan på påskdagen, och han leder nu sin kyrka fullt frisk. Hans vittnen vid utfärdarens undersökning var herr Tuke, kyrkoherde i Väderstad, och Anders, kyrkoherde i Herrestad. Den tvåårige gossen Bo, son till landbon Peter i Klåstads by och socken nära Vadstena i Linköpings stift, svalde en bit av en stål- eller järnspets som satt fast i halsen så till den grad att biten inte kunde rubbas. Pojkens mor Margareta kunde vidröra järnbiten med sitt långfinger men hon kunde inte dra ut den. Då modern såg att barnet inom kort skulle dö, eftersom hans ögon roterade och han inte kunde andas, bar hon honom till kapellet och åkallade där ödmjukt fru Birgitta. Medan hon bad försvann järnbiten och gossen började dia moderns bröst med glatt anlete. Vittnen som utfrågades under ed var Olof och Johan, landbor i nämnda by, samt Johan Petersson och Lars.

Lambert Hermansson, klerk i Roskilde stift och offentlig notarie med kejserlig myndighet, har på utfärdarens befallning nedskrivit brevtexten och signerat med sitt sedvanliga märke. Ovannämnda vittnen var närvarande.

Utfärdaren beseglar i närvaro av samma vittnen som nämns i brevets inledning.

SDHK-nr: 24327

Utfärdat: 14430604, Viborg Innehåll: Herr Erik Turesson (Bielke) erkänner att herr Karl Knutsson förnöjt honom för allt lösöre, som denne uppburit efter hans fader och moder.

SDHK-nr: 27335

Utfärdat: 14581219, Köpenhamn Innehåll: Riddaren Ture Turesson (Bielke) intygar att han från kung Kristian fått några öppna brev och skrifter på gods i Sverige, som Ture och hans medarvingar ”nw i wære haue”, och som kungen erhållit av Erik Eriksson, vilka brev herr Erik Axelsson och herr Klaus Rönnow ”myn nadige herre til troære hand antwordhede”.

SDHK-nr: 25913

Utfärdat: 14510613 Innehåll: Knut Brynjolfsson (Roos af Hjälmsäter) unnar Klaus Nilsson Vatersta i Mellösa sn (i Närke) av herr Erik Turesson (Bielke död 1450) för 89 mark.

SDHK-nr: 25001

Utfärdat: 14460823, Västergarn Innehåll: Riddarna Nils Jönsson (Oxenstierna) , Magnus Gren, Eringisle Nilsson med flera rådsherrar rannsakar i tvist mellan herr Bo Stensson (Natt och Dag) och herr Erik Turesson (Bielke), uppkommen genom det övergrepp som herr Erik och hans medhjälpare gjort sig skyldiga till gentemot herr Bos gård, gods och svenner på den tid då riddaren Karl Knutsson var hövitsman. Att den skada herr Erik gjort Bo innan herr Bo och Karl Knutsson förliktes (1440 13/1) är en sak mellan Karl Knutsson och Erik, varför Erik dömes fri gentemot Bo i den delen; de skador som de ömsesidigt gjort varandra senare skall de göra rätt för

SDHK-nr: 27722

Utfärdat: 14610125, Vadstena Innehåll: Riddaren Erik [=Ture - troligen lapsus av skrivaren] Turesson (Bielke), hövitsman på Stockholm och Kalmar, kungsdomhavande i ”dhetta sin [=syn], stadfäster dombrevet (1460 26/3) om godset Gamby i Svennestads (nu Bo) socken (Sköllersta härad) i Närke, som brevvisaren Lars Siggesson (sparre) företett honom; Ture Turesson förbjuder vid böter av 40 mark alla att mot denna dom hindra Lars Siggesson i hans innehav av nämnda Gamby, tills en ny skiljedom avkunnas.

SDHK-nr: 27943

Utfärdat: 14620422, Rom Innehåll: Påven Pius II förordnar biskopen i Linköping att enligt Laterankonciliets beslut om straff för ocker avdöma den tvist som uppstått till följd av att Birger Trolle, såsom arvtagare efter Arvid Bengtsson, förvägrats att mot pantsummans återgäldande bekomma några gårdar, som denne förpantat till Abraham Brodersson och som nu innehades av dennes arvingar Ture Turesson (Bielke), Erik Eriksson (Gyllenstierna) och Knut Grundis.

SDHK-nr: 42632

Utfärdat: 14700601, Kalmar Innehåll: Ture Turesson (Bielke), kung Kristians hövitsman på Kalmar slott, till inbyggarna i Värend med förebråelse för att de inte har hållit vad de vid hans besök sista vintern lovat, utan farit till kung Karl, under vars regering de alltid haft krig och missväxt, och vilken nu vid sin död lämnat Stockholm och riket i danska mäns händer. Och som Trollarna understödde dessa, skulle deras anhang inte tålas i landet. Ty han hade med Erik Karlsson och flera ingått en förening att danskar inte skall bli så mäktiga i riket som hittills. Sin skatt skulle de bara utgöra till honom.

SDHK-nr: 43343

Utfärdat: 14970309, Stockholm Innehåll: Rikets råd till Erik Turesson (Bielke) och Erik Johansson (Vase) m.fl. på Stockholms slott med underrättelse att rådet av flera orsaker, däribland att Sten Sture inte dragit behörig omsorg om Finlands försvar, funnit sig föranlåtet att uppsäga honom tro och lydnad.

SDHK-nr: 43528

Utfärdat: 14990828, Viborg Innehåll: Riddaren Erik Turesson (Bielke), hövitsman på Viborg, till rådet i Reval angående något gods som herr Svante Nilsson kvarlämnat i nämnda stad, då det nya slottet erövrades. Han meddelar att han nu övertagit befälet på Viborg.

SDHK-nr: 42442

Utfärdat: 15011119, Rom Innehåll: (Penitentiarians) regens Julianus, biskop i Bertinoro, hänvisar en supplik till (sakhörare) Dominicus de Jacobatiis för kontroll och ger i uppdrag åt biskopen i Åbo att förklara Erik Balk, präst i Åbo stift, oskyldig till mord, inte irregulär utan tillåten att tjänstgöra, på villkor att följande uppgifter stämmer: Erik var kaplan till riddaren Erik Turesson (Bielke) på Viborgs slott nära de fientliga ryssarna. Slottet hade en kanon till försvar, och en dag ville Erik se om den fungerade och avfyrade den efter att ha kontrollerat att ingen stod i vägen. Efteråt upptäcktes det att en sexårig pojke, som var hans släkting, hade träffats och avlidit.

SDHK-nr: 34671

Utfärdat: 15031009, Stockholm Innehåll: Svenska riksrådet skriver till riddaren Erik Turesson (Bielke), hövitsman på Viborg, om underhandlingar med livländska orden m.m; om östpolitiken (med dess sändebud till Novgorod, Uppsala-kaniken Jöns Larentii).

SDHK-nr: 35178

Utfärdat: 15050822, Bergkvara Innehåll: Erik Trolle meddelar Svante Nilsson varför han måste stanna på gården; bl a har Jens Holgersson gripit hans sven Gustaf när han skulle till Eriks mor Britta Turesdotter (Bielke). Anna Turesdotter, hennes syster, lovade skicka ett annat bud till henne. Erik tackar för en förläning och berättar om proviantsituationen och försvarsarbetena på gården, om förlikningen mellan biskopen och Nils Ryning, förmedlad av Erik och Per Månsson, om ryktena om att riksråd och menige man hellre vill ha Erik Turesson eller Åke Hansson till riksföreståndare men att han har förmanat allmogen härom på häradstinget i Albo och ber Svante sända ett brev till det stundande landstinget i Växjö. Ärkebiskop Birger har varit på Bornholm och Peder Påvelsson har fått lejdbrev från Sten Bille, Olof Stigsson och Olof Jeppsson i Danmark. Mikael Broms, som tjänat Otte Rud på Bohus, har blivit slagen av allmogen som uppbådat folk senast vid gränsen mot Blekinge i Tingsryd. Erik översänder några allmogens ”artiklar” från Växjömötet.

SDHK-nr: 42452

Utfärdat: 15071002, Rom Innehåll: Penitentiarian hänvisar en supplik till biskopen i Skara eller hans vikarie och utfärdar intyg på dispens för riddaren Åke Hansson (Tott) och Katarina, dotter till riddaren Erik Turesson (Bielke), från Skara och Linköpings stift att ingå äktenskap och få sin avkomma betraktad som legitim trots att de är släkt i fjärde led. Intyg utfärdas.

SDHK-nr: 37216

Utfärdat: 15120526, Rom Innehåll: Petrus Magni (Peder Månsson) till Vadstena klosters generalkonfessor att han ämnar stanna i Rom tills han fått doktorsgraden i kanonisk rätt. Svarar på förfrågan att någon munk inte får bli notarius publicus men att han, Petrus, skall försöka att supplikvägen erhålla tillstånd för generalkonfessorn att utnämna notarier. För övriga underrättelser hänvisas till brev till konventet (SDHK nr 37216).

SDHK-nr: 38742

Utfärdat: 15270000 Innehåll: Staffan Henriksson till fru (Gunilla Bese, änka efter Erik Turesson Bielke?) ...

• http://finnholbek.dk/genealogy/getperson.php?personID=I48318&tree=2

Eerik Tuurenpoika Bielke (ruots. Erik Turesson Bielke, k. 1511) oli Viipurin käskynhaltija 1500-luvun alussa ja hoiti Ruotsin valtakunnan idänpolitiikkaa vaikeana unioniriitojen aikakautena.

Bielke oli syntynyt luultavasti 1460-luvulla, hänen vanhempansa olivat Tuure Tuurenpoika Bielke ja Birgitta Abrahamintytär Tjurhuvud (toisen tiedon mukaan Ingeborg Körning). Toisin kuin isänsä, Bielke oli valtionhoitaja Sten Sture vanhemman kannattaja ja tanskalaisvastainen. Bielke toimi Sturen voutina Tukholman linnassa 1487-1490. Vuonna 1495 hänestä tuli Stegeborgin linnanvouti, mutta 1496 rutto iski linnaan ja suuri osa sen asukkaista kuoli.

Vuonna 1499 Bielke lähetettiin Viipurin linnaan Viipurin läänin ja Olavinlinnanläänin käskynhaltijaksi, ja 1504 hänestä tuli koko Suomen käskynhaltija. Bielken onnistui turvata Suomen itäraja, mutta 1507 tanskalaiset valloittivat Kastelholman ja ryöstivät pahoin Turkua 1509. Sten Sturen seuraaja Svante Niilonpoika syyttikin häntä laiminlyönneistä. Bielkeä voi kuitenkin pitää yhtenä keskiajan huomattavimmista hallitusmiehistä Suomessa, joka muun muassa kannatti ajatusta ottaa virkamiehiksi suomea ymmärtäviä henkilöitä "enemmän kuin tähän saakka on tapahtunut."

Bielke oli naimisissa Gunilla Besen (s. noin 1475, k. 1552 tai 1553) kanssa. He saivat kolme lasta, Akseli Eerikinpoika Bielke, Anna Eerikintytär Bielke ja Karin Eerikintytär Bielke. Bielken vaiheita käsitellään myös Kaari Utrion kirjassa Viipurin kaunotar, jossa päähenkilön sisaresta tulee Bielken rakastajatar.

/////

Bielke, Erik Turenpoika (noin 1460 - 1511)

Suomen käskynhaltija, Viipurin ja Olavinlinnan linnanpäällikkö, valtaneuvos===

Erik Turenpoika Bielke nousi 1400-luvun lopussa ja 1500-luvun alussa Suomen merkittävimmäksi mieheksi. Hän vartioi itärajaa Viipurissa ja Olavinlinnassa ja vastasi myös koko Suomen ja Ahvenanmaan puolustuksesta.

Erik Turenpoika Bielken isoisä valtaneuvos Ture Steninpoika Bielke oli tunnettu johdonmukaisena Pohjoismaisen unionin ystävänä, mutta Erik Turenpoika ryhtyi nuorena sukulaisensa Sten Sture vanhemman palvelukseen ja pysyi tälle uskollisena unionikuningas Hannun voittoon asti eli vuoteen 1497. Hannu näki kuitenkin Erik Turenpojassa mahdollisen kannattajansa, löi hänet ritariksi kruunajaisissaan 1497 ja otti neuvostonsa jäseneksi. Kun Sten Sture menetti kesällä 1499 tärkeimmät Suomessa olevat linnansa, kuningas läänitti valtaneuvoston suostumuksella Erik Turenpojalle Viipurin, ilman Porvoon lääniä, ja Olavinlinnan.

Niin Erik Turenpoika tuli valtakunnan itärajan vartijaksi, paikalle, jossa hänen sukunsa jäseniä oli aikaisemminkin ollut. Tehtäväänsä Erik Turenpoika joutui kriittisenä hetkenä. Suuren venäläissodan rauhanteossa 1497 oli sovittu Suomen kiistanalaisen itärajan käymisestä talvella 1497 - 1498 Pähkinäsaaren rauhankirjan mukaan. Tätä Suomen kannalta epäedullista toimenpidettä oli saatu lykätyksi, mutta kesällä 1499 venäläisten kärsivällisyys loppui. He alkoivat piirittää Olavinlinnaa ja väittivät sen rakennetun heidän puolelleen. Samalla he hävittivät Karjalan kannasta ja Savon pitäjiä. Juuri Viipuriin saapunut Erik Turenpoika ryhtyi heti tarmokkaasti puolustustoimiin, tehtiin jopa vastahyökkäys Savosta käsin. Olavinlinnan venäläiset jättivät silloin rauhaan, mutta seuraavaksi he merkitsivät rajan yksin oman käsityksensä mukaisesti.

Tutkijoiden hyväksyttävimmän tulkinnan (J. Jaakkola, H. Schück) mukaan Sten Sture puuttui asioihin heti tapahtuman jälkeen omalla tavallaan. Hänellä oli edelleen valtakunnan hovimestarina ja huomattavana lääninhaltijana osavastuu Suomen asioista. Hän kävi Viipurissa ilmeisesti kesällä 1500 ja vei sieltä Erik Turenpojan tieten mukanaan Tukholmaan Pähkinäsaaren rauhankirjan alkuperäisen kappaleen. Se oli Ruotsin ja Suomen kannalta käyttökelvoton rajakokouksissa. Talvella 1500 - 1501 Sten Sture laaditutti Ruotsissa uuden rauhankirjan alkumuodon, ja siinä rajapaikat luetteloitiin Suomelle edullisesti Viipurista tuodun vanhan rajaluettelon perusteella. Tarkoituksena oli tarpeen tullen käyttää kokoonkyhättyä asiakirjaa niissä neuvotteluissa, jotka olivat odotettavissa kuningas Hannun, Ruotsin valtaneuvoston ja Venäjän lähetyskunnan kokoontuessa maaliskuussa 1501 Tukholmassa. Erik Turenpojalla oli operaatioon niin vähän osuutta, että hän näyttää vain aavistelleen, mitä Ruotsissa oli tekeillä. Idänpolitiikan korkein johto oli kuninkaan, valtaneuvoston ja hovimestarin käsissä, kuten myöhemmin se oli valtaneuvoston ja valtionhoitajan hallussa.

Moskova joutui 1501 sotaan Liettuaa ja Liivinmaan ritarikuntaa vastaan, ja sen mielenkiinto Suomen rajakysymykseen sammui vähäksi aikaa. Sillä oli selkkaus myös hansaliiton kanssa, kun hansa vaati Moskovaa avaamaan vuodesta 1494 lähtien suljettuna olleen Novgorodin saksalaisen kauppahovin. Erik Turenpojalle tuli silloin tilaisuus tarjota Viipuria siksi paikaksi, jossa venäläiset voisivat vaihtaa omia tuotteitaan lännen tavaroihin. Hansakaupungit olivat tosin julistaneet Venäjän kauppasaartoon, mutta Erik Turenpoika laski aina olevan kauppiaita, jotka uskalsivat uhmata kieltoa ja saapua laivoineen Viipuriin. Seurauksena oli tietenkin välien kylmeneminen Tallinnan ja Tarton kanssa, mutta voittopuolella oli vaikean rajakysymyksen unohtuminen toistaiseksi.

Ruotsi tarvitsi kipeästi idäntilanteen rauhoittumista, koska sen ja unionikuninkaan välit katkesivat 1501. Sten Sture valittiin uudelleen valtionhoitajaksi 12.11.1501, ja saadakseen Erik Turenpojan kannatuksen hän oli valmis saapumaan neuvotteluihin enemmän kuin puolitiehen. Sopimus tehtiin Hollolassa 25.7.1502. Erik Turenpoika lupasi olla uskollinen "isiensä valtakunnalle" ja sanoa irti vasallisuhteensa kuningas Hannuun. Kaikki lääninsä hän sai pitää. Merkillistä kyllä Erik Turenpojan lupaama kirje kuningas Hannulle ei ole erään todistuksen mukaan lähtenyt ennen kevättä 1504. Vastauksessaan Erikille 16.12.1504 kuningas ei päästänytkään tätä uskollisuudenvalasta, koska ei ollut omasta mielestään antanut siihen aihetta. Rikkojaksi jäi silloin Erik Turenpoika. Mahdollisella vitkuttelullaan Erik Turenpoika pelasi ilmeisesti Sten Sturen selän takana kaksinaamaista peliä. Hän sai siten tilaisuuden näytellä Venäjälle päin Moskovan kanssa hyvissä väleissä olleen kuningas Hannun miestä.

Sten Sturen kuoltua valtionhoitajaksi 21.1.1504 valittu Svante Nilsinpoika sai odottaa Erik Turenpojan tunnustusta. Se tapahtui lopulta Turussa syyskuun alussa 1504. Viivyttelyn pääsyy lienee ollut Venäjän kanssa käytyjen rauhanneuvottelujen saaminen niin pitkälle, että myönteinen tulos oli odotettavissa. Rauha uusittiin Novgorodissa 14.9.1504. Erik Turenpoika sanoi irti suhteensa kuningas Hannuun, vannoi uskollisuutta Svantelle ja sai pitää kaikki lääninsä, mutta lisäksi hän vahvisti samalla huomattavasti asemiaan Suomessa. Hänestä tuli Suomen ja Ahvenanmaan "täysivaltainen päämies" eli käskynhaltija valtionhoitajan ollessa poissa, käytännössä koko loppuiäkseen. Kaikkien, niin maallikoiden kuin kirkonmiesten sekä erityisesti Svanten voutien, tuli totella häntä ja seurata häntä venäläisiä ja muita valtakunnan vihollisia vastaan jopa rajojen ulkopuolelle.

Valtuutus oli uusi, ilman esikuvaa. Sen takana oli varmaan suomalaisten toivomus keskittää lähinnä maan sotilaallinen johto yksiin käsiin, kun vaara uhkasi sekä idästä että etelästä. On selvää, että Erik Turenpojan vaikutusvalta koko valtakunnassa kasvoi. Toisaalta järjestelyssä ei puututtu läänien asemaan. Länsi-Suomen veroylijäämä meni edelleen keskusvallan käyttöön Ruotsiin, mikä heikensi Suomen puolustusvalmiutta.

Erik Turenpoika edusti tämän jälkeen tiukkaa linjaa Tanskaa vastaan. Kalmarissa juhannuksena 1505 pidettäväksi sovittuun unionikokoukseen hän neuvoi lähtemään niin suurin voimin, että tulos tulisi Ruotsille varmasti edulliseksi. Kun ruotsalaiset eivät sitten saapuneet sinne lainkaan, kuningas Hannu julisti 1.7.1505 Erik Turenpojan muiden Ruotsin johtomiesten ohella henkipatoksi ja omaisuuden menettäneeksi syyllistyneenä majesteettirikokseen.

Sillat oli lopullisesti poltettu Tanskaan päin, mutta Ruotsin "kapinahallituksen" suuntaan Erik Turenpoika vahvisti niitä edelleen. Hän osallistui Tukholman herrainpäiville lokakuussa 1505, jolloin muun muassa todennäköisesti ratifioitiin Venäjän kanssa tehty rauhansopimus ja jolloin hän tuli yhdeksi niistä valtaneuvoksista, joilla oli pääsy kaikkiin valtakunnan linnoihin valtionhoitajan kuoltua. Lisäksi Svante Nilsinpoika antoi ohjeen Suomen voudeilleen, että kruunun linnat oli silloin luovutettava vain Erik Turenpojalle tai Hemming Gadhille, Svanten luotetuimmalle neuvonantajalle.

Poliittinen tilanne oli kääntynyt hyvin epäedulliseksi. Sota Tanskaa vastaan oli jälleen täydessä käynnissä, ja Moskova oli tehnyt rauhan vihollistensa kanssa. Kuningas Hannu houkutteli suuriruhtinas Vasilin painostamaan Ruotsia käyttämällä hyväkseen rajakiistoja. Toisaalta Tanska oli merellä ylivoimainen, ja purjehduskausina 1507 - 1509 joutuivat Ahvenanmaa, Porvoo ja Turku kukin vuoron perään juuttien ryöstön kohteeksi. Erik Turenpojalla oli täysi työ Tallinnan ja Viipurin välisen väylän turvaamisessa, joskin hänen miehiänsä oli mukana myös Ahvenanmaan takaisinvaltaamisessa. Lisäksi Ruotsista tuli tavan takaa valtionhoitajan kehotuksia saapua avuksi Etelä-Ruotsin sotatoimiin. Erik Turenpojan aikana Suomen sotavoimia lähetettiin Ruotsiin vain pari kertaa. Eräässä kirjeessään hän päinvastoin huomauttaa Hämeen linnan ja Raaseporin vähäisestä kyvystä auttaa edes Suomen puolustuksessa, koska niiden verot eli lääninhaltijan vuotuismaksut valtionhoitajalle vietiin pois maasta.

Ponnistelut rauhan turvaamiseksi itärajalla tuottivat tuloksia. Erik Turenpoika uskalsi 1507 jopa ehdottaa Moskovan suuriruhtinaalle, että tämä luovuttaisi Novgorodin saksalaisen hovin Viipurin kauppiaiden sekä yleensä ruotsalaisten käyttöön. Neuvottelut eivät johtaneet tulokseen, ja hovi avattiin liiviläisille kaupungeille jälleen 1514. Yleensä Erik Turenpoika vieroksui kauppapolitiikassaan läheistä yhteistyötä, johon valtionhoitaja oli valmis hansan kanssa saadakseen sen puolelleen taistelussa Tanskaa vastaan. Erik Turenpojalla oli kannattajia Suomen herrojen ja Ruotsin valtaneuvosten joukossa.

Kaukonäköisyyttä ja ennakkoluulottomuutta Erik Turenpoika osoitti myös suunnitelmassaan yhdistää Saimaan vesistö Viipurinlahteen. Hän ajatteli kaiketi lähinnä sotilaskuljetusta Olavinlinnan ja Viipurin välillä, mutta ehkä myös Savon tuotteiden helpompaa pääsyä Viipurin markkinoille. Ajan puutteelliset tekniset välineet osoittivat kuitenkin pian jo aloitetun työn ylivoimaiseksi.

Valtionhoitajan ja Erik Turenpojan erimielisyydet lisääntyivät vuosien kuluessa. Hankaluuksia alkoi esiintyä useissa läänityskysymyksissä, ja välien kiristyminen heijastui myös Suomen puolelle. Täällä oli jo ennestään niitä, joita voi pitää käskynhaltijan suojatteina, kun taas toiset näkivät tulevaisuutensa parhaaksi Svanten vanavedessä. Talvella 1510 - 1511 oltiin niin pitkällä, että esimerkiksi Pohjois-Suomen laamanni Henrik Steninpoika Renhuvud väitti Erik Turenpojan käyvän yksityissotaa häntä vastaan. Valtakunnan sisäpoliittinen kriisi tuli keväällä 1511 akuutiksi. Silloin valtaneuvosto valmistautui erottamaan Svanten, mutta hänen potentiaaliseksi seuraajakseen arveltu Erik Turenpoika oli jo poissa elävien kirjoista.

Suomen käskynhaltijana Erik Turenpoika Bielke ei ollut huolehtinut vain maan puolustuksesta, vaan hän oli puuttunut myös linnojen läänittämiseen sekä tuomarien virkanimityksiin. Hänen luonaan oli käyty valitusmatkoilla Länsi-Suomesta asti. Niinpä eräs Naantalin munkki totesi Erik Turenpojan kuolinsanoman saavuttua koko maan surevan häntä. Viipurin linnan otti haltuunsa Erik Turenpojan leski Gunilla Bese.

////

Erik Turenpoika Bielke S 1460-luku, K toukokuu 1511 Viipuri. V valtaneuvos, ritari Ture Turenpoika Bielke ja Inger Körning, tanskalaisen aatelismiehen Peder (?) Körningin tytär. P 1490 - Gunilla Johanintytär Bese S noin 1475, K 1552/1553, PV valtaneuvos Johan Bese ja Karin Jonintytär Gädda. Lapset: Ture K 1533, ritari, valtaneuvos; Axel K 1559, valtaneuvos, laamanni; Nils K noin 1527, rehumarski; Johan; Anna, P Kalmarin linnanpäällikkö Johan Månsinpoika Natt och Dag; Karin K 1556 jälkeen, P1 1512 - Viipurin ja Olavinlinnan linnanpäällikkö, Raaseporin linnanpäällikkö Tönne Erikinpoika Tott K 1522, P2 sotaeversti Arvid Västgöte; Barbro, P ritari, valtaneuvos Måns Johaninpoika Natt och Dag.

URA. Tukholman linnanvouti 1487 - 1490; Stäkeborgin linnanpäällikkö 1494 - 1499; lyöty ritariksi 1497; Viipurin ja Olavinlinnan linnanpäällikkö kesästä 1499 alkaen; valtaneuvos ainakin jo 1499; Suomen käskynhaltija ja valtionhoitajan sijainen Suomessa syyskuu 1504 - .

LÄHTEET JA KIRJALLISUUS. G. Carlsson, Sverige och Lybeck år 1509 // Historisk tidskrift 1914; G. Carlsson, Hemming Gadh : en statsman och prelat från Sturetiden. Uppsala 1915; J. Gallén, Nöteborgsfreden och Finlands medeltida östgräns. 1968; Gamla papper angående Mora socken II : Arvid Siggessons brevväxling. Västerås 1932; K. Hagnell, Sten Sture d.ä. och den oäkta Nöteborgstraktaten // Historisk tidskrift 1943; J. Jaakkola, Suomen muinaiset valtarajat vuoteen 1323. 1925; J. Jaakkola, Suomen historia VI : Suomen myöhäiskeskiaika II. 1959; K.-G. Lundholm, Sten Sture den äldre och stormännen. Lund 1956; S. U. Palme, Riksföreståndarvalet 1512 : studier i nordisk politik och svensk statsrätt 1470 - 1523. Uppsala 1949; K. Pirinen, Suomen ja Venäjän rajakysymys ennen Täyssinän rauhaa // Historiallinen aikakauskirja 1966; H. Pohjolan-Pirhonen, Eerik Tuurenpoika Bielke ja Suomen puolustuskysymys juuttivihan vuosina 1505 - 1509 // Historiallinen aikakauskirja 1955; H. Pohjolan-Pirhonen, Olavinlinnan historialliset vaiheet. 1973; J. W. Ruuth, Viipurin kaupungin historia I. 1908; J. W. Ruuth, R. Rosén et al., Viipurin kaupungin historia I. 1982: A.-V. Koskivirta, Linnanpäälliköt : Viipurin valtiolliset vaiheet Pähkinäsaaren rauhan jälkeen; H. Schück, Rikets brev och register. Stockholm 1976; R. Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder och maktkampen i Sverige 1504 - 1527. Uppsala 1947; S. Suvanto, Neuvottelut Ruotsi-Suomen rauhasta Venäjän kanssa vv. 1503 - 04 // Historiallinen aikakauskirja 1955.

https://www.adelsvapen.com/genealogi/Bielke_af_%C3%85ker%C3%B6_nr_8...

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=18162

• https://www.adelsvapen.com/genealogi/Bielke_af_%C3%85ker%C3%B6_nr_8...
• http://runeberg.org/sverhist/3/0452.html
• http://en.wikipedia.org/wiki/Eric_Bielke
• http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18162
• http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18157
• http://herrsater.se/garden/
• Kronoegendomen Herrsäter Värna socken, Bjursäters kommun Östergötlands län
• http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/9141/Rapport%202015....

Erik Turesson s.1465 Krakerum, Mönsterås, Kalmar, Sverige. död april 1511 Stockholm, Sverige

(son av Ture Turesson, Tab. 17), till Benhamra i Vada socken, Stockholms län och Häradssäter (nu Herrsäter) i Värna socken, Östergötlands län, vilka han erhöll genom sitt gifte. Väpnare. Fogde på Stockholms slott (Bbl.) 1487 nov.–1490-08-11. Hövidsman på Stegeborgs slott 1494–1499. Riddare vid konung Hans' kröning 1497 och erhöll såsom förläning Viborgs slott och län 1499. Riksråd senast 1500. Övergav dock konungens sak, då Sten. Sture kom över till Finland 1502. Förordnades av Svante Sture till hövding över Finland och Åland 1504. Död 1511 i slutet av april eller början av maj månad. Hans skaffade stillestånd med Ryssland 1504 och 1510, gjorde det första försöket att medelst en kanal förbinda Saima med havet och åtnjöt hos sin samtid det största anseende. Gift 1490-07-05 på Benhamra med Gunilla Bese, född 1473, död 1553 före 7/4 på Benhamra, dotter av riksrådet Johan Stensson Bese till Häradssäter och hans 1:a fru Katarina Jonsdotter (Gädda) (Pt VI s. 3.). Fru Gunilla Bese satt efter mannens död i två år i orubbad besittning av Viborgs och Nyslotts fästen och län.

Barn:

• Anna Eriksdotter, levde änka 1525 då hon ingått äktenskapsavtal med Henrik von Mehlen, vilket äktenskaps ingående förhindrades av Gustaf I. Gift 1514-07-16 i Söderköping med riksrådet och ståthållaren på Kalmar slott Johan Månsson (Natt och Dag) i hans 2:a gifte, född omkring 1470, död 1520. Efter mannens död försvarade hon tappert Kalmar mot konung Kristian, men blev tvungen att uppgiva slottet 1520.
• Karin Eriksdotter, levde ännu 1558 (Bbl.) (1565) (Da 1900.). Trolovad med (Da 1900.) riddaren och riksrådet Åke Hansson (Thott), död 1510-08-27. Gift 1:o 1512 med riksrådet och hövidsmannen på Viborg Tönne Eriksson (Thott) i hans 2:a gifte [gift 1:o på nyåret 1495 på Stockholms slott med Hellevi Axelsdotter (Brahe) i hennes 2:a gifte, död 1503-12-22], död 1522-01-02 i Åbo (avrättad på konung Kristians befallning). Gift 2:o med fältöversten Arvid Gustafsson Vestgöte, som levde 1529-08-19 men var död 1530.
• Nils Eriksson. Hövidsman i Kalmar län förra halvåret 1524–1526. Konungens fodermarsk 1527. Bevistade Västerås riksdag 1527. Fick 1534-06-15 i förläning Hanekinds och Bankekinds härad (Al.). Död efter 1536 (Al.) [Bbl].
• Brita Eriksdotter, död ung.
• Ture Eriksson. Riddare och riksråd. Se Tab. 20.
• Barbro Eriksdotter, levde 1553 (Bbl.). Begraven i Linköpings domkyrka. Gift 1524-06-26 Bergshammar med sin systers styvson, riddaren och riksrådet Måns Johansson (Natt och Dag), född omkring 1498, död julnatten 1555.
• Johan Eriksson, nämnes 1528.
• Axel Eriksson. Riksråd. Död 1559. Se Tab. 21.
• Bengt Eriksson, död ung.
• Erik Eriksson, till Benhamra. Var gift och efterlämnade endast en dotter Karin Eriksdotter.

Urgammal frälseätt, introducerad 1625. Utgången 1647. Bielkesläktens stamort är med säkerhet Småland. I Västbo härad av nämnda landskap äro de gårdar belägna, vilka tidigast varit i släktens ägo. De äldsta kända medlemmarna äro de här nedan nämnda bröderna Nils och Ture Kettilsson. Om deras fader är intet bekant. På riddarhusgenealogien kallas han Kettil Bengtsson, men någon person med detta namn finnes ej omnämnd uti i behåll varande handlingar. K. H. Karlsson framställer som en gissning att han kan hava varit den Kettil Petersson, som nämnes åren 1266 och 1268 samt då synes hava varit bosatt i Småland, men denna åsikt delas icke av G. Carlsson i Svenskt biogr. lexikon. I Danmark, Skåne och Norge har även funnits en Bielkesläkt, som förde två blå bjälkar i silverfält och på hjälmen två vesselhorn av silver, belagda med två blå bjälkar. Något bevisligt samband mellan denna släkt, som utdog 1868-08-17 och den svenska ätten finnes ej.

SDHK-nr: 43343

Utfärdat: 14970309, Stockholm Innehåll: Rikets råd till Erik Turesson (Bielke) och Erik Johansson (Vase) m.fl. på Stockholms slott med underrättelse att rådet av flera orsaker, däribland att Sten Sture inte dragit behörig omsorg om Finlands försvar, funnit sig föranlåtet att uppsäga honom tro och lydnad.

SDHK-nr: 43528

Utfärdat: 14990828, Viborg Innehåll: Riddaren Erik Turesson (Bielke), hövitsman på Viborg, till rådet i Reval angående något gods som herr Svante Nilsson kvarlämnat i nämnda stad, då det nya slottet erövrades. Han meddelar att han nu övertagit befälet på Viborg.

SDHK-nr: 42442

Utfärdat: 15011119, Rom Innehåll: (Penitentiarians) regens Julianus, biskop i Bertinoro, hänvisar en supplik till (sakhörare) Dominicus de Jacobatiis för kontroll och ger i uppdrag åt biskopen i Åbo att förklara Erik Balk, präst i Åbo stift, oskyldig till mord, inte irregulär utan tillåten att tjänstgöra, på villkor att följande uppgifter stämmer: Erik var kaplan till riddaren Erik Turesson (Bielke) på Viborgs slott nära de fientliga ryssarna. Slottet hade en kanon till försvar, och en dag ville Erik se om den fungerade och avfyrade den efter att ha kontrollerat att ingen stod i vägen. Efteråt upptäcktes det att en sexårig pojke, som var hans släkting, hade träffats och avlidit.

SDHK-nr: 34671

Utfärdat: 15031009, Stockholm Innehåll: Svenska riksrådet skriver till riddaren Erik Turesson (Bielke), hövitsman på Viborg, om underhandlingar med livländska orden m.m; om östpolitiken (med dess sändebud till Novgorod, Uppsala-kaniken Jöns Larentii).

SDHK-nr: 35178

Utfärdat: 15050822, Bergkvara Innehåll: Erik Trolle meddelar Svante Nilsson varför han måste stanna på gården; bl a har Jens Holgersson gripit hans sven Gustaf när han skulle till Eriks mor Britta Turesdotter (Bielke). Anna Turesdotter, hennes syster, lovade skicka ett annat bud till henne. Erik tackar för en förläning och berättar om proviantsituationen och försvarsarbetena på gården, om förlikningen mellan biskopen och Nils Ryning, förmedlad av Erik och Per Månsson, om ryktena om att riksråd och menige man hellre vill ha Erik Turesson eller Åke Hansson till riksföreståndare men att han har förmanat allmogen härom på häradstinget i Albo och ber Svante sända ett brev till det stundande landstinget i Växjö. Ärkebiskop Birger har varit på Bornholm och Peder Påvelsson har fått lejdbrev från Sten Bille, Olof Stigsson och Olof Jeppsson i Danmark. Mikael Broms, som tjänat Otte Rud på Bohus, har blivit slagen av allmogen som uppbådat folk senast vid gränsen mot Blekinge i Tingsryd. Erik översänder några allmogens ”artiklar” från Växjömötet.

SDHK-nr: 42452

Utfärdat: 15071002, Rom Innehåll: Penitentiarian hänvisar en supplik till biskopen i Skara eller hans vikarie och utfärdar intyg på dispens för riddaren Åke Hansson (Tott) och Katarina, dotter till riddaren Erik Turesson (Bielke), från Skara och Linköpings stift att ingå äktenskap och få sin avkomma betraktad som legitim trots att de är släkt i fjärde led. Intyg utfärdas.

SDHK-nr: 37216

Utfärdat: 15120526, Rom Innehåll: Petrus Magni (Peder Månsson) till Vadstena klosters generalkonfessor att han ämnar stanna i Rom tills han fått doktorsgraden i kanonisk rätt. Svarar på förfrågan att någon munk inte får bli notarius publicus men att han, Petrus, skall försöka att supplikvägen erhålla tillstånd för generalkonfessorn att utnämna notarier. För övriga underrättelser hänvisas till brev till konventet (SDHK nr 37216).

SDHK-nr: 38742

Utfärdat: 15270000 Innehåll: Staffan Henriksson till fru (Gunilla Bese, änka efter Erik Turesson Bielke?) ...