Hans Arvidsson Drake af Hagelsrum, till Hagelsrum

Adelsvapen

Hans Drake af Hagelsrum, till Hagelsrum med Ekenäs i Målilla socken, Kalmar län och Breviksnäs i Gryts socken, Östergötlands län.

Var 1617 löjtnant och 1618 kapten för en fänika västgötaknektar. Häradshövding i Habo härad i Uppland 1619. Kapten vid Johan Henriksson Reuters reg. från Västergötland 1623.

Överstelöjtnant vid Älvsborgs regemente 1624. Överste för Kronobergs regemente 1630-1636.

Till förordnad ståthållare på Kalmar 1633. Övergick 1635 med regementet till Tyskland. Kommendant i Magdeburg 1636. Överste för Västerbottens regemente 1639 och ståthållare på Nöteborg 1642. Landshövding över Koporje, Jama, Ivangorods och Alentaka län samt ståthållare på Narva 1645. Avsked 1651.

Död 1653-10-02 på Hagelsrum och begraven i eget gravkor i Målilla gamla (nu rivna) kyrka.

På därvarande kyrkogård finnes ännu en stor gravhäll med hans och hans frus bilder i hög relief. Han uppgav efter något mer än två månaders belägring Magdeburgs fästning till kurfursten av Sachsen 1636 och blev därför dömd till döden, men erhöll genom rikskansleren Axel Oxenstiernas föranstaltande nåd 1637 på grund av sina forna trogna tjänster [Medd. av notarien F. Drake.].

Gift 1631 med Elin Jönsdotter (Snakenborg), född 1590, död 1660 och begraven 1666-06-17 i gravkoret i Målilla kyrka, dotter av ståthållaren Jöns Ulfsson Snakenborg (Bååt) och Christina Joensdotter Gyllenhorn.

Wikipedia

Hans Drake, död 2 oktober 1653 i Målilla socken, var en svensk militär och landshövding. Han var son till Arvid Knutsson Drake.

Hans Drake var 1617 löjtnant och 1619 kapten för en fana västgötaknektar. Från 1619 var han även häradshödning i Håbo härad, även om han aldrig kom att tjänstgöra som domare. 1623 var han kapten vid Johan Henriksson Reuters regemente av västgötar och 1624-1629 överstelöjtnant vid Nils Ribbings regemente. I denna positionen deltog han i den lyckade stormningen av Braunsberg 28 juni 1626. Hösten 1628 deltog Hans Drake under Frans Bernhard von Thurns befäl i övergången av Weichsel vid Neuenburg och sårades natten mellan 4 och 5 september då Neuenburg besattes. 1630-1638 var han överste och chef för Kronobergs regemente. År 1632-1633 var han kommenderad till Kalmar där han biträdde ståthållarna på slottet Mattias Soop och Bengt Kafle.

Våren 1635 sändes Hans Drake över till Tyskland där han först tjänstgjorde i Preussen. Till hösten skickades han till Pommern och ställdes där under Lennart Torstensons befäl. Från januari tjänstgjorde han i garnisonen i Magdeburg, och i april var han tillsammans med Salomon Adam stadens kommendant. I juli samma år tvingades han dock kapitulera sedan staden belägrats av kursachsiska trupper under Melchior von Hatzfeldts befäl. Själv menade att brist på krut var orsaken, men Johan Banér menade att förråden varit goda och fick stöd hos krigsrätten, och de båda dömdes till döden. Senare benådades de genom ingripande från Clas Larsson Fleming för sina tidigare förtjänsters skull. Våren 1638 förordnades Drake att ordna med utskrivningar i Sverige. 1639 blev han dock överste för Västerbottens regemente och 1642 slottshauptmann på Nöteborg. 1645-1651 var han landshövding över Koporje, Jama och Ivangorods län med Allertacken i Wierland med residens i Narva. I samband med beslutet att förflytta Ivangorods ryska befolkning till Narva framhöll underståthållaren Peder Larsson Alebeck (senare adlad Örneklou) i brev till Axel Oxenstierna att Drake var för mild och att man genom hövlighet inte kom någonstans med ryssarna. Drake hade även till uppgift att rapportera om politiska händelser i Ryssland. Under sina sista år levde han på sitt gods Hagelsrum.

Svenskt biografiskt lexikon

Hans Drake, död 1653-10-02 – Målilla med Gårdveda församling, Kalmar län (enligt gravsten i Målilla) Arméofficer, Landshövding (Band 11 (1945), sida 404).

Meriter

3. Hans Drake, den föregåendes (Knut) broder, d. 2 okt. 1653 (enligt gravsten i Målilla). Var löjtnant 1617 och kapten för en fana västgötaknektar 1619; häradshövding i Häbo härad i Uppland 23 mars 1619-53 (men gjorde aldrig tjänst som domare); kapten vid Johan Henriksson Reuters reg. från Västergötland 1623; överstelöjtnant vid Nils Ribbings reg. från Älvsborgs län 1624-29; överste för Kronobergs reg. 1630-38; förordnad att biträda ståthållarna i Kalmar M. Soop april 1632 och B. Kafle 5 jan. 1633; kommendant i Magdeburg jämte Salomon Adam april 1636, kapitulerade 3 juli s. å.; dömdes av krigsrätt till döden men benådades; överste för Västerbottens reg. 4 juni 1639; slottshauptman på Nöteborg 8 aug. 1642 (konfirm. 31 maj 1643); landshövding i Koporje, Jama och Ivangorods län med Allentacken (i Wierland, Estland) 24 jan. 1645-51. D. ägde bl. a. Hagelsrum i Målilla sn (Kalm.) och gårdar i Östergötland.

G. 1631 m. Elin Jönsdotter (Snakenborg), f. 1590, begr. 17 juni 1666, dotter av ståthållaren Jöns Ulfsson Snakenborg (Bååt) och Christina Joensdotter Gyllenhorn.

Biografi

D. deltog först i polska kriget. När Gustav II Adolf 28 juni 1626 börjat låta landsätta trupper nordväst om Braunsberg, ryckte han den 30 fram mot staden, varvid D. var med som befälhavare för en kontingent ur Nils Ribbings regemente, och staden erövrades.

Hösten 1628 deltog D. under F. B. von Thurns överbefäl i övergången av Weichsel vid Neuenburg. Under besittningstagandet av staden natten mellan 4 och 5 sept. sårades D. Rådet skrev i aug. 1630 till konungen, att D. med sitt folk skulle »oförmärkt ligga i nejden» av Kalmar, emedan man hört oroande rykten om danska rustningar.

Även våren 1632 var D. beordrad till Kalmar, där han även 1632-33 biträdde ståthållarna. Till Tyskland översändes D. med sitt regemente våren 1635 och tjänstgjorde först i Preussen. I sept. skickades han till Pommern och stod på hösten under Torstensons befäl. I jan. 1636 bestred D. vakttjänstgöringen i Magdeburg. Banér underrättade därifrån 24 april s.å. Axel Oxenstierna, att han förordnat D. och Salomon Adam till kommendanter i staden. D. utnämndes, enligt uttalande i rådet (15 juli s.å.), »för det han äldst är» och Adam, »för det han förstår sakerne och är kunnog av den tyske staten. Och have de väl förlikts och gjort deres devoir allt intill dato».

Garnisonen utgjordes av D: s eget regemente, kronobergarna, som blivit mycket reducerat under de föregående månadernas strapatser, jämte några andra regementen. Magdeburg utsattes nu för belägring av kursachsiska trupper och kejserliga under fältmarskalken Hatzfeldt. När rådet gjorde ovanstående uttalande, hade D. och Adam i verkligheten redan kapitulerat 3 juli, »högeligen därtill tvungna» (brev 18 jan. 1637 från C. Fleming till D:s hustru).

Kommendanterna skyllde på brist på krut; Banér ansåg dock, att förråden varit stora. Även på högsta ort hade man annan mening. Den 10 sept. 1636 befallde rådet Banér att ställa kommendanterna inför krigsrätt. De dömdes till döden, och Axel Oxenstierna yttrade i rådet (10 okt. s.å.), att de begått »res pessimi exempli». Emellertid mildrades kanslerns syn, och en vecka senare (18 okt.) sade han, att det gjorde honom »hjärtligen ont, att de godo män skulle vara råkade i denne olycko».

Clas Fleming uppger i sitt anförda brev, att han m. fl. ingripit hos regeringen, och slutet blev, att D. och Adam benådades för sina forna tjänsters skull. Våren 1638 var D. förordnad att hålla utskrivning i hemlandet. Han erhöll sedan ej blott chefskapet för Västerbottens regemente utan fick också från 1642 viktiga förtroendeposter i gränstrakterna mot; öster. Som landshövding residerade han i Narva och var på sin plats vid midsommartid 1645, då han avgav sin första bevarade rapport därifrån. Det kom på hans lott att genomföra den i nya landshövdingeinstruktionen anbefallda arbetsfördelningen i Ingermanlands förvaltning.

När regeringen 1645 bestämt, att Ivangorods ryska befolkning skulle överflyttas till Narva, var D. en av dem, som beordrades låta verkställa beslutet. Frågan var ömtålig och utförandet av omflyttningen svårt. Underståthållaren i Narva Peder Larsson Alebeck (Örneklou) framhöll i brev till Axel Oxenstierna 1648-49, att genom hövligt behandlingssätt kom man ingen vart med ryssarna och att D. var för mild. Även för andra betydelsefulla frågor rörande handeln med Ryssland anlitades D. Hans skrivelser till K. M: t vittna om, att han sökte följa och ge upplysningar också om de inre ryska politiska förhållandenas utveckling. D: s sista rapport, är daterad april 1650, och han återvände mot slutet av 1651 till sitt hem.